Fil Dr Tage Lindbom, 1909-2001. Den viktigaste konservative tänkaren i Sverige sedan 1960-talet.
PORTRÄTT | När Arbetarrrörelsen anställde den socialistiskt sinnade akademikern Tage Lindbom som chefsarkivarie 1938 hade de ingen aning om att de skulle få stå för notan när ett av Sveriges skarpaste intellekt under 1900-talet gjorde upp med modernismen och, framförallt, med den allt ytligare svenska socialdemokratin. Den så lovande unga förmågan Lindbom sågs som en självklar del i den svenska socialdemokratins förnyelse – istället blev han Arbetarpartiets värsta inre fiende.
Den unge Tage Lindbom byggde hos Arbetarrörelsen upp ett bibliotek som höll europeisk toppklass – efter andra världskriget köpte han upp kulturskatter och eftertraktade utgåvor av klassiska verk runtom i de krigshörjade kulturländerna i Västerlandets centrum. Tage var starkt bidragande till att svensk socialdemokrati vann så pass stor respekt i efterkrigseuropa. Han skrev dessutom själv både artiklar och böcker. Den nya fronten gavs ut 1949 och utgjorde en framtidsvision för svensk socialism.
Men så började han tvivla. Umgänget ändrades alltmer och philosophia perennis, den eviga filosofin, tog en allt större roll i hans skrivande. Tidigare hade Lindbom varit andlig – nu sas han ha funnit Gud. De flesta tog för givet att Lindbom blivit kristen, och därmed mer eller mindre oduglig för Rörelsen. Lindbom isolerades alltmer, och det blev inte bättre av att han 1962 gav ut Sancho Panzas väderkvarnar, den kanske viktigaste boken inom svensk konservatism. Omvändningen var total, socialismen sågades fullständigt (tillsammans med liberalismen) som materialistiskt nonsens. 1965 sas den 56-årige Lindbom upp från arkivet, men fick behålla sin lön och pension livet ut – Arbetarrörelsen fick finna sig i att finansiera sin värsta kritiker.
På detta sätt kunde han nu verka fritt som konservativ debattör och författare, utan några särskilda profitkrav på sig. Lönen var ändå säkrad. I en serie böcker och artiklar gick han nu till direkt frontalangrepp på allt vad materialism hette, åter med socialdemokratin som huvudmål. Paradoxalt nog förblev han medlem i Socialdemokraterna livet ut, mest av sentimentala skäl kan man gissa.
I Tages böcker möter läsaren ständigt en längtan. Längtan efter faderskap, längtan efter andlighet, längtan efter den absoluta ordningen. Att han själv var adopterad från okända biologiska föräldrar kan ha spelat en viss roll – men istället för att söka efter sina genetiska rötter, sökte han sig direkt till Skaparen. Men Tage ger också uttryck för oro. Han såg tidigt vad som under 1900-talets senare hälft kom att drabba Västvärlden. Det allmänna utanförskapet, eller ”faderlösheten”, kommersialismens utbredande, skolans och folkbildningens förfall – Tage Lindboms förutsägelser är aktuella än idag och hans kritik är inte bunden till dåtidens dagspolitik. Hans böcker är i dagens totala modernism rentav mer aktuella än någonsin.
Med åren kom Tage Lindbom att bli en kär vän till min egen familj. Han tillbringade åtskilliga somrar hos mina föräldrar på landet. Han besökte småländska ålderdomshem med min pappa, plockade hallon i trädgården och lekte med mina syskon. Tage Lindbom dog i hjärncancer år 2001. Efter hans död visade det sig att han hade levt ett dubbelliv. Samtidigt som han använde kristen teologi i sina böcker, hade han i hemlighet varit sufier, muslimskt troende mystiker. Under allhelgonahelgen tände jag ett ljus på hans grav. Gravstenen pryddes av ett kors – och en halvmåne.
Tage Lindboms historia är inte någon hjältehistoria eller en framgångssaga. Det är en historia om en faderslös sökare, om en motsägelsefull och ständigt missförstådd andlig natur. Det är en historia om hur det svenska etablissemanget förringade och isolerade landets kanske skarpaste idéhistoriker. Tage Lindbom erbjuder ett alternativ till vår samtid, ”en dörr i muren”. Vågar vi låta honom visa oss dörren?
Andreas Braw
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Du har tyvärr aldrig känt Tage Lindbom.
Jag har blivit ombedd av någon som uppmärksammat den här tråden att reda ut några begrepp.
Tage var bara muslim rent tekniskt sett, i praktiken var han en anhängare till Schuon, som var en föga ortodox sufi.
Faktum är att skälen till att jag inte bemött fr.a Omars sliskigt opportunisktiska försök att dra växlar på Tages “Islam” är just Schuon-kulten, som var en bedrövlig förvillelse.
Omar, som bara träffade Lindbom några gånger kan inte skriva något “inkännande porträtt” av honom.
Tage var däremot en nära vän till mig och min familj under många år, fram till sin död.
Var stod då Tage politiskt?
Han varnade mig flera gånger för det förestående raskriget (han använde det uttrycket) till följd av vad han betraktade som den vansinniga invandringen (detta var redan i början på 90-talet).
Tage var inte rasist, däremot var han för etnisk solidaritet, han sympatiserade (i efterhand) med Mussolini, ansåg Francos Spanien och Salazars Portugal vara de enda värdiga staterna under efterkrigstiden. Han hatade demokratin. Kände vämjelse för homosexualitet. En stor del av hans sociala liv kretsade kring Haga-klubben som främst bestod av gamla medlemmar i Sveriges Nationella förbund.
Ett klargörande bara. Ingen diskussion för min del.
Skrivet av Jonas De Geer.
Jonas,
Nej, tyvärr är jag för ung för att ha fått äran att lära känna Tage. Och jo, visst är jag mycket medveten om hans med dagens mått radikala drag. Min pappa har berättat om det. Och jag är väl medveten om din personliga koppling till honom. Därför tänker jag inte gå till personangrepp på det ovärdiga sätt som tyvärr blivit regel idag.
Tage umgicks med radikaler från alla håll. Med dig, med de muslimska mystikerna, med lutherska och katolska minoriteter och med anarkister och kommunister. Men också med socialdemokrater och moderater. Det är inte omöjligt att samtalsämnena skiftade efter sällskap. Hans åsikter om etnicitet och Francos Spanien intresserar mig därför mindre än de andliga.
Det är svårt att motbevisa Tages uppenbara böjelse för islam utan att ta till rent konspiratoriska förklaringar. Halvmånen på gravstenen, bönerna i sovrummet, den opublicerade självbiografin – är detta bara lögn och påhitt? Tage framstår knappast som en man som ”förvillar” sig vad gäller religiösa spörsmål. Det är möjligt att han dyrkade en gud som var den absoluta sanningen och inte har mycket med dagens muslimer att göra. Men, som du skriver: rent tekniskt var han faktiskt muslim.
Egentligen är det kanske struntsamma huruvida Tage var muslim. Hans andliga budskap om den absoluta gudamakten och de himmelska ordningarna är det centrala. Kosmetiska etiketter är av mindre betydelse. I övrigt förstår jag inte varför du ger ifrån dig denna skarpa reaktion. Jag nämner inte Omar, grundar mig helt på egna läsupplevelser och på anekdoter hemifrån. Islam nämns knappt. Vilka begrepp du vill ”reda ut” har jag svårt att se.
Allt gott,
Andreas Braw
Tage var kanske inte en typisk muslim. Precis som Tomas av Aquino inte var en typisk kristen. Tage var en intellektuell muslim och en esoterisk muslim.
Men han är själv mycket noga med att markera att han var en ortodox muslim. Detsamma gäller Schuon som alltid försvarade ortodoxin. I sin bok Mystiken skriver Tage att sufismen är en integrerad del av den islamiska ortodoxin och det är misstag att betrakta den på annat sätt.
Schuon betraktade sig själv som ortodox, likaså Tage. Att De Geer förklarar dem för heretiker är märkligt med tanke på hans bristande kunskaper om islam. Dessutom respektlöst mot Tage då han aldrig själv skulle ha gått med på den beskrivningen.
Ortoodxin är liksom själva fundamentet från den traditionella skolan – Guénon, Schuon etc, som skiljer dem från teosoferna och nyandliga rörelser mot vilka de riktat skarp kritik.
Klassisk bortförklaring av troende muslimer är att andra inte besitter kunskaper i islam. Det skäl varför en Västerlänning ALDRIG bör vara muslim finns i koranens senare suror och i Haditherna: utbredd och total förakt för allt icke-muslimskt, oavsett om det är kultur eller religion. Att vara något annat än kristen är icke-Västerländskt, så är det bara. Muslimer är inte välkomna här. De är en aggressionens och vandalismens religion-ideologi.
Olbap: För det första förstår jag inte vad din kommentar har med artikeln att göra. För det andra lyckas jag inte läsa något annat än aggression och trångsynthet ur det du har skrivit. Det här är inget debattforum, så håll dig till ämnet.
/Andreas Braw
Visst var Tage muslim och tillhörde Schuon-orden. Det har han alldrig hemlighållit. Men den orden skilljer sig enormt ifrån resten av islam, t.ex. så accepterar den alla vägar (religoner) til Gud. Vilket kanppast överiga islam gör…
Schuon sjäv till exempel levde en lång tid hos indianer i USA och deltog då i deras seder och bruk.
För överigt räknas Schuon som en av de smartaste personerna som någons levt.
Att alla religioner har ett gemensamt ursprung i Gud är något som hävdas av Koranen och haditherna, av Ibn Arabi och Rumi och av islams alla teologer, mystiker och poeter genom tiderna.
Schuon var knappast ensam om den tanken.
Att anse att alla religioner har ett gemensamt ursprung i Gud är inte det samma som att anse att alla religioner är vägar till Gud. Det är möjligt att bejaka den förstnämnda uppfattningen och fördöma den senare. Att Koranen inte godkänner några andra vägar till Gud än islam torde vara okontroversiell information.
Joakim,
Det är inte så enkelt.
En person som inte känner till islam, eller som fått felaktig information om islam, han eller hon kan mycket väl nå frälsning via sin religion.
Schuon och Lindbom går mycket längre än så. Schuon konstaterar att det finns olika religioner som utesluter varandra, men det betyder inte att bara en är rätt eller att alla har fel. ”I verkligheten betyder det att alla har rätt, inte i sin dogmatiska exklusivism, utan i deras enstämmiga innebörd som sammanfaller med ren metafysik, eller med andra ord, med philosophia perennis.”
Här är det inte fråga om folk som är omedvetna om, eller fått en felaktig bild av, islam och i brist på annat får bli frälsta genom sin egen religion. Det handlar om att de konkreta religionerna egentligen bara är avspeglingar av något som finns bortom dem, och alltså avviker från vissa av deras drag.
Detta är inte särskilt ortodoxt; i själva verket tar det inte någon religion på allvar då det identifierar verkligheten med något bakomliggande gemensamt för alla och avfärdar religionernas grundsanningar som ”dogmatisk exklusivism”. Det är sånt som ”kristna” liberalteologer har hållit på med ända sedan de insåg att rationalistisk deism var för torftigt för att ge något utbyte. Sedan dess har kristendomen utnyttjats av främmande andar som använt traditionellt kristet språk för att beskriva helt andra saker än kristna menat med sina dogmer.
Schuon och Lindbom var förstås av annan kaliber än liberalteologerna, vilket deras front mot relativismen visar, men förhållningssättet till islam känns igen.
”rationalistisk deism var för torftigt för att ge något utbyte”
Hehe! Bra skrivet…
Det är skillnad att läsa vad Schuon skrev i sina böcker avsedda för en allmän, europeisk publik, och vad han sade i sin undervisning riktad till lärjungarna.
Om man vill förstå hans tariqa måste man ha personlig kontakt med en lärare. Då förstår man att det inom tariqan även finns en teologisk och sentimental bindning till islam.
Jag vill tacka för den här artikeln som öppnade mina, det medges, politiskt otränade ögon för den enda väg en människa har att gå från det hon genomskådat materialistisk kollektivism (gruppegoism): den universalism som väntar den som söker (och finner) sin sanna individualitet.
Läsningen resulterade i en enkel (väl enkel?) analys av Tage som väl inte en socialdemokrat enkelt skulle relatera till, men däremot en muslim med blick för sitt filosofiska arv – i vilket ju ingick den hellenistiska astrologin med dess funderingar kring fri vilja, nödvändigheten (kausaliteten) och ödet:
http://siderisk.blogspot.com/2009/05/tage-lindom-socialdemokratins-daliga.html
Mohamed,
Menar du att Schuon i sin esoteriska undervisning motsäger och upphäver det som han sade till den breda allmänheten? Är det inte i så fall ohederligt att vilseleda utomstående?
Nej, det är inte ohederligt, man kan inte ge juveler till barn, de förstår inte deras värde. Det kallas visdom. Esoteriska lärare har aldrig sagt allt till alla, det ligger i esoterismens natur.
Men det är väl skillnad på att säga en del enbart åt de invigda och att säga motsatta saker åt invigda och utomstående. I det senare fallet blir ju de utomstående lurade. Vågar man lita på sådana som går till väga så?
Elva år efter sin död tycks Fritjof Schuon ha blivit en centralgestalt för dagens egendomliga allians mellan ”traditionalister” av olika schatteringar, radikala muselmaner och svärmare för ”philosophia perennis”. Graden av devota hyllningar till denne eklektiske charlatan står därvid i direkt proportion till okunnigheten och historielösheten hos beundrarna. Dessa tycks till stor del utgöras av inte längre helt unga män, uppfödda på serietidningar och videofilmer och följaktligen i total avsaknad av urskiljningsförmåga och kritiskt tänkande. Att Mohamed Omar återfinns i sådant sällskap torde knappast förvåna någon.
Vad gäller Schuons ”undervisning riktad till lärjungarna” vet vi idag en hel del, bland annat genom Mark Koslows avslöjanden. Schuon presenterade förvisso sin underliga sekt i Bloomington, Indiana som en traditionell sufiorden men den som gör sig mödan att närmare undersöka rörelsen upptäcker snart att det rörde sig om ett underligt mischmasch av tankegods från sufismen, kitschifierade element från indiansk andlighet och ritualiserade sexuella övningar.
För den som ändå vill se Schuon som en representant för en ortodox tradition, kan det också vara värt att påminna om att Schuons egen lärare vägrade att sanktionera honom som shaykh, varpå Schuon påstod sig ha mottagit titeln genom gudomlig intervention.
Det här är ett mönster som är välbekant från många andra, lika bisarra kulter och sekter som den som uppstod kring Schuon. Att sådant inte avskräcker svärmare som inget hellre vill än att uppgå i ett esoteriskt kollektiv, är kanske inte så underligt. Att Tage Lindbom i sitt sökande efter alternativ till den för honom så förhatliga samtiden hamnade i dåligt sällskap kan förklaras med bristande kunskap om den sufiska traditionen.
Att idag presentera Schuon som annat än en charlatan är knappast annat än grov okunskap, medveten lögnaktighet – eller en kombination av de båda.
@Joakim: Det finns ingen som helst anledning att lita på vare sig Schuon eller Omar. Som Bengt säger – Schuon var en bluff, om än en karismatisk sådan. Och Omar är inget annat än en kappvändande salongsjihadist och pseudoesoteriker.
Bengt Fram skrev: ”För den som ändå vill se Schuon som en representant för en ortodox tradition, kan det också vara värt att påminna om att Schuons egen lärare vägrade att sanktionera honom som shaykh, varpå Schuon påstod sig ha mottagit titeln genom gudomlig intervention.”
Obs, detta är ren lögn och förtal baserat på de typer av medveten illasinnad smutskastning som du verkar ha svalt med hull och hår! Det är lätt att avfärda något man inte förstår sig på. Se Aymard och Laudes Schuon-biografi för källor som bevisar Schuons auktoriserade ställning som shaykh.
För den och sätter frågetecken för Schuons sufiska ortodoxi, ber jag att få hänvisa till professor Seyyed Hossein Nasrs motsatta uppfattning i frågan, den kanske främste nutida kännaren av islam i Väst.
Vad gäller Schuons essentiellt ortodoxa syn på kristendomen är professor James S. Cutsingers artikel ”The Mystery of the Two Nature” mycket upplysande för den som själv vill bedöma huruvida Schuon är en charlatan eller inte.
http://www.religioperennis.org/documents/cutsinger/mystery.pdf
Ivo: Bengt Fram är med största sannolikhet ännu en av trollet ”Kurt Wereds” pseudonymer. Inget att bry sig om alltså.
Vi vågar låta honom visa oss dörren. En av dörrarna.
Roligt inte minst att läsa om Tages relation till din familj, som var närmare än jag visste och vad som framgick i vänboken. Jag kände till hans frekventa besök, men trodde att det mest handlade om föredrag i kyrkliga sammanhang. Det var genom ”F.J. Nordstedts” essäsamlingar I kampen och Kulturkampen som jag först upptäckte honom.
När det gäller Tage och islam undrar jag om inte ”dubbelliv” är ett alltför starkt uttryck.
I och med att han inträdde i den sufiska orden som Ivan Aguéli och René Guénon tillhört, blev han förvisso muslim, d.v.s. islam blev den exoteriska religionsform han bekände sig till. Och det är riktigt att han länge hemlighöll detta. Mot slutet av hans liv – inte först efter hans död – blev det dock känt i de kretsar som bildats krig honom i Stockholm. D.v.s. vad som blev känt var att han privat följde islams exoteriska religiösa praktik. Att han var en efterföljare till Schuon hade ju länge varit känt och framgår explicit i hans böcker. Jag och flera andra hade också länge känt till att han regelbundet deltog i Schuon-kretsens möten i USA. Att till detta hörde också formell, exoterisk islam var för mig ingen större överraskning när det blev känt.
Eftersom han anslöt sig till Schuon och dennes uppfattning om ”l’unité transcendante des religions” finns det ingen motsägelse eller dubbelhet i att han använde kristen teologi i sina böcker. Att han personligen och privat valde islams exoteriska form betydde s.a.s. inte att han inte var kristen i en mening som tillät att han med åskådningsmässig konsekvens skrev som han gjorde.
Jag minns hur min vän historikern och översättaren Erland Josephson, som skrivit om Tage, blev upprörd över Tages ”bekännelse” till kristendomen när han – på ett relativt tidigt stadium – upptäckte att Tage i själva verket var muslim. Han tog t.o.m. av detta skäl avstånd från honom under en period. Men senare, när han fördjupat sig i den bakomliggande esoteriken och ”metafysiken” i Guénonsk mening, ändrade han sig och erkände att det var fråga om en utifrån Tages egna ståndpunkter legitim och läromässigt konsekvent historisk och kontextuell anpassning till och affirmation av den i Sverige dominernade religiösa exoterismen och dess teologi.
Naturligtvis var det också så att Tage kände sig personligt förbunden sina kristna läsare och understödjare.
Mitt intryck har varit att han delade Guénons uppfattning om kristendomen som den för västerlandet lämpade exoteriska formen. Om han inte gjorde det, om han i själva verket trodde på islam som denna form i det framtida västerlandet, vore ju anpassningen, även om den var principiellt legitim utifrån de traditionalistiska utgångspunkterna, svårbegriplig, och skulle då verkligen ha inneburit något av ett dubbelspel.
I hans sista i livet utgivna bok finns också formuleringar om kristendomen och dess relativa svagheter av ett delvis nytt slag. Vid denna tid hade en ny krets av unga muslimer bildats kring honom. Min intuition är att han under deras inflytande kan ha kommit att ändra sig, att ompröva den exoteriska anslutningen till kristendomen som den rätta religionsformen för västerlandet. Att han icke längre hävdade denna ståndpunkt görs hursomhelst – såvitt jag förstår – gällande av dessa muslimer.
Den fråga som uppstår är naturligtvis om han i själva verket, under inflytande av Schuon-kretsen, redan tidigare hyst denna uppfattning om islam. I så fall skulle ju den kristna teologin i hans böcker verkligen ha varit betingad uteslutande av personlig lojalitet mot hans kristna läsare och vänner.
Det är för mig mycket svårt att tro att detta skulle ha varit fallet. Den integritet som ledde honom att bryta med socialismen och överge sin ställning som uppburen, ledande intellektuell i det svenska socialdemokratiska etablissemanget skulle, om det verkligen var så, också ha lett honom till att alltifrån sextiotalet bli en svensk Martin Lings eller Gai Eaton.
Han kan ha blivit det under de allra sista åren, då han skrev texter uteslutande om islam och sufismen, texter som inte hann utges under hans livstid. Men det var i så fall, såvitt jag kan se, en fråga om ytterligare en omprövning, denna gång rörande den exoteriska religionen. Inte om något som avslöjade ett tidigare dubbelliv.
Jonas:
Ja, det är viktigt att lyfta fram att Tage var anhängare till Schuon, och detta har ju blivit än bättre dokumenterat än det redan var i Tages böcker genom Ashk Dahléns posthuma utgivning av Tages egen text om denne.
Men jag undrar vad du menar med att han bara var muslim ”rent tekniskt sett”. Det viktiga är förvisso som även jag ser det att betona hans esoterism och Schuons lära om den transcendenta enheten. Men samtidigt var det just Schuons sufistiska väg han valde att anträda, och därmed följde ju också åtminstone vissa element av islams exoterik, i enlighet med Schuons egen uppfattning om relationen mellan esoterik och exoterik. Detta tycks mig ha varit lite mer än något blott ”tekniskt”.
Vad som däremot för mig framstår som mycket väsentligt och signifikativt – i enlighet med vad jag skrev i min förra kommentar – är att han valde att begränsa denna exoterik till sin eget privata, personliga, och för andra okända religiösa praktik.
Schuon är förvisso omstridd, men, med efterföljare som Nasr, svår att avfärda som en ”bedrövlig förvillelse” i islamiska sammanhang. Lättare däremot från ditt katolska perspektiv, representerande en annan exoterik än den Schuon prioriterade.
Men jag får en känsla av att du också, med många Guénonianer, menar att Schuon är en bedrövlig förvillelse i förhållande till Guénon, d.v.s. att du fortfarande delvis är ett slags Guénonian.
Det är i så fall intressant. Katolsk och Guénonsk traditionalism kan ju förenas såtillvida som Guénons traditionsbegrepp innefattar en stor del av det katolska. Men samtidigt går det ju långt utöver det.
Jag blev bibliotekarie vid Arbetarrörelsens arkiv ett par år efter att Tage Lindbom slutat. Jag träffade honom aldrig. Bara en gång såg jag honom ta ordet som deltagare i ett möte och fick inte så bra intryck av hans inlägg. Jag minns att han tycktes anse att om Gud hade tillåtit Hitler hålla på, så fanns det grund till det. Bortsett detta var min uppfattning om Tage Lindbom mycket respektfull. Jag fick ta hand om det bibliotek som, i mångt och mycket, byggde på hans insamling av litteratur i Europa. En fantastisk samling som knappast är känd. Arbetarrörelsens arkivs bibliotek var verkligen min smala lycka och det stället där jag trivts bäst och känt mig uppskattad i ett land där tacksamheten till insatser från engagerade invandrare, som inte rättar sig i leden, är mycket snål. Jag är född i Spanien och varit kontroversiell svensk socialdemokrat och kommunpolitiker i Sverige. Jag var utbildad i filosofi, när jag kom från Spanien och Tyskland. Med min förvärvade kunskap om svensk arbetarrörelse var jag tydligen ett problem för det socialdemokratiska etablissemanget. Jag har aldrig köpt åsikter och förstår väl Tage Lindboms välgrundade skarpa kritik (som jag delar) om de liberala och socialistiska rörelserna som han utvecklar i sin bok om ”Sancho Panzas väderkvarnar”. Nutidens socialdemokrater skulle ha nytta av att läsa och begrunda vad Tage Lindbom skriver, även om man inte tar steget till hans religiösa alternativ.
Min far mördades när jag var ett år gammal, men inte av Francos anhängare, utan just av några s k ”vänster”, på väg till fronten mot Franco. Han (min far) var en politisk kontroversiell sanningssägare och jag fick hans moraliska arv i mig. Jag läser med olust att Tage Lindbom skulle ha berömt Franco och Mussolini och hoppas att det inte är sant. Dessa diktatorer var inte några konservativa människor i egentlig mening. Ingen sund kritik kan leda till att i blindo inta motståndarens ståndpunkt. Jag har svårt att tro att Lindbom skulle helga principen om det uteslutna tredje och att han skulle känna sig tvungen at gå över gatan när det blev grönt ljus för fotgängare. Jag tillskriver honom mer urskiljningsförmåga. Annars skulle han vara av samma tyg som föreningen Humanisterna.
Lindbom hamnade i den kloka människans dilemma och förstod väl hur europeisk idéhistoria utvecklat sig. Averroisterna är bland de äldsta som sökte förnuftsklarhet vid sidan av Bibeln och Koranen. Lindbom ställs inför en historisk returresa. Hur ska människan kunna uppfatta sin jordiska kunskap som säkert vetande? Det är inte så svårt att förstå att man söker sig till en transcendens för att finna en förklaring och legitimera ett normativt handlande. Medeltidskyrkan ställde förnuftet under trons dom. Ibn Rushds idéer sökte en balans däremellan, vilket är en svår uppgift. Det är känt att Ibn Rushd och Ibn Arabi kände til varandra personligen och att deras uppfattningar (rationalismen och sufismens mystik) inte gick ihop. Ibn Arabi skrev ändå uppskattande om Ibn Rushds begravningsresa från Marrakesch till Córdoba.
Ja, jag kan inte finna att Tage Lindbom skulle ha visat någonsympati för Franco eller Mussolini. Jag har försökt finna belägg för detta påstående som förvånade mig efter at ha läst flera av hans böcker. Den som påstår att Lindbom skulle ha gillat fascismen uppmanas att belägga det.