Konservatismen – en översikt

T&F kommer under dagen idag att spräcka 100,000 besök-strecket. Detta ska vi högtidlighålla på olika sätt under de närmaste dagarna med olika texter särskilt värda att uppmärksamma. Först ut är en efterlängtad översikt av konservatismen, den konservativa idébildningen och ideologin stammande från Edmund Burke, av Jakob E:son Söderbaum.

- – -

KONSERVATISMEN –en översikt

En av huvudideologierna

Konservatismen är en av de tre klassiska huvudideologierna, jämte liberalism och socialism. Konservatismens politiska färg är vitt. Idéhistoriskt står konservatismen som motpol till både liberalismen och socialismen, vilka tillsammans går under beteckningen ”radikalism” – d.v.s. dessa ideologier vill förändra samhället i grunden, och reformera det bort från dess naturliga ordning. Konservatismen för sin del värnar den ordning som framvuxit naturligt och organiskt genom generationernas erfarenhet. Man brukar säga att konservatismen bygger på det beståendes grund, d.v.s. att det som visat sig hållbart och meningsfullt över generationerna är värt att bevara. Konservatismen är också kulturbevarande och traditionalistisk, man värnar både nationell kultur och den västerländska traditionen, sammanfattat i arvet från antikens grekiska filosofi och romerska statsbyggarkonst samt den kristna värdegrunden.

Den som anses ha lagt grunden för den konservativa idébildningen är irländaren Edmund Burke (1729-1797) i samband med Franska revolutionen 1789. Konservatismens idéutveckling har därefter tagit betydande intryck av det tidiga 1800-talets moraldebatt, nationalismen och marknadsekonomin. I industrialismens tidevarv framträdde välfärdsstaten som en konservativ uppfinning framför allt genom tyske statsmannen Otto von Bismarck (1815-1898) men också den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén (1864-1922). Andra kända lärofäder vid sidan om Burke är fransmannen Joseph De Maistre (1753-1821), tysken Friedrich Hegel (1770-1831), amerikanen Russell Kirk (1918-1994). Bland internationellt kända konservativa politiker måste Benjamin Disraeli (1804-1881), Winston Churchill (1874-1965), Ronald Reagan (1911-2004) och Margaret Thatcher (f. 1925) nämnas. Bland svenska tänkare kan särskilt nämnas Harald Hjärne (1848-1922) och Tage Lindbom (1909-2001), och bland politiker Arvid Lindman (1862-1936), Gösta Bagge (1882-1951) och Anders Björck (f. 1944).

I svensk politisk historia har Moderata Samlingspartiet ansetts vara det konservativa partiet framför andra, och i ideologisk mening varit det åtminstone fram till mitten av 1960-talet. Idag finns förutom inom moderaterna konservativa inslag också i Kristdemokraterna (särskilt dess ungdomsförbund KDU), och i Folkpartiet Liberalerna åtminstone i den nya linje som detta parti driver ifråga om skola och rättsväsende.

Staten och samhället

Den konservativa idéutvecklingen har tagit två huvudspår: den anglikanska som drar mer åt liberalkonservatismen och den kontinentala som drar mer åt socialkonservatismen. Den stora skillnaden mellan dessa är synen på staten, där liberalkonservatismen är mera negativt inställd medan socialkonservatismen bejakar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés, 1809-1853). Margaret Thatcher är en världsberömd liberalkonservativ politiker, och Otto von Bismarck en lika välkänd socialkonservativ politiker.

Konservatismen är dock genomgående för en begränsad statsmakt, och anser att statens funktion är att administrera, samt att skydda samhällsinvånarna mot yttre och inre fiender. Att statsmakten ska ha våldsmonopol är självklart, det är grundförutsättningen för värnandet om civilsamhället som också det är en konservativ hjärtefråga. Inom civilsamhället ska särskilt näringslivet, föreningslivet och familjerna samt den personliga integriteten värnas. Den privata sfären ska vara stor. Brott ska inte löna sig, utan straffas hårt och den bästa vägen mot mindre kriminalitet är en god fostran av samhällsmedborgarna. Därför håller konservatismen etik och moral högt, liksom det respektabla och värdiga beteendet. ”Frihet under ansvar” är en klassisk konservativ paroll, härstammandes från Burke, liksom inställningen att vi måste bort från den omedelbara behovstillfredsställelsen. Ett skolväsende som syftar till lika allmänbildade som självständiga och ansvarstagande medborgare ses inom konservatismen lika mycket som en grundförutsättning för detta, som fria och självständiga familjer.

Naturliga gemenskaper

För konservatismen är familjen, i bemärkelsen mamma-pappa-barn, samhällsgemenskapens minsta och viktigaste grundsten. Att stärka familjerna, och t.ex. värna äktenskapet mellan man och kvinna, är därför centralt. Konservatismen slår överhuvudtaget vakt om de naturliga gemenskaperna, och utöver familjen märks här bl.a. nationen och religionen som sådana naturliga gemenskaper. Religionen utgör grunden för varje civilisations moraliska normsystem, och är på så vis den yttersta formen av mänsklig kulturell gemenskap.

En av de främsta konservativa tänkarna idag, engelsmannen Roger Scruton, har formulerat konservatismens omhuldande av nationen på följande sätt. Vi känner vår identitet i språket och landet där vi bor. Vi har rätt att bo här, våra förfäder kämpade för den rätten. Vi har en livsstil, vi har traditioner och grannsämja. Den som kommer hit är välkommen, men måste ta seden dit man kommer. Att påtvinga andra utanför vår egen nation våra egna seder och synsätt är dock inte konservativt. Redan Burke motsatte sig imperialismen.

Personen och ekonomin

Den enskilda människan kan bara förstås rätt i sin egen kulturella och sociala kontext, och kan inte heller flyttas från detta sammanhang utan vidare. Därmed är hon inte en ”individ” i egentlig mening, och konservativa föredrar ofta att istället tala om den enskilde som ”person”. Människan är i sig själv ofullkomlig, och behöver kompletteras av andra människor och av klara normer. För konservatismen är det självklart att alla människor är olika, och man ser detta som någonting positivt. I en församling där alla tänker lika blir det inte mycket tänkt, är ett gammalt svenskt ordspråk som kan nämnas i sammanhanget. Könsroller är inte något som konservativa ser något problem med, tvärtom anser man att de bygger på biologiska skillnader och på tusentals år av nedärvd erfarenhet.

När det gäller synen på ekonomiskt system är konservatismen för en marknadsekonomi, men anser samtidigt att moralen behöver skyddas i sammanhanget eftersom det moraliskt riktiga inte alltid är det mest vinstbringande. En marknadsekonomi bygger på utbud och efterfrågan, men en mer konservativ än liberal inställning till marknaden är att inte vad som helst ska säljas på marknaden och konsumenter ska också ha ett ansvar för sina preferenser. T.ex. ska prostitution motarbetas av hänsyn till moral och personlig integritet, och eftersom vi redan har drogerna tobak och alkohol i den svenska kulturen, vilka i sig medför tillräckligt stora missbruksproblem, ska vi inte legalisera fler sorters droger. Den privata äganderätten är förstås mycket grundläggande i sammanhanget. För en liberal handlar äganderätten om konsumtion, för en konservativ handlar den om förvaltarskap.

Samhällsvision

Det sägs ofta att konservatismen är mer ett förhållningssätt än en ideologi, och att konservatismen saknar en utopi, ett slutmål, för sin politik. Det är i och för sig sant, men ska inte övertolkas. Konservatismens syn på social förändring i den mån det ska ske genom politiska reformer, kan sammanfattas med den gamla konservativa parollen ”förändra för att kunna bevara” (Edmund Burke). På samma sätt som socialismen eftersträvar en värld av totalt jämlika människor, och liberalismen en värld av fullständigt fria människor, så eftersträvar konservatismen att samhällen världen över ska bygga på hävd och gemenskap.

Konservatismens politiska vision skulle därmed kunna formuleras som såhär. de historiska lärdomarna ska stå i centrum för det allmänna medvetandet, och de unika identitetsskapande egenheterna hos varje folk i centrum för den aldrig upphörande sociala utvecklingen, i riktning mot en mer civiliserad och kultiverad värld. Den samhällsordning som konservatismen eftersträvar baserar sig på familjen (vilken kan definieras i större eller mindre termer beroende på kultur) som samhällets grundval, med det personliga ansvaret i centrum, med ett starkt skydd mot inre och yttre fiender (polis och försvar), med värnande om samhällsgemenskapen och med en marknadsekonomi som tar hänsyn till moral och kulturvärden. Konservatismens samhällsvision kan med rätta kallas anti-utopisk, i det att den varken eftersträvar en planerad helhet eller ens företräder storskalighet.

Jakob E:son Söderbaum

REDAKTIONENS MÅNADSBREV – april 09

Jakob E:son Söderbaum och Dag Elfström

Ännu en månad har förflutit i den stora världen, så även för Tradition & Fason. Den gågna månaden har i mångt och mycket gått i ett internationellt tecken. Flera artiklar om USA har publicerats (här, här, här, här och här) men även andra former av internationella aspekter har stått i fokus (Nato, Nato, FN, Ryssland och Sydafrika). Vidare har svensk högerhistoria fått en del utrymme(här, här och här), såväl som nutida partipolitik (här, här, här och här). Dessutom har vi ägnat uppmärksamhet åt kriminalpolitiken (här, här och här).

Besöksstatistiken har varit tillfredsställande, även om vi publicerat något färre artiklar än vi brukar den gångna månaden. Speciellt den senaste veckan har statistiken verkligen varit positiv kombinerat med livlig debatt efter inläggen. Vi räknar att inom de närmaste dagarna bryta 100,000 hits-vallen, vilket vi också kommer uppmärksamma och ”högtidlighålla” på lämpligt sätt.

Viss media har vi även dragit på oss under april månad. Tidsskriften Fokus har i pappersupplagan refererat till oss beträffande Patrik Magnussons inlägg om det nyinstiftade svenska Lenin-priset, liksom Expressen beträffande Prins Carl Philips singelliv. Vissa bloggare har även glatt oss med sin uppmärksamhet (exempelvis här, här, här och här).

Den som har öga för förändringar kan även notera att vi har lagt till en flik högst upp i meny-raden: ”Sagt om T&F”. Kika gärna in där!

I övermorgon är det Valborg, eller Sista april som man uttrycker det på vissa håll – studenternas högtidsdag framför andra. Givetvis en högtidsdag som vi här på T&F firar med glädje och omsorg, en dag då våren sjungs in och svenska traditioner vaknar till liv igen. En riktigt Glad Valborg tillönskar vi Er alla, som har tagit studenten! Och Ni vet väl att den gamla svenska seden, som upprätthålls åtminstone vid landets äldre lärosäten, är att en ”riktig” student har åtminstone en gång varit med på mösspåtagningen på Valborg? Det är därför man ofta ser även äldre personer än 19-åringar iförda studentmössa på Valborg. Låtom excellensen blomma, oss fröjda och förhöja, fliten dess jordmån är!

Tidigare månadsbrev:

• Redaktionens månadsbrev mars 09
• Redaktionens månadsbrev februari 09
• Redaktionens månadsbrev januari 09
• Redaktionens månadsbrev december 08
• Redaktionens månadsbrev november 08
• Redaktionens månadsbrev oktober 08

Redaktionen

Bertil Häggman lanserar neokonservativ blogg

Bertil Häggman är jurist och författare, och har publicerat över 150 böcker och tidskriftsartiklar på varjehanda språk sedan 1971 bland annat om konservativa idéer i USA och Europa, internationell terrorism (hans bok ”Terrorism – vår tids krigföring” utkom 1978) och geopolitik. Han har också tidigare varit vice ordförande i Konservativt Idéforum (1980-83). Nu startar han en egen blogg med neokonservativ prägel: Världsinbördeskriget. Bloggen skrivs på både svenska och engelska.

Häggman förespråkar en aktiv amerikansk utrikespolitik och företräder tanken att USA i dagens värld är en hegemon, inte ett imperium. Med en framstegsvänlig konservatism som bas är han EU-vänlig och företräder uppfattningen att utvidgningen av EU bör fortsätta, särskilt i Svartahavsområdet.

Beteckningen Världsinbördeskriget är flitigare använt i engelskan – ”Global Civil War” – än i svenskan sedan tidigare. Den bärande tanken är att det sedan 1789 pågår ett världsomspännande inbördeskrig inom den västliga civilisationen, vilket trappades upp ytterligare vid Andra världskrigets slut. Sedan 11 september 2001 har världsinbördeskriget fått en ny dimension genom motsättningen mellan den västerländska civilisationen (Europa + USA) och islamistisk terrorism. Häggman torgför härvidlag ståndpunkten att det överordnade politiska målet för västvärlden idag måste vara att man tar hänsyn till att vi är på väg in i en ny tid, bort från det Westfaliska statssystem som uppstod i Europa på 1600-talet. Dagens världsinbördeskrig visar att de internationella terroristerna har lämnat strävan efter en stat som mål bakom sig. En stat är sårbar för angrepp och man har börjat inrikta sig mot växlande operationsbaser. Det relaterade konceptet ”global guerrillas” kommer också att behandlas på bloggen.

T&F välkomnar Bertil Häggman och den breddning av både den konservativa bloggosfären och den svenska samhällsdebatten som detta innebär. Vi kommer säkerligen ha anledning att anknyta till Häggmans skriverier framöver.

Redaktionen

Dags för Alliansen att ta nästa steg

SvD skriver idag i en stor artikel om Mona Sahlins partiledarskap om den internationella forskning som visar att stora och breda politiska partier och tvåpartisystem som regel gynnar högeralternativet och att större partisplittring som regel gynnar vänsteralternativet. Detta beror på att den stora och röststarka medelklassen skräms av de radikala figurer som i alla demokratier huserar på yttersta vänsterkanten. Den eminente Thomas Gür har tidigare skrivit om samma sak i SvD och förespråkat en ännu närmare borgerlig valsamverkan i valet 2010 i form av en gemensam partibeteckning och en formell valallians.

Enade vi stå, splittrade vi falla

Misslyckat försök till borgerlig enighet på 60-talet

Om vi ser på Sveriges politiska 1900-talshistoria blir det tydligt att de borgerliga partierna själva bär en stor del av skulden för att den socialdemokratiska enpartistaten kunde bestå så pass länge som den gjorde. En stor del av förklaringen till varför socialdemokraterna lyckades klamra sig fast vid makten genom så många mandatperioder att ett socialdemokratiskt regeringsinnehav blev det enda möjliga låg i de borgerligas oförmåga att fylkas kring en trots allt gemensam värdegrund. Istället ägnade man decennier åt att sinsemellan bråka om i sammanhanget obetydlig sakfrågor, till exempel kärnkraften, och passivt åse hur Sverige revs ner och den socialdemokratiska superstaten byggdes.

Eftersom vinnaren skriver historien, i synnerhet i det här landet, framstår det som socialdemokraterna vann val på val genom historisk lagbundenhet. Så var naturligtvis inte fallet. Om det inte hade varit för de borgerliga partiernas oenighet hade Sverige kunnat få en rad borgerliga regeringar, inte minst under det förhållandevis borgerliga 50-talet när blockfördelningen var mycket jämn och socialdemokraterna endast kunde regera med Bondeförbundets/Centerpartiets stöd. Och hade talet om borgerlig samverkan under 60-talet lyckats bli något mer och meningsfullare än tafatta ”borgfreder” under valrörelserna är det mer än möjligt att historien hade tagit en annan vändning och vi hade kanske sluppit 70-talets vansinniga socialiseringar och statliga kulturrevolution. Allt detta beskrivs ingående i Anders Edwardssons välskrivna bok En annorlunda historia: folkhemmet i ett nytt ljus, som är nyligen utgiven på Timbro förlag.

Ett svenskt CDU

Det är precis som Thomas Gür skriver dags att Allians för Sverige tar ett steg till. Jag ser inga problem med att Sverige får ett brett, borgerligt parti med stor åsiktsbredd och en mindre centraliserad partiapparat, av samma typ som republikanerna i USA eller CDU i Tyskland. Även de konservativa i Storbritannien kan sägas vara ett brett allmänborgerligt parti, trots att den socialliberala flanken hålls av liberaldemokraterna. Vidare har borgerligheten inget att förlora på ett formellt sammangående. De borgerliga partierna trängs redan som det är i den socialliberala mittfåran. Ett sammangående skulle snarare medföra höjd takhöjd än ytterligare skärpt åsiktshegemoni. Dessutom tror jag att konservatismen, i egenskap av en minoritetsströmning inom borgerligheten, skulle få mycket mer utrymme i ett allmänborgerligt parti än i något av de befintliga riksdagspartierna.

Ett enda brett borgerligt parti skulle dels stärka borgerligheten som helhet och dels avsevärt förbättra betingelserna för åsiktmässiga minoritetsströmningar, t.ex. konservatismen

I takt med att det politiska och ideologiska landskapet, och de samhälleliga realiteterna, förändras så försvinner dessutom partiernas traditionella baser och existensberättiganden. Att Folkpartiet representerar tjänstemännen, Centerpartiet lantbrukarna, Moderaterna näringslivet och ”överklassen” och Kristdemokraterna pingströrelsen stämmer i allt mindre grad (om det någonsin har gjort det). Nu har det nya arbetarpartiet och Stureplanscentern suddat ut gränserna mellan de borgerliga partierna, och att upprätthålla historiska åtskillnader som inte finns längre känns allt mer meningslöst. Dessutom minskar de traditionella partilojaliteterna.

Nytt statsbärande parti

Ett borgerligt sammangående skulle visa att borgerligheten har lärt sig av sin historia och skulle innebära den slutliga nådastöten för uppfattningen att ett socialdemokratiskt regeringsinnehav är normen. Ett allmänborgerligt parti som tilltalar medelklassen har alla möjligheter att bli det nya statsbärande partiet. Det finns en viss chans att de fyra allianspartierna väljer att fördjupa sitt samarbete ytterligare inför valet 2010, kanske med en gemensam lista, men än lär det dröja ytterligare några år innan vi får se ett enda borgerligt parti. Vi kan bara hoppas att det blir så snart som möjligt.

Daniel Bergström

Stollarnas Paradis

Göran Skytte skriver mycket klokt om Grön Ungdom i lördagens Svenska Dagbladet. Grön Ungdom är på många sätt 68-vänstern i kvadrat kombinerat med en paradoxal och extrem modernism som borde få även den mest ”progressiva” medborgaren att känna stor avsmak. Det känns många gånger som en parodi på modern politik.

Skytte skriver:

”Vi vill så snart som möjligt gå steget längre, och införa en köns- och antalsneutral samlevnadsbalk” (..) Mina tankar går till nyligen avlidne, S-märkte journalisten Anders Isaksson, som om den politiska kravapparaten myntade uyttrycket ”alltid mer, aldrig nog”. Och när man bläddrar på hemsidan kommer det verkligen mer. (…)

Den 12 mars kräver man [Grön Ungdom, min anm.] med kraft att Patent- och -registreringsverkets förtryck måste upphöra – alltså förtrycket att pojkar ska heta som pojkar och flickor som flickor. Lasse får inte heta Ulla. Greta får inte heta Hans. ”I Sverige i dag får personer alltså inte välja vad de ska heta. Ur ett transperspektiv är det oerhört viktigt att namnlagen ändras.” När Kristdemokraterna presenterar ett förslag att ge en bonus på 10 000 kronor för varje nyfödd baby går Grön Ungdom i taket och lägger ut följande på sin hemsida: ”Omförpackat abortmotstånd.”

(…)I Stollarnas Paradis är allt möjligt. Lite allvarligt är det nog om man betänker att detta är den kommande generationen som ska leda Miljöpartiet De Gröna.

Själv har jag hört de mest fantastiska historier av en KDUare med bakgrund i Grön Ungdom. Hur han på en utbildning var ensam om att räcka upp handen när frågan om vilka som betraktade sig som heterosexuella kom. Ingen annan ”ville sätta en stämpel på sig själv”. Han har också berättat att många inom Grön Ungdom slutat använda ”han” och ”hon” utan istället uppfunnit det könsneutrala ordet ”hen” (vilket mycket riktigt används i Grön Ungdoms transpolitiska manifest). För den som vill ha mer bekräftade källor på tokigheter kan med fördel se detta youtube-klipp där Alexander Chamberlain under sin tid som språkrör för Grön Ungdom förklarar vad queerfeminism är. Man kan inte annat än skaka på huvudet.

Själv har jag träffat ganska många unga miljöpartister som ger ett sympatiskt och genomtänkt intryck vilket gör bilden svår att få ihop. Skyttes farhågor om nästa generations miljöpartister är naturligtvis rimlig, men jag finner det inte troligt att Miljöpartiet skulle klara riksdagsspärren om de anlägger samma politiska profil som sitt ungdomsförbund. Med det perspektivet är det bara att önska Grön Ungdom lycka till i strävan att göra sitt moderparti lika stolligt.

Dag Elfström

Obama har rätt: USA bygger inte på kristen grund

ANALYS | USA:s president Barack Obamas uttalande nyligen vid en presskonferens i Turkiet att “we do not consider ourselves a Christian nation” har väckt stor uppståndelse och starka känslor. Röster har höjts för att detta är historieförfalskning, att USA:s konstitution bygger på naturrätten och därigenom tveklöst på en kristen människosyn och kristna grundvärden. Det hela handlar, såvitt jag kan förstå, om begreppsförvirring – missförstånd kring vad ”naturrätten” egentligen är. Det kan nämligen vara flera saker.

Naturrättsbegreppet är äldre än kristendomen, och myntades av Aristoteles på 300-talet f.kr. På 1200-talet e.kr. formade Thomas av Aquino med utgångspunkt i Aristoteles vad som kom att bli den katolska naturrätten. När så John Locke framåt 1600-talet började teckna sin bild av naturrätten var det ett oerhört radikalt synsätt som trädde fram, någonting i grunden helt nytt jämfört med den aristotelisk-thomastiska naturrätten. Likväl har både Aristoteles och Thomas av Aquino tillsammans med John Locke varit nödvändiga för uppkomsten av de ”mänskliga rättigheterna”.

För att göra en mycket enkel och kategorisk sammanfattning av skillnaden mellan den aristotelisk-thomastiska naturrätten och den lockeska, så menar den förra att människan står över djuren och att Gud finns i allting runtomkring oss, så vill vi söka Guds mening med vår värld ska vi undersöka sambanden i vår värld (vilket blir avstampet för den västerländska vetenskapen). Lockes naturrätt för sin del handlar om att alla människor i grunden är egoister, och att det ”naturliga” i människans beteende som måste bejakas är just det djuriska.

Den röda tråden mellan de två helt olika slagen av naturrätt är: förnuftet. Enligt den aristotelisk-thomastiska naturrätten är förnuftet människans verktyg att utforska Guds mening, Guds sanning nås genom människans förmåga att ordna världen. I Lockes tappning används förnuftet som ett slagträ mot all ordning som de enskilda människorna inte har ”valt själva”. Att naturrätten som sådan är universell för alla människor är också en grunduppfattning hos bägge inriktningarna.

Den aristotelisk-thomastiska naturrätten utvecklades som ett sätt att finna Gud inom ramen för katolicismen. Likväl är det idéhistoriens första ideologi. Även på detta vis är den katolska naturrätten en föregångare till liberalismen, som genom inte minst Lockes filosofiska insatser blev idéhistoriens första sekulära ideologi. I och med Locke bryts själva naturrättsbegreppet, grundat i de djupaste av västerlandets rötter, loss från gudstron. Som jag förstår det är det också detta som är anledningen till att Locke betraktas som liberalismens fader – att han lägger grunden för en regelrätt ideologi som brutit med Gud och är socialt radikal till sin essens.

Vad gäller president Obamas uttalande, är jag alltså benägen att hålla med honom: USA:s ”founding values” är inte kristna värden, utan liberala värden. Enligt boken Rättsfilosofi av Joakim Nergelius hävdar denne också att USA:s självständighetsförklaring mer eller mindre är en praktisk tillämpning av John Lockes Two Treatises of Government.

Hur ska man då värdera detta som konservativ? Jag får nog här anmäla en avvikande åsikt än vad många har. Redan Lockes sätt att förstå naturtillståndet och de slutsatser han drar av det synes mig starkt motbjudande. John Locke var ingenting annat än en revolutionär med syfte att måla upp en förtjusande utopi som skulle locka massorna till uppror mot den bestående ordningen i individualismens namn. I ingen annan statsbildning har hans tänkande haft så stort inflytande som i USA. Att USA befolkats och grundats av kristna från västvärldens alla hörn är en förmildrande omständighet, men USA är i grunden ett liberalt land och också i mycket stor utsträckning i praktiken. Ja, denna liberala inställning har förvisso medfört att konservatismen står stark i USA p.g.a. yttrandefriheten, men det gör inte USA till ett konservativt land. USA är ett liberalt land. Obama har rätt.

Att vara konservativ innebär inte att man slår vakt om den klassiska liberalismen. Desto mer konservativt är det då att slå vakt om de andliga värdena, och att hålla dem högre än de materiella.

Jakob E:son Söderbaum

Sydafrika på väg åt fel håll

Jacob Zuma sjunger under ett valmöte den kampsång som har kommit att förknippas med honom; "Um-shimi wam" - "Ge mig mitt maskingevär". Sången handlar om etnisk rensning på Sydafrikas vita befolkning.

Valresultatet i det sydafrikanska parlamentsvalet verkar vara i princip klart. Jag har tidigare på T&F uttryckt en fåfäng förhoppning att ANC, trots allt, skulle förlora valet och liberala Democratic Alliance (under den fantastiska Helen Zille) skulle kunna bilda regering tillsammans med ANC-utbrytarna Cope, Congress of the People. Denna förhoppning visar sig nu ha varit inte bara ogrundad utan rent av naiv. ANC får även fortsättningsvis en trygg majoritet i det nationella parlamentet i Kapstaden och kommer att kunna fortsätta sitt långa regeringsinnehav. Det torde inte heller råda något tvivel om att Jacob Zuma kommer att ersätta marionetten Kgaleme Motlanthe som landets president (den sydafrikanska presidenten väljs i likhet med exempelvis den tyska av parlamentet).

Ljusglimtar i mörkret

En ljusglimt är dock att ANC för första gången förlorade majoriteten i en av Sydafrikas nio provinser, Västra Kap, som vanns av Helen Zille och hennes Democratic Alliance. Ännu mer glädjande är att ANC backade från sina tidigare cirka 70% till 66%, vilket innebär att partiet, i motsats till vad de tidiga siffrorna från valet sade, inte får den två tredjedelar majoritet som krävs för att egenhändigt ändra författningen. Det har funnits stora farhågor bland framförallt DA-anhängare att ANC och Zuma skulle ändra författningen för att ytterligare försvåra ett maktövertagande. Bland annat har man fruktat att ANC:s förslag om att inskränka provinsernas självstyre syftar till att förhindra oppositionen från att plocka poäng genom att visa på kontrasten mellan välskötta DA-styrda provinser och konkursfärdiga ANC-styrda provinser. Av precis samma anledning vill den svenska vänstern gärna hålla landets kommuner i stramare tyglar än vad borgarna vill, för att inte skillnaden mellan borgerliga och socialdemokratiska kommuner skall bli allt för tydlig. Nu kan vi hoppas att detta kommer att skjutas på framtiden för obestämt tid. 

Skämtteckning av den kände sydafrikanske satirikern Jonathan Zapiro som föreställer hur den våldtäktsmisstänkte Jacob Zuma (Zuma, som vid den här tiden var ansvarig för regeringens åtgärder mot Aids, förklarade att han skyddade sig mot att smittas genom att ta en dusch efteråt) förbereder sig för att våldta det sydafrikanska rättssystemet. ANC, dess ungdomsförbund och det sydafrikanska kommunistpartiet hjälper till. Skämtteckningen i fråga har fått Zuma att vilja inrätta en särskilt "mediedomstol" som skall döma misshagliga journalister.

Att det allt mer maktfullkomliga ANC nu kommer att förlänga sitt femtonåriga regeringsinnehav med ytterligare femton år är dock illa nog. Detta i synnerhet som ANC sedan 2007 styrs av sin kommunistiska falang, och verkar ha släppt sin tidigare ambition att närma sig mitten och slå an en ton av försoning och enighet. De mer mitteninriktade utbrytarna Cope visade sig bli en besvikelse, i december hälsades partiets bildande med stor glädje på många håll som början till slutet på ANC:s makthegemoni, men de lyckades bara samla ihop drygt 7 procent. Men värre  än att Sydafrika tar ytterligare ett bestämt steg bort från ett flerpartisystem är att kommunistgangstern Jacob Zuma kommer att bekläda landets högsta ämbete. Zuma, som bland annat är misstänkt för våldtäkt och nära tusen fall av korruption, har gjort sig ökänd för att ha ett allt annat än demokratiskt förhållningssätt till såväl den fria pressen som rättsväsendet.

Demokratiskt (?) föredöme

Jag tror att många i Sverige, och kanske rent av västvärlden i stort, har svårt att engagera sig i Sydafrikas öde. Man tycks helt ha givit upp hoppet om fungerande demokratier i Afrika inom överskådlig tid. En annan faktor som gör att västvärldens engemang i vad som sker i Sydafrika är svalt är att de demokratiska tveksamheterna i Sydafrika bleknar fullkomligt vid sidan av de vansinniga diktaturer och tyrannier som Afrika är översållat av. Och visst är Mugabe nog värre än Zuma, men Sydafrika är inte som andra afrikanska länder (och har aldrig varit). Sydafrika har demokratiska rättsstatstraditioner, apartheidtidens mörka arv till trots, som många andra afrikanska länder saknar. Även i fråga om materiellt välstånd och fungerande civilsamhälle har Sydafrika en särställning. Sydafrikas viktiga roll är därför som ett demokratiskt föredöme för resten av kontinenten, och precis som jag skrev i mitt tidigare inlägg kan betydelsen av detta inte underskattas. Ännu platsar Sydafrika i de västerländska demokratiernas led, frågan är bara hur länge. Vi kan inte tillåta att Sydafrika blir ett nytt Zimbabwe.

Daniel Bergström

FN-spektaklet och den seriösa politiken

Jag har alltid sagt att man behöver sätta mer färg på politiken – det är faktiskt en demokratisk fråga. För de flesta svenskar idag finns ingenting som är tråkigare än politik. Man kan tycka det är viktigt, men likväl är det dötrist. Vi som tycker politik är spännande betraktas som udda fåglar. De flesta föredrar en fotbollsmatch som avgörs i slutminuten framför en frisk debatt där goda argument bryts mot varandra.

Men man kan göra rätt mycket bara genom att popularisera formen. I Sverige skulle det kunna betyda en hel del för den vardagliga riksdagspolitiken om vi återinförde Riksdagens Högtidliga Öppnande på Stockholms slott. Det skulle återge de grå politikerna i Sveriges hjärta en välbehövlig glamour.

Däremot ska den allvarliga och mycket betydelsefulla politiken inte göras till jippo och spektakel, såsom skedde nyligen vid FN:s rasismkonferens. Det är i och för sig ett sundhetstecken – som jag applåderar – när 24 EU-delegater rakryggat tågar ut i samlad tropp i protest mot att Irans president Mahmoud Ahmedinead uttrycker rasistiska och antisemitiska åsikter just på en konferens mot rasism. Problemet var att det följde på att en delegat först klätt ut sig till clown och sprungit fram och kastat sin lösnäsa på samme president, och därmed fick hela konferensen att likna en enda stor sandlåda – för att inte med Ian Wachtmeisters metafor säga ankdamm där ankorna plaskar runt och kvackar medan stora elefanter sätter sig där och badar.

Det är viktigt att göra politiken intressant för folket och att därför emellanåt ta till okonventionella metoder. Men clownen var lika mycket en skandal som det tal Irans president höll. Möjligen tyckte clowngubben att det i sig motiverade hans agerande, men det vore en katastrof om sådana här seriösa tillställningar urartade till att bli jippon med smådemonstrationer hela tiden. Särskilt en konferens mot rasism är i grunden någonting man verkligen ska ta på största allvar. Den får inte skämtas bort.

Avslutningsvis i detta inlägg vill jag tipsa om en ovanligt bra, kort artikel som i anknytning till rasismkonferensen förklarar hur den antirasistiska rörelsen nu på 2000-talet har kommit att vändas till en ny form av progressiv rasism: läs här.

Jakob E:son Söderbaum

Den ofrivilliga barnlösheten

ANALYS | Det har nu gått fyra år sedan riksdagen drev igenom att landstingen skulle bli skyldiga att assistera lesbiska par om de vill genomföra en spermainsemination. Fullt så jämlikt som riksdagspolitikerna ville ha det blev det emellertid inte. Svenska Dagbladets kartläggning som publiceras idag visar nämligen att många landsting avgiftsbelägger lesbiska par på ett sätt som inte sker med heterosexuella par. De får betala mer helt enkelt. I mitt eget landsting Östergötland får lesbiska betala 3000 kronor för insemination, heterosexuella behöver bara betala 250 kronor.

Nu driver diskrimineringsombudsmannen en juridisk process mot landstinget i Västerbotten, som är ett av de landsting som gör skillnad på homosexuella och heterosexuella par i frågan om avgift vid insemination. Landstingen svarar med att de lesbiska inte är barnlösa på grund av sjukdom eller biologiska fel, i kontrast till heterosexuella par som inte kan få barn. DO menar dock att ”lesbiska pars barnlöshet inte är mindre ofrivillig än heterosexuellas”. För mig är det en helt bakvänd argumentationslinje. I en normal situation kan en kvinna och en man få barn. Det kan inte två kvinnor. Det handlar således inte om frivilighet eller inte. 

Låt mig nämnda ett relevant exempel att jämföra med. Sjukvården bekostar kosmetiska bröstoperationer för kvinnor som genomgått bröstcancerbehandling. Men inte för kvinnor som har naturligt små eller minimala bröst. Kvinnor som har haft bröstcancer är inte mindre frivilliga till sin frånvaro av bröst än kvinnor som naturligt är begåvade med liten byst. Däremot har kvinnorna som drabbats av bröstcancer förlorat sina bröst på grund av sjukdom. Det är en stor skillnad. Samma sak gäller givetvis beträffande lesbiska och heterosexuella par som vill genomföra en insemination. De heterosexuella paren är barnalösa på grund av att mannen eller kvinnan är biologiskt förhindrade att befrukta/befruktas på vanlig väg. Denna mycket enkla argumentationskedja av logiska slutsatser väljer uppenbarligen diskrimineringsmaffian att blunda för. Men jag kan inte påstå att jag är förvånad, krav på särrättigheter för minoriteter har tidigare framförts i diskrimineringslagstiftningens namn.

Själv tycker jag att den fyra år gamla lagändringen var fel redan från början. Att debatten ens kommit till denna punkt är på många sätt tragiskt. Att det ska behöva vara radikalt att hävda att en mamma och en pappa är något positivt och önskvärt för ett barn. Vi förlorade ronden om de lesbiskas inseminationsrätt, snart kommer emellertid striden om ensamstående kvinnor som också har rest krav på inseminationsrättigheter. För de är ju inte heller barnlösa frivilligt – eller?

Dag Elfström

Sekelskiftesperspektiv

En illustration på temat sekelskiftesromantik.

Född 1979 som jag är, menar ju jag alltid sekelskiftet 1800-1900 när jag talar om ”sekelskiftet” – t.ex. ”sekelskiftesarkitektur”. Det gör de flesta fortfarande. Men nu har vi passerat ett nytt sekelskifte, tillika ett millenieskifte. Jag och andra kommer ändå att hänvisa till sekelskiftet 1800-1900 i många decennier framöver, helt enkelt för att det var sekelskiftet innan vi föddes. Perspektivet sekelskiftet 1800-1900 och ”1800-talsperspektiv” kommer alltså att vara levande åtminstone fram till 2030-2040. På samma sätt som vi som idag är unga vuxna under uppväxtåren har hört de äldre prata om riksdaler: ”det kostar 25 riksdaler” sade de istället för ”25 kronor”. Riksdalern ersattes av kronan 1873.

Nu är det 2009. Jag tänker på hur det var för 100 år sedan, år 1909, när våra föräldrars far- och morföräldrar var unga eller vuxna. De borde rimligen ha haft samma perspektiv på sekelskiftet 1700-1800 som jag har på sekelskiftet 1800-1900. Det var oerhört mycket som hände i världen kring sekelskiftet 1700-1800, så varför skulle inte det leva lika färskt i minnet för dem som levde för 100 år sedan? Därför att folkbildningen låg på en så mycket lägre nivå än idag, kanske någon svarar. Men nej, det är Kejsar Napoleons tidevarv vi talar om, och år 1809 gick halva Sverige (Finland) förlorat till Ryssland. Självbilden av Sverige som stormakt levde alltjämt kvar år 1909, eftersom unionen Sverige-Norge bestod intill 1905.

Väl att märka hade inte särskilt mycket hänt i det egna samhället sedan 1809, visst hade en del industrier kommit igång, men ännu stod hela 1900-talets kolossala både politiska och ekonomiska utveckling framför dörren. Den storvulna tiden hundra år tidigare stod i en spännande kontrast till det tidiga 1900-talets Sverige där de flesta hade någon släkting som emigrerat till USA p.g.a. den utbredda fattigdomen här under 1800-talet. Det är ingen tvekan om att man år 1909 hade en levande bild av det tidiga 1800-talet som man jämförde sitt eget tidevarv med, på motsvarande sätt som vi har idag. Och en person född 100 år före mig, år 1879, höll alltså liv i 1700-talsperspektiv intill ungefär tiden för Andra världskriget. Det stämmer också ganska bra in på det faktum att Andra världskriget markerade slutet på de koloniala idealens era. Visst är det spännande!

Länge leve historiemedvetenheten och de historiska referenspunkterna!

När farmor åkte skridskor uppå Nybrovikens is
på Nybrovikens is, så pigg uppå kurtis
Bland andra kavaljerer fanns en nyponröd polis
polisen som så småningom blev farfar

—Povel Ramel ger liv åt gamla tider i ”Titta det snöar” (1951)

Jakob E:son Söderbaum