Toleransens intolerans

Följande artikel skrev jag för någon månad sedan och är nu publicerad i Svensk Linje, nr 3 2007. Svensk Linje är Fria Moderata Studentförbundets tidning och kommer ut några gånger per år. Utöver undertecknad skriver också Söderbaum och Car Johan Ljungberg i nummret. Ett riktigt knökafullt nummer således Hur som, håll till godo.

Edit 17/11: Nu även digitalt, länk.

——————————-

Toleransens Intolerans

Den som inte har någon bakgrund kan inte forma någon framtid heter det i det klassiska ordspråk, som mer kortfattat och träffsäkert än något annat sammanfattar ett konservativt förhållningssätt till framtiden. Vad är då vår bakgrund, vår kontext, som ska forma vår framtid? Strängt taget är det just vår bakgrund vi håller på att radera bort från samhällskartan. Det är troligen också just det som kommer vara den bilden framtida generationer har av vår tid. Frågan om vad som särskiljer nutidens västvärld i allmänhet och nutidens Sverige i synnerhet ur ett (idé)historiskt perspektiv tar förvånande liten plats i samhällsdebatten, men vädras dock då och då.

De välkammade Timbroprofilerna i morgonsofforna brukar vid sådana frågeställningar alltid fastställa att världen aldrig varit rikare än nu. I en bemärkelse är detta givetvis sant. Det ekonomiska välståndet har aldrig varit större än nu. Det går emellertid att beskriva nivån av välmående ur andra perspektiv än BNP och likviditet. Kapitaliseringen av välståndsbegreppet är i den bemärkelsen djupt olycklig enligt min mening. Begreppet ”välstånd” måste givetvis vara betydligt bredare än så.

Brukar det inte vara ungefär så den där skäggiga miljöpartisten i hemstadens fullmäktigesal resonerar, tänker du kanske. Skillnaden är emellertid enorm. Farbrorn i tomteskägg och flanellskjorta tror nämligen att det finns ett direkt motsatsförhållande mellan ekonomisk och personligt välbefinnande. Den skäggige miljöpartistens lösningar är också, delvis till en följd av det nyssnämnda, radikalt annorlunda än den icke-materialistiska borgerlighetens lösningar.

MTV-generationen har blivit ett begrepp som myntades för att beskriva en ungdom som tappat tron på det mesta och flytt in i dumburkens värld. Det är med den bakgrunden en smula ironiskt att det var just MTV som tog fram den senaste riktigt stora rapporten om ungas välmående, eller snarare brist på välmående. MTV genomförde nämligen i våras en omfattande undersökning kring ungas livssituation. Totalt 5 200 ungdomar från 14 utvalda länder intervjuades. Ungdomarna svarade på frågor kring framtidstro och familjeförhållanden. Man förväntade sig att lycklighetskurvan skulle sjunka och stiga parallellt med motsvarande kurva över ekonomisk välfärd. Resultatet blev i det närmaste det motsatta. Endast 27 % av de svenska ungdomarna svarade att de kände sig lyckliga med sina liv. Lyckligast var ungdomarna i Argentina, där tre fjärndelar svarade att de kände sig lyckliga.

Knappt en vecka hinner gå innan media presenterar någon larmrapport om ungas ohälsa. Avhopp i skolan, utskrivning av lyckopiller och tjejer som skär sig själva. Vad beror då allt detta på? Vi har ju som bekant tak över våra huvuden, mat i våra magar och åtminstone några slantar i portmonnän – är det inte allt som krävs för att skapa den lyckliga fria individen? Ingalunda. Människan är en gemenskaps- och identitetsvarelse. Detta är kanske den främsta anledningen till att jag själv aldrig känt mig attraherad av liberalismen och dess lösningar. Eller socialismen, för den delen, som inte erbjuder någon annan identitet än ett påhittat, planekonomiskt och kosmopolitiskt klassbegrepp.

Liberalers och socialisters svar på frågeställningarna kring psykiska ohälsa är, och har alltid varit, att människan måste lösgöras från fördomar, religion och traditioner – med eller utan statens hjälp. Toleransens överideologi pressas ner över samhället som en universell lösning, men deras svar har inte gett det resultat de väntat sig. För det är nu, när samhället är mer tolerant än någonsin, som den psykiska ohälsan skjuter i höjden. Och där hittade vi nyckelordet – Tolerans.

Det är mitt svar på den tidigare ställda frågan om vad som särskiljer nutiden från dåtiden. Givetvis är det betydligt mer än så, men ingenting torde vara så påfallande som just toleransen. Inga samhällen har någonsin varit så toleranta som det Västeuropa vi lever i idag. Den moderna toleransen existerar dock med ett stort undantag. Toleransen mot dem som uppfattas som icketoleranta är i det närmaste obefintlig.

Ett av de senaste tydliga svenska exemplen på detta är fallet med rektorn i Malmö som förbjöd en skolklass att ha svenska fotbollslandslagets tröjor på sig med hänvisning till att det kan skicka intoleranta signaler. Ett annat exempel är när borgmästaren i Bryssel avslog en ansökan om en manifestation till minnet av offren för 9/11 i år med hänvisning till stadens önskan om att visa tolerans mot islamistiska grupper. Uppradningen av dessa tendenser kan i princip fortsätta i all oändlighet. Ja, det är egentligen helt fantastiskt hur intolerant man kan vara i toleransens namn.

Vad motiveras då denna fanatiska och paradoxala extrem-tolerans med? Det vanligaste svaret på frågan är att alla ska känna sig hemma i samhället och ingen ska känna sig kränkt. Jag vill hävda att detta recept inte bara misslyckats med sitt mål utan även fått en direkt motsatt effekt. Toleransens intolerans har förklarat krig mot de samhällsinstitutioner som den uppfattar som förlegade eller kränkande. Här är kärnfamiljen kanske den mest prioriterade måltavlan.

Särlagstiftning för att gynna barnfamiljerna håller på att tas bort och den offentliga dagisinstitutionen förväntas sedan länge bära den största bördan i frågan om barnens skötsel. Mamma-pappa-barn-konstellationen är omodern och förlegad anser många proffstyckare på DN-kultur eller Aftonbladets krönikörsspalter. I vår tid tar staten sådana beslut som tidigare helt självklart togs vid familjens köksbord. Den västerländska familjen genomgår, delvis till en följd av det nyss nämnda, en konstitutionell kris. Skilsmässoantalen skjuter obehindrat i höjden samtidigt som fler och fler familjer slutar att fungera som just familjer. De har slutat semestra tillsammans, de har slutat äta tillsammans, de har slutat prata med varandra om vardagsproblem och de lever nästan som främlingar under samma tak. I denna familjekonstitutionella kris blir givetvis de unga de mest utsatta, vilket gör att de söker trygghet och bekräftelse i andra grupper, ofta i jämnåriga ungdomsgäng. De övriga medlemmarna av dessa gäng är oftast i samma situation, vilket inte sällan leder till ett rent destruktivt umgänge. Till följd av kärnfamiljens alltmer undanskymda roll blir också nativiteten lidande, vilket vi märker av i hela Västeuropa.

Sammanlänkat med kriget mot familjen finns en annan måltavla, nämligen förekomsten av kön, som uppfattas som oerhört kränkande.

På dagis- och förskoleverksamheterna är ”genuspedagoger” en allt vanligare företeelse. Barnen ska lära sig bli av med sina könsroller. För kön finns ju egentligen inte, som den förra socialdemokratiska regeringen beslutade och som den nuvarande borgerliga regeringen ej upphävt. En av de mest framträdande profilerna bakom genusexperimenterandet med barnen är Ingemar Gens. Han besökte TV4:s nyhetsmorgon i somras och berättade bland annat att pedagogiken i rent konkreta termer gick ut på att lära, läs tvinga, pojkar att leka med dockor och flickor att leka med bilar. Genuspedagogiken kan emellertid ta än mer extrema, rent av transsexuella, former. I Enköping, exempelvis, ville ett dagis för några år sedan tvinga pojkarna att bära kjol en dag i veckan, vilket lyckligtvis kunde avstyras av ”intoleranta” föräldrar.

En tredje måltavla är kristendomen. Ja, jag skriver kristendomen, för andra religioner vore det ju intolerant, enligt den toleranta intoleransens terminologi, att kritisera. Detta har för det första att göra med att kristendomen är en del av vårt kulturarv, vår identitet, och ska således suddas ut. Alla spår av kristlighet i samhället sopas bort. Exempelvis får ju inte längre begreppet ”lasarett” användas om våra sjukhus, eftersom det ursprungligen refererar till Lasarus som var en tiggare omnämnd i nya testamentet. För det andra har det att göra med en del logiska slutsatser många kristna gör utifrån sin tro. Dessa ställningstaganden är inte sällan intoleranta, menar man, och således är det fult och dumt med kristlighet.

Detta var några exempel på det jätteprojekt som pågått sedan slutet av sextiotalet med slutmål att skapa en kosmopolitisk och rotlös befolkning. Det är därför de unga mår dåligt. Inte för bristen på genuspedagoger eller för att de tagit skada av den intoleranta kärnfamiljen.

Beträffande framtiden, som det i själva verket var tänkt att jag skulle skriva om, så finns det egentligen inget som tyder på att dessa idéers totala samhällshegemoni kommer att avta. Rent politiskt och etablissemangsmässigt pekar snarare det mesta på att toleransens intolerans kommer att fortsätta att utvecklas framgent i en obegränsad takt, åtminstone inom överskådlig tid. Men inget varar för evigt och allt möts av en reaktion, och denna reaktion frambringar ett resultat. Eller ”tes, antites, syntes” som Hegel skulle ha uttryckt det. Men då är ju den självklara frågan om när antitesen kommer? Och vad blir då syntesen? Ja, jag är rädd för att det svaret dröjer, även om det ibland syns tecken på att en reaktion skulle kunna få grogrund bland ”vanligt” folk. En sak är jag dock ganska övertygad om, syntesens generationer kommer titta på oss som avvikande, värdenihilistiska och sorgliga små varelser.