Konservatismen vs. liberalismen & socialismen

KONSERVATISMEN VS. LIBERALISMEN & SOCIALISMEN

Jag tänkte att, som ett appendix till min artikel om konservatismens relation till Franska revolutionens idéer i Captus Tidning nr 80, också ge en förklaring till varför denna relation är intressant för samhällsdebatten idag, och inte bara såsom en rent historisk betraktelse. Jag vill med det följande också ge förslag på hur konservatismen bör hantera sin nuvarande ställning i Sverige, som förvisso förbättrats under de senaste tre åren – inte minst i och med den nya Alliansregeringen.

Socialismen och liberalismen

Konservatismen står alltså i motsatsställning till BÅDE socialismen och liberalismen. Detta är någonting mycket grundläggande (som långt ifrån alla idag har klart för sig). Det beror på att socialismen och radikalismen är de två huvudideologierna under SOCIALRADIKALISMEN, d.v.s. de systematiserade arvtagarna till den idéströmning som föddes i och med Franska revolutionen 1789. Socialismen och liberalismen – socialradikalismen – vill på olika sätt omforma det på historisk grund organiskt framvuxna kultursamhälle som konservatismen värnar.

SOCIALISMEN kan mycket kortfattat sägas betona kollektivet på bekostnad av individen, med jämställdheten som politikens målsättning och den allomfattande staten som verksamt redskap. LIBERALISMEN kan på samma kortfattade sätt sägas betona individens rätt till frihet från såväl gemenskaper som förväntningar, med individens allt större frigörelse och självförverkligande som politikens målsättning och med den minimala staten som understödjare.

KONSERVATISMEN för sin del betraktar individen som del av en given kontext, med den allmänbildade och respektfulla människan som politikens målsättning och med en inte alltför liten stat som understödjare och garant för en civiliserad samhällsordning.

Anarkismen

ANARKISMEN anses i allmänhet vara en underideologi till samtliga av tre politiska idébildningarna (liberalism, socialism, konservatism). Jag för min del har dock mycket svårt att betrakta de s.k. anarkokonservativa (t.ex. Ernst Jünger) såsom “äkta konservativa” – eftersom det är grundläggande för konservatismen att bevara samhället och motverka alltför utpräglad individualisering.

Konservatismen eftersträvar den mer och mer civiliserade samhällsordningen, anarkismen eftersträvar i alla händelser samhällsordningens totala avskaffande. Därför placerar jag också anarkokonservatismen inom socialradikalismen.

Liberalkonservatismen

Vad är då LIBERALKONSERVATISM, detta som varit Moderata Samlingspartiets evangelium under alla år? Man kan väl säga att åtminstone här i Sverige handlade det till en början om att förena en konservativ grundsyn med en liberal ekonomi. Sedermera allteftersom Kalla Kriget skärptes utvecklades det till ett samarbete mellan konservativa och liberaler för friheten, eftersom det socialistiska hotet från Östblocket var så påtagligt. I takt med att den offentliga sektorn växte i Sverige kunde liberalismen och konservatismen också enas om att värna den privata sektorn och det livsviktiga för samhället i att skatterna sänks – vilket kom att bli moderaternas signum.

Fr.o.m. Gösta Bohman (partiledare 1970-81) har liberalismen haft övertaget inom moderaterna, och steg för steg har konservativa företrädare och värderingar ersatts med olika liberala varianter. I och med det senaste partiprogrammet från 2002 har de sista konservativa värderingarna försvunnit ur moderaternas partiprogram. Det betyder inte att det inte finns konservativa kvar inom moderaterna, det vet jag att det gör – men de har det inte så lätt.

Utan vidare kan man konstatera att den svenska konservatismens beredvillighet under andra halvan av 1900-talet att kompromissa med liberalerna i sina försök att få till stånd en borgerlig problemformulering i kontrast till den så dominanta socialdemokratiska, i praktiken inneburit att socialismen och liberalismen har samarbetat i Sveriges Riksdag om att förpassa den stolta svenska kulturen till historiens skräphög och också fått den associerad med högerextrema intressen. Därmed har även konservatismen, som värnar kulturen, mycket olyckligt kommit att associeras med högerextremism. Inte bara av socialisterna som, med rätta, hela tiden uppfattat konservatismen som en farligare fiende än liberalismen. Utan också av högerextremisterna själva, som ansett att konservatism är en mer fördelaktig etikett att sätta på sig än andra, brunstämplade ideologier.

Vikten av en självständig konservatism

Konservatismen måste återigen profilera sig som KONSERVATISM, en framstegsvänlig och socialt ansvarstagande idébildning på det beståendes grund, i förhållande till de dominerande socialradikala strömningarna av idag. Feminismen är t.ex. en viktig utmaning, miljörörelsen en viktig kompanjon.

Liksom alla människor måste konservatismen först visa att man kan stå självständig och stark innan man kan börja tänka på att utveckla konstruktiva relationer för livet. Med detta menar jag inte att konservatismen i Sverige bör eftersträva att bilda ett ”eget parti”. Det tror jag tvärtom vore direkt dåligt för konservatismen i Sverige, och småpartier överhuvudtaget underlättar för oppositionen – vilket är det sista vi vill. Vad jag menar är att den intellektuella utmaningen måste tagas på allvar. Det räcker inte att många kallar sig konservativa – på alla håll och kanter måste vi som är ”klassiskt konservativa” verka för att gränsen mellan konservatismen och andra idéströmningar tydliggörs.

Jakob E:son Söderbaum