”Vår vapenlösa trygghet än…”

Igår kom ÖB:s förslag till försvarets utveckling 2010-2014. Det såg inte bra ut, även fast det inte var fullt så illa som på förhand hade befarats av bl.a. SvD. Men försvaret kan inte gärna själva få skulden för ÖB:s föreslagna nedskärningar. De uppgifter man enligt uppdraget från regeringen är satta att lösa är helt enkelt omöjliga att sammanjämka med riksdagens anslag. När politikerna vägrar att lyssna så finns det inte så mycket andra val, överbefälhavaren kan inte trolla fram pengar. Det som däremot ligger försvarsmakten till last i denna fråga är att försvaret odlar en ohälsosam intern kultur av ”locket på” och förbud mot att kritisera ledningen. Öppenheten i organisationen kring de kommande förändringarna har tydligen varit obefintlig, och frustrerade förbandschefer fick inte veta om deras förband låg på slaktbänken eller ej förrän förslaget redan gick ut till medierna.

Socialdemokratins opålitlighet

Till Håkan Syréns försvar måste trots allt sägas att han i snart ett års tidigt har deltagit i den offentliga debatten och ofta påpekat att försvarsmaktens anslag är otillräckliga för att lösa myndighetens vidlyftiga uppgifter. Håkan Syrén har med andra ord varit så tydlig det går för en myndighetschef att vara utan att bryta mot myndigheters grundlagstadgade lojalitetsplikt gentemot regeringen. Skulden ligger på politikerna, i synnerhet alliansen, försvarsminister Tolgfors, statsminister Reinfeldt och finansminister Anders Borg, som av allt att döma är den som verkligen drar i trådarna i försvarsfrågan. Minst skugga faller i alla händelser över Jan Björklund.

Mona Sahlin kommenterar den uppkomna situationen med orden ”regeringen kan inte beställa en Ferrari och få en liten lådbil och sedan bli överraskade över resultatet”. I sak håller jag med henne, men från röda Mona och socialdemokraterna klingar kritiken så falskt det kan bli. Mona Sahlin har säkert inte själv glömt att socialdemokraterna var ansvariga för att slå in kursen för dagens huvudlösa och oansvariga försvarspolitik. Glöm inte att arbetarpartiet aldrig är att lita på i försvarsfrågan!

Vår vapenlösa trygghet?

I ett klassiskt stycke i Runebergs ”Fänrik Ståls sägner” trotsar den gamle landshövdingen Wibelius framgångsrikt den ryske ockupationsgeneralen med stöd av 1734 års svenska lag. ”Här är vår vapenlösa trygghet än, vår lag, vår stora skatt i lust i nöd; er härskare har lovat vörda den, den vädjar till hans stöd.” Sensmoralen i dikten är att trots att landshövding Wibelius land är militärt slaget och hans län ockuperat av fientliga styrkor så står den lagfästa ordningen stark. Även våldets makt måste vika sig för lag och urminnes rätt.

Det är en pregnant och poetisk bild, men det är inte lika roligt att vår nuvarande regering benhårt tycks förlita sig på samma princip. Man tror fullt och fast att Sverige, som en västerländsk demokrati med ett öppet samhälle, EU-medlemskap och en stark rättstat, inte är i behov av ett konventionellt militärt försvar. Av det historiska faktumet att demokratier i det långa loppet alltid övervinner diktaturer har man dragit den felaktiga empiriska slutsatsen att en demokrati är immun mot angrepp av en diktatur. Vi framhärdar i villfarelsen att vår vapenlösa trygghet skyddar oss mot alla yttre faror.

En försvarslös rättsstat

Landshövding Wibelius hade inget val när han lade handen på lagboken och med ämbetsmannamässiga allvarsord stoppade den ryske generalens terroristfasoner. Lagen är det civila samhällets sista skydd, men Wibelius hade säkert föredragit ett civilsamhälle och en rättstat skyddat bakom ett starkt yttre försvar. 1809 hade den svenska armén retirerat över Kölen och den östra rikshalvan var utlämnat åt en främmande makt. Vi ska inte två hundra år senare frivilligt utlämna den västra rikshalvan åt samma makt. Vi har nämligen gång på gång de senaste åren, inte minst i Georgien i somras, sett att de banditer som för närvarande har förskansat sig i Kreml inte har samma respekt för lagstadgad ordning som landshövding Wibelius eller politikerna i den svenska ankdammen.

Daniel Bergström

Förlorad slagkraft men ökad kvickhet

Igår lämnade överbefälhavaren Håkan Syrén över högkvarterets målbild för försvarsmaktens insatsorganisationen år 2014 till försvarsminister Sten Tolgfors.

Den mest påtagliga förändringen är att värnpliktssystemet ska fasas ut och seanst till 2012 vara helt ersätt med kontraktsanställningar. Oklart exakt hur rekryteringen och grundutbildningen ska fungera i detta system men som jag har förstått det ska värnplikten ersättas med någon form av frivilligt lumpen-system där soldaterna binder upp sig till återkommande övningar. Repmånaden kommer således återigen att bli ett begrepp. Även om det inte sagts nu så utgår jag ifrån att pliktlagstiftningen endast blir vilande, det vill säga att den kan återinträda i krissituationer.

Som en direkt följd av fler kontraktsanställningar blir det också färre soldater. Värnpliktiga med en ersättning på mindre än 100 kr om dagen är billiga i drift. Nu måste försvarsmakten lära sig konkurrera med den övriga arbetsmarknaden. Det kommer bli tufft. Jag räds också att försvarsmakten utvecklas till en kommersiell produkt som säljs ut på den fria marknaden. Det avmilitariserar, förslappar och skadar organisationen. 

Nedprioriteringen av flygvapnet (som SvD i all sin visdom lanserade som sanning häromdagen) syns inget av, med undantag för nedläggningen av militärflygplatsen i Uppsala (vilket är förödande, läs varför här). Men JAS-parken bibehåller sin nuvarande storlek samtidigt som den dyrbara uppdateringen av JAS-planen sker enligt plan. Även helikopterförbandens påtänkta tillökning och utbyggnad får fortskrida enligt plan. Flottan behåller nuvarande styrka. Det flaggas också för att det kan bli aktuellt med ytterligare resurser öronmärkta för marin krigsföring. Analysen av det är väl att man börjar förstå att de säkerhetspolitiska intressena i Östersjön för närvarande är av betydande storlek.

Ett område som också ska få tillökning är hemvärnet, som inte längre ska heta hemvärnet utan ”de nationella skyddsstyrkorna”. Det är behövligt. Hemvärnet måste få uppbackning men även utökade övnings- och materialanslag. Hemvärnsbataljonerna är unika i sin lokala förankring och korta utryckningstid. Jag hoppas att detta också leder till att lagstiftningen som reglerar hemvärnet i fredstid ses över – som det är nu så finns det ingen möjlighet att tvångsinkalla hemvärnssoldater om inte landet befinner sig i en regelrätt krigssituation.

Några utbildningsförband läggs inte ner (precis som jag förutspådde). Den påannonserade halveringen av antalet stridsvagnar förverkligas inte (i vart fall inte omgående: ”frågan ska utredas” heter det). Däremot infrias farhågan om att 30% av arméns krigsorganisation försvinner. Från 64,000 man till 49,000 (inkl. hemvärn). Ett stort PLUS i detta sammanhang är att den nya insatsorganisationen till viss del ska bestå av stående markstridsförband, vilket tidigare inte funnits alls. Detta ökar beredskapen avsevärt.

På det hela taget var det bättre än jag väntat mig, år efter år av dystra besked har gjort att man alltid förväntar sig det värsta. Jag är inte ens entydigt negativ till detta. Missförstå mig inte, klart det egentligen skulle behövas en massiv upprustning. Men i valet mellan som det ser ut nu och som det föreslås se ut 2014 blir jag svaret skyldig. Bantningen sker nämligen för att kunna åstakomma en snabbare och bättre organisation. Vad är värst, ett litet och dåligt fungerande försvar med väldigt lång mobiliseringtid eller ett ännu mindre försvar men med kort mobiliseringstid? Svaret är inte självklart. Men det kanske är som Borås Tidning samanfattar den nya insatsorganisationen i sin ledare: ”Effektivt, men odugligt”.

Övrig media i urval: SvD1, SvD2, DN, DN2, BLT, NT, GD, TV4, Skånskan, Corren, UNT.

Dag Elfström

Problemet med populära politiska ledare

I ett ledarstick i Barometern 28 januari skriver Per Dahl om det viktiga demokratiska dilemmat att när en politisk ledare har förväntningar på sig att lösa alla medborgarnas problem, finns en stark tendens till maktkoncentration. Om han (alltför sällan en hon) ska lösa så många problem måste han naturligtvis ha så mycket makt som möjligt, så fungerar i alla fall ömsesidigheten mellan folket och en populär politisk ledare. Och får inte vederbörande ”tillräckligt” med makt kan han alltid skylla på detta, precis som sossarna gjort i alla tider i Sverige – alla problem är ”borgarnas fel” även om det är ett statsvetenskapligt faktum att socialdemokraterna har dominerat den politiska arenan i Sverige i över 88 år och regerat i 71 av dessa år. Dahl skriver:

”Kraftfulla ledare utvecklas lätt till caesarer. Även om de inte bryter lagarna formar de en politisk vardag som kretsar kring maktens centrum, inte kring den självständige och oberoende medborgaren.”

Den självständige och oberoende medborgaren, alla konservativas idol, som så länge varit utrotningshotad i Sverige – naturligtvis är det maktkoncentrationen som är boven, det är ingen nyhet. Men Dahl är skarpsynt och ser det inneboende demokratiska problemet i populariteten som sådan – samma popularitet som är själva förutsättningen för att bli vald enligt majoritetsprincipen i ett demokratiskt system.

Så hur undviker man detta? Maktdelning är svaret, och Dahl lyfter fram den konstitutionella monarkin som en definitionsmässigt överlägsen maktdelarinstitution jämfört med republiken. I en konstitutionell monarki har monarken ingen politisk makt, och den som har den politiska makten måste dela glamouren med monarken. Därmed kan den högsta politiska makten i en konstitutionell monarki aldrig bli föremål för folkets ”odelade” dyrkan. Ett perspektiv som antingen avslöjar alla övertygade republikaners stora naivitet i demokratifrågan, eller skvallrar om deras dolda politiska motiv. Men framför allt kan vi ”skatta oss lyckliga” att vi med en hårsmån lyckades rädda den svenska monarkin i början av 70-talet, och vi måste hålla ett vaksamt öga nu på USA:s nye populäre president som alltså klivit in i Vita Huset från en politisk position längst till vänster i den amerikanska senaten.

Jakob E:son Söderbaum

REDAKTIONENS MÅNADSBREV -januari 09

Jakob E:son Söderbaum och Dag Elfström

Första månaden på det nya året börjar lida mot sitt slut. Den gångna månaden har enligt vår mening varit den bästa hittils, rent kvalitetsmässigt. Skriverierna har kretsat kring aktuella ämnen såsom konflikten i mellanöstern (här, här och här), krisen i kristdemokraterna(här, här och här) och försvarsdebatten(här, här, här och här). Den tidslösa kulturdebatten har även fortsatt (här, här och här). Likaså har demokratifrågorna tagit relativt stort utrymme (här, här och här).

Vi håller i skrivande stund på med en större kvartalsutvärdering av Tradition & Fason som nu har gått in i ett slutskede. Vi vill gärna också få lite input från våra läsare. Är det något Du tycker fattas? Något vi ägnar för mycket, eller för lite, energi åt? Tveka inte att maila oss på soderbaum@traditionochfason.se eller elfstrom@traditionochfason.se och bidra med dina synpunkter.

Månadens mediauppmärksamhet har återigen bestått i en länk från Axess redaktionsblogg. Den månatliga dosen av privata bloggar som kommenterat våra skriverier har inte heller varit ringa (här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här).

Några andra nyheter kan också noteras. Vi har bl.a. skapat en Facebook-grupp. Gruppen är tänkt som en samlingsplats för trogna läsare och fungerar också som ett reklamfönster. Välkommen att ansluta dig! Vi har också möblerat om lite bland våra skribenter. Ny skribent är Daniel Bergström, mer om honom kan ni läsa bland de övriga skribentpresentationerna.

Läs också:

• Redaktionens månadsbrev december 08
• Redaktionens månadsbrev november 08
• Redaktionens månadsbrev oktober 08

Redaktionen

Bland överklass & välintegrerade invandrare

I en kolumn i SvD den 26:e januari, rubricerad ”En del människor fostras in i makten” gör Ülkü Holago en vandring genom Östermalm i Stockholm. Den svenska överklass-stadsdel framför andra där folk mår sådär äckligt bra, och där det fortfarande finns spår av adel. Där, på anrika Östra Real, tillbringade hon som ”inkvoterad invandrarunge från förorten” för tjugotalet år sedan sina gymnasieår och där lärde hon sig de stora skillnaderna mellan dem som har lyckats bevara något slags familjetradition och elegantare beteende och alla andra som slitits med och brutits ner i socialdemokratins 88-åriga politiska dominans där familjer, traditioner, förmögenheter och släktklenoder har förötts och förhånats och lämnat det stora flertalet rotlösa och beroende av andra.

Holago upplever det som djupt orättvist. Hur kan det komma sig att ”de där” tillåts att ha någonting som andra inte har? Socialdemokraterna har bevisligen inte gjort tillräckligt i sina proletariseringssträvanden. Den 88-åriga svenska kulturrevolutionen har varit otillräcklig. Det slår mig att det är någonting väldigt svenskt över den där avundsjukan som Holago ger uttryck för.

I integrationens namn fick Ülkü Holago chansen att gå på vad som betraktas som ett ”fint” gymnasium. Idag har hon etablerat sig som journalist på en av Sveriges finaste dagstidningar, hon drivs av den där omisskännliga svenska avundsjukan och är fast övertygad om att vägen till himmelriket är att klaga på andra – särskilt på de där som lever gott på sitt arv och inte tvingas irra runt som rotlösa individer i konsumtionskarusellens vilda jakt på omedelbar behovstillfredsställelse. Man skulle nog faktiskt kunna kalla Ülkü Holago för en välintegrerad invandrare i det svenska samhället, åtminstone enligt populära mått. Att Östermalm, som Jan Guillou har påpekat, ligger på tredje plats i Sverige ifråga om antal invånare med invandrarbakgrund, pekar ju tydligt i riktning mot att dessa inte alls är särskilt väl integrerade.

Holago, som blivit sådär svensk trots att hon gått på Östra Real, verkar inte kunna bli nöjd förrän en och annan ”överklassunge” kvoteras in i förortsskolorna, för att utstå nivellering och mobbning där. Och jag måste säga att jag är inte särskilt nöjd över att en respektabel tidning som Svenska Dagbladet publicerar sådan här drypande socialistisk smörja på kolumnplats.

Då läser jag hellre Susanna Popovas kolumn om värdet av multikulturella matval: ”Ibland vill man njuta franska rätter på lokal”, med inledningsorden ”Yttrandefrihet i all ära, men det knyter sig i bröstet ibland när man ska tänka sig att dö för andras rätt att säga dumheter.” Popova har tidigare givit ut boken ”Överklass” (2007), där hon argumenterar för att ingen ska behöva skämmas för sin bakgrund.

Jakob E:son Söderbaum

Valfrihet i vården: briljant av Alliansen!

Nu rapporteras att endast ett av 21 landsting (!) har budgetbalans. Över hela Sverige står idag sjukvården inför att säga upp personal, ta bort vårdplatser och förlänga väntetiderna under några års tid. Redan har 6 landsting varslat personal. Det kan ju låta illa. Men jag tror tvärtom att det är riktigt bra, tajmingen kunde ju inte varit bättre!

Per den 1 januari 2009 har nämligen den andra reformen för valfrihet i vården genomförts i lagstiftningen. Så när nu vårdpersonal börjar sägas upp från landstingen är det perfekt att nödvändiga möjligheter enligt lagen för att starta nya privata vårdinrättningar finns på plats. Är man nybliven arbetslös läkare, sjuksyster etc. måste det ju ligga nära till hands att gå in i privata initiativ som blommar upp med anledning av den nya lagen – eller rentutav själv starta ett sådant. Särskilt som det finns mer pengar att tjäna som privatanställd än som offentliganställd. Och då växer den svenska ekonomin istället för att alla pengar äts upp av den ineffektiva offentliga sektorn. En bättre vitamininjektion i ekonomin när det är finanskris och lågkonjunktur får man leta efter! Så att musten kramas ur den helt onödiga beskattningsnivå som landstigen utgör (varför har man inte slagit ihop dem med kommunerna för längesedan??) just nu, har helt enkelt maximala chanser att bli lyckosamt för både svensk ekonomi och svenska vårdtagare/patienter.

Vad innebär då dessa reformer om valfrihet i vården? Tidigare har Alliansregeringen infört en lag om att landstingen ska köpa upp den mest konkurrenskraftiga vården, d.v.s. bäst kvalitet för de pengar som landstinget har avsatt för ett visst ändamål. Om landstinget t.ex. har budgeterat 20 miljoner kr till ryggrelaterade skador och åkommor, så är det den vårdinrättning – offentlig eller privat – som kan leverera bäst kvalitet för dessa pengar som ska få avtalet. Om en privat aktör är bättre så har inte landstinget rätt att ge vårdavtalet till sitt eget sjukhus. I förlängningen leder givetvis detta till att de som är sämre måste anpassa sig och bli bättre på vad man gör för att inte slås ut av marknadsmekanismen. För ändamålet har en särskild tillsynsmyndighet inrättats, som utför kvalitetskontrollen.

I det andra steget som nu precis genomförts, får vårdtagarna själva välja vart de vill kurera sig. Eftersom kvalitet också är delvis subjektivt – t.ex. tycker kanske en vårdtagare att han/hon får bättre förståelse för sina problem på ett ställe än på ett annat – ökas välfärden nu ytterligare. Fortfarande ska välfärden finansieras med skattemedel, och betalningen till vårdinrättningarna ska hänga samman med hur många patienter som listar sig vid en viss vårdinrättning. Det är som upplagt för att många nya specialistaktörer ska kunna etablera sig. Jag tänker direkt på ett föredrag av Fredrik Härén som jag såg på YouTube, där han beskriver någonting så otroligt som en kombinerad tandläkare och spa (i Thailand) – idén var att man ska må så bra som möjligt när man går till tandläkaren.

Än så länge är det i och för sig upp till de enskilda landstingen om de vill erbjuda vårdtagarna denna valfrihet i vården eller inte. 12 borgerliga landsting har redan genomfört det, vilket sätter press på de socialdemokratiskt styrda och sannolikt leder till misstro och dåligt rykte mot de röda politikerna om de inte också genomför detta. Men i det tredje steg i vårdreformen som ska genomföras under 2010, blir valfrihetssystemet obligatoriskt inom primärvården.

Det briljanta med upplägget är att landstinget alltså står kvar som administratör. Därigenom garanteras en bättre välfärd för alla, och mattan dras undan under fötterna på vänstern som i alla år har tjatat om att vård inte ska vara vinstdrivande och att privat sjukvård ”därför” är dåligt. Det är alltså inte fråga om en konkurrens i pris, utan i kvalitet. Det handlar inte om vem som kan erbjuda t.ex. vård för ryggskador billigast, utan vem som kan göra det bäst givet landstingets egen budget.

Alliansens reformer för valfrihet i vården och privata vårdinrättningar är de första mycket välkomna stegen mot ett mer kvalificerat välfärdssamhälle som inte är kontrollerat – bara administrerat – av den offentliga sektorn. Bravo! Nu återstår för politikerna att förstå att det också måste utbildas fler läkare i Sverige.

Jakob E:son Söderbaum (som för en tid varit jurist på ett privatsjukhus i uppstartningsskedet)

Israels frihet och den moderna antisemitismen

Idag för 64 år sedan gick den sovjetiska 332:a skyttedivisionen in i förintelselägret i Auschwitz och uppdagade därmed slutgiltigt de värsta brott som har begåtts i den civiliserade världen. Varken förr eller senare har det mänskliga barbariet och själens mörker framstått som så påtagligt och överväldigande i vår del av världen.

Detta datum uppmärksammas världen över som Förintelsens minnesdag, för att bevara minnet av det systematiska folkmordet på judar, och andra folkgrupper, under andra världskriget. Denna allvarsamma märkesdag erbjuder tillsammans med de nyligen timade händelserna i Gaza och, framförallt, reaktionerna därpå, en sällsynt god anledning till att reflektera över det judiska folkets ställning.

Israels frihet är ett förunderligt ting. Att detta land, denna avläggare av europeisk kultur och västlig demokrati och fristad för ett av historiens mest förföljda folk, över huvud taget existerar är ett mirakel i sig. Att beundra Israel är något av det mest politisk inkorrekta man kan företa sig, men faktum är att få folk är så värda beundran och respekt som det israeliska. Det flit, mod och den tålighet och lakoniska vägran att kapitulera ens för oöverstigliga svårigheter som utmärkte de nybyggare som från inget har byggt ett blomstrande land ter sig närmast ofattbar. Det judiska folket har rest sig från en ofattbar katastrof, från att i två tusen år alltid ha varit de svaga och förtryckta, till att åt själva åt sig mejsla ut en framtid. Israels styrka måste för det judiska folket närmast framstå som given av Gud.

Denna hårda men förbluffande resa har givit Israel en frihetstörst, en obändighet och en oförmåga att underordna sig någon makt utom sig själva som för européer framstår som främmande och aggressiv. De europeiska folken har dock inte känt hotet om total utplåning hänga över axeln på det sätt som Israel gör än idag. Poängen är att för att kunna förstå och rättvist bedöma Israel måste vi förstå den israeliska mentaliteten, det judiska folkets historia och sätta landet Israel i dess historiska kontext.

Den bakomliggande orsaken till de ohyggliga illdåd som uppdagades i Auschwitz för 64 år sedan är en lika seglivad som dunkel och förbryllande europeisk företeelse, antisemitismen. Antisemitism har funnits i Europa så länge det har funnits europeiska judar, och under hela sin historia har det varit en stark destruktiv kraft, ofta en politisk kraft att räkna med. Vi tror ofta och gärna att antisemitismen, åtminstone i Europa, är något som hör historien till. Så är inte alls fallet. Återigen brinner synagogor i Europa. Den moderna antisemitismen, som frodas i vänster- och solidarietsrörelser, är lika mycket en politisk maktfaktor som den gamla antisemitismen med stövlar och stålhjälm någonsin var. Den öppna antisemitismen är i princip förvisad från den offentliga debatten, men judehatet ligger hela tiden latent, redo att antändas av minsta gnista. Konflikten i Israel/Palestina har en förmåga att ständigt föra upp denna latenta antisemitism till ytan, som i och med allt Israel gör får en ursäkt att bryta ut i allt oresonligare och osminkat antijudiska excesser. Och vänstern står alltid i främsta ledet för rörelsen att utplåna Israel, sida vid sida med Hizbollah och nynazismen.

Det här skall inte förstås som ett ensidigt ställningstagande i Palestinafrågan. Jag vill vara tydlig på den här punkten, Israel har inte carte blanche att bete sig hur de vill i kraft av sin tillkomsthistoria och Israel ska självfallet bedömas efter samma måttstock som alla andra (vilket i och för sig skulle kunna ge upphov till en hel del berättigad, objektiv kritik). Problemet är bara det att Israel inte bedöms efter samma måttstock som alla andra, långt ifrån. Israel bedöms regelmässigt långt strängare än alla andra.

Allt Israel gör tas omedelbart till intäkt för en oresonlig och orimlig kritik, som i många fall inte är annat än förtäckt antisemitism under den politisk korrekta vänsterismens slöja. I söndags fick en fredlig manifestation för Israels rätt att existera i Malmö avbrytas p.g.a våldsamma motdemonstranter. Ett än mer skrämmande exempel på hur Palestinafrågan blandas samman med Förintelsen är att en planerad minnesstund över Förintelsens offer i Luleå domkyrka ställs in, enligt komministern i domkyrkoförsamlingen p.g.a. den rådande situationen i Gaza. Åtminstone jag får dålig smak i munnen. Man kan inte annat än instämma i det Sanna Rayman skriver; ”sällan har man sett mer talande bevis för varför vi inte får glömma Förintelsen än beslutet att ställa in minnesevenemanget”.

Man brukar säga att den västerländska kulturen vilar på arvet från Athen, Rom och Jerusalem. Det judiska har alltid varit en integrerad del av den europeiska identiteten, fast ändå främmande. Kanske är antisemitismen helt enkelt ett uttryck för Västerlandets undertryckta ådra av självhat? Hur det än må vara med den saken så tycks vi aldrig komma ifrån antisemitismen i Europa. Den tar sig bara nya uttryck, och det är något vi måste förhålla oss till. Antisemitismen är en realitet också i Sverige på 2000-talet, fortfarande 60 år efter Andra världskrigets slut. Den måste aktivt och kontinuerligt bekämpas, och det stora hotet kommer inte från ett fåtal skinnskallar – utan från en mediastark vänster.

Daniel Bergström

Barnsligt eller sorgligt, varför välja?

Sonja Schwarzenberger, chefredaktör för den feministiska kulturtidsskriften bang.

I den politiska diskursen så finns det mycket som kan orsaka irritation och uppgivenhet, särskilt så när jämställdhetsfrågor kommer på tal. Detta inlägg tänkte jag dock ägna åt en av de mest frustrerande tendenserna: den till vulgarisering av debatten, och det därtill kopplade användandet av ett infantilt språkbruk. Ett övertydligt exempel på detta fenomen publicerades nämligen i DN Kultur under fredagen.

Under rubriken ”Plågsam backlash. I ”Let´s dance” räcker det att ha snopp.” upprör sig Sonja Schwarzenberger, chefredaktör för Bang, över att Kitty Jutbring fick oförtjänt dåliga poäng i Let’s dance. Huruvida hon förtjänade mer poäng än så har jag ingen aning om och lämnar också därhän. Om man är lite välvillig och ser förbi svadorna så är tesen att hon bara fick dåliga poäng för att hon är kvinna, eller med skribentens egna vulgära uttryck: för att hon inte har snopp.

Artikeln kryddas med stycken som:

Efter en kväll framför ”Let’s dance” konstaterar jag förvånat att TV 4 bytt ut konceptet underhållning mot en stunds upptuktelse. Vet hut alla kvinnor för här ska ni fan få lära er att tiga och niga i församlingen, typ.

och

Jag tror till och med jag föredrar att få ett ”sensuell” i ansiktet framför ”Ni måste röra er mer som man och kvinna”. Vad ska man göra av det? Dra upp kjolen och visa f*ttan? Kom igen TV4, ni kan bättre än så.

Visst, skyll resultat i en danstävling på den mäktiga könsmaktsordningen eller ”ignorerande av ett sekel av feministisk maktanalys” om det gör dig glad. Men begär för allt i världen inte att någon ska ta dig på allvar när du får för dig att ett lämpligt sätt att angripa resultatet i ett lekprogram i TV är att publicera debattartiklar i DN där det främsta nyhetsvärdet verkar vara det stora användandet av namn på könsorgan.

Det är något sorgligt över ett politiskt debattklimat där ett inlägg av den infantila art som detta är kan publiceras i en av landets största dagstidningar, och att det faktiskt både förväntas och tas på allvar. Ur min synvinkel så är det ett fattigdomstecken och ett tecken på antingen bristande argument eller bristande uppfostran att skicka in något dylikt. Och vad man ska säga om den redaktör på kultursidorna som valde att publicera det? Ja det lämnas nog bäst därhän…

David Högberg

Har ni hört den förut?

SvD toppar idag med nyheten om att ”källor inom högkvarteret uppger att 30% av arméns markstridsförband läggs ner”. Jag måste säga att jag inte tror på det. För något år sedan lät det ännu värre, då var det halva försvaret som skulle ryka. Sen gick alliansledarna in och talade klarspråk. De enda besparingar som skulle ske var på materialsidan, förbandsverksamheten skulle tvärt om stärkas med över två miljarder. Dessa besked gäller fortfarande. Inget har ändrats.

Regeringen har också gått in med direktiv om att antalet stridsvagnar och stridsfordon ska minska tillförmån för lättare fordon (ser vi månne en uppståndelse av det mer eller mindre dödförklarade truppslaget infanteriet?).  Vilket man kan givetvis kan ha synpunkter på.

Hur kan dessa åtgärder rimligtvis föranleda att förband läggs ned? Det är orimligt. 2 miljarder extra och där till minskade drivkostnader i form av minskat antal tyngre fordon, hur kan det bli lika med förbandsnedläggningar?

Förstår inte hur SvD så okritiskt kan slicka i sig allt vad ”källor inom högkvarteret” uppger. Det blev ju inte direkt rätt förra gången. Vi får väl se hur det går på fredag, då överbefälhavaren ska tillkännagiva sina avsikter, men några förbandsnedläggningar tror jag helt enkelt inte på.

Dag Elfström

Kampen mellan det dåliga och det vedervärdiga

Borgerlig familjepolitik 1950. Ibland vill man faktiskt vrida tillbaka klockan.

Det har nu gått några dagar sedan bomben om att moderaternas interna grupp för utveckling av familjepolitiken på allvar tycker det låter som en lysande idé att utöka de så kallade pappamånaderna. Eller snarare : om inte jämställdhetsbonusen snart får “önskad effekt” så blir det aktuellt med utökade pappamånader.

Om det hade varit folkpartiet hade jag inte höjt på ögonbrynen. De har sedan längre fort ett krig mot kärnfamiljen. Men nu är det inte folkpartiet utan moderata samlingspartiet. Det är inte heller vilka moderater som helst som föreslår detta. I gruppen ingår flera av de moderater som oftast ses som de mest neoliberala ellementen i riksdagsgruppen. Där återfinns såväl Gunnar Axén som Per Bill och Henrik von Sydow. Att Anders Borg tänkt högt i liknande banor tidigare förlåter inte att de personer som tidigare uppfattats som förmynderiets största fiender nu går i bräschen för politiseringen av familjen.

Det som föranlett denna helomvändning, för att kalla den något annat vore oärligt, är att papporna fortfarande endast tar ut 21 % av föräldrarförsäkringen. Detta trots att regeringen redan infört semi-kvoteringsåtgärder i form av jämställdhetsbonusen. Tankegångar om att det inte spelar någon roll hur statistiken ser ut och att familjernas valfrihet alltid måste prioriteras framför politiskt satta mål om jämställdhet, verkar som bortblåsta.

Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen kritiserar plikttroget förslaget. Men jag tänker inte applådera. Kristdemokraterna har också svikit vad som borde vara självklart i en borgerlig familjepolitik. Kristdemokraterna tror inte heller på kärnfamiljen som samhällets främst byggsten. Partistyrelse drev nämligen igenom jämställdhetsbonusen som partipolitik under rikstinget i sommras. Så istället för att komma med något fräscht motförslag, som att avskaffa de pappamånader som redan finns eller återinföra sambeskattnignen av äkta makar, så nöjer sig alltså Attefall och den kristdemokratiska partiledningen med status quo.

Detta är svensk politik när den är som tråkigast.

Andra vettiga röster i frågan: David Högberg, Per Dahl, Dick Erixon, GP, SvD.

Dag Elfström