Extremsekulära krafter har de senaste åren lagt ned ett imponerande arbete på att motverka all form av statligt ställningstagande i religionsfrågor. Inte ska väl staten diskriminera muslimer genom att tvinga dem genomlida julkrubbebesök och luciatåg – ja, ungefär så djup är deras kritik. Kontentan måste bli att en modern, sekulär stat inte tar ställning alls i någon fråga, eftersom det alltid kommer att finnas minoritetsgrupper som kommer i kläm.
Att exempelvis Alexander Bard, som offentligt har idiotförklarat troende människor och är en hängiven elitist (ja, för vem minns inte mailinglistan Elit), skulle hysa något varmare engagemang för muhammedanernas rätt att slippa höra om sånt som opponerar sig mot deras tro (typ jämställdhet) är svårt att tro. Men låt oss ändå utgå ifrån att detta är vad extremliberalerna och socialisterna vill: Att låta varje människa ha sin tro och övertygelse ifred.
Staten skall alltså inte enligt de liberala haveristerna basunera ut några värderingar. Minoriteter kan kränkas. Bland landets minoriteter finns dock inte bara muslimer. Det finns extrema politiska minoriteter som inte heller bör kränkas – här i landet råder ju åsiktsfrihet, som inte bör pressas av ett ställningstagande våldsmonopol. Staten får alltså inte längre ha åsikter i frågor som demokrati, jämställdhet, ekonomisk fördelningspolitik – nej, staten får helt enkelt inte ta ställning för något. Våldsmonopolet ska tydligen i alla lägen förhålla sig neutralt.
Det finns också ett annat sätt att tolka liberalernas kritik av exempelvis skolavslutningar i kyrkan: Majoriteten av Sveriges befolkning är inte bekännande kristen, och det är majoritetens seder som bör råda. Men även det blir en underlig hållning. Då borde väl inte en eventuell kränkning av muslimerna vara något problem, så länge dessa inte är i majoritet. Plötsligt måste då de vidsynta, objektiva och intellektuella liberalerna erkänna sig vara lättretade, griniga och sårbara istället för att använda etniska minoriteter som förkläde i kulturslakten. Det är nämligen i själva verket dessa upplysta människor som tar illa vid sig så lätt, som klagar så fort våldsmonopolets åsiktsmeny inte passar dem – och det går knappast för sig. Det är ju trots allt Sveriges intellektuella grädda och politiska adel vi talar om.
Tillbaka till den neutrala staten alltså. Visst låter det lockande med en hänsynsfull och neutral statsmakt. Men det är inte praktiskt genomförbart. En sådan stat kan knappast hålla demokratiska val, där majoriteten ovillkorligen får tillämpa sina åsikter på minoriteten. En stat som inte kan verka normerande, en stat som ska vara hänsynsfull och neutral, är en ohanterlig och värdelös stat. Till slut existerar den inte alls – att den bara finns är ju en förolämpning mot anarkisterna. Och då låter kanske skolavslutningar i kyrkan som ganska överkomligt i jämförelse.
Andreas Braw
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Fyndig titel! Värdelös är väl den svenska staten redan? Den saknar ju numer både förmåga att upprätthålla lag och ordning på sitt territorium samt försvara sina gränser. Om det vore möjligt att ”gå ur” staten skulle jag allvarligt överväga det.
Den värderingslösa staten är inte bara en praktisk utan också en teoretisk omöjlighet i det att också åsikten att alla gängse värderingar är av ondo är just en värdering. Detta är dock något som ”rationella modernister” inte begriper eftersom de ser sina egna värderingar som något annat än värderingar. De är ju rationella bevars!
Med tanke på att liberalerna tror på frivilliga gemenskaper så borde de väl driva linjen att bara de som vill ska behöva vara med i statsbygget. Men icke. De liberala paradoxerna är oändliga=)