T&F spräckte under valborgsmässoafton 100,000 besök-strecket. Vi uppmärksammar det genom att i kort följd publicera ett antal extra läsvärda artiklar. Igår publicerades en sammanfattning av konservatismen av Jakob E:son Söderbaum. Nu är det dags för nästa artikel. Denna gång är det ett efterlängtat porträtt av den konservativa framstående amerikanska publicisten William F. Buckley Jr., av Dag Elfström.
- – -
”THE GODFATHER OF AMERICAN CONSERVATISM”
PORTRÄTT | Han har kallats fadern för den intellektuella amerikansk konservatism men kanske oftare för ”The Godfather of American conservatism”. Ronald Reagan har i sin tur kallat honom för den mest inflytelserika amerikanska journalisten genom tiderna. För många var han en ideologisk motvind när radikala krafter blåste. Ett stopp-tecken och ett ljus i mörkret när den amerikanska konservatismen i det närmaste var dödförklarad.
God and Man at Yale
Hur man än ska beskriva William F. Buckley, Jr. så är det ofrånkomligt att han har haft en avgörande roll i den amerikanska konservatismens historia. Han föddes i en katolsk tiobarnsfamilj i New York 1925. Han växte upp på familjens gods ute på Connecticuts landsbygd. Den unge Buckley var tidigt politiskt intresserad men det dröjde fram till 1951 innan han blev ett namn. Det var då han publicerade den mycket kända och läsvärda boken God and Man at Yale. Buckley hade några år innan tagit en examen från just Yale och hade förfasat sig under utbildningens gång över den sekulariseringsiver som rådde där. God and Man at Yale handlar om hur liberala akademiker på universitetet bröt ner elevernas religiösa och politiska övertygelser genom att använda sin naturliga auktoritet som professorer och universitetslärare. Boken hängde dessutom ut flera välkända och respekterade professorer med namn vilket fullt naturligt ledde till en viss uppståndelse. Det sägs också att Yale drabbades hårt, rent ekonomiskt, av boken då många familjer med en religiös övertygelse inte längre skickade sina söner till universitetet. 1954 kom hans nästa litterära verk i form av McCarthy and His Enemies, där Buckley tillsammans med sin svåger försvarar den mycket kontroversiella republikanska senatorn Joseph McCarthy.
National Review
Sin journalistiska bana började Buckley samtidigt som han gav ut boken om Yale. Han började som skribent på tidsskriften The American Mercury men hoppade av efter bara några år då han ansåg sig se antisemitiska tendenser bland tidsskriftens redaktörer. 1955 skapade Buckley det som han främst kommit att förknippas med: Tidsskriften National Review. Till att börja med var tidsskriften mer eller mindre ett enmansföretag men vann stadigt mark och expanderade fort. National Review gjorde sig vida känd som en tydlig konservativ ideologisk röst i en tid då det diskuterades om den amerikanska konservatismen över huvud taget hade en framtid. I tidsskriftens första nummer skriver Buckley de ofta citerade orden ”National Review stands atwart history, yelling Stop, at a time when no one is inclined to do so”.
Likt många andra framträdande konservativa i USA var Buckleys konservatism inte allt för långt ifrån det vi brukar kalla nyliberalism eller libertarianism. Buckley själv kallade sig emellertid aldrig för något annat än konservativ och katolik. Han lärde också känna den ryska libertarianen och ”objektivisten” Ayn Rand under första hälften av 50-talet. Rand sa emellertid upp bekantskapen med Buckley efter att National Review totalsågade Rands bok Atlas Shrugged när den kom ut 1957.
1964 sägs National Riview i allmänhet och Buckley i synnerhet spelat en avgörande roll för att den ideologiskt stringenta Barry Goldwater vann det republikanska primärvalet mot den mer mainstreaminriktade och färglösa Nelson Rockefeller. Själva presidentvalet blev förvisso en katastrof, det republikanska partiet lyckades endast vinna några få delstater i den amerikanska södern, men National Review hade för första gången haft ett reellt inflytande (läs min artikel om konservatismen och Goldwater här).
Som borgmästarkandidat
1965 lanserade Buckley sin kandidatur till posten som New Yorks borgmästare med hjälp av National Riview. Han kandiderade för det nybilade och okända lokalpartiet Conservative Party of New York State. Partiet hade bildats 1962 i protest mot att det republikanska partiet i New York var så liberalt. Det fanns emellertid en naturlig anledning till att republikanerna i New York var liberala: invånarna i New York var nästan uteslutande liberaler. En tydlig konservativ och ideologisk kandidatur i New York är, och var, ungefär som att kandidera till posten som moderat kommunalråd i Katrineholm: det är ett döfött projekt. Någon har gjort jämförelsen att kandidaturen närmast är som om Johan Hakelius skulle få för sig att ställa upp på en egen lista och kandidera till Stockholm stadsfullmäktige. Buckley, som insåg att någon vinst inte var att vänta, kallade sin kandidatur för symbolisk. Trotts detta fick han drygt 13 % av rösterna, vilket var mer än någon kunnat förutse. Både hans kandidatur i sig och hans kampanjmetoder väckte stort uppseende. För den som ville fördjupa sig i hans kandidatur och turångarna kring den rekommenderas att läsa Buckleys egen bok The Unmaking of a Mayor. Boken är förvisso i det närmaste omöjlig att få tag i, men det går med lite viljekraft – själv hittade jag den i San Franciscos hippekvarter.
Ett nationellt kändisskap uppnådde Buckley emellertid först 1966 när han fick ett eget samhällspolitiskt program i tv-kanalen PBS. Programmet fortsatte att sändas, med Buckley som ända tänkbara programledare, ända fram till 1999.
Fortsatt engagemang
I början av 70-talet blev Buckley utnämnd till delegat i USAs FN-delegation vilket var en ganska kontroversiell utnämning med tanke på hans tidigare öppna stöd för den närmast fanatiska anti-kommunisten McCarthy. Buckley var också på olika sätt aktiv i försöken att få Ronald Reagan att bli president. Vilket så småningom, som bekant, även lyckades. Hur stor del Buckley hade i Reagans framgångar är ett ämne som fortfarande vållar viss debatt. Känt är i vart fall att Buckley var en personlig vän till Reagan och att han tackade nej till att bli erbjuden kabinettsposter innan frågan ens kommit på tal.
Även om Buckleys direkta påverkan minskade med åren fortsatte han som aktiv samhällsdebattör och programledare. Han var även kvar på posten som chefredaktör för National Review fram till 1990.
William F. Buckley, Jr. dog sittande i sin arbetsstol i februari förra året. Läs New York Times minnesartikel här och NWTs dito här.
Dag Elfström
På djupet
Porträtt
Bokrecension
En stor man! Hängiven katolik. Tack!
Att vara antikommunist är alls inget att skämmas för. Kommunismen är världshistoriens utan tvekan mest fasansfulla och grymmaste ideologi som under 1900-talet fick härska i många länder under långa perioder. Kommunismen kan i grymhet endast mäta sig med nazismen en ideologi som lyckligtvis kunde besegras efter en relativt kort period.
Kommunismen är i alla avseenden värre än nazismen och har långt fler offer på sitt samvete.
”Klassfienden”, ”revolutionens fiende” eller vad man nu kunde komma på var den onda fiende man ville förinta.
Så länge det finns en ond kategori man vill förinta är det fara å färde oavsett om man kallar den onda fienden för klassfiende eller rasfiende.
Buckley den yngre vände dock NR och Republlikanerna ryggen efter att den allt mer antiintellektuella Limbaugh/Palin falangen, som ofta hyllas här på T&F, tagit kontrollen över partiet.
Att över huvud taget kalla en gruppering inom republikanerna för ”Limbaugh/Palin falangen” är ganska obildat.
Huruvida det är rättvisande att använda termen ”Limbaugh/Palin-falangen” eller inte så är det ett faktum att det finns en förvånansvärt homogen strömning inom republikanerna som tidigare var svag eller icke-existerande men som nu är dominerande, nämligen den evangeliska ‘högern’. Den kristna högern gjorde sitt intåg i republikanerna först i och med att partiet efter Reagans sorti närmast kapades av bl.a. tevepredikanten Pat Robertson. Nu är Rush Limbaugh en framstående företrädare.
Detta är en strömning som står för en konfessionellt baserad och tämligen auktoritär socialkonservatism som trots sin retorik och i motsats till den klassiska amerikanska konservatismen inte har något emot en mycket stor stat, och därmed står mycket långt bort från de klassiska republikanerna och deras idéarv. Att identifiera denna ideologi med neokonservatismen är inte helt rättvisande, men de båda strömningarna sammanfaller i vissa delar.
Såväl Rush Limbaugh som Sarah Palin (och delvis GWB) tillhör denna strömning, men Ronald Reagan, Barry Goldwater och Buckley gjorde det definitivt inte. John McCain gör det exempelvis inte heller.
Carl Francis: Hyllningarna av den amerikanska kristna högern är långt ifrån unisona här på T&F (om de alls finns): http://traditionochfason.wordpress.com/2009/04/06/amerikansk-konservatism-vid-vagskalet/
Edit: ”Oavsett huruvida…” ska det vara i inledningen.
Tillägg: Vad som vidare utmärker den kristna högern från sina ideologiska kusiner är deras antiintellektualism och populistiska etablissemangsförakt (jfr med SD i Sverige). Buckley stod för en intellektuell konservatism, Limbaugh och gänget är avgjort vetenskapsfientliga och övertygade kreationister.
Grattis till över 100 000 läsare, kul att det kan gå så bra för en konservativ blogg
Carl Francis och Bergström:
Jag är också av åsikten att Buckley är av en annan sort än både Palin och Limbaugh. Palin har jag aldrig försvarat. Och Limbaugh har jag försvarat i den bemärkelsen att han har nått ut till väldigt många och på så sätt varit ytterst behjälplig i att bättra på den gräsrotsaktivism som Buckley var med om att lägga grunden för.
Sen håller jag inte med om att T&F oreserverat stött Palin och Limbaugh. Att Palin behandlades orättvist av medierna och att vi, främst genom Barvå, kritiserat detta gör inte att vi hyllar henne som guds gåva till konservatismen. Att vi lyfte fram ett tal som Limbaugh höll, som hade många bra poänger, gör inte heller att vi höjer Limbaugh till skyarna.
Dag Elfström