Linda Skugge
Linda Skugge är en intressant person. Hon har varit inne i feminismens djupaste hålor och vänt. Och hon har gjort vändningen genom krönikor i en av Sveriges största tidningar, expressen. Hon skaffade barn och familj och kom till slutsatsen att familjen var något bra och att feministernas kamp för det mesta endast var destruktiv.
För denna vändning hatar vänstern henne med en passion som förvånar. Vänstern hatar ju som bekant ganska mycket men hatet mot Skugge brinner extra starkt. De trodde hon sett ljuset och kan inte förstå hur hon på alvar kan tycka att man ska ta ansvar för sig själv och sin familj. Hatet mot Skugge har tagit opropertioneliga former tidigare.
Men nu vrider Gudrun Schyman upp det ännu ett snäpp. Skugge har nämligen lämnat in en skilsmässoansökan. Tråkigt med en splittrad familj är väl den normalaste reaktionen. Schyman däremot går bärsärk i en artikel på Newsmill. Schyman hoppas att Skugges skilsmässa är ett tecken på att ”kärnfamiljtrenden håller på att förlora greppet”. Vilket är ungefär lika osmakligt som att någon med en liberal alkoholsyn under Schymans alkoholistperiod skulle ha yttrat ”Jag tycker Schymans alkoholism är bra, den kan vara ett första steg på en avreglering av alkoholmonopolet”.
Linda Skugge verkar dock som en reaktion på sin egen skilsmässa ha återvänt till de feministiska dogmerna och skriver i en svarsartikel till Schyman att hon inte längre tror på äktenskapet som samlevnadsenhet. Tråkigt, men jag får väl ta och tacka Skugge för de år som hon har gästspelat på den normativa och familjevänliga halvan av det offentliga samtalet. Kanske återkommer hon när hennes livssituationen har förändrats igen.
Nåväl, trots Schymans förhoppningar om att den tidigare så familjevänliga Skugges skilsmässa ska ändra på något och trotts Skugges egna helomvändning så är fortfarande kärnfamiljen norm och kommer vara det så länge konstellationen kvinna och man är lika med barn.
Läs också Charlie Weimers artikel om familjens betydelse.
Dag Elfström
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Lustigt hur en person låter ens övertygelser styras av vad man för tillfället är i för situation…
Låter som populism in absurdum i mina öron.
Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta när Schyman kallar en av samhällets fastaste och historiskt djupast förankrade fundament för ”kärnfamiljstrenden”. Det var ingen dålig trend när det gäller uthållighet det…
Ett av feminismens fundamenta tycks vara bitterhet och åter bitterhet. Ovanpå detta kan man strutta runt och spela värdigt offer.
Schymans skadeglädje över familjen Skugges tragedi är motbjudande, och hennes övertro på att en tämligen otypisk persons upplevelser konstituerar ett samhälleligt trendbrott är skrattretande.