Göran Hägglund (kd) som artikelförfattarna allra mest vill se honom.
Idag skriver Roland Poirer Martinsson på Svenska Dagbladets ledarsida om Kristdemokraterna med anledning av rådande opinionssiffror – i senaste demoskop fick partiet endast 2,5 % av väljarstödet. Han menar att partiets 45-åriga ansträngningar att åstadkomma en förment ”unikt ideologiskt förankrad” men i praktiken ideologiskt obunden partipolitik, baserat på frikyrkliga väljare och med ”snällism” som främsta ledstjärna, har nått vägs ände.
Misslyckandet har förstås inte varit så definitivt tidigare som nu, det har gått i vågor snarare än som en rak linje från 1964. Under det sena 80-talet deklarerade partiet sig självt först som kristdemokratiskt (tidigare var man endast någon form av allmänt konfessionellt parti) och sedan vid slutet av 90-talet som borgerligt. Kristdemorkati identifieras som en idéströmning som har utvecklats nere på kontinenten med Aristoteles, Thomas av Aquino och Jacques Maritain som lärofäder. Detta fick sitt tydliga genomslag i 2001 års principprogram, som alltjämt råder. Detta principprogram är, precis som den klassiska kristdemokratiska ideologin, mycket näraliggande konservatismen ( läs våra respektive inlägg och synpunkter om konservatism-kristdemokrati här och här).
Värdekonservatism
”Värdekonservatism” som begrepp uppfanns i början av 70-talet för att hitta en beteckning på en konservatism som lättare gick att sälja in bland för
domsfulla väljare som i modernismens tidsålder fått veta att ”konservativ betyder bakåtsträvande” – och begreppet ”värdekonservatism” var redan i begynnelsen ägnat åt det svenska kristdemokratiska partiet. Sedan dess har det gått 38 år, och förutom att ha haft en närmast fobisk berörelseångest inför konservatismen har man aldrig rakt av köpt att kristdemokratin skulle vara ”värdekonservativ”. Det är bara ett par år sedan som den mångårige riksdagsledamoten och partiideologen (och förmodligen medförfattare till 2001 års principprogram) Ingvar Svensson (kd) slog fast att kristdemokraterna tvärtom är ett ”värderadikalt” parti. Som om man vore emot kristendom, moral, samhällsgemenskap och allt vad kultur heter! Det viktiga är att INTE verka konservativa, alldeles oavsett att partiets eget principprogram skulle kvalificera som konservativt för vilken konservativ som helst.
Roland PMs budskap
Roland Poirier Martinsson påpekar mycket riktigt att partiet har allt att vinna på att våga vara konservativt. Han skriver:
Framtiden – bortom 2010 – kräver att [Göran Hägglund] tar sig an sin historiska uppgift: att välja höger. [...]
Men ute i landet finns det många väljare som intuitivt känner att det finns ett kluster med familjen först, låga skatter, starkt försvar, fri skola, personligt ansvar, färre aborter, nej till dödshjälp, fri företagsamhet, lag och ordning, religion är viktigt, samhällsinstitutioner bör vårdas och – varför inte? – förbud mot tv-reklam med sex och våld före 20 på kvällen.
Det socialliberala etablissemanget kommer att protestera högljutt och kalla det självmord – som om det skulle bry sig eller begripa – och finna udda sängkamrater bland den svenska kristdemokratins traditionalister.
Självklart har han rätt i detta. Sverige behöver inte fler mittenpolitiker. Att det rent väljarstrategiskt är riskfullt för ett litet parti att slåss om samma väljare som nästan alla andra partier gör borde knappt behöva påpekas. Det finns ingen framtid i att satsa på att bli andrahandsval för centerpartistiska, miljöpartistiska eller moderata väljare. Kristdemokraterna måste våga utmana det socialliberala etablisemanget. Våga vara icke-pk.
Ett vägval
Partitopparna vägrar emellertid se denna enkla ekvation. Nu har det gått så långt att bara kärnväljarna är kvar och stödjer partiet, och då väljer partiledningen att sparka på dem både ifråga om abort, äktenskap – och att inte ge Lennart Sacrédeus den plats på EU-listan som partimedlemmarna velat. ”Fan ta dem om de tror att de röstar på ett konservativt parti”, verkar vara utgångspunkten när partiledningen granskar sin väljarkår. Men ett konservativt parti som inte står upp för att det är konservativt är inte trovärdigt, och ett parti som gör allt för att bli alla väljares andrahandsalternativ blir till slut ingens förstahandsalternativ.
På fredag, när partiet anordnar partifullmäktige och ska anta sin lista till Europaparlamentsvalet, står kristdemokraterna inför ett vägval. Antingen kör man på nomineringskommiténs förslag där toppkandidaterna vill prioritera ”klimat, jämställdhet och folkhälsa” eller så lyssnar man på partiets gräsrötter och bereder plats åt den uttalat värdekonservative Lennart Sacrédeus. På fredag avgörs mer än man kan tro.
Dag Elfström
Jakob E:son Söderbaum
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Jag har för några dagar sedan börjat läsa denna blogg mer och mer och den har nu hamnat som min startsida. En så här väl uppdaterad blogg med så här många ruskigt bra artiklar är värd att läsas flera gånger. Om bara politikerna lyssnade mer på er…
Ponering:
Lennart Sacrédeus kommer högst troligt ej att avsluta sin politiska karriär med partibeteckningen (kd) efter sitt namn. Än mindre kommer den konservativa strömningen som råder inom KDU att nå moderpartiet.
På fredag tar Kristdemokraterna ytterligare ett steg till att bliva det orediga ”gröna alternativet” inom den så kallade svenska borgerligheten.
Att nomineringskommiténs förslag sätter Ella Bohlin på topp, och helt stryker Lennart Sacrédeus, förtäljer att den initierade ”föryngringsprocessen” egentligen är en ”förnyelseprocess”.
Kristdemokraterna tappar ej i opinionen för att de tidigare representerat ståndpunkter som appellerat värdeväljare; partiet tappar för att det faktiskt pågår en förnyelseprocess.
Kristdemokraterna har slutat att existera i den tappning som skribenterna fortfarande tycks ha drömmar om.
KD har ju kastat in handduken för länge sedan. Nog för att det finns viss konservatism bland en del gräsrötter men de kommer aldrig att få igenom en konservativ agenda.
KD har lagt sig i den sossenormativa bädd där alla de etablerade partierna gör sitt bästa för att reda sitt bo.
Jag har i stort sett gett upp hoppet om KD. Som lös sympatisör och väljare är det väl inte min sak att sörja att de begår politiskt harkiri om det inte vore för alternativet. De frågor som Poirier Martinsson lyfter fram klingar ju starkt i folkdjupet och om inte KD tar chansen att göra dem till sina så kommer förr eller senare någon annan att göra det. Denna annan är tveklöst SD som det ser ut idag och därmed kommer inte bara ett parti med grumlig demokratisyn och rasistikt arv att lyftas in i riksdagen via frågor som vilken anständig människa som helst borde hysa utan därmed kommer också dessa frågor att besmittas av att SD driver dem vilket lämnar fältet öppet för fortsatt radikalisering av samhället.
Medlem i MUF:
Varmt välkommen som läsare. Roligt att du uppskattar vår blogg.
Det sista folket behöver i mina ögon är ett livsstilskonservativt parti som spelar upp den gamla dängan om anti-abort, antihomosex och pro-religion. Den repiga skivan har vi hört. Det är extrema åsikter som inte hör hemma i en bred och modern konservatism som jag ser det.
Jag hade i så fall hellre sett ett genuint socialkonservativt parti med placering i mitten eller mitten-högern som värnar välfärdsstaten (mot nyliberal nedmontering), en begränsad men effektiv offentlig sektor en stram rättspolitik med brottsoffret i centrum och någon sorts republikans patriotism eller medborgarpatriotism för att skapa social sammanhållning i vårt pluralistiska samhälle.
En inkluderande konservatism av One Nation/Tory Democracy/Tory Socialism art alltså. Eller av den gamla kanadensiska Red Tory-varianten.
Sosseri säger väl många. Ja, och? Ska det vara så farligt? Det monomana sossehatet hos dagens borgerlighet är enbart löjligt. Det hade varit (och var) fullt förståeligt om vi levde på 70-talet, när socialdemokratin under Palmes ledning höll på att skapa en halvkommunistisk och frivillig lydstat till Sovjetunionen. Men nu? Det största hotet kommer ju från den pragmatisk-teknokratiska nyliberalism som är Alliansens grund — rasering av trygghetssystem, en avhumaniserad och oempatisk syn på sjuka och arbetslösa samt en bostadspolitik som går ut på lyxiga bostadsrätter till bratsen istället för vettiga hyresrätter med bra standart åt vanliga låg- och medelinkomsttagare.
Enligt en socialkonservativ synvinkel är vad Alliansen håller på med receptet för en social katastrof — unga människor som vare sig kommer in på bostadsmarknad eller arbetsmarknad. Och om du blir av med jobbet ska du vara beredd att bryta upp dina rötter, slita upp din familjs rötter och bara dra vidare för att hitta jobb. Ur ett konservativt perspektiv, där vikten av rötter ändå får antas vara en central princip är detta förkastligt och inhumant. I kombination med en krass materialism och ekonomism som kräver av oss att vara ständiga konsumenter snarare än medborgare och medmänniskor banar detta vägen för socialt elände och mänskligt lidande.
Den själlösa och dogmatiska ekonomismen måste brytas inom borgerligheten. Perspektivet borde istället vara etiken och ett ständigt socialt perspektiv.
Det man har att välja på i borgerligheten är för närvarande tre högerliberala partier och ett litet allmänborgerligt urvattnat kvasikristdemokratiskt parti med högerliberala tendenser och en liten svans av kristen tokhöger. Nice.
Vänstern har inte heller mycket att skryta med.
Synd att det gamla centerpartiet har låtit den högerradikala Stureplansfalangen ta över och nyliberalisera partiet. Annars hade det varit ett alternativ.
Men jag kanske bara är en ensam röst i öknen?
Om nu ett tidigare social-/värdekonservativt parti som kd inte vill vara konservativa, undrar jag om det inte är lika så gott att titta på ett svenskt parti som verkar ligga rätt nära det amerikanska republikanska partiet, nämligen Sverigedemokraterna..?
Sd vill ej ha aborter efter 12:e graviditetsveckan, äktenskap enbart för en man och en kvinna, adoptioner och inseminationer endast för en man och en kvinna som lever i ett ordnat och stabilt förhållande, låga skatter, lag och ordnad, moralisk upprustning av samhället, en kontrollerad invandring osv.
Jag har inte uppfattningen att dagens sd är rasistiskt, även om kanske vissa anhängare är det, men detta förhållande kan i så fall inte partiledningen lastas för. Var och en får stå för sina värderingar och handlingar, och var och en får skämmas för sig.
Sammantaget är det trist att det ska vara så omöjligt att prata om sd i detta land..?
Mvh
Som sagt SD vill fylla tomrummet, de fiskar ju till och med i kommentarsfältet här.
”Som sagt SD vill fylla tomrummet, de fiskar ju till och med i kommentarsfältet här.”
Jag är ej medlem i sd, jag har aldrig röstat på sd, jag uppmanar ingen att rösta på sd, jag uppmanar heller ingen att rösta på något annat parti. Jag uppmanar inte ens någon att rösta, och är högst osäker på om jag ska rösta år 2010; alternativen är ju inte direkt magnifikt lockande om jag säger så. Vidare har jag aldrig sagt att sd är utan brister, och jag har heller inte sagt att övriga partier är utan brister.
Allt jag vill få fram, är att om konservatismen alltmer tycks försvinna från alla övriga partier i det här landet, och åtminstone vissa väljare vill kunna rösta på ett politiskt parti som intar konservativa hållningar i olika frågor, då kanske det är lämpligt att börja titta på alternativ..? Vad gäller ett parti som tidigare verkar ha haft rätt mycket konservativa, nämligen moderaterna, verkar ju det mest bestå av liberaler nuförtiden, liberaler som tycks vara högst måttligt intresserade av värdefrågor…
Oavsett om folk ska rösta, och oavsett vilka preferenser människor har gentemot olika politiska grupper, borde det gå att förutsättningslöst gå att prata om allt, inklusive de politiska partier som ställer upp i allmänna val. Eljest lär vi inte ha mycket till demokrati.
Mvh
Thomas, själv avser jag rösta blankt i riksdagsvalet 2010. Det är ett underskattat alternativ.
Populisten och övriga,
Ja, att rösta blankt i de allmänna valen är en icke föraktfull möjlighet vi har som lever i öppna demokratier. De människor som däremot har oturen att leva i slutna totalitära samhällssystem, kan efter vad jag förstår leva med vissheten att ifall de ej röstar, och inte röstar på rätt kandidat/parti, kan hela deras liv slås i spillror. Att slippa detta, och att alltså kunna slippa rösta om inga politiska partier känns attraktiva nog, är en rättighet vi svenskar ska vara mycket tacksamma för. Att inte rösta är, precis som du säger, ett underskattat alternativ.
När detta är sagt, skulle jag även vilja tillägga följande. När, om ens någonsin, ska jag få uppleva tillkomsten av ett nytt, modernt, socialkonservativt parti..? Ett parti som klarar av att ta upp och samtala om för väljarna viktiga angelägenheter..? Som kan säga meningsfulla saker om de frågor som folk finner viktiga och regelbundet tar upp vid köksbord, på fikaraster osv..? Ett parti som har en transparens mellan partinamn och partiinnehåll, och t.ex. kunde heta:
Sveriges socialkonservativa parti
Mvh
Vill bara påpeka att det faktiskt råder allmän och obligatorisk rösträtt till parlamentsvalen i vissa europeiska nationer. I övrigt är jag ej så övertygad om betydelsen i att rösta blankt. Vad ämnar man nå för effekt med det?
I val till riksdagen år 2006 deltog kring 81% av röstberättigade svenskar, vilket betyder att över 1,24 miljoner ej röstar. Härtill röstar närapå 97.000 svenskar ”blankt”, och över 2.000 anger en ogiltig röst.
Partifloran har stelnat, och konfliktdimensionen har i svensk politik kommit att bliva notoriskt grund. Nuvarande etablerade partier är ense i för många av politikens grundläggande frågor, vilket gör att statsministerns partibeteckning i det närmsta blir utan betydelse. Dessutom är dem flesta av beslut i tilltagande grad baserade ur EU-direktiv. Det svenska valdeltagandet till Europaparlamentet är dock, tillsammans med hela EU-projektet, en annan skräckhistoria.
Men när man startar ett parti kommer man rätt så snabbt att stöta på en mängd problem. Miljöpartiet och KDS är de senaste som klarat av riksdagsspärren men hade de klarat det om de inte hade slipat av sina extremaste åsikter?
Martin, röstar blank gör man för att visa att man tycker att valet är viktigt men att det saknas nåt vettigt att rösta på. Jag tror inte dte går att föreställa sig den debatt som skulle uppstå om säg 10% röstade blankt.
Skillnaden mot att inte rösta är att man därigenom istället visar att man inte tycker valet i sig är viktigt. Som exempel tar jag mig själv som inte röstade i senaste Europaparlamentsvalet och inte avser rösta i det i år heller eftersom det är ett kalkonparlament.
2006 var första valet i hela den svenska demokratihistorien där så kallade ”blanka” röster ens har räknats till sitt antal. Därför är det något som aldrig spelat någon roll för politiken, och kommer ej att göra så heller. En blank röst hanteras av valmyndigheten som ”ogiltig röst”.
En eventuell debatt om blanka röster kommer troligen att föras i perspektiv av hur dessa väljare skall återgå till statspartierna; inte i ett perspektiv och uppskattning av en fördjupad konflikdimension inom politiken vilket ger väljarna alternativ.
Sverige har ett förändrat partiväsende där man ser stora medlemspartier gå mot graven och ersättas av väljarpartier. Till detta följer den enorma likinriktningen; och allt hålles igång via skattesedeln. I denna utveckling ser man att genuint lokala partibildningar ökat stadigt sedan 1970-talet, men dessvärre kan denna utveckling stanna upp då riksdagspartierna lämnar över folksuveräniteten till kalkonparlamentet i Bryssel. Det är så ”parlamentarisk otakt” ter sig.
Marthin,
Ditt inlägg fyller mig med vemod och sorg… håller allt på att braka..? Kan en sund socialkonservativ ”movement” i det svenska samhället få igång saker på ett positivt vis..? Hur ska månne en sådan utveckling åstadkommas..?
Mvh
Marthin, du har fel i sak. Blanka röster har särredovisats i svenska val fram till 1998. Dvs det är endast valen 1998 och 2002 som de inte särredovisades. Anledningen är helt enkelt att antalet röster som är ogiltiga av andra skäl är så försvinnande litet (96922 mot 2216 i valet 2006) att statiskerna inte fann det mödan värt. P.g.a den debatt som uppstod då det ju antagligen är en fullt medveteten handling att rösta blankt men troligen totalklantigt att lyckas få till en ogiltig röst på annat sätt (två valsedlar fast för olika partier är det enda sätt jag kan inse) så återinfördes detta till 2006. Läs mer t.ex. här http://www.faktoider.nu/blank.html
Beteckingen är oficiellt ”Ogiltiga röster blanka” respektive ”Ogiltiga röster övriga”. Visst kan det kännas fult att denna aktiva demokratihandling resulterar i en ogiltig röst, men eftersom blanka röster tas bort innan mandaten fördelas så är det ju en korrekt beteckning. Alternativet skulle bara öka risken att väljarna tror att blankröster spelar en roll som de inte gör.
Sedan kan man förstås fantisera om andra vallagar där blankrösterna faktiskt spelar en roll, men det är en annan debatt.
Jag tror absolut du underskattar debatten som skulle uppstå om blankrösterna blev ordentligt många fler. Dessutom är det ju vårt ansvar som samhällsdebatörer på låg eller hög nivå att få till debatten. Först blankröstar man sedan skriver man blogginlägg och debattartiklar för glatta livet som lyfter upp att andelen blankröster faktiskt är större än partierna X och Y.
På samma sätt bör man efter Europaparlamentsvalet i debatten ifrågasätta vilken legitimitet ett parlament har då valdeltagandet är 30%.
Det vore intressant om antalet blankröster skulle bli så mycket som 10-15 procent.
Dels skulle det vara intressant att se vad som hände om det hände något – typ om det ex. uppstod en ordentligt självrannsakan bland mer etablerade partier – och hur en ev. debatt bland intellektuella och övriga såg ut kring detta skeende.
Dels skulle det vara intressant att se vad som hände om inget direkt hände – ingen självrannsakan bland partierna eller annat – och hur en ev. debatt bland intellektuella och övriga såg ut kring detta skeende.
Mvh
Populisten: ”totalklantigt att lyckas få till en ogiltig röst på annat sätt (två valsedlar fast för olika partier är det enda sätt jag kan inse)”
En betydande kategori ogiltiga röster är de som går till icke-existerande partier, som t.ex. ”Kalle Anka-partiet” som brukar får ca 500 röster. Det kan nog också hända att en del röster blir ogiltiga i den administrativa hanteringen, d.v.s. den mänskliga faktorn också bland rösträknarna. Sedan är jag inte säker på att det är uteslutet att en röst kan bli ogiltigförklarad för att man kryssar flera namn på röstsedeln, åtminstone är det en omständighet som kan få den mänskliga faktorn att spela in desto mer hos rösträknarna.
Jag har lite insiderinformation om rösträkning eftersom min mamma varit rösträknare under de senaste 15 åren. Det är verkligen svårt att göra så att ens röst ogiltigförklaras. Om man kryssat dubbelt eller lagt två valsedlar (för samma parti) eller på annat sätt avgivit en tveksam röst så räknas den inte i vallokalen utan läggs åt sidan och skickas till länsstyrelsen. Men sedan räknas de i stort som man kan vänta sig, dvs två valsedlar räknas som en röst och dubbelkryss räknas endast som partiröst.
Handskrivna partibeteckningar räknas också och redovisas även om de knappast vinner några mandat. Se här: http://www.val.se/val/val2006/slutlig_ovrigt/handskrivet/R/index.html
Kungen 5 röster
Allianspartiet 1 röst
Allians för Sverige 1 röst
Bajs 1 röst
Bara för att ta några exempel.
Populisten:
Har du något exempel på en ”blankröstdebatt” som har inneburit en förändrad partiflora i något land? Har sökt men ej funnit något.
Min teori är att blanka röster ej får denna effekt; att blankröstare istället tenderar att till sist ej rösta alls. En stor del av de som ej röstar idag kan jag tänka är av uppfattning att röstandet i sig ej spelar någon roll i det stela partilandskapet, och att man helt enkelt uteblir från processen att välja styre. Paradoxalt i EU-perspektiv är det låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen; vilket ändå står över folksuveräniteten och det mångt högre deltagandet i nationella val. Detta blir därtill än tydligare med den maktstruktur som blir gällande efter Lissabonfördragets ikraftträdande.
Däremot kan nya partier fånga upp denna folkvilja på helt andra vis än redan etablerade partier. I den forskning jag hittills gjort ser man ganska tydligt de förenande dragen mellan politiker som Haider, Kjærsgaard, Fortyn och i viss mån Berlusconi; som därtill tycks få stöd av just den unga väljarbasen som är emot det mångkulturella samhället som politisk konstruktion, EU som överstatligt osv. I kontext av den politiska debatten ter sig dessa träda in på arenan från ingenstans, och tenderar att överaska det konsensus som råder mellan medier och etablissemang. Förklaringar som ”missnöjespartier” och ”populism” blir vanliga epitet för detta fenomen; men i denna kontext, enligt mig, ej så förklarande.
Jag vet att det bland T&F-skribenterna och deras respektive engagemang är inbyggt att rygga inför ett sådant här resonemang – dock vill jag hävda skillnaden statstyckarskap och statsvetenskap.
Granska t.ex de motioner som lagts av Sacrédeus. Vilka gemensamma drag har dem med ovan nämnda namn och förd politik? Då kan man även resonera kring det sätt Sacrédeus plockats bort, men även det stora stöd som karln har för sin politiska ambition. Röstar då hans anhängare framgent blankt, inte alls, eller på ett politiskt riksdagsmässigt oetablerat alternativ; vilket kan liknas vid den politiska agenda som önskas av väljaren? Härvid har den tredje statsmakten ej tappat sin position som tredje statsmakt; däremot sin funktion som en tredje statsmakt. Men även om det är en kraftigt relaterande diskussion, så är det väl kanske ändå en annan.
Det enda som skiljer ett populistiskt parti från ett ”vanligt”, är att det ”vanliga” bygger på en ideologisk värdegrund alternativt är ett folkrörelseparti. De ideologiska partierna är ”lite finare” eftersom de formulerar enkla lösningar utifrån intellektuella tankar, och folkrörelsepartierna är ”lite finare” för att de har med sig folks hjärta mer än hjärna. Populistpartierna är ”lite fulare” eftersom de presenterar lika enkla lösningar som alla andra utan att ha vare sig ideologi eller folkrörelse bakom sig.
Det enda riktiga ideologiska partiet vi har i riksdagen är Vänsterpartiet och det enda sanna folkrörelsepartiet är Miljöpartiet. Alla andra partier bygger dels på slentrianväljare och dels på lockande politik som i allt väsentligt är just ”populistisk”. Socialdemokraternas kraftiga vänstersväng under Palme från slutet av 60-talet var betydligt mera ”populistisk i praktiken” än Sverigedemokraterna idag som försöker puzzla ihop vinnarfrågor som etablissemanget med anledning av sitt pajkastningsinbördeskrig inte klarar av att göra till sina egna.
Ugh.