Tätnande mörker i södra Afrika

Kgaleme Motlanthe, ANCs marionettdocka.

Den stora internationella fredskonferens som skulle ha hållits i Sydafrika med anledning av fotbolls-VM nästa år har blivit inställd efter en internationell proteststorm. Proteststormen utlöstes av att de sydafrikanska myndigheterna vägrade att bevilja visum åt Dalai Lama, ledare för den exiltibetanska rörelsen och den buddhistiska lamaismen andlige överhuvud tillika mottagare av Nobels fredspris år 1989. Anledningen till att Dalai Lama vägrades visum är av allt att döma att Sydafrika inte vill stöta sig med kommunistdiktaturen Kina, som på den demokratiska världens bekostnad snabbt utökar sitt inflytande på den afrikanska kontinenten.

Katastrofal utveckling

Detta har givetvis varit en stor PR-förlust för den sydafrikanska regeringen, men kan inte betraktas som något annat än ett symptom på det allmänna tillståndet i landet. Sydafrika frigjorde sig som bekant 1994 från en odemokratisk och rasistisk regim som förtryckte den icke-vita majoritetsbefolkningen hårt. Efter valen 1994, de första fria i Sydafrikas historia, blev Nelson Mandela president och anlade en ton av försoning. Det tog dock inte många år förrän den politiska och samhälleliga utvecklingen i Sydafrika började gå mot det sämre, och i synnerhet sedan Nelson Mandela avgick 1999 har utvecklingen varit katastrofal. Thabo Mbeki, som 1999 ersatte Nelson Mandela som president, ersattes förra året av Kgaleme Motlanthe, som inte är mer än en marionett för regeringspartiet ANC:s maktfullkomlige ledare Jacob Zuma. I höst är det val i Sydafrika, och det finns anledning att tro att Zuma kommer att bli Sydafrikas näste president.

Dystra tendenser

Jacob Zuma - förhoppningsvis inte Sydafrikas näste president

Zuma anses av många representera de allra mest maktfullkomliga tendenserna i regeringspartiet ANC, han har inte mycket till övers för den fria pressen eller rättsstaten, och har bland annat upprepade gånger anklagats för brott (bl.a. korruption och våldtäkt). Det finns en överhängande risk att Jacob Zuma kan innebära den sista spiken i kistan för en fullvärdig demokrati, jämbördig med sina europeiska motsvarigheter, i Sydafrika. I motsats till sitt norra grannland Zimbabwe, som har haft en i stora delar likartad historisk utveckling, är Sydafrika fortfarande en demokrati. Faktum är att det fortfarande skiljer ljusår mellan Robert Mugabes vansinniga diktatur och den svajande rättstaten i Sydafrika, men de oroväckande tendenserna tilltar. Om inte annat så kan det gamla regeringspartiet från apartheidtiden, New National Partys, uppgående i ANC för fem år sedan tjäna som exempel på det osunda politiska klimat som råder i Sydafrika. Trots den onormala politiska situationen kan sydafrikanerna fortfarande njuta av en av tradition fri press, som inte ens den hårdföre apartheiddiktatorn P W Botha lyckades kväsa, men även den befinner sig nu under attack från ANC och Jacob Zuma.

Tiden innan 1994 i Sydafrika får på inga vis skönmålas, apartheidregimen lyckades skapa materiellt välstånd åt den vita minoriteten, men välståndet byggde på förtryck av en stor majoritet av Sydafrikas befolkning, och regimens metoder var samtidigt osedvanligt brutala. Men man glömmer gärna att inte heller ANC är några änglar. ANC, som under lång tid betraktades som terrorister av västerländska regeringar, mottog under hela efterkrigstiden bistånd och stöd från Sovjetunionen, och var länge uttalat socialistiskt och marxistiskt. Idag är partiet officiellt socialdemokratiskt, men regerar i en allians med det tidigare Moskvatrogna sydafrikanska kommunistpartiet.

Nyckeln till södra Afrika

Sydafrika av idag har många problem, inte minst spridningen av AIDS och den skenande kriminaliteten, men just därför behövs demokratins styrka mer än någonsin förr. Varken Afrika eller omvärlden i stort har råd med ett Sydafrika som överger den demokratiska väg som landet har slagit in på. Ett demokratiskt och vitalt Sydafrika, med starka demokratiska institutioner och ett starkt civilsamhälle, skulle kunna bryta dödläget i södra Afrika. Jag tänker då närmast på situationen i Zimbabwe, där Robert Mugabe med sina Savile Row-kostymer och Rolls Royce-bilar börjar kvala in i världshistoriens all-time high över galna diktatorer (mitt i stegrande inflation, koleraepidemi och svält firade han sin 85-årsdag med en 85 kilo tung tårta). Det är inte utan att man kommer att tänka på kejsar Bokassa. Såväl Thabo Mbeki som hela ANC har uppvisat en skamlig flathet mot sin marxistiske åsiktsfrände Mugabe. Sydafrika kan ur detta perspektiv beskrivas som nyckeln till södra Afrika.

Facklan i mörkret?

I december förra året splittrades ANC och ett nytt parti bildades, COPE – Congress of the People, vilket kommer att utmana ANC i valet i höst. Detta är givetvis strålande nyheter. Precis som vi har haft erfarenhet av här i Sverige är det aldrig bra om ett parti har regeringsmakten för länge, och det börjar att framstå som allt mer angelägenhet att ANC förlorar ett val. Hur sannolikt detta är verkar oklart, men det borde i alla händelser inte vara uteslutet att COPE kan bilda regering tillsammans med det största oppositionspartiet Democratic Alliance efter valet. President kan då förhoppningsvis bli den eminenta Helen Zille, ledare för Democratic Alliance och Kapstadens borgmästare.

Sydafrika är en demokratisk fackla i en kontinent som till övervägande del domineras av tyranniska regimer. Sydafrika är Afrikas enda i-land, och Afrikas enda sant västliga demokrati. Sydafrika kan, om det står starkt i sin demokratiska tradition, lysa upp stigen framåt för sina broderländer. Omvänt, om Sydafrika störtar ner i mörkret kommer förhoppningarna om ett demokratiskt Afrika att bli än mer avlägsen. Dessvärre verkar det som om Sydafrika nu har tagit ytterligare ett steg ner i mörkret.

Daniel Bergström