Rätt tänkt om biståndet (m)!

Biståndsminister Gunilla Carlsson (m)

ANALYS | Moderaterna aviserade häromdagen en ny biståndspolitik. Exakt vad som skiljer den från moderaternas gamla framgår inte, men det som sägs verkar klokt, så låt oss hoppas att övriga allianspartier kan förmås nappa på idén.

På vänsterhåll sågas naturligtvis moderaternas förslag. Eftersom fokus på den kanten ligger på hur mycket pengar man blåser, inte på vilken nytta man gör, så blir den moderata politiken snål, en nedskärning från ”enprocentmålet” till det mer blygsamma internationella ”0,7-procentmålet”.

I själva verket handlar det om en tillnyktring inom ett politikområde som allt för länge fått styras av dåligt samvete och symbolhandlingar, vilket lett till att stora summor skeppats iväg i bistånd, med allt för dålig kontroll, till felaktiga projekt, och framförallt till fel mottagare. Både svenska skattebetalare och framförallt befolkningen i de fattiga länder vi försöker hjälpa har rätt att förvänta sig att pengarna används bättre än vad som varit fallet.

Att som moderaterna nu vill, se till vilken effekt man vill uppnå i första hand och rätta budgeten efter detta, istället för att bara ha som mål att göra av med pengar, är en förutsättning för ett effektivt bistånd. Med detta perspektiv är det helt enkelt inte relevant hur stor andel av BNP som går till bistånd. Beroende på ambitionsnivå kan det bli mer eller mindre än idag, och även om det blir mindre kanske effekten ändå blir bättre genom att man gör rätt saker, på rätt plats och på rätt sätt.

Även här är moderaterna på rätt spår. Fokus kommer att ligga på främjande av demokrati och mänskliga rättigheter, och biståndet sätts in i ett sammanhang där insikt finns om att vägen från fattigdom och biståndsberoende går via fungerande marknadsekonomi och fri handel.

Svenska soldater skapar förutsättning för bistånd till Afghanistan

 Likaså glädjande är att fredsfrämjande insatser, vilka ofta är en förutsättning för att biståndsverksamhet överhuvudtaget skall kunna bedrivas, nu kan ses som en del av biståndsverksamheten, liksom forskning inom läkemedelsområdet som syftar till att bekämpa åkommor som drabbar fattiga länder hårt.

De enda som har anledning att känna sig missnöjda med denna nya inriktning är de svenskar vars främsta mål med biståndet är att kunna slå sig för bröstet och känna den värmande känslan av sin egen godhet ju mer pengar vi gör av med, och de mer eller mindre korrupta regimer i tredje världen för vilka bistånd har varit en stående befrielse från att genomföra politiska och ekonomiska reformer som hade kommit landets befolkning till del, men urholkat den egna makten och det egna bankkontot i Schweiz.

Patrik Magnusson