Om problemen med reformer i sosseland

Skolan i Aten av Rafael, sinnebilden av det västerländska bildningsidealet. I fara i dagens Sverige?

Regeringens studiesociala kommitté tycks läcka som ett såll. Trots att de inte ska lämna sitt slutbetänkande förrän den 30 mars dryftas redan vad som verkar bli huvudpunkterna i betänkandet i media. Man skall givetvis vara försiktig med att dra för stora växlar på läckta uppgifter, vi vet inte ännu exakt vad förslaget kommer att innehålla men vissa saker förtjänar ändå att kommenteras. Vi har redan hört från annat håll att kårobligatoriet ser ut att gå mot ett avskaffande, vilket är mycket bra. Nu möts vi av ytterligare god nyhet, en mycket god nyhet och en delvis problematisk nyhet.

Höjt studiemedel

Dels skall studiemedlet höjas med 500 kr. Detta är inte mer än rimligt. 1988 var studiemedlet 6900 kr, idag är det ca 7400. Hur mycket mer kostar en studentlägenhet idag än 1988? Sedan kan man naturligtvis inte blunda för det problematiska i att landets studenter försörjs med statliga bidrag. Detta är i grunden naturligtvis fel och icke önskvärt. Bidrag skapar beroende och osjälvständiga individer som resten av sitt liv står i ekonomisk och moralisk skuld till staten. Problemet är bara att med den samhällstruktur som har byggts upp under 80 år av socialdemokratiskt styre idag finns det ingen möjlighet att finansiera heltidsstudier på annat vis. Högt skattetryck och ogynnsamma förutsättningar för arbete, sparande och långsiktigt tänkande gör att samhället förutsätter att man under alla skeden i livet skall ta emot bidrag från staten och i motsvarande mån bidra med skatt till det allmänna.

Arbetslinjen även på högskolan

Den väldigt goda nyheten är att fribeloppet, dvs. den summa som man får tjäna per halvår innan studiemedlet minskas, skall höjas. Detta är mer än rimligt. Reglerna om fribelopp har tidigare tvingat studenter att leva i fattigdom, och dessutom effektivt motverkat alla incitament att arbeta. Vad skickar det för signaler egentligen? Vidare skall föreslås att ett överskridande av fribeloppet i framtiden endast skall beröra bidragsdelen av studiemedlet. Detta är också mycket bra. Har man gott om pengar bör man inte få statliga bidrag, men hur mycket man lånar borde vara upp till var och en.

Bildningens egenvärde

Till sist, och mest problematiskt, föreslås att gränsen för rätten till studiestöd skall kortas från sex till fyra år, men möjlighet till två års förlängning om man kan uppvisa ett tydligt mål med sina studier. Detta baseras i grund och botten på en god tanke. Tydligen tar fyra av fem som läser ett utbildningsprogram examen för tre års heltidsstudier först efter i snitt sju års studier, vilket naturligtvis är ett problem, inte minst när det som i Sverige utgör en avsevärd samhällsekonomisk belastning. Reformen torde inte heller påverka möjligheten att läsa ett masterprogram eller program som juristprogrammet och läkarprogrammet, som är längre än fyra år, då man i dessa fall kan visa på ett tydligt mål. Men som vanligt bortser man dock från ett viktigt perspektiv i debatten. Jag talar om något så reaktionärt som den klassiska bildningens egenvärde. Vi riskerar att gå mot ett alltigenom ekonomiserat samhälle, där allt, inklusive våra studieval, styrs av vinstmaximering. Fler och fler kommer att ha en yrkesexamen från högskolan och vara specialister i sitt ämne, men inte kunna mycket mer. Jag är övertygad om att samhället inte bara behöver specialister, utan även generalister. Renässansmänniskor som har förmåga att se den stora bilden och har en bred bas att stå på.

Välfärdsstatens plockepinn

Förr var det legio att läsa en kandidatexamen innan man påbörjade sin yrkesexamen, exempelvis jurist, läkare eller ingenjör, och jag tror att man bör akta sig noga från att ta bort möjligheten att läsa dubbla examina, eller för den delen bara komplettera sin examen med allmänbildande ”strökurser”. Det är i och för sig lovvärt att staten inte ska behöva bekosta människors planlösa självförverkligande, men problemet är, precis som jag har tagit upp ovan, att systemet inte erbjuder många vettiga alternativ till statligt stöd för de som vill studera. På grund av hur vårt samhälle ser ut (hela lönen utom levnadsomkostnaderna försvinner i skatt, långsiktigt tänkande och individuellt ansvar premieras inte etc.) lever de flesta svenskar efter principen ”ur hand, i mun”. Ytterst få föräldrar har råd att med egna medel bekosta sina barns högskolestudier, som är vanligt i t.ex. USA, och på grund av CSN:s dominerande ställning finns ännu ingen privat marknad för studielån.

Det nuvarande systemet med statlig finansiering av högskolestudier är djupt orättfärdigt, med det är det enda system vi har för närvarande. Om inte annat så får detta illustrera hur svårt det är att åstadkomma meningsfulla reformer i ett land som Sverige, vars samhälle från grunden är uppbyggt enligt välfärdsstatliga principer. Man kan för all del likna det vid ett plockepinn, drar man i en ände så rasar något annat. Systemet måste förändras eller bytas ut, men vi kan inte ta bort möjligheten att bilda sig vid våra universitet. Först av allt måste vi dock erkänna att det inte bara är kuferi att komplettera sin examen i nationalekonomi eller juridik med en kandidatexamen i idéhistoria eller antikens kultur och samhällsliv, det har ett viktigt samhälleligt värde.

Daniel Bergström

REDAKTIONENS MÅNADSBREV –februari 09

Jakob E:son Söderbaum och Dag Elfström

Så börjar ännu en månad med Tradition & Fason lida mot sitt slut. Trots att det den gångna månaden publicerats något färre inlägg än månaden dessförinnan har det på många sätt varit en innehållsrik månad. Den ideologiska diskussionen har under februari tagit större utrymme än tidigare månader (här, här, här och här) men vi kan också konstatera att vår kamp mot kulturradikalismen som vanligt fått behövligt utrymme (här, här och här). De socialpolitiska och familjepolitiska frågorna har också fått ta plats (här, här, här, här och här), liksom försvarspolitiken (här, här och här). Månadens intervju var med fil. dr. Tobias Harding om kulturutredningen (här).

Mest påtagligt har dock varit monarki- och successionsordningsdebatten (här, här, här, här, här) och inte minst det inlägget på Newsmill som T&Fs redaktör Dag Elfström gjorde tidigare i veckan (länk). En länk till artikeln med en inte allt för liten rubrik fanns också uppe i något dygn högst upp på Dagens Nyheters hemsida. Newsmill-artikeln resulterade bland annat i att nämnde redaktör fick radiopriset ”Medievärldens hetaste snackis” i programmet Äntligen Morgon som sänds i Mix Megapol (länk – klicka på kl. 08:00-09:00 och sedan är det 34 minuter in i programmet).

Beträffande besöksstatistiken kan sägas att den varit väldigt ojämn den gångna månaden. De senaste dagarnas uppståndelse kring monarkidebatten har varit närmast överväldigande. I onsdags var exempelvis T&F den tredje mest populära bloggen på wordpress – en plats före utrikesminister Carl Bildt. Förhoppningsvis blir i vart fall några av de som hittat hit via monarkidebatten trogna läsare. Varmt välkomna önskar redaktionen!

Vi har dessutom hållit oss stadigt bland de 50 bäst besökta bloggarna på Bloggtoppen, även innan monarki-debatten, med vänsterkollegorna på Arvidfalk.se en bra bit bakom oss. Vi kan också konstatera att vi under månaden inte bara paserat den magiska 50,000 gränsen, i antal unika besökare, utan faktiskt också 65,000 – strecket. Detta glädjer oss naturligtvis.

Och visst har skörden av bloggare som skrivit om T&F under månaden varit avsevärd – den hade redan innan monarki-debatten slagit alla rekord (här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här). Stort tack för denna uppmärksamhet!

Vi vill även i detta månadsbrev uppmana våra läsare, gamla som nya, att ansluta sig till vår Facebook-grupp. På så vis hjälper ni till att sprida kännedom om att T&F finns, och ni får tillgång till viss specialinformation!

Vi vill avsluta med att tacka av Henrik L Barvå, ledarskribent på konservativa Nya Wermlandstidningen, som skribent. Barvå har varit med oss från starten men känner att han inte längre har tid. Tack för din tid med oss, Henrik! Även Kalle Bäck och Peter Hermansson tackas varmt för att ni tog er tid att blogga utmärkta inlägg på T&F.

Läs också:

• Redaktionens månadsbrev januari 09
• Redaktionens månadsbrev december 08
• Redaktionens månadsbrev november 08
• Redaktionens månadsbrev oktober 08

Redaktionen

Spelar det roll vem som tände på?

Södertälje brinner

Mordbränderna mot ett antal matvarubutiker i Södertälje har väckt berättigad uppmärksamhet och avsky. Både media och många bloggare har varit snabba att spekulera i vem som ligger bakom. Från borgerligt håll förutsätts att det är vänsterextremister som ligger bakom, medan vänsterns apologeter skruvar lite besvärat på sig och lutar åt att det nog är vanliga kriminella, och om det mot förmodan är vänsterfolk, så är det inget riktigt vänsterfolk, eftersom äkta vänsterfolk per definition är goda och kloka och således aldrig skulle göra något så dumt.

Södertäljes något speciella etniska sammansättning gör också att islamister är tänkbara kandidater, inte minst bland de som redan har ett horn i sidan till den svenska flyktingmottagningen, och nu ser sina skräckscenarier besannas. Sedan har vi naturligtvis högerextemisterna, dessa klåpare som knappt klarar av att tända en tändsticka utan att tutta eld på sitt eget hår, men som alltid lyckas framstå som de allra lömskaste och farligaste svenska extremisterna.

Jag tänker inte ge mig in i dessa spekulationer. Egentligen spelar det inte så stor roll vem som ligger bakom denna våg av mordbränder. Oavsett vilka motiv de anser sig ha så är de kriminella avskum, som med sina aktioner riskerar oskyldiga människors liv, raserar verksamheter som handlare tålmodigt byggt upp, hotar arbetstillfällen för de anställda, och leder till ökad otrygghet i samhället i stort.

Jag hoppas innerligt att de skyldiga åker fast, och att de låses in för all framtid. Jag hoppas också att denna händelse kan bli starten på ett nytt politiskt klimat i Sverige, början på en era av nolltolerans mot politiskt våld. Det har i Sverige länge funnits ett mått av förståelse inför det våld som vänsterextrema grupper riktat mot sina högerextrema kollegor. Eftersom offren i sig är avskyvärda kanske den slappheten kanske begripas, men inte accepteras. Det är principiellt fel, och det är oklokt.

Eftersom dessa vänstergruppers definition av högerextremism är milt sagt generös, så är steget inte långt till att slå mot judiska intressen, banker, borgerliga partier, amerikanska snabbmatkedjor, livsmedelsbutiker, poliser, hundägare, bilförare, män, sossar, o.s.v. Vi har haft en olycklig trend i den riktningen på senare år. Det finns bara ett förhållningssätt till det politiska våldet – det är oacceptabelt. Det spelar ingen roll vem som är förövare, och vem som är offer. Alla som gör anspråk på att kalla sig demokrater bör utan reservation skriva under på detta.

Jag hoppas också att vi nu fått tillräckligt med väckarklockor. Att vi börjar inse att Sverige inte är den trygga ankdamm det en gång var, och att vi måste rusta oss mot dessa hot. Vi torde aldrig bli förstahandsmåltavla för den globala islamistiska terrorismen, men som kontroversen med de danska Muhammedkarikatyrerna visar kan man heller inte bortse från risken att en eller annan tokdåre ur den fållan retar sig på något en svensk gör eller inte gör, och utser oss till mål.

Sannolikare är kanske att våra inhemska extremister fortsätter att utvecklas till fullfjädrade terrorister. Personligen tror jag att vänsterextremisterna är farligast, inte minst för att de fortfarande möts av sådan förståelse från politiskt och medialt håll, men det kan även handla om islamister, rasister, veganer eller något helt annat.

Sedan har vi den organiserade brottsligheten, som knappast har någon annan ideologi än ”hit med stålarna”, men som genom sin våldsanvändning och sina hot mot rättsstatens institutioner utgör ett nog så farligt hot mot demokratins grundvalar, som ideologiska terrorister.

Vi behöver bättre verktyg för att bekämpa dessa hot. Vi behöver fler poliser, och förmodligen ett antal poliser med specialkompetens på området. Vi behöver bättre skydd för brottsoffer och vittnen så att rättvisan kan ha sin gång. Polisen behöver sannolikt vissa utökade befogenheter som gör det lättare att bedriva underrättelseverksamhet mot dessa typer av kriminella. Vi behöver särskilda fängelser som kan husera dessa den värsta typen av kriminella, personer som vigt sina liv åt att rasera vårt demokratiska samhälle, och som aldrig bör få skåda utsidan av murarna igen.

Patrik Magnusson

Vikten av att värna de naturliga gemenskaperna

Svensk familj i kyrkan. Kan det bli mer politiskt inkorrekt?

Konservatismen värnar som bekant de naturliga gemenskaperna. De naturliga gemenskaperna skiljer sig från de konstruerade gemenskaperna genom att inte bygga på avtal eller överenskommelser mellan parterna. De naturliga gemenskaperna är gemenskaper som man i huvudsak föds in i. Den viktigaste av de naturliga gemenskaperna är familjen, som konservativa betraktar som samhällets grundsten. Utöver familjen utgör bl.a. kulturen och religionen naturliga gemenskaper.

Det är ingen hemlighet att man i Sverige inte bara har avskaffat betydelsen av de naturliga gemenskaperna. Man har också förhånat religionen och hatat ut den svenska kulturella gemenskapen. Vid en närmare granskning av lagen visar det sig t.o.m. att man har avskaffat familjen som naturlig gemenskap.

Den svenska familjerätten, som alltsedan 1970-talet genomgått mycket omfattande radikala reformer, förutsätter inte ens att det finns ett barn med i bilden när man reglerar förutsättningarna för ”familjen”. I svensk rätt existerar familjen endast när det vid en given tidpunkt finns ett samtycke att ingå i samma familj. Prof. Reinhold Fahlbeck skriver så här om saken i sin utredande artikel ”Familjen – finns den?”:

Upphör samtycket – av vilket skäl som helst – upphör även ”familjen”. När ”familjen” upphör så upphör även i stor utsträckning rättsverkningarna av ”familjen”, till exempel underhållsskyldigheten mellan makar och makes arvsrätt. Omyndiga barn kan visserligen inte skilja sig från sina föräldrar men vårdnaden och barnets boende kan i betydande grad fråntas vårdnadshavare som inte uppfyller de krav som lagstiftningen uppställer […] När barnet fyllt 18 år kan det helt separera sig från sina föräldrar. Föräldrar har ingen rätt att träffa sina barn sedan dessa uppnått myndighetsåldern (och ännu mindre sina barnbarn). Barn har ingen skyldighet att bistå sina föräldrar ens vid sjukdom, ekonomisk misär eller ålderdom. Barn kan byta familjenamn och därigenom bryta ytterligare ett band till sina föräldrar, sin ”familj”.

Konservatismen har uppenbarligen mycket att göra i Sverige! Så varför ska man då värna de naturliga gemenskaperna? Låt oss se till var och en av dem:

En FAMILJ är i huvudsak en släktbaserad social grundenhet av man och kvinna och deras barn. (Detta kan dock skilja sig något mellan olika kulturer.) Familjen är en fundamental del i samhällsbygget och oerhört viktig för att vi människor ska kunna skapa oss ett tryggt samhälle. Det är i familjen som vi lär oss att leva, det är i familjen som vi lär oss vad kärlek är och innebär, vad som är rätt och fel och hur man bemöter andra människor. Det är inom ramen för familjen som den yttersta förutsättningen för samhällsgemenskapens fortsatta existens tar form, nämligen genom uppfostran av morgondagens medborgare och släktets framtid – våra egna barn.

Varje människa föds in i en given KULTURELL KONTEXT, som bildar den tolkningsapparat och begreppsvärld med vilken hon lär sig om omvärlden. Människor stärks och växer i mötet med varandra – det gör även kulturer. Världen är vacker p.g.a. att människor faktiskt är olika. För konservatismen är det kulturella en nödvändig utgångspunkt, helt enkelt därför att naturlig gemenskap är grundförutsättningen för all långsiktigt hållbar mänsklig samverkan.

Den yttersta formen av naturlig mänsklig gemenskap är civilisationen. Civilisation betyder ”samhällsskick” och är ett uttryck för en rotad, fördjupad och utvecklad social gemenskap. Den mänskliga världen är uppdelad i ett antal civilisationer, vilka alla var för sig baserar sig på en bestämd RELIGION. I takt med samhällsutvecklingen har det ur gemensamma uppfattningar om gott och ont vuxit fram en etik, d.v.s. en kod för det goda uppförandet. Den gemensamma moralen har förmåga att hålla samman människor i fred och frihet, och att kanalisera samhällsmedlemmarnas konstruktiva potential. Det är också ytterst genom det civiliserade beteendet som vi kan visa respekt för andra människor, och inte enbart agera egoistiskt.

Det finns ett talesätt som lyder ”beroende på var man står ser man olika saker”, och de naturliga gemenskaperna är vad som primärt formar ens åskådning förutom alla de val som var och en människa sedan själv gör i livet. Det är fullt möjligt att välja att tillhöra en naturlig gemenskap, men att göra verklighet av ett sådant val innebär att man bryter med en annan naturlig gemenskap som man redan tillhör. Vår tids stora fråga, när civilisationer och kulturer interagerar mer än någonsin tidigare i världshistorien, är hur man kan upprätthålla respekten för människor på basis av kulturell olikhet. Vi måste undvika att den ”clash of civilizations” som Samuel P. Huntington talar om i sin världsberömda bok urartar i ett nytt storkrig. Svårigheten är att vägen till en bättre framtid för människorna omöjligen går genom att ta ifrån dem deras mänskliga sida.

Jakob E:son Söderbaum

Kulturen i vänsterpolitikens rustkammare

Modern konst: klotter i Stockholms tunnelbana vs. operasångaren Pavarotti. Om det finns en gradskillnad mellan dessa ur kulturell kvalitetssynpunkt, vilket är en kontroversiell fråga i dagens alltjämt vänsterdominerade svenska kulturdebatt, så lär det i alla fall inte vara till Pavarottis fördel.

ANALYS | Med de senaste turerna kring Konstfack där förstörelse av det offentliga rummet anses som konst (tillräckligt legitimt för att rendera ”konstnärsexamen”), känns det aktuellt att ta sig en närmare titt på hur vänstern i Sverige bit för bit har tagit över både kulturinstitutioner och själva formulerandet av vad som är att betrakta som ”kultur”. Genom detta har kultur kommit att anses liktydigt med provokation, helst provokation med vänsterpolitiska förtecken. Kulturskapande med högerpolitiska förtecken har formligen blivit utskällt i samhällsdebatten och den svenska kultur som bygger på folkets gamla traditioner har närmast ansetts vara högerextremismens kultur. I ljuset av den utveckling som varit på kulturområdet sedan 1970-talet är det inte märkligt att nu på 2000-talet när den svenska ungvänstern identifierar sig med kapuschongklädda gatstenskastare så upphöjs förstörelse av det offentliga rummet till ”konst”.

Efter 1968 när den statsbärande socialdemokratin kom att inse kulturens stora värde som maktredskap, har den socialdemokratiska regeringen närmast systematiskt exploaterat kulturen för dess ideologiska syften. Man har öst in pengar i ”den nya kulturen” och understött alla institutioner som man ansett befrämja denna. Det har dock inte skett såsom ett stöd till den andliga delen av människors vardagsliv, utan snarare som ett slags vaktslående om de kollektiva initiativens företräde i samhällslivet – och om det provocerande. Kulturen har omdanats till att bli ett vitalt hjälpmedel för att skapa den nya människan och det nya samhället.

Kulturpolitiken i socialdemokratisk tappning utger sig i själva verket inte ens för att erbjuda konstnärer och konst – utan istället ”kulturarbetare” som producerar ”kulturtillförsel” för ”kulturkonsumenter”. En mycket talande terminologi. Vänsterns totala övertagande av teaterscenerna, inklusive de stora riksscenerna, under 70-talet illustrerar på ett utmärkt sätt både hur övertagandet av kultursamhället gick till och vilka ambitionerna var. Radikala vänsterpjäser premierades och klassiker skulle tolkas på socialistiskt vis. Den av den socialdemokratiska regeringen tillsatte chefen för Dramaten Erland Josephson kommenterade den nya inriktningen på följande vis: ”Ingenting får lov att uppföras som talar emot det svenska samhällets förvandling”.

Förutom det statligt kontrollerade TV och övertagande av klassiska kulturarenor som byggnadsmarknaden och även Svenska Kyrkan, är det mycket lätt att föreställa sig vad vänsterns (både arbetarrörelsens och extremvänsterns) stora dominans bland bokförlagen från 1970-talet och framåt har inneburit för den svenska samhällsdebatten och det ”allmänna politiska medvetandet”. Spåren från dessa år består än idag. Enligt en undersökning på sortimentet hos stadsbiblioteken från Timbro (2004) är den liberala litteraturen markant underrepresenterad. En undersökning från Captus våren 2006 har på samma sätt konstaterat att den konservativa litteratur som dock utges, här och än mer utomlands, lyser med sin frånvaro hos de svenska stadsbiblioteken.

Det är ganska talande att det var först 1991 som Sverige fick ett separat kulturdepartement. Kulturfrågorna hade dessförinnan hanterats av utbildningsdepartementet/ecklesiastikdepartementet. Mediafrågorna hade hamnat i detta departement vid mitten av 1960-talet i samband med att Olof Palme blev ecklesiastikminister. Även mediafrågorna har alltså periodvis räknats till kulturpolitiken och sedan Palmes tid alltid hört till samma departement som kulturen.

Jag är mycket glad över att vi idag har en kulturminister – Lena Adelsohn-Liljeroth (M) – som kallar sig själv ”värdekonservativ, socialkonservativ och kulturkonservativ”. Det inger hopp om en betydligt ljusare framtid!

(Ett utvecklat perspektiv på hur socialdemokratin har tagit över i stort sett hela det svenska kulturskapandet finns i kapitel 11 i min bok Betongväldet – om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet.)

Jakob E:son Söderbaum

What Would Gunnar Unger Think?

När den aktuella politiska debatten spårar ur i kulturradikala floskler är det alltid skönt att luta sig tillbaka med Gunnar Ungers skriverier. Gunnar Unger var under 50- och 60-talet en konservativ medarbetare på Svenska Dagbladet där han blev känd för sina egenartade politiska kåserier. Mest kända är kanske kåserierna om Onkel Heliogabalus, en fiktiv äldre, måttligt reaktionär och något kufisk herre som i en dialog med sin unga och moderna brorson ger knivskarp och kulturkonservativ kritik mot det moderna samhället. Gunnar Ungers underbara skriverier väcker känslor än i våra dagar. Det var bara något halvår sedan DN upplät plats i sin vedervärdiga kulturbilaga åt att förlöjliga och håna den gode Unger.

1964 gavs det ut en samanställning av Onkel H:s tyckande i bokform, på Bo Cavefors förlag. Boken bär titeln ”Onkel H:s hädelser – en konservativ stridsskrift” och går fortfarande att få tag på i antikvariat. Den är uppbyggd så att man i kapitelindelningen kan söka efter ämnen och på så sätt med en gång få konservativa insikter om det ämnet man söker.

Efter att ha fått ett sms med inehållet ” WWGUT – What Would Gunnar Unger Think?” av en konservativ kamrat med anledning av den aktuella debatten om monarki och Daniel Westling slog jag åter upp den konservativa stridsskriften för att se vad Gunnar Unger hade att säga. Nu slapp Gunnar Unger uppleva det som föranlett den aktuella debatten, men Unger hade starka och välkända åsikter om monarkin i allmänhet.

Nedan har jag skrivit av vad Onkel Heliogabalus(det vill säga Gunnar Unger själv) hade för synpunkter när hans brorson hade mage att ifrågasätta monarkin.

- Varför ska vi egentligen ha monarki här i landet? Sade jag liksom i förbigående, men säker på effekten.
Onkel H. lät Spectator falla och var nära på att tappa cigarren.
- Är du alldeles rysk, pojke? Fräste den faslige åldringen.
- Inte mer än Dagens Nyhter, svarade jag och försökte låta så förnärmad som omständigheterna medgav.
- Det är alldeles tillräckligt i det här fallet sade onkel H. ironiskt. DN fortsätter att i ledarspalten försöka neutralisera verkningarna av den rojalistiska propaganda som bedrivs i nyhetsspalterna. Huvudsaken är väl att tidningen får ge prov på ett sant liberalt sinnelag genom att samtidigt tillgodose två sinsemellan stridande riktningars önskemål. I det avseendet praktiserar den troget folkpartiets program, som ju är utformat med tanke på att anhängare av diametralt motsatta åsikter ska kunna enas kring den ideella målsättningen att göra hr Ohlin [folkpartiets partiordförande 1944–1967, min anm.] till statsminister – eller om det inte går, åtminstone hjälpa till att bibehålla hr Erlander vid makten!
- Det var inte om den stackars misskände Ohlin vi skulle tala nu, sade jag skyndsamt. Onkel är alltså rojalist?
- Legitimist, rättade onkel H. med en fin betoning.
Jag tappade hakan. – Legitimist upprepade jag förvirrad och trodde mig först försatt tillbaka till Wienkongressens dagar.
- Ja, naturligtvis, sade onkel H. otåligt. Anhängare till huset Vasa.
- Huset Vasa!? Är det mot den siste ärorike Vasakungen, Carl XIII, som onkel känner sig huld och trogen? sade jag med vad jag hoppades lät som ett hånskratt.
- Dumheter. Tror du jag skulle vara en anhängare av den skurken, som svek sin bror, beskyddade Reuterholm, förrådde sin brorson och anstiftade Fersenska mordet? Nej du! Jag är givetvis gustavian, dvs. anhängare av Gusaf III . . .
- Grundare av de fosterländska musernas tempel! deklamerade jag.
- Just det. Det är inte mitt fel att de idioterna rivit ner de. Alltså av Gustaf III hans olycklige men aktningsvärde son och dennes ättlingar.
- Men de finns väl inga längre?
- Inte det? Den mest närstående råkar sitta på Sveriges tron. Din okunnighet är häpnadsveckande. Det vet väl alla människor att Gusaf VI Adolfs morfars mor var dotter till Gustaf IV Adolf.
- Inte riktigt alla, svarade jag matt.
- De föregående Bernadotterna har jag betraktat såsom usurpatorer på Sveriges tron. Men den nuvarande kan jag helt acceptera!

- Men varför ska vi över huvud taget ha en kung?
- Varför inte? Kungadömen har funnits i 10.000 år, republiker bortsett från Amerika och antiken har praktiskt taget endast existerat de senaste 50 åren. Och tycket du det varit mänsklighetens lyckligaste epok?
- Den långa tidens legitimation, precis som onkels lärofader Burke! sade jag med en suck.

Besök antikvariat.net och beställ Onkel H:s hädelser av Gunnar Unger om du vill läsa klart denna artikel och dessutom få njuta av många andra liknande artiklar.

Dag Elfström

Hjärtliga Gratulationer till de nyförlovade

Kronprinsessan Victoria har förlovat sig med Daniel Westling

Jag vill ta tillfället i akt att gratulera de nyförlovade, Kronprinsessan och herr Westling. Må de få ett långt och lyckligt liv tillsammans.

Förutom att detta självfallet är en viktig dag personligen för de nyförlovade, så är det också en betydelsefull dag för Sverige och för monarkin. Därför kan det knappast undvikas att det vid sidan av de personliga gratulationerna också kommer att finnas kommentarer, positiva och negativa, kring konsekvenserna av händelsen. Ett par av T&F:s skribenter har redan markerat sitt ogillande. Jag vill i stället se i huvudsak positivt på det hela.

Jag gillar monarkin. Den är i sin konstitutionella form en bra styrelseform. Den är en länk till vår historia, en enande nationell symbol, och en garant för stabilitet och kontinuitet i vår konstitutionella utveckling. Vår tronföljd innehåller idag tre personer, Kungaparets barn. Detta är en bräcklig grund för monarkin, vilket naturligtvis var anledningen till att man i senaste regeringsformen såg till att utforma tronföljden så, i hopp om att kungaätten skulle utslockna.

Att Kronprinsessan nu kommer att ingå äktenskap föder naturligtvis hopp om att vi snart får se kungliga barnbarn, och därmed fler tronarvingar, vilka kan föra kungahuset vidare ytterligare en generation. Att Kronprinsessan äktar ”en man av folket” tycker jag inte att man skall haka upp sig på. Tiderna förändras, och med dem samhället och uppenbarligen Kungahuset. Här tycker jag att vi kan åberopa den konservativa devisen ”Att förändra för att bevara”. Genom att rucka på mindre viktiga principer, som att tronföljden skall vara agnatisk, eller att det krävs viss börd för att gifta in sig i Kungahuset, så kan man bevara monarkin som statsskick.

Den storm av butterhet och beklaganden som idag hörts från republikanskt håll är bara en västanfläkt jämfört med vad den varit om republikanerna haft jämställdheten som slagträ mot monarkin, eller om Konungen vägrat ge sitt samtycke till förlovningen. Jag tycker således att Konungen i det läge han befinner sig har fattat ett klokt och riktigt beslut när han godkände förlovningen. Även om jag inte hade ansett detta hade jag dock självfallet accepterat hans beslut utan knot, för vem är jag egentligen att ifrågasätta min Konung.

Jag har all respekt för de rojalister som inte delar min uppfattning. För monarkins skull vill jag ändå vädja till er – sitt still i båten. De enda som tjänar på att monarkins vänner träter om detta är republikanerna.

Länge leve Konungen!

Patrik Magnusson

T&F på Newsmill

Idag kommenterar en av Tradition & Fasons redaktörer, Dag Elfström, dagens nyhet om förlovningen mellan Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling på debatt- och nyhetssidan Newsmill.

Läs artikeln här.

Redaktionen

Abdikerar Victoria nu?

Ingenting torde kunna glädja en republikan så mycket som att en icke-kunglig person gifter sig med en kvinnlig tronföljare och bryter dynastin. I synnerhet inte när det rör sig om Europas äldsta regerande dynasti Bernadotte. Därför kan vi i den republikanskt dominerade svenska mediasfären erfara något så besynnerligt som att den påstått (men ofta motbevisat) mest objektiva nyhetbyrån framför andra TT idag hänvisar till kvällstidningen Expressen och ”obekräftade uppgifter” om att Kronprinsessan Victoria nu idag ska kungöra sin förlovning. Detta ”rykte” har publicerats i både SvD och DN.

Nu går skam på torra land.

Det vore ytterst märkligt om kungen, som tidigare har förvägrat sina farbröder att återfå sina prinstitlar efter att ha gift sig med ”kvinnor av folket”, skulle godkänna att Victoria förlovar sig med Daniel Westling med mindre än att hon abdikerar. Att hon i så fall gör det är också lämpligt med tanke på att vårt statsskick är en arvsmonarki och Victoria inte är född kronprinsessa. Vi har en född och hyllad kronprins – Carl Philip – och jag tycker inte det är mer än riktigt att han ska få sin grundlagsenliga rätt infriad nu när Victoria i alla fall tenderar att vilja fortsätta på den inslagna ”folkliga” vägen.

Monarkins framtid står på spel, och det vet republikanerna. Det finns i förlängningen inget berättigande för en ”vanlig familj” som Westling (eller Söderbaum, eller Andersson) att åtnjuta den ställning, det liv och den stora summa skattepengar som kungafamiljen kostar. Folket skulle helt enkelt vända sig ifrån en kungafamilj som i praktiken inte är mer kungliga än gemene man.

Traditionen har också här en förmåga att hålla saker och ting rätt och riktigt, men om traditionen bryts nu när den nya successionsordningen medger det får vi en ny bördsöverklass i Sverige. Detta i form av ett enormt kungahus av ättlingar på både den manliga och kvinnliga sidan till Carl XVI Gustaf i led efter led, som genast får en plats i tronföljden som särskiljer dem i social status från övriga samhället. Men Victoria har möjligheten i sin hand att förhindra detta. Hon behöver bara abdikera, avsäga sig rätten att efterträda Carl XVI Gustaf som monark, och bli bortgift med Daniel Westling som vanlig enkel privatperson.

Här kan Du se ett samtida reportage i SVT:s arkiv från KRONPRINS Carl Philips födelse.

Jakob E:son Söderbaum

Föredrag om konservatismen i Kalmar

I helgen bevistade undertecknad Kalmar för att hålla föredrag om konservatismen på en gemensam stämma för MUF-Kalmar, MUF-Jönköping och MUF-Blekinge. Efter mitt föredrag, som förstås ett antal gånger anknöt till Edmund Burke, följde ett föredrag av <A target=”_Parent” HREF=”http://www.barometern.se/ledare”Barometerns politiske chefredaktör Per Dahl om Edmund Burke himself.

Jag har tidigare hållit föredrag om konservatismen för olika skolklasser, för det tidigare MUF-nätverket Mörkblått Värn och för SSU, och detta var första gången jag fått stående ovationer. I jämförelse med de tidigare sammanhangen var det förstås inte alls att vänta där, men jag hade faktiskt inte heller väntat mig denna stora gest av uppskattning från ett förbund som i 15-20 år ansträngt sig att bli det liberala ungdomsförbundet framför andra. Roligt!

Det skulle faktiskt t.o.m. komma att bli ett bland flera erkännanden. Per Dahl ställde under sitt föredrag frågan till de drygt 80 församlade MUF:arna hur många av dem som kallar sig för liberaler. Döm om min förvåning när det visade sig att endast 5-6 st räckte upp handen!! Nu var det väl inte så att alla de andra föredrar att kalla sig konservativa, men ändå. Dagen efteråt fick jag också veta att jag fått en liten skara beundrarinnor i tonårsåldern som tyckte att jag både haft bra åsikter och var snygg. Haha sådant är ju verkligen jättekul att höra, mina varmaste lyckönskningar att ni går en framgångsrik framtid till mötes! Till alla konservativa och liberalkonservativa killar i lokalen: ta god hand om dessa tjejer, en av dem kan bli Sveriges egen Margaret Thatcher.

När jag gick med i MUF för 9 år sedan, i uppfattningen att jag hörde till den ”gamla sortens moderater” långt innan Reinfeldt och de ännu mera ”nya moderaterna”, tänkte jag att jag i alla fall har någonting att bidra med till den interna debatten. Men även om dåvarande MUF-ordföranden Tove Lifvendahl brukade komma fram och kramas och bedyra att det är viktigt att konservativa och liberaler samarbetar inom MUF, så trodde jag aldrig att jag någonsin skulle komma att sitta vid samma bord och på samma sida som MUF:s förbundsordförande på en bankett i samband med en MUF-stämma – men även det inträffade nu i Kalmar. Jag är mycket hedrad.

Niklas Wykman gjorde ett par underfundiga sångarinsatser med självdistans, och jag får säga att ”Hajarna” var en riktig pärla bland allt som sjöngs och talades på banketten. Jag tror toastmaster André Assarsson sade att det var 24 st middagstalare – varav några anknöt till dagens konservativa ämne, ett par med egen övertygelse och ett par mera tydligt skeptiskt – och däremellan så mycket sång att man knappt hann äta. Precis som det ska vara. Bland andra sånger som sjöngs återfanns till min stora glädje gamla godingar som ”Mörkblå ideal”, ”Margaret Thatcher walks on water” och ”Tory Tory haleluja”. Det republikanska påhittet att Kungssången bara sjungs när kungen är närvarande (då sjungs ju endast en av de fem verserna!) desarmerades också i ”vanlig” ordning.

Stort tack till Småland och Kalmar, och särskilt till Karin M. Ekelund och Christopher Dywik för er gästfrihet och en härlig helg!

Jakob E:son Söderbaum