Tvångstolerans – ett större problem än hedersförtryck

När det för inte allt för länge sedan presenterades uppgifter om att nästan var fjärde flicka i stockholmsregionen var utsatt för hedersförtryck var vi många som rynkade på ögonbrynen. Det visade sig dock att ”hedersförtyck” kunde betyda både det ena och det andra. Föräldrar som inte tillät sina ungdomar att vara ute hela nätterna, var hedersförtryckare av saliga mått. Föräldrar som inte tyckte att det var en helfestlig idé att deras 14 åriga dotter var tillsammans med en tio år äldre man ansågs givetvis också vara en del i en förtryckarkultur.

Och nu är det dags igen. På DN Debatt skriver den annars så förnuftige Jan Björklund tillsammans med Nyamko Sabuni om den nya skollagen.  Tidigare har det varit så att föräldrar har kunnat säga ifrån och avsvära deras barn sex- och samlevnadsundervisningen. Det är inte rimligt, anser de båda statsråden. Så nu ska samtliga barn delta. Nog för att det i sig är en dålig förändring, men det är inte det jag fäster mig vid. Det är deras argumentation. De menar nämligen att föräldrar som inte vill att deras barn deltar i sex- och samlevnadsundervisningen utövar ett hedersförtryck. Alla barn måste lära sig att trä på en kondom på en banan, hur man bäst genomför en abort och att man måste klamydiatesta sig efter varje ny sexpartner – allt annat är fötryck, med andra ord.

Det finns hedersförtryck och det är ett problem. Men nu verkar det gå inflation i begreppet och det kan betyda lite vad som helst.

Läs också:

• Befria alla från sexualundervisningen!
• Toleransens intolerans

Dag Elfström

Feminist-sekt utan nyhetsvärde

Jag förstår inte hur Gudrun Schyman och hennes feministiska sekt kan få så stor medieexponering. Vad skiljer dem från andra promillepartier som SKP eller Nationaldemokraterna? Inget. Feministiskt initiativ fick i valet 2006 0,68 % av rösterna. Är det den meriten som gör att de förtjänar att representeras på skoldebatter och i tv-studios? Eller är det Schymans politiska kändisskap som förärar partiet en plats i våra TV-rutor?

Trots den omotiverade behandlingen så är Gudrun Schyman inte nöjd. Hon går på SvD-brännpunkt till attack mot valsystemet och hävdar att det är ”odemokratiskt” att valmyndigheten inte distribuerar Fi:s valsedlar. Konstigt att det blivit odemokratiskt först när Schyman själv valt att starta ett nytt parti. Det är väldigt tydligt att det är en situationsanpassad retorik. Det finns ingen anledning för valmyndigheten att särbehandla Fi och det finns ingen anledning för media att alls behandla partiet.

De andra två småpartierna i valet – sverigedemokraterna och piratpartiet – finns det däremot mer legitima skäl att låta deltaga i debatten. Sverigedemokraterna är representerade i hälften av landets kommunfullmäktigeförsamlingar och nådde vid senaste europaparlamentsvalet faktiskt över 1 %. Och piratpartiet har gått om flertalet riksdagspartier i medlemsantal samt har opinionssiffror som tyder på att de har en verklig chans att ta sig in i parlamentet. Men Feministiskt Initiativ, vad har de? Mer än en tjatig partiledare och opinionssiffror som aldrig nått över 1 %?

Dag Elfström

Dilemma att rösta i EU-parlamentsvalet

Till skillnad från vad Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) uttryckte i vårens partiledardebatt, tycker undertecknad att EU-parlamentsvalet är väldigt viktigt att rösta i. I Europaparlamentet stiftas två av tre nya svenska lagar. Att Sverige i juli kommer att ta över ordförandeklubban i EU är också ett skäl så gott som något för att rösta nu den 7 juni – ett högt valdeltagande sänder ju tydliga signaler till Bryssel om att svenskarna har en viss inriktning på hur vi vill att EU ska utvecklas, nämligen utifrån de folkvalda representanter som får bli Sveriges delegater i EU-parlamentet.

För mig är också EU-parlamentsvalet ett helt annat slags val än riksdagsvalet. Jag ser ingen som helst koppling mellan att stödja ett riksdagsparti och att stödja ett parti i EU-parlamentsvalet. Bara för att partiet ifråga har en bra politik på svensk riksnivå finns det ingenting som säger att de har en bra politik på Europanivå. Det finns ju också så många uppfattningar om hur EU-samarbetet ska se ut, vad EU ska göra och inte göra. Jag noterar att den utmärkte Per Dahl på Barometern-OT skrivit en läsvärd Newsmill-artikel på samma tema.

Den allra viktigaste frågan för mig är att Lissabon-fördraget inte går igenom, jag vill inte ha ett Europas Förenta Stater. EU:s medlemsländer har kategoriskt vägrat folket att rösta för om de vill ha ett överstatligt samarbete med EU-president eller ej, och endast Irland har folkomröstat om saken eftersom deras grundlag kräver det – med ett rungande Nej som resultat. Den näst viktigaste frågan för mig är att jag är för EU, jag är genuint för den västerländska civilisationen och jag vet att länder inte klarar sig på egen hand i den globala värld vi idag lever. Tredje viktigast för mig när jag försöker hitta ett parti och en kandidat att kryssa, är att jag är emot att EU subventionerar jordbruket för att bönderna på de flesta håll nu inom unionen INTE ska odla.

I EU-parlamentsvalet 2004 röstade jag på Junilistan, och det valet var självklart. Men Junilistan idag är inte densamma som då. Partiet har blivit betydligt mera sossigt, och dessutom verkar allt peka mot att JL nu åker ur EU-parlamentet. Mitt eget parti Kristdemokraternas EU-politik håller inte alls måttet, man kan väl sammanfatta det så att till att börja med deltog jag i en både omfattande och detaljerad enkätundersökning och utfallet när resultatet presenterades var en EU-politik som går stick i stäv med mina övertygelser. Dessutom är inte vårt förstanamn den unga Ella Bohlin med ett spädbarn hemma inte uppgiften mogen och har inte heller någon särdeles imponerande politisk fingertoppskänsla, så KD kan jag under inga omständigheter rösta på i år. Jag tvekar också inför att rösta på någon av de konservativa riksdagsledamöter som ställer upp på olika partilistor helt enkelt av skälet att de, enligt mig, behövs bättre i Sveriges riksdag.

Vilket dilemma! Eftersom jag inte har tid själv – vem har det! – att sätta mig in i samtliga alternativ, kände jag direkt att jag vill göra någon form av partitest. Jag hittade Makthavare.se, ett test med 25 frågor där man dels svarar vad man själv anser och samtidigt graderar hur viktig denna fråga är för en. Mina resultat blev:

1. Gunnar Hökmark (M)
2. Björn von der Esch (JL)
3. Marita Ulvskog (S)

S 60%
JL 59%
KD 58%

Jag trodde aldrig att jag skulle hamna nära Hökmark åsiktsmässigt, mannen som genomförde den stora utrensningen av konservativa ur MUF i början av 1980-talet (vilket MUF alltjämt lever i skuggan av). De enda som har gjort mer ont mot konservatismen i Sverige är nog socialdemokraterna. Så ”mitt” resultat av detta test är att jag bör kryssa Björn von der Esch (JL). Men så var det det där med att jag inte tror att JL har en chans… På inrådan av T&F:s Patrik Magnusson har jag även gjort testet EUprofiler.eu, ja OK ett test till eftersom jag är så osäker… Men!

Den ”politiska kartan” talar sitt tydliga språk: det finns verkligen inget parti i närheten av mina åsikter! Det närmaste jag kommer ett parti ute i Europa är Schweiziska Union Démocratique du Centre, det är uppenbarligen bara millimetrar som skiljer mig från dem politiskt. Vad jag lärt mig såhär långt är alltså att det vore bra att kunna rösta på vilka partier som helst i Europa. Men det kan man inte (ännu).

Jag har i alla fall snappat upp information om ett högintressant nybildat europeiskt parti: Libertas. De bildades ursprungligen som en organisation mot Lissabonfördraget, och vill verka för en demokratisering av EU. Libertas Sveriges fem grundprinciper enligt principprogrammet är: 1) Du ska ha inflytande; 2) De med den verkliga makten i EU ska kunna ställas till svars; 3) Inför offentlighetsprincipen – full insyn och öppenhet; 4) Gör besparingar; 5) Ett nedbantat och flexibelt EU. I principprogrammet framhålls att Europas rikedom ligger i dess mångfald av kulturer, och att olikheter är en förutsättning för kvalificerad konkurrens. Programmet är överhuvudtaget mycket läsvärt. Jag har vissa invändningar vad gäller dels Libertas kritik mot harmoniseringen av EU-medlemsländernas lagstiftning, mot ambitioner för ett försvarssamarbete och mot gemensam utbildningspolitik. Men det förefaller trots allt som småsaker, inriktningen är så bra den kan bli!

Libertas (se även SVT Agenda) hade helt klart varit det parti som jag röstat på den 7 juni, om de inte hade meddelat nu den 21 maj att de drar sig ur valet. Det finns i och för sig flera sätt att dra sitt strå till den demokratiska stacken – att rösta är bara en liten del av det. Jag har därför bestämt att jag kommer att engagera mig på något sätt i Libertas, och har anmält intresse för detta. Och i EU-parlamentsvalet väljer jag slutligen (pust!) trots allt att rösta på det parti som jag bedömer kommer att vara de bästa samarbetspartnerna i byggandet av Libertas: Junilistan. Om Junilistan åker ur Europaparlamentet nu så lär det vara till stor fördel för Libertas utveckling och tillväxt. Personkryss blir Björn von der Esch, bland mycket annat f.d. hovmarskalk och riksdagsledamot för Kristdemokraterna.

Läs även:

• Ja till EU, men definitivt Nej till Lissabonfördraget

Jakob E:son Söderbaum

SSU: Den fria viljan existerar inte

Jytte Guteland (s)

Har alldeles nyligen idag debatterat kriminal- och rättspolitik med Jytte Guteland, förbundsordförande i SSU på Jensens Gymnasium Öst. Sällan står två debattörer så långt ifrån varandra. SSUs åsikt byggde helt på att det är synd om den som begår brott eftersom man inte har något val/det är någon annans fel, medan jag fokuserade på att alla faktiskt i slutändan har möjlighet att välja om man ska begå brott eller inte, oavsett bakgrund, och då måste ta konsekvenserna av det valet. Det är brottsoffren det är synd om, inte brottslingarna.

Jag kan dock inte låta bli att fascineras över det dubbeltänk som måste vara nödvändigt för att kunna argumentera för en linje såsom hennes. Mot slutet av sitt anförande talade hon om en vän till henne som slutade med kriminalitet efter tid på den brottslig banan. Denna vän berättade hon glatt hade dock kommit på bättre tankar. Det verkligen sken i ansiktet på Jytte när hon berättade detta. Och hon berättade, utan att verka reflektera över det, hur han kommit bort ifrån det kriminella. Jo, han fick sig nämligen en tankeställare den gången han faktiskt åkte fast för misshandel. Polisen markerade, socialtjänsten markerade, skolan markerade, ja till och med hans föräldrar markerade mot hans beteende och han vände om. Men till och med detta såg Jytte som exempel på att det inte är viktigt att brottslingar faktiskt åker fast och får påföljder utan ett bevis för att brottslighet är ett “samhällsfenomen”, något som jag märkte att även en del av eleverna som lyssnade reagerade på.

Gång på gång upprepar hon tesen att ingen har ett eget val kring sina handlingar utifall att dessa är kriminella. Antingen får man då acceptera att ingen har någon fri vilja alls utan bara är maskiner, eller så menar man att människor kan fatta egna val och då blir hela resonemanget absurt. För mig är det uppenbart vad som krävs. Inte ytterligare “tyck synd” om den som begår brott, utan att man åker fast, får ett straff och därigenom en tydlig markering om att sådant beteende inte är acceptabelt.

Anledningen att brott begås var i Gutelands retorik att förövarna är fattiga och har det svårt. Visst finns det många som har det svårt, och nog blir det enklare att göra fel val när man är utsatt, men det är ändå ett eget val. Eller hur förklarar hon att Riccardo kunde bli mördad? Hans mördare var snorrika, men ändå begick de ett sådant fruktansvärt brott.

Jag blir kraftigt fascinerad över hur mycket ideologisk indoktrinering som måste krävas innan man kan övertyga sig själv om att man inte har någon fri vilja. Hur en normalt tänkande person kan internalisera en sådan tankegång till den grad att hon själv tror på den. George Orwell skrev om dubbeltänk, när man tvingar sig själv att tänka omöjliga och inkorrekta saker tills man är övertygad om dem.

David Högberg

Hjälp, jag är Folkpartist!

Jag - En folkpartist?

Så börjar de då dyka upp – partitesterna. Inför det stundande EU-valet kan man på lite olika håll testa sina åsikter mot partiernas, för att få en indikation på vilket man kan tänkas sympatisera med.

DN kör med en klassisk test där man svara på 25 frågor och får veta vilka partier man tenderar att hålla med och inte. Lite överraskande och utan bedövning kommer beskedet – jag är Folkpartist. Sedan följer i ganska rask takt Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna. För övriga partier har jag i vanlig ordning än mindre till övers.

Lite fundersam, de enda partier jag någonsin givit min röst är Moderaterna och Kristdemokraterna, vänder jag mig till den internationella EU Profiler som är lite mera avancerad, 30 frågor med viktning. Kanske skall ordningen nu återställas. Men ack vad jag bedrog mig. Allianspartiernas inbördes ordning är oförändrad, även om avståndet är mycket litet. Folkpartiet?

Nåväl. Ett tredje test tillåter mig att inte bara undersöka parti, utan även kandidater (bland respektive partis tre toppnamn). Denna gång kniper Kristdemokraterna förstaplatsen före Folkpartiet, medan Moderaterna och Centern släpar efter något. Tittar man på kandidater finns dock ingen Kristdemokrat bland de tre främsta. De är istället Schmidt (fp), Al-Sahlani (c) och Fjellner (m).

Schmidt(fp), Al-Sahlani(c), Fjellner(m) - Möjliga kandidater?

Nu skall man ju ta sådana här tester med en nypa salt, men det kan ändå vara intressant att filosofera lite kring resultaten. En första slutsats är att Moderaterna, det parti som traditionellt varit de konservativas hemvist i Sverige, överlag framstår som det sämsta alternativet. En förklaring till detta torde stå att finna i det diagram över partierna ideologiska positionering som EU Profiler levererar. Den visar klart att Moderaterna är det alliansparti som ligger längst till vänster. Så långt har det alltså gått…

Där jag är finns inga svenska partier

En andra slutsats är att upprätthållandet av partigränser mellan allianspartierna börjar bli meningslöst. De stora skiljelinjerna går inte mellan partierna, utan inom dem. Samtidigt som partierna börjar bli så lika varandra så att man inte kan skilja dem åt, så kommer fler och fler av deras aktiva och väljare att befinna sig vid sidan av partilinjen. Just nu känns det som det enda logiska vore att alla fyra slår sig samman till Allianspartiet.

CDU - Var är du?

En tredje slutsats är att inget svenskt parti egentligen företräder mina åsikter. Folkpartiet och Kristdemokraterna må vara de som ser ut att ligga närmast, men även de ligger ganska långt från mina åsikter i många frågor. Kan man måhända knata ner till Tyska ambassaden och lite snabbt fixa ett tyskt medborgarskap? I så fall är saken klar, för CDU tycks ligga väldigt nära mina åsikter.

Eftersom denna lösning förefaller något orealistisk blir det nog att än en gång traggla sig genom de olika svenska kandidaterna, för att se om någon i slutändan står ut. De jag förmodligen kommer att titta lite extra på är kristdemokraterna Alf Svensson och Charlie Weimers, moderaterna Gunnar Hökmark, Anna Ibrisagic, Christofer Fjellner och Hans Wallmark, folkpartisterna Olle Schmidt och Fredrik Malm samt centerpartisten Abir Al-Sahlani.

Normalt sett skall nog Kristdemokraterna ligga närmast av partierna för mig, men EP-valet handlar delvis om andra frågor, så det är inte lika självklart. Sedan måste jag erkänna att jag är lite sugen på att ge Kd en knäpp på näsan för deras mediokra insats i regeringen, och belöna Folkpartiet för deras insatser inom skolans och försvarets område, så kanske får testerna rätt i slutändan. Tänk om vi ändå kunde få ett generationsskifte i Kristdemokraterna, så att KDU-arna tog över och vi fick vårt eget svenska CDU. Då vore valet lätt!

Hur resonerar T & F:s läsare? Vilka kandidater och partier tycker ni är värda att lägga sin röst på? Varför? Finns det någon riktigt bra konservativ kandidat, som också har en realistisk chans?

Patrik Magnusson

Skönheten i strid med smärtan

Denna artikel är ursprungligen skriven för ett tag sedan (september 2008) för min privata blogg, men jag kände att det kunde vara ett ämne som skulle intressera Tradition & Fasons läsare, så jag väljer att nu publicera den även här. Artikeln refererar till en DN-artikel som nu har lite vatten under bron, men innehållet har samma relevans.

——–

Det är sällan en artikel publiceras som dels klargör så bortglömda men viktiga saker, vilka man kunde önska var självklarheter, och samtidigt lyckas göra en så bra omedveten poäng, som artikeln i DN om att vacker konst, eller det estetiskt tilltalande rent allmänt, konkret minskar upplevelsen av smärta.

En av de viktigare slutsatserna av detta framgår redan i artikeln, att vi radikalt borde ändra tänk när vi utformar sjukhusmiljöer. Förståelsen för det skönas vikt för att sjukdomstid ska upplevas som mindre tung har ofta tillåtits påverka miljöernas utformning inom den pallativa vården, för att göra patienternas sista tid i jordelivet mer angenäm.

Självklart borde man anamma denna tanke inom all vård, även de som man hoppas ska överleva förtjänar en vårdvistelse som är förknippad med så lite smärta som möjligt och som upplevs som så behaglig som möjligt. Det är ju inte någon hemlighet att en persons sinnestillstånd och förväntningar spelar stor roll i hur kroppen både reagerar och läker. Flera anledningar finns alltså till att försöka skapa vackra sjukhusmiljöer.

Men varför låta det stanna där? Jag vågar nog säga att det sköna ger mer än smärtlindring, utan även bidrar till det allmänna välbefinnandet och minskar stresskänslor. Denna tanke har ju under långa perioder setts som en irrationell och därmed smått reaktionär sådan. Man bör utgå från det funktionella som måttstock inte det sublima har credot varit. För en materialistisk socialism så är detta säkert logiskt, men för den som uppfattar människan som mer än en intelligent maskin så är det naturligt att sådant som skönhet är ett mänskligt behov.

Den svenska funktionalismen (”funkis”) var ju något av den (mer eller mindre) fria världens höjdpunkt i detta krassa rationella tänkande vad gäller arkitektur och design. Men titeln som oöverträffade mästare i denna konst tillfaller onekligen Sovjetunionen, med dess kommunistiska syskonstater på goda andraplaceringar.

Många av våra svenska stadsmiljöer är rent anskrämliga, och de betongkollosser som byggts i den svenska rationalismens anda står som ständiga påminnelser över vad som vi så ofta saknar i det dagliga livet: trevliga, vackra miljöer att leva i. Både magnifika och imposanta miljöer såväl som gemytliga och egenartade dito fyller en roll och kan var för sig skapa en känsla av skönhet som i sällsynta fall kan närma sig det sublima. Miljöer bestående av fyrkantiga betongkollosser kan aldrig skapa den typen av skönhetskänslor, vare sig de är färgade av klotter, målade eller betonggrå.

Belfast City Council (dvs stadshuset i Belfast)

Lokaler och miljöer brukade av det offentliga är i Sverige oftast perfekta exempel på anskrämliga sådana, något som inte med nödvändighet måste vara fallet. I utlandet är det inte alltid lika självklart att det offentliga måste skapa eller välja tråkiga och fula miljöer, utan där eftersträvas ibland just vackra och ofta imponerande byggnader. Äldre offentliga byggnader är i de flesta länder ofta bra exempel på byggnader utformade för att vara vackra.

Jag tror nog att människor skulle må lite bättre och trivas lite mer om våra stadsmiljöer bara byggdes med lite mer perspektiv åt just skönhet och vad som bildar en estetiskt tilltalande enhet med omgivningen.

Nu reagerar ju några och tänker att inte kan man bara tala om det vackra, skönhet ligger ju i betraktarens öga och skiljer sig mellan människor och över tid. Till viss del är detta givetvis sant, men till viss del är det felaktigt. Många försök har gjorts att förklara betongkollosser för vackra, genom att hävda att skönheten låg i dess rena struktur och rationella konstruktion, dvs på ett mer intellektuellt plan än den mer klassiska tanken om skönhet.

Jag vågar faktiskt sträcka mig till att hävda att det finns saker som är objektivt sköna och saker som är objektivt fula. Vana och förtrogenhet med en viss stil eller estetik tror jag kan förstärka de positiva och sköna dragen hos det som hör till denna, samtidigt som ovana vid en viss estetik kan bidra till att man snarare märker de negativa dragen hos denna, men i grund och botten så finns det något man inte riktigt kan sätta fingret på, den objektiva skönheten hos det man betraktar.

Idag är det populärt med en subjektivistisk syn på det mesta, så även på skönhet. Det finns en vilja att se allting som direkt eller indirekt har med människan att göra som socialt konstruerat, något jag inte är en förespråkare av. Jag tror istället på det objektivas existens. Ja, det finns och kommer alltid finnas gråzoner, oavsett vilket område vi talar om, och nej, jag hävdar inte att jag kan säga hur allting faktiskt är eller att det inte finns socialt skapade aspekter av det mesta. Min uppfattning är att det finns en objektiv verklighet, både rent materiellt och vad gäller ett mer metafysiskt plan, oberoende av vår uppfattning om denna. Vi har förmågan att närma oss och förstå mer av denna verklighet, men försök att beskriva eller definiera den i sin helhet kommer aldrig lyckas. Vi kan genom empiri, teori och filosofi skapa regler och samband som i olika mån beskriver verkligheten, men jag tror inte att dessa någonsin kan fånga den faktiska verkligheten i hela sin prakt och komplexitet.

Utöver denna objektiva verklighet så skapar vi genom kultur och samspel ett socialt och intellektuellt ramverk som både kan gå utöver det rent objektiva och även i olika mån sträva i motsatt riktning mot (men inte övervinna) det objektiva. Detta tycker jag får ett tydligt uttryck just i frågan om vad som är det sköna, och om något verkligen kan vara sublimt. Här kommer den omedvetna poängen i artikeln in i spelet. Jag syftar då på sista raden:

De här personerna var inga konstexperter, så vissa av tavlorna som de valde som ”fula” betraktas som mästerverk inom konstvärlden.

Jag vet ju nu inte vilka tavlor det var fråga om i den refererade undersökningen, men jag kan ha några allmänna reflektioner i ämnet. Dels så finns det idag en väldig tendens inom konstvärlden att i hög grad lägga större fokus på det budskap som ett konstverk vill framföra eller på en intellektuell/rationell skönhetsbefinition och mindre på den mer instinktiva känslomässiga skönhetsaspekten. Något som jag skulle vilja sätta i direkt kontrast till den klassiska skönhetstanken, som manifesteras t.ex. i sökandet efter det sublima. Men dels så kan ju även något vara en form av mästerverk på ett mer tekniskt plan eller genom att effektivt skapa en sinnesstämning hos betraktaren annan än den som skapas vid en upplevelse av skönhet.

Misstolka mig inte, man kan helt klart förstå och beskriva mycket av det som ger skönhet på ett intellektuellt plan, men då är vi inne på beskrivningar baserade på den objektiva verkligheten inte försök att omskapa verkligheten och dess effekter utifrån teoretiska resonemang.

Vad är då min slutsats i allt detta? Jo att perspektivet i högre grad måste ändras vad gäller stadsplanering och arkitektur. Mindre tyngd bör läggas på att projekt ska vara ”nytänkande” eller ”moderna” och mer på utifall den instinktiva upplevelsen är av skönhet, och hur byggnaden bidrar till en tilltalande helhet i statsmiljön. Om vi äntligen kunde lämna den sorgliga epoken då våra stadskärnor i varierande grad omformades till gråa och tråkiga miljöer bakom oss så kanske vi kan börja sträva efter att istället skapa stadsmiljöer som det är en glädje att vistas i.

David Högberg

REDAKTIONENS MÅNADSBREV – maj 09

Dag Elfström och Jakob E:son Söderbaum

REDAKTIONELLT | Sommaren står inför dörren och det ser soligt ut även för Tradition & Fason! Den gångna månaden har också varit mycket ljus. Den började storartat med vårt 100,000-jubileum. Vi firade det med en 100,000-krönika samt ett antal speciellt utvalda artiklar. Bland dessa fanns två personporträtt( Margaret Thatcher och William F. Buckley Jr), en sammanfattning av konservatismen samt en mycket efterfrågad uppföljare på Rolf K Nilssons tidigare artikel om konservatism och kapitalism.

T&Fs redaktörer har också fått artiklar publicerade i externa organ under maj månad. Jakob E:son Söderbaum fick en Sida 4-artikel om Prins Carl Philip publicerad i Expressen och ett porträtt av Peter Forsskål publicerat i Axess Magasin (nr 4 / 2009). Dag Elfström fick en kommentar beträffande Jonas Gardells utspel om den digitala pöbeln publicerat på Newsmill. Söderbaums artikel i Expressen om Prins Carl Philip vållade stor uppmärksamhet i medialandskapet (bland annat Östgota-Correspondenten, Norrköpings Tidningar, Svensk Damtidning, Nyhetskanalen.se TV4 och Sydsvenskan).

Utöver de etablerade mediernas uppvaktning har vi även förärats med länkar från diverse bloggar (exempelvis Svensk Historia, Sideriska siktet, Stenkyrka och Per Pettersson).

Ett lite udda inslag i uppmärksamhetskategorin är tvivelsutan Knapp.nu´s egna nyhetsprogram ”Knappnytt” och deras senaste inslag som kommenterar David Högbergs artikel om husockupanterna. T&F:s skribenter har haft goda erfarenheter av Knapp.nu sedan tidigare. Inför KDUs riksmöte 2005 beställdes av dem en handfull knappar med texten ”Envar som inte röstar Weimers röstar för Moskwa”. Sådant var roligt att provocera med då, även om det nu känns mera avlägset. Men knapparna har med tiden blivit lite kultförklarade. Så vi får tacka och buga för Knappnytts uppmärksamhet och hoppas på fortsatt goda relationer!

Vi kan inte låta bli heller att höja på ögonbrynen åt Hotell Gästis citerande av Axess-artikeln som något slags form av service för sina gäster.

Annars är det partipolitik som varit tämligen det dominerande inslaget på T&F under den gångna månaden (här, här, här, här, här, här, här, här) . Olika typer av kulturpolitiska utspel har också tagit viss plats (här, här, här, här). Samt vissa utrikes- och säkerhetspolitiska analyser (här, här, här).

Avslutningsvis vill vi flagga för att T&F:s Facebook-grupp under månaden har nått upp i 100 medlemmar. Vi ser fram emot att fler går med, och hjälper oss att sprida ordet! Det går förstås utmärkt att själv bjuda in sina vänner till gruppen, den är öppen för alla som sympatiserar med oss, vårt arbete eller bara är lite intresserade av vad vi gör.

Under juni väntar ett antal nya inslag på Tradition & Fason, så håll ögonen öppna. Nu övergår våren i sommar också här på T&F!

Tidigare månadsbrev:

• Redaktionens månadsbrev april 09
• Redaktionens månadsbrev mars 09
• Redaktionens månadsbrev februari 09
• Redaktionens månadsbrev januari 09
• Redaktionens månadsbrev december 08
• Redaktionens månadsbrev november 08
• Redaktionens månadsbrev oktober 08

Redaktionen

Kulturell självbekännelse

DEBATT | Att tala om, försvara eller bekänna sin konservativa kulturuppfattning är att ge sig ut i ett ständigt föränderligt minfält. Minerat av såväl socialister som nyliberaler. Men jag tar chansen och ger mig ut på en sådan resa.

För att bekänna färg från början ser jag mig själv som kulturengagerad socialkonservativ.

Vänstern har till synes haft monopol på att driva kulturpolitiken i Sverige sedan 1968, och än värre haft ett egenproducerat facit på vad som är kultur. Ett facit som accepterats långt utanför kretsen av bokstavstrogna marxister. Varför har det varit så? Och varför har vi låtit vänstern få fritt spelrum när det gäller kulturen?

Även om vi hittar genuint kulturpositiva och kulturengagerade krafter inom konservatismen så har vänstern tack vare övervägande liberal media kunnat få övertaget. En liberal maktelit har funnit den socialistiska kultursynen och kulturtolkningen som ett bevis på den egna toleranta och progressiva inställningen. Istället har man gjort kulturen en otjänst genom att låta den bli politiserad på ett osunt sätt.

Den pågående kulturdebatten

Just nu pågår runt om i landet en diskussion om kulturen, om hur stat, regioner, län och kommuner ska vara med och finansiera kulturen eller om kulturen ska tvingas se sig om efter andra finansiärer. En diskussion som handlar om finansiering och inte om innehåll. En förvisso väsentlig och viktig diskussion men som inte får ersätta diskussionen om kulturens innehåll och betydelse.

Från vänsterhåll råder det ingen tvekan om att kulturen har ett värde ungefär som man på många håll inom borgerligheten försöker hitta ett ekonomiskt alibi för kulturen. På alla tänkbara sätt försöker man hitta ett sätt att tjäna pengar på kulturen, en metod så att kulturen finansierar sig själv och helst ger vinst år någon annan verksamhet, utövare eller ägare.

På allt för många seminarier och företagsrelaterade sammankomster ställs frågan: Hur kan vi använda kulturen? ”Vi” är då nästan alltid lika med näringslivet generellt och turistnäringen i synnerhet.

Den socialistiska kulturkampen

På vänsterkanten har man nått längre över spelplanen. Där har man hittat ett alibi för kulturen. Kulturen har ett värde eftersom den är en del av den politiska kampen, en del av den politiska existensen. Kulturen och därmed kulturpolitiken är en del i byggandet av socialismen.

Den socialistiska kulturagendan går ut på att kulturen ska gynna de politiska målen, att kulturen ska vara en del av den socialistiska existensen. Alltså inget egenvärde, utan ett värde för att uppnå ett politiskt mål.

Detta innebär dock inte att hela vänstern, att alla vänsterkrafter ser kulturen som en politisk byggsten. Och det är kanske här vi kan hitta en kulturell gemenskap mellan vänstern och högern, i den icke-politiserande kulturgemenskapen. En syn på kulturen där högern, eller borgerligheten om man så vill, inte hela tiden rättfärdigar kulturen med att den ger profit eller bidrar till det. Och en vänster som kan acceptera kulturen för vad den är och inte som ett instrument för att nå ett politiskt mål. Når vi dit har vi nått långt.

En kanske i sig motsägelsefull förhoppning eftersom en viktig, för att inte säga avgörande, del (dock inte den enda) av kulturutövandet är att utmana, tänja på gränser, att utmana det politiska etablissemanget, att utmana makten. Men kulturen har långt fler uppgifter för mänskligheten, den tidigare existerande, den existerande och den kommande, att uppfylla.

En konservativ kultursyn

Jag vill hävda att det finns en konservativ syn på kulturen där kulturen har ett eget värde. Kulturen, det kulturella utbudet, möjligheterna att själv utöva kulturell verksamhet är en del av den mänskliga naturen och behövs på alla nivåer för att vi ska bli kompletta människor.

Kulturen behöver inte något alibi. Kulturen behöver inte försvara sin existens med att den tjänar några ekonomiska eller politiska intressen. Kulturen behöver inte försvaras med ekonomiska argument eller nekas av samma skäl. Att säga nej till kulturen är att säga nej till en del av den mänskliga existensen. Därmed inte sagt att kultur och kulturutövande inte kan vara ekonomiskt lönsamt eller politiskt motiverat.

Att definiera ”kultur”

En fråga man måste ställa sig innan man börjar skriva om eller diskutera kultur är – vad är egentligen ”kultur”?

När jag för ett antal år sedan debuterade som kulturredaktör på, den nu nedlagda, Västernorrlands Allehanda i Härnösand minns jag att jag i min premiärkrönika förklarade kultur med ”något rört av människohand”. En enkel förklaring, men också en förklaring som betyder att man inte kan vara kulturfientlig. Kulturfientlig skulle i så fall betyda att man är fientlig mot hela mänskligheten.

Många, inte minst politiskt aktiva, är rädda för att diskutera kultur. Rädda för att bli betraktade som trångsynta, intoleranta och allmänt okunniga i vad som rör sig i den ”kulturella” världen. Därför är den enklaste vägen att gå att inte bry sig eller att hålla med.

Liberalismen har kapitulerat för den politiska vänsterns kultursyn.

Allt som kallas för kultur är inte bra kultur. Av den enkla anledningen att allt som människor förändrar inte är eller blir bra. Men vem är man eller kvinna att skriva ett facit över vad som är god respektive dålig kultur? Det är mer än känsla, en förnimmelse eller om man så vill en instinkt. Det känns – vad som är bra och vad som är dåliga kulturyttringar.

Viktigt att välja sida

För att navigera mig fram till en ståndpunkt om kulturen och var på den kulturpolitiska kartan jag ska placera måste jag utgå från något, måste ha en startpunkt.

Jag utgår från att ta avstånd från den nyliberala synen, eller den rent kapitalistiska, och i detta fall också den rent marknadsekonomiska synen på vilken kultur som har ett värde, vilken kultur som ska bevaras eller stödjas.

Jag tror inte att den bästa kulturen är den kultur som människor är mest beredda att betala för. Jag tror inte på det marknadsekonomiska tänkandet när graden av kultur ska mätas eller när kulturen ska bedömas.

Oftast är den kultur som går hem på marknaden, den alla rusar för att konsumera, flyktig, förförande och med ett bäst-före-datum som sällan ligger speciellt långt in i framtiden.

Så vad är ”bra” kultur?

Kan man redan här spåra en tanke till vad som är god litteratur? Vad som är bra musik? Vad som är god konst? Att den håller över en längre tidsperiod? Eller varför inte för evigt? Jag tror det. God litteratur håller. Den är lika ”bra” idag som den var när den producerades. Därmed också troligt att den är lika bra om lika många år in i framtiden.

Problemet är att när en kulturföreteelse presenteras, har premiär, är det svårt att där på plats slå fast om den ska hålla över en längre tidsperiod.

Vissa människor har förmågan, känslan, att kunna göra en sådan bedömning. Och personligen tror jag att det är just en känsla för vad som är god kultur som krävs för att kunna göra en någorlunda korrekt bedömning. Några regler eller handböcker i bedömning av god kultur går inte att författa.

Lika svårt är det att likt en lagbok slå fast vad som är bra och vad som är dålig kultur. Ofta vet vi vet när vi stöter på den, om den är bra eller dålig. Känslan finns där. Precis på samma sätt som vi vet vad som är rätt och vad som är fel. Vi behöver inte kunna lagarna utantill för att veta hur man ska bete sig och hur man inte ska göra. Men, och detta ställer till problem, det är inte alltid så. Ibland krävs en längre eftertanke och dragande av slutsatser för att komma fram till vad som är rätt. Samma sak för vissa kulturupplevelser. Det första intrycket kan behöva bearbetas, innan vi inser dess värde.

Vårt gemensamma ansvar

En stor del av det ansvarstagande kulturutövandet är att vi som är boende och verksamma i Sverige har ett gemensamt ansvar att förvalta vår del av det västerländska kulturarvet. Inte minst den del av arvet som är speciellt eller unikt för vår del av världen. Den kultur som har levt och varit en del av mänsklighetens historia i generation efter generation.

Kulturen, precis som vår värld i sin helhet, är något vi ska vårda och lämna över till kommande generationer. Men konservatismen är inte utvecklingsfientlig eller reaktionär. Den är framtidspositiv och ser utvecklingsmöjligheterna där de finns. Och här kan man pricka in en vedertagen konservativ sanning som gäller också för synen på kulturen – ”Förändra för att bevara”.

Läs även:

* Kulturen behöver inget alibi
* Kulturradikalismens begränsande kraft
* Vad är borgerlig kulturpolitik?

Rolf K Nilsson

KDUs riksmöte 2009 – epilog

REPORTAGE | Den gångna helgen höll alltså Kristdemokratiska Ungdomsförbundet sin kongress i Växjö. Omkring 170 delegater, varav 111 ombud, hade samlats för att besluta om både stora och små saker. T&F har tidigare publicerat ett reportage från MUFs förbundsstämma och nu hade jag alltså tänkt att göra det samma med KDUs dito.

Efter en pampig inledningsceremoni med nationalsång och tal av riksmötesgeneral och lokal partirepresentant så startade förhandlingarna på torsdagseftermiddagen. Under torsdagen behandlades motioner rörande rättsväsende och samhällsekonomi. Riksmötet beslutade bland annat att ställa sig bakom undertecknads förslag om en så kallad three-strikes lagstiftning. På det ekonomiska området så beslutades det bland annat om att kräva ett stärkare skydd mot retroaktiva skatter. På torsdagsaftonen valdes även ett förbundspresidium, i full enighet – vilket måste vara första gången på säkerligen tio år. Charlie Weimers och Ebba Busch omvaldes till ordförande respektive 1:e vice dito. Studentförbundets ordförande Aron Modig efterträdde Max Thagesson som 2:e vice förbundsordförande.

På fredagsförmiddagen valdes resterande del av förbundsstyrelsen. Ett utmärkt gäng, som jag är övertygad om att de flesta av T&Fs läsare skulle se på med stor belåtenhet. Sedan fick vi besök av folkhälsoministern Maria Larsson som höll ett anförande. På eftermiddagen hölls det utbildningar i flera steg. Distriktsledningarna fick bland annat lyssna till Stefan Attefall som talade under rubriken ”kristdemokraterna i regeringen”, där han beskrev vilka möjligheter och problem som en regeringsställning skapade för ett litet kristdemokratiskt parti. Efter det kom Charlotta Levay från idéinstitutet Civitas och pratade om ideologi. Utmärkt anförande även om det blev lite hastigt avbrutet när talaren plötsligt insåg att hennes tåg skulle gå om tio minuter. På kvällen debatterades det försvar och säkerhetspolitik och förbundet tog förnyat ställning mot att ansluta sig till NATO. Förbundets försvarspolitik går för övrigt att läsa i det manifest som antogs i november.

På lördagsförmiddagen gästades förbundet av Ella Bohlin som bland annat höll ett torgmöte tillsammans med förbundet. Själv kunde jag inte förmå mig att delta aktivt i det. Det har blivit lite för mycket konstiga utspel från Ellas håll. Allt från klimatextremism och snusförbud till gulli-gull med facket. Jag valde att spendera tiden genom att förtidsrösta på Alf Svensson. Måtte han kryssa sig till toppen.

Nåväl. På lördagseftermiddagen fortsatte den politiska debatten och nu var det skolan som stod i centrum. Förbundet beslöt bland annat att det vill öppna upp för könssegregerade skolor, om det nu finns ett intresse för detta bland elever och föräldrar. Vi fick också internationellt besök från bland annat Kroatien (i form av representation från det konservativa Croatian Democratic Union) och Israel (i form av Likud). På aftonen var det bankett med tillhörande riksmötesfest. Mycket lyckat.

På söndagen behandlades först förbundsstyrelsens förslag om att avkriminalisera icke-kommersiell fildelning. Propositionen avslogs med rätt god marginal. KDU är därmed det enda ungdomsförbundet som inte oreserverat ställer sig på piratpartiets sida i upphovsrättsdebatten – rätt befriande. Sedan kom den mest infekterade debatten under riksmötet: den om förbundsstyrelsens förslag om ett nytt flykting-, invandrings- och integrationspolitiskt handlingsprogram. Debatten kom att kretsa kring anhöriginvandring och försörjningskrav. Trotts den hårda debatten så valde riksmötet att gå på förbundsstyrelsens linje och ställa sig bakom en något modifierad version av försörjningskravet. Ett mycket klokt beslut. Därefter avslutades riksmötet 2009.

Hur ska man då sammanfatta riksmötet och KDUs politiska inriktning? Jag tycker Daniel Sturesson gör det väldigt bra på sin blogg:

”ett förbund med tydliga influenser från den amerikanska högerrörelsen och fokus på värdefrågor, kärnfamiljen, nationalstaten, låga skatter och stark militär.”

Tänkte också bjuda på några bilder:

Charlie Weimers i talarstolen.

Delar av den östgötska delegationen. Undertecknad trea från vänster.

Våra Israeliska vänner i Young Likud framförde sina hälsningar genom att hålla ett utmärkt tal om vikten av att aldrig kompromissa om demokrati och att våga hålla en hård front mot terrorism.

Media från och inför riksmötet i urval:

- Sveriges Radio Kronoberg. Repotaget börjar 4.07 in i inslaget
- ”KD måste våga sticka ut”, SR Mobil
- ”Unga kräver tydligare politik”, Smålandsnytt/SVT
- ”Likudrepresentanter besoker kdu-mote”, Smålandsposten
- ”Riksmöte för ett kdu på väg åt höger”, Smålandsposten – ledare.

Dag Elfström

Hetsjakten på försvaret fortsätter

Marie Hafström - författare till Stödutredningen

ANALYS | Det har nu gått ungefär ett halvår sedan rena folkstormen blossade upp kring försvaret. Regeringen med ”hästsvansen” och ”tomhylsan” i spetsen stod då i begrepp att gå loss med motorsågen på försvaret på ett sätt som skulle fått vilken miljöpartist som helst grön av avund. Till deras förtret hoppade dock verkligheten upp och bet herrarna i baken i form av ett ryskt överfall på Georgien. Hoppsan, vårt grannskap kanske inte var så fredligt i alla fall.

Alltså, rök och bakåt. Besparingarna ställs in och istället utlovas omfördelningar av resurser till militär kärnverksamhet, på bekostnad av s.k. stödmyndigheter. Så lägger sig opinionen invaggad i den falska tryggheten att våra folkvalda nu kommit till insikt om deras skyldighet att sörja för rikets säkerhet. Under tiden knåpar Marie Hafström på regeringens uppdrag ihop en utredning om hur medel skall frigöras från dessa stödmyndigheter.

Denna utredning är nu klar, och det visar sig att utredaren gått tämligen skoningslöst fram med sina studieobjekt. Försvarshögskolan (FHS), Pliktverket, Försvarets materielverk (FMV) och Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) hotas alla av nedläggning. Symptomatiskt för regeringens syn på försvaret finns väldigt lite av uppsatta verksamhetsmål och konsekvensanalyser, utan det hela handlar i princip om en sak – att spara pengar.

Nu sägs förvisso att pengarna skall användas för att skapa användbara och tillgängliga insatsförband, och det är förvisso nödvändigt, men till dess att jag ser det med egna ögon håller jag det för sannolikt att pengarna istället försvinner in i något genusprojekt eller något annat som regeringen prioriterar högre än rikets säkerhet. Sedan måste man nog ställa sig frågan hur mycket av vår raserade förmåga som går att reparera med det tillskottet. Den urholkning av våra försvarsanslag som skett de senaste dryga decenniet är mångdubbelt större än detta.

En annan fråga är naturligtvis hur man skall utbilda och utrusta dessa insatsförband. Det är ju just det som de nu utpekade nedläggningsobjekten sysslar med. Förvisso tänker sig inte utredaren att förmågorna skall avvecklas helt. Pliktverkets uppgifter övertas av försvarsmakten, officersutbildningen övertas av högskolorna, medan FOI och FMV i bantad form bildar en ny myndighet. Frågan är dock hur de nya aktörerna kommer att klara sina uppdrag.

Det är inte utan att tanken går till de rationaliseringar som gjordes inom polisen för ganska många år sedan nu. Man skulle satsa på kärnverksamheten och kapade därför bort olika stödfunktioner, som civil kontorspersonal. Vad blev resultatet: Jo istället för poliser på gatan som fångade buset, och skickliga kontorister som administrerade det hela så fick vi poliser på kontor som förgäves försökte sköta de bortrationaliserade kontoristernas pappersarbete (poliser må vara bra på svinga batong, men några hejare på skrivmaskin är de oftast inte), medan buset i lugn och ro kan göra gatorna osäkra.

Jag kan leva med att pliktverket läggs ned. Med dagens personalförsörjningsfilosofi (som i och för sig inte är självklart klok) behövs verket knappast. Jag kan möjligen köpa att officersutbildningen görs om, men nog blir jag lite orolig över att högskolan kommer att ge oss officerare som kan citera sin Karl Marx och sin Yvonne Hirdman, men som knappt vet vad som är bak och fram på ett granatgevär och vars ledarförmåga drillas på samma obefintliga sätt som lärarkandidaternas.

JAS 39 Gripen - Ett avancerat system som inte går att köpa på Ica, och som idag har stora brister i såväl beväpning som stridsledning

Mest bekymrad blir jag dock över behandlingen av forskning och materielanskaffning. Visst finns det vinster att göra genom att rationalisera den ofta byråkratiska hanteringen av materielanskaffning, och samverkansvinster att göra i både forskning och materielutveckling genom att samarbeta med i första hand de nordiska länderna och i andra hand våra NATO-allierade. Men oj, hoppsan! Jag glömde ju. Vi är ju inte medlemmar i NATO. Men det må vara mig förlåtet. Det misstaget gör ju regeringen också ständigt.

Jag tänker inte tråka ut läsaren i detalj med mina begränsade insikter i materielanskaffningens ädla konst. Den som vill fördjupa sig rekommenderar jag varmt en läsning av detta inlägg hos den eminenta bloggkollegan Wisemans Wisdoms. Sammanfattningsvis kan konstateras att Regeringen tänker sig att Sverige inte längre skall kunna utveckla egen militär utrustning, utan köpa vad man behöver över disk.

Detta avslöjar en skriande okunskap om hur komplex utveckling, anskaffning och utprovning av försvarsmateriel är. Det finns knappast något i den världen som man bara kan köpa rakt av. Det hela måste testas, anpassas och integreras. Problemet är att man även tänker sig att utplåna dessa färdigheter i och med att man skrotar våra provplatser för utprovning av materiel. Ett annat problem, som de som kan sin historia känner till, är att när det krisar till sig och man plötsligt behöver köpa på sig all utrustning man saknar, då finns ingen att köpa. De länder som tillverkar den behöver då allt själv.

För alla de tusentals som blir arbetslösa om förslaget blir verklighet finns dock en liten tröst. Några kanske får jobb på den nya myndighet som Hafström föreslår, som skall syssla med exportstöd och avveckling av materiel. Det säger väl ändå allt om regeringens syn på försvaret. Den enda nysatsningen är en myndighet för att avveckla materiel!!! En sak är dock säker, nu som alltid. Den svenska regeringens naiva tro att den eviga freden har nått oss, saknar all kontakt med verkligheten.

General Sverker Göransson - Överbefälhavare

Som tur är har vi en ny ÖB som inte verkar beredd att vika ned sig omgående. I en kommentar till utredningens förslag säger han:

” – Det är utan tvekan vissa förslag som gör mig förvånad. Jag, soldaten eller chefen därute måste känna oss trygga med att vi har en adekvat utbildning och materiel”

ÖB säger vidare, om utredarens uppfattning att våra soldater inte behöver den bästa utrustningen:

”– Det är farligt att säga ”tillräckligt bra”. Om jag ska tulla på kvalitén – då tar jag allt högre risker. Då säger det indirekt att det mänskliga inte är värt så mycket, att jag är beredd att betala med liv. Men jag påstår att det ska vara tvärtom: vi vill att det ska kosta oss så lite mänsklig skada som möjligt”

Tack och lov verkar vi ha fått en ÖB med ryggrad. Hoppas inte regeringen krossar honom bara. Nu behövs det dock även medborgare med ryggrad. Låt oss åter släppa lös folkstormen mot den oansvariga försvarspolitiken. Skriv till din politiker och protestera. Ditt land behöver DIG!

Patrik Magnusson