En konservativ krigshjälte

PORTRÄTT | Han kraschade med Prins Bertil, fick sin fru mördad av nazister och byggde upp två afrikanska staters flygvapen helt på egen hand. Att greve Carl-Gustaf von Rosen hör till Sveriges största äventyrare råder det ingen tvekan om. Men inte nog med det: Han borde betraktas som en hjälte av oss svenskar.

Von Rosen var ingen plugghäst. Som en av de första eleverna på läroverket Lundsberg hade han stora studiemöjligheter. Men den unge greven brydde sig inte om prestige eller stelbent social status – han ville bli mekaniker. Med Prins Bertil som kompajon drog han ut på olagliga äventyr med en olaglig bil. Äventyret slutade med krasch, vilket även blev fallet med motorcykeln som greven fick provköra. Han hittade inte bromsen.

Efter några års framgångsrikt motortävlande blev Carl-Gustaf von Rosen flygare, precis som sin far. Fadern var elitist, älskade starka människor och blev sedermera nazist. Sonen var annorlunda, full av medlidande för de svaga. Det förde honom till Röda Korset och till kejserliga Abessinien (numera Etiopien) där han skulle flyga mat och medicin i försvarskriget mot det fascistiska Italien. Han kom hem som chef för kejsar Selassies privata flyg.

Han flyttade sedan till Holland för att bli trafikflygare, men tog vid andra världskrigets utbrott värvning i finska armén, som då saknade flygvapen. Med ett lånat passagerarplan flög han utmed de sovjetiska linjerna och kastade ut bombladdningar genom dörren. Den nu medaljprydde löjtnanten von Rosen kom tillbaka till Holland och hamnade på kant med ockupationsmakten, milt sagt. Hans fru mördades av nazisterna och själv försökte von Rosen ta värvning hos brittiska Royal Air Force. Han fick dock avslag, med anledning av att hans moster var gift med Hermann Göring.

När världskriget nådde sitt slut var von Rosen redan en hjälte. Men äventyren fortsatte att locka. Den unge greven begav sig direkt till Abessinien igen, där han och hans svenska medarbetare blev ansvariga för att bygga upp nationens flygvapen. Det klarade han med bravur, och snart hittade han ett nytt utsatt folk att förbarma sig över: utbrytarstaten Biafras civilbefolkning blev dagligen bombad av nigerianskt flygvapen. Eftersom ingen exportör ville stöta sig med Sovjetstödda Nigeria, var det omöjligt att få tag i moderna stridsflygplan. Von Rosen brydde sig inte. Han köpte in ett antal små svenska hobbyflygplan, som han sedan utrustade med vapen och raketer. Babies of Biafra, de små lätta propellerplanen som blev Nigerias skräck, var födda.

Tillsammans med sin privata flygskvadron skjöt ”the crazy swede” ner nigerianerna på marken igen. Eftersom de nigerianska piloterna var tränade i att jaga civila och inte för riktig strid, blev Nigerias MiG-plan stående på marken. Och von Rosens mannar dödade 500 fiender i de 29 attacker som genomfördes. När Biafra föll tog sig svensken åter till kejsar Selassie i Etiopien, där han nu inriktade sig på en ny sorts bombning: ”matbombning” av civila. En kanadensare hade lärt honom metoden – att från låg höjd släppa mat och medicin till den svältande civilbefolkningen. Tack vare uppbackning från Sverige, påhejad av Kvällsposten, räddade von Rosen tusentals liv. Till slut fick han dock ge sitt eget. Somaliska terrorister mördade Carl-Gustaf von Rosen i ett eldöverfall. Han hade då försökt undsätta etiopiska flyktingar.

Det sägs ofta att det inte finns hjältar i krig, bara skurkar. Carl-Gustaf von Rosen bevisade motsatsen. Istället för ett förmöget slotts- och societetsliv i Sverige valde han Afrika. Istället för att som sin familj krypa för nazisterna, ställde han sig på smånationernas sida. Han gav sig på eget bevåg in i finska Vinterkriget. Han slogs för de civila i Biafra när både Sovjet och britterna hjälpte Nigeria på grund av oljan i Niger-deltat. När Etiopiens inbördeskrig rasade som värst, stod han vid sin vän kejsarens sida. Han offrade livet för Afrika.

Är Carl-Gustaf von Rosen en konservativ krigshjälte? Jag vågar påstå det. Han stod alltid på den svages sida, stred för de civila och inte för någon utopisk ideologi. Han stred för de små nationerna – för det fria Finland mot ondskans Sovjet, för det kristna Etiopien mot den kommunistiska gerillan och för den kristna utbrytarrepubliken Biafra mot terrorjuntan i Sovjetstödda Nigeria. Inte för prestigen – han tillät inte att det skrevs böcker om honom – utan eftersom han inte kunde tillåta att det kalla kriget ledde till slakt av civila.

Andreas Braw