Tomma tunnor skramlar mest

Sven-Erik Österberg låter som...

Idag presenterade Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Sven-Erik Österberg det före detta statsbärande partiets nya jobbpolitik . Sven-Erik Österberg har lett det socialdemokratiska ”rådslaget” om jobben, vilket är ett av fyra som tillsattes av Mona Sahlin för snart två år sedan. Socialdemokratins kvarnar mal uppenbarligen långsamt, men nu är slutrapporten alltså äntligen här. Frågan är om den var värd att vänta på.

Lång väntan, magert resultat

Allt sedan den snöpliga valförlusten 2006 har S väntats gå till kraftig offensiv i jobbfrågan, som är den fråga framför andra som man förlorade valet på. Mot bakgrund av de förväntningar som man sålunda har haft att leva upp till får resultatet beskrivas som tämligen magert. Efter två år har Sven-Erik Österberg producerat en karbonkopia av den vinnande borgerliga jobbpolitiken från 2006, spetsat med ett antal tomma socialdemokratiska honnörsord. Man slår i det närmaste knut på sig själva och tar i så att man blir blåa för att understryka det enorma avståndet mellan den humana socialdemokratiska jobbpolitiken och den omänskliga borgerliga utslagningspolitiken. Ett avstånd som med undantag av att S vill upphäva ett par goda borgerliga reformer på arbetsrättens område i princip inte existerar.

Ett sätt att markera detta avstånd är till exempel att tala om ”krav utan kränkning”. Man vill ställa krav, men inte på det sätt som görs idag. ”Det blir ju en kränkning” som Sven-Erik Österberg säger. S är uppenbarligen tvungna, av idébrist om inte annat, att anpassa sig efter realpolitiska förutsättningar, men deras verkliga uppfattning är trots det tydlig. Att ställa krav är en kränkning. Detta står naturligtvis i god samklang med den socialdemokratiska ideologiska grundsynen. Så fort man börjar resonera i termer om att ställa krav, att förtjäna förmåner, att med rättigheter följer skyldigheter och så vidare sparkar arbetarrörelsen alltid bakut. Kanske är det för att man fortfarande är livrädda för att behöva stå med mössan i hand och be brukspatronen om påökt. Den socialdemokratiska maximen är att förmåner aldrig skall förenas med en motprestation, eller ens tacksamhet, utan alltid kunna tas för givna. Att ställa krav förutsätter förresten ett individuellt ansvar, vilket i sin tur ger upphov till frihet under ansvar. Att se människan som en fri och myndig varelse som är ansvarig för sina egna handlingar rimmar illa med den socialistiska människosynen.

Borgerligt problemformuleringsprivilegium

...Fredrik Reinfeldt

Trots att man givetvis inte vill låtsas om det så har S gjort en helomvändning på jobbpolitikens område, och anammat det vinnande borgerliga konceptet från 2006. Det blir pinsamt tydligt när socialdemokraterna till och med försöker lägga beslag själva termen ”arbetslinje”. ”En starkare arbetslinje” har rådslagets slutrapport fått heta, och när Sven-Erik Österberg säger att ”Det är viktigt att markera att det är arbetslinjen som gäller, den som har a-kassa ska ha väldigt tuffa krav” låter han mer som Fredrik Reinfeldt i debatt mot Göran Persson än en socialdemokrat med uppgift att komma på nya, vinnande idéer. Man går i rapporten också hårt åt de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som man så kraftfullt försvarade 2006, och inte så få formuleringar om dessa utskällda vuxendagis (”Det är varken värdigt eller meningsfullt med åtgärder som bara handlar om förvaring och kontroll”) skulle ha framstått som polemiska i överkant om de kom från den borgerliga alliansen för fyra år sedan.

Det man kan glädja sig åt i detta är givetvis det att socialdemokratin nu är på ideologisk och realpolitisk reträtt. Positionerna tycks nu vara ombytta mot vad de normalt är, de borgerliga har tagit initiativet och problemformuleringsprivilegiet, och Socialdemokraterna måste jobba hårt för att anpassa sig till den gällande politiska dagordningen. Anders Borg har idag givit en nattsvart ekonomisk prognos för de år som kommer. Detta till trots kan det inte vara annat än ett gott tecken inför 2010 att Alliansen nu är dem som sätter den politiska agendan.

Daniel Bergström