Skolan i Aten av Rafael, sinnebilden av det västerländska bildningsidealet. I fara i dagens Sverige?
Regeringens studiesociala kommitté tycks läcka som ett såll. Trots att de inte ska lämna sitt slutbetänkande förrän den 30 mars dryftas redan vad som verkar bli huvudpunkterna i betänkandet i media. Man skall givetvis vara försiktig med att dra för stora växlar på läckta uppgifter, vi vet inte ännu exakt vad förslaget kommer att innehålla men vissa saker förtjänar ändå att kommenteras. Vi har redan hört från annat håll att kårobligatoriet ser ut att gå mot ett avskaffande, vilket är mycket bra. Nu möts vi av ytterligare god nyhet, en mycket god nyhet och en delvis problematisk nyhet.
Höjt studiemedel
Dels skall studiemedlet höjas med 500 kr. Detta är inte mer än rimligt. 1988 var studiemedlet 6900 kr, idag är det ca 7400. Hur mycket mer kostar en studentlägenhet idag än 1988? Sedan kan man naturligtvis inte blunda för det problematiska i att landets studenter försörjs med statliga bidrag. Detta är i grunden naturligtvis fel och icke önskvärt. Bidrag skapar beroende och osjälvständiga individer som resten av sitt liv står i ekonomisk och moralisk skuld till staten. Problemet är bara att med den samhällstruktur som har byggts upp under 80 år av socialdemokratiskt styre idag finns det ingen möjlighet att finansiera heltidsstudier på annat vis. Högt skattetryck och ogynnsamma förutsättningar för arbete, sparande och långsiktigt tänkande gör att samhället förutsätter att man under alla skeden i livet skall ta emot bidrag från staten och i motsvarande mån bidra med skatt till det allmänna.
Arbetslinjen även på högskolan
Den väldigt goda nyheten är att fribeloppet, dvs. den summa som man får tjäna per halvår innan studiemedlet minskas, skall höjas. Detta är mer än rimligt. Reglerna om fribelopp har tidigare tvingat studenter att leva i fattigdom, och dessutom effektivt motverkat alla incitament att arbeta. Vad skickar det för signaler egentligen? Vidare skall föreslås att ett överskridande av fribeloppet i framtiden endast skall beröra bidragsdelen av studiemedlet. Detta är också mycket bra. Har man gott om pengar bör man inte få statliga bidrag, men hur mycket man lånar borde vara upp till var och en.
Bildningens egenvärde
Till sist, och mest problematiskt, föreslås att gränsen för rätten till studiestöd skall kortas från sex till fyra år, men möjlighet till två års förlängning om man kan uppvisa ett tydligt mål med sina studier. Detta baseras i grund och botten på en god tanke. Tydligen tar fyra av fem som läser ett utbildningsprogram examen för tre års heltidsstudier först efter i snitt sju års studier, vilket naturligtvis är ett problem, inte minst när det som i Sverige utgör en avsevärd samhällsekonomisk belastning. Reformen torde inte heller påverka möjligheten att läsa ett masterprogram eller program som juristprogrammet och läkarprogrammet, som är längre än fyra år, då man i dessa fall kan visa på ett tydligt mål. Men som vanligt bortser man dock från ett viktigt perspektiv i debatten. Jag talar om något så reaktionärt som den klassiska bildningens egenvärde. Vi riskerar att gå mot ett alltigenom ekonomiserat samhälle, där allt, inklusive våra studieval, styrs av vinstmaximering. Fler och fler kommer att ha en yrkesexamen från högskolan och vara specialister i sitt ämne, men inte kunna mycket mer. Jag är övertygad om att samhället inte bara behöver specialister, utan även generalister. Renässansmänniskor som har förmåga att se den stora bilden och har en bred bas att stå på.
Välfärdsstatens plockepinn
Förr var det legio att läsa en kandidatexamen innan man påbörjade sin yrkesexamen, exempelvis jurist, läkare eller ingenjör, och jag tror att man bör akta sig noga från att ta bort möjligheten att läsa dubbla examina, eller för den delen bara komplettera sin examen med allmänbildande ”strökurser”. Det är i och för sig lovvärt att staten inte ska behöva bekosta människors planlösa självförverkligande, men problemet är, precis som jag har tagit upp ovan, att systemet inte erbjuder många vettiga alternativ till statligt stöd för de som vill studera. På grund av hur vårt samhälle ser ut (hela lönen utom levnadsomkostnaderna försvinner i skatt, långsiktigt tänkande och individuellt ansvar premieras inte etc.) lever de flesta svenskar efter principen ”ur hand, i mun”. Ytterst få föräldrar har råd att med egna medel bekosta sina barns högskolestudier, som är vanligt i t.ex. USA, och på grund av CSN:s dominerande ställning finns ännu ingen privat marknad för studielån.
Det nuvarande systemet med statlig finansiering av högskolestudier är djupt orättfärdigt, med det är det enda system vi har för närvarande. Om inte annat så får detta illustrera hur svårt det är att åstadkomma meningsfulla reformer i ett land som Sverige, vars samhälle från grunden är uppbyggt enligt välfärdsstatliga principer. Man kan för all del likna det vid ett plockepinn, drar man i en ände så rasar något annat. Systemet måste förändras eller bytas ut, men vi kan inte ta bort möjligheten att bilda sig vid våra universitet. Först av allt måste vi dock erkänna att det inte bara är kuferi att komplettera sin examen i nationalekonomi eller juridik med en kandidatexamen i idéhistoria eller antikens kultur och samhällsliv, det har ett viktigt samhälleligt värde.
Daniel Bergström




När den aktuella politiska debatten spårar ur i kulturradikala floskler är det alltid skönt att luta sig tillbaka med Gunnar Ungers skriverier. Gunnar Unger var under 50- och 60-talet en konservativ medarbetare på Svenska Dagbladet där han blev känd för sina egenartade politiska kåserier. Mest kända är kanske kåserierna om Onkel Heliogabalus, en fiktiv äldre, måttligt reaktionär och något kufisk herre som i en dialog med sin unga och moderna brorson ger knivskarp och kulturkonservativ kritik mot det moderna samhället. Gunnar Ungers underbara skriverier väcker känslor än i våra dagar. Det var bara något halvår sedan DN upplät plats i sin vedervärdiga kulturbilaga åt att förlöjliga och håna den gode Unger.
I helgen bevistade undertecknad Kalmar för att hålla föredrag om konservatismen på en gemensam stämma för MUF-Kalmar, MUF-Jönköping och MUF-Blekinge. Efter mitt föredrag, som förstås ett antal gånger anknöt till Edmund Burke, följde ett föredrag av <A target=”_Parent” HREF=”http://www.barometern.se/ledare”Barometerns politiske chefredaktör Per Dahl om Edmund Burke himself. 

På djupet
Porträtt
Bokrecension


Senaste kommentarer