Semestertips Västra Götaland

Så har turen kommit till det som lokalbefolkningen, förmodligen med en passning till storebror Stockholm, kallar Sveriges framsida. Jag tänker inte blanda mig i den striden (annat än att ge vänlig hälsning till MUF Göteborg som verkar vara folk av det ”rätta virket”), men kan konstatera att de västra delarna av Götaland (Halland, Bohuslän, Västergötland, Dalsland) bjuder på rikligt med sevärdheter för den historieintresserade.

Bohus fästning

Bohus fästning

En samtidigt imponerande och vacker borgruin reser sig på en mycket strategiskt belägen höjd vid Kungälv. Det är Bohus fästning, byggd på 1300-talet, belägrad 14 gånger, men aldrig erövrad. Närmast att lyckas kom svenska trupper som 1566 lyckades erövra det nordöstra tornet. Anfallet kom dock av sig sedan försvararna i vad som kallas ”den bohusiska smällen” lyckades spränga det erövrade tornet.

Genom freden i Roskilde 1658 blev fästningen svensk. Den sista belägringen var 1678 då norrmännen i det närmaste raserade fästningen, som dock höll ut. 1789 beslöts att fästningen skulle rivas, och borgerskapet fick tillåtelse att fritt hämta byggmaterial där. Stora delar av fästningen står dock kvar, och är nu skyddat byggnadsminne.

http://www.vastsverige.com/templates/article____4124.aspx
Varbergs fästning

Varbergs fästning är en av de bäst bevarade 1600-talsfästningarna i riket. Fästningen byggdes på 1200-talet av en dansk greve (Halland var på den tiden danskt) och kom under 1300-talet att byta ägare ett flertal gånger. Under det nordiska sjuårskriget 1563-70 raserades fästningens murar av svenskt artilleri och fästningen togs genom stormning.

Det blev uppenbart för den danska riksledningen att Varberg, liksom många andra medeltida fästningar, inte var kapabel att stå emot den eldkraft som de nya krutvapnen kunde utveckla. Därför inleddes en omfattande modernisering, vilken stod färdig 1644. Ett år senare övergick fästningen i svensk ägo genom freden i Brömsebro.

I svenska händer kom fästningen aldrig att ha samma strategiska värde som när den var dansk, och den kom därför inte att moderniseras ytterligare och inte heller utsättas för anfall. Det är av den anledningen den så väl bevarat sin 1600-talsprägel.

I fästningen finns även ett museum, där man kan beskåda Bockstensmannen och den knapp som enligt en teori skall ha varit den som dödade kung Kark XII.

http://www.visitvarberg.se/?id=5000

Nya Älvsborgs fästning

Som namnet antyder är detta efterföljaren till gamla Älvsborgs fästning, den medeltida borg som Sverige två gånger tvingats betala lösen till Danmark för att återfå. Då det på 1600-talet blev uppenbart att fästningens läge inte var lämpligt för att försvara Göteborg utan att det istället behövdes en befästning på Kyrkogårdsholmen så revs den gamla fästningen och användes som byggnadsmaterial till Nya Älvsborgs fästning.

Två gånger, 1678 och 1719, har fästningen utsatts för danska angrepp, vilka med hjälp av flottan kunde slås tillbaka. Under 1800-talet tjänstgjorde fästningen som fängelse, och 1868 lades den slutligen ned som försvarsanläggning, då den vapentekniska utvecklingen gjort den hopplöst omodern. Fästningen är idag ett populärt utflyktsmål, och en intressant evärdhet för den historieintresserade.

På den södra sidan av inloppet till Göta älv hittar man Nya Älvsborgs efterföljare, Oskar II:s fort och Götiska batteriet. Detta nya fort bestyckat med bl.a. 24 cm kanoner byggdes omkring sekelskiftet 1900 och var i tjänst till 1939. Även denna fästning går att besöka.

http://www.stromma.se/sv/Alvsborgs-fastning/

Karlsborgs fästning

Karlsborgs fästning

För exakt 200 år sedan led Sverige ett förödande militärt nederlag. Vår östra rikshalva slets ifrån oss och blev en rysk vasallstat. Från att ha varit en stukad stormakt blev Sverige nu en småstat vars själva existens hotades av vår stora granne i öster. Inför den hotande övermakten formerade Sverige en ny försvarsdoktrin, Centralförsvarsprincipen.

Enligt denna skulle fienden inte hejdas vid gränsen, utan tillåtas ockupera huvuddelen av landet. Genom nålsticksanfall skulle fienden tröttas ut, och hans underhållsvägar störas. Till sist skulle fienden besegras vid en i riket centralt belägen serie fästningar. Det liknar, kan man säga, dagens försvarsfilosofi, med den skillnaden att man idag avstår från ambitionen att slå fienden centralt, utan istället sätter sin tillit till att han skall tröttna och åka hem självmant.

I praktiken är dock likheterna än större. Av det planerade centralförsvarsområdet mellan Vänern och Vättern blev nämligen inte mycket färdigt. Av alla de planerade fästningarna kom endast depåfästningen i Karlsborg att bli färdig. Den började byggas 1819, togs i bruk 1870 och stod helt färdig 1909, långt efter det att centralförsvaret som idé blivit inaktuell.

Inte desto mindre är det ett praktfullt byggnadsverk, och väl värt ett besök. Det finns ett litet museum inne i fästningen där allehanda militär materiel visas upp. Höjdpunkten är dock den guidade turen, som sedan något år tillbaka arrangeras som ett litet skådespel där man som besökare stundtals jagas runt i fästningen till ackompanjemang av skottsalvor och lukten av krutrök. Ryssen anfaller!

Karlsborg som stad är också trevlig att besöka. Det är en vacker småstad, i vilken storstadens jäkt och stress känns väldigt avlägset.

http://www.vastsverige.se/templates/portal____1663.aspx

Pansarmuseet

Strv 103 utanför Pansarmuseet i Axvall

Pansarmuseet i Axvall är ännu ett av de många museer med militärhistorisk anknytning som drivs ideellt av eldsjälar. Första gången jag besökte museet var vi ett sällskap som kom resande långväga ifrån, och trots att man egentligen inte hade öppet fick vi en utsökt guidad tur bland alla de pansrade fordon från Sverige och många andra länder som står uppställda i ett antal garagelängor.

Framförallt bjuds besökaren på en ingående genomgång av den svenska pansarhistorien, från tidigt 20-tal och till idag. Det finns även ett tämligen rikt utbud av vagnar från de krigförande länderna under andra världskriget och en del utländskt från efterkrigstiden. Det enda man i sammanhanget kan beklaga, och det kan knappast museet lastas för, är att våra oansvariga försvarspolitiker gjort även våra allra nyaste stridsvagnar till museiföremål, istället för välbehövliga instrument för rikets säkerhet.

Pansarmuseets samlingar kommer att flyttas till Strängnäs och ett nytt fordonsmuseum som skall skapas där. Det tycks dock som museet i Axvall kommer att ha öppet denna sommar, så för den pansarintresserade gäller det att passa på. Risken är väl överhängande att det dröjer något år innan det nya museet kan slå upp sina portar.

http://www.pansarmuseet.se/

Maritiman

Vid en kaj alldeles i centrala Göteborg ligger Göteborgs maritima centrum – Maritiman. Där kan man beskåda ett antal fartyg. Av dessa är det främst två som jag kan rekommendera, jagaren Småland och ubåten Nordkaparen, som båda utgjorde viktiga kuggar i det svenska invasionsförsvaret under 1960- och 70-talen.

HMS Småland

Man får gå ombord på båda fartygen. Nordkaparen är som alla fartyg av sitt slag väldigt trång, och när man kryper omkring ombord är det lätt att föreställa sig den klaustrofobiska känslan när luckorna stängs och fartyget dyker under vattnet.

Sverige hade under det kalla kriget en av de slagkraftigaste ubåtsflottorna i Östersjön, och har under lång tid legat i teknikfronten vad avser konventionella ubåtar. Idag har flottan endast fem ubåtar i tjänst, och Sveriges förmåga att bibehålla sin tekniska kompetens för ubåtskonstruktion är ständigt under hot på grund av snåla anslag.

Småland däremot är ett stort fartyg. En tur genom fartyget tar en bra stund. Man vandrar runt på däck och passerar robotar, torpedtuber, artilleripjäser och annan bestyckning. Sedan bär det av i fartygets inre där allt från maskinrum till manskapsutrymmen och stridsledningscentraler visas upp.

I början av 70-talet hade Sverige omkring 24 jagare och fregatter i tjänst. Då beslutade den dåvarande socialdemokratiska regeringen att dessa fartyg skulle skrotas och flottan endast ha små fartyg. Dessa små fartyg, bestyckade med sjömålsrobotar, var mycket slagkraftiga och kunde mycket väl möta ett invasionshot från en sovjetisk ytflotta. Däremot övergav Sverige förmågan att kunna eskortera handelssjöfart och, visade det sig snart, förmågan att jaga ubåt.

Sossarnas inställning till marinen i allmänhet och större örlogsfartyg i synnerhet speglas väl av följande uttalande från 1987 av dåvarande försvarsministern Roine Carlsson (s):

”Stora plåtschabrak för att marinofficerarna ska få glänsa på kommandobryggan är ingenting att spilla pengar på.”

Under 80-talet hade vi ett 20-tal robotbåtar och små korvetter. Av dessa återstår idag sex. De har dock fått sällskap av fem lite större korvetter, och trenden går nu mot en återgång till lite större och mera allsidiga fartyg. Sannolikheten att flottan någonsin igen skall få ett fartyg av samma storlek som Småland är mikroskopisk dock.

http://www.goteborgsmaritimacentrum.com/default.asp?viewset=1&on=Fartygsflottan&id=&initid=52&heading=Fartygsflottan&mainpage=templates/05.asp?sida=44

Mer att se

Därmed har jag täckt in det jag av egen erfarenhet kan rekommendera. Utöver detta finns naturligtvis mycket mer. Den som funnit tipsen ovan intressanta torde även ha glädje av att känna till existensen av Carlstens fästning (Marstrand 1600-1800-talsfästning), Läckö slott (Skarabiskoparnas borg på Kållandsö i Vänern, som på 1600-talet blev ett renässansslott) och Säve Bergshangarer (Underjordiskt flygvapenkomplex från kalla kriget vid Säve flygplats norr om Göteborg).

Patrik Magnusson

Sagittarius om… kulturradikalism

SAGITTARIUS | Nu är det åter tid för en dos Gunnar Unger. Denna gång är det Gunnar Ungers alter ego Onkel Heliogabalus som i en konversation med sin brorson diskuterar kulturradikalismen. Publicerad i Svenska Dagbladet någon gång i slutet av 50-talet eller början av 60-talet och sedan publicerad ånyo i samlingsverket ”Onkel H:s hädelser – en konservativ stridsskrift” ( Cavefors, 1964).

Om Kulturradikalism

- Hörde onkel H. på diskussionen om kulturradikalismen i Tidsspegeln häromdagen, sade jag med spelad oskuld. Jag vet nämligen mycket väl att Heliogabalus, den gamle folkhemsfienden, aldrig försummar något radioprogram, som han hoppas skall kunna uppreta honom till den vrede, vilken enligt skalden gör manen skön.

Mina ord förfelade inte sin verkan. Knappt hade jag uttalat dem förrän onkel H. företedde en anmärkningsvärd likhet med sin gamle vän draken Fafner i ”Siegfried”, akt. 2. Hans ögon glödde, det mullrade i hans inre och han en expektorerade ett ohyggligt moln av cigarrök.

- Kulturradikalismen, fnös han slutligen när han återvunnit talförmågan, varje gång jag hör det ordet vill jag…

- Osäkra min revolver? Föreslog jag lömskt.

- Vill jag kräkas, sade onkel H. med sin sedvanliga rättframhet. När man hör kulturradikalernas utgjutelser skulle an kunna tro att man levde i Strindbergs nya rike, och inte i ett samhälle styrt av idel rangerade kulturradikaler. Det är som om vederbörande glömde bort att vi har en kung, som är mer demokratisk än flertalet presidenter, att vi har en statsminister som är förutvarande pamp i DYG, och att vårt kulturliv på det hela taget domineras av en samling halvgamla salongsradikaler, som sedan decennier tutat i oss att det är kulturellt att vara radikal.

- Det var visst Stig Ahlgren, som gjorde den träffande reflexionen att kulturradikalismen är död, men kulturradikalerna lever, insköt jag för att lägga bränsle på elden.

- Ja, och det är inte måttligt vilket liv de för! skrek onkel H. Man bör dock betänka att kulturradikalerna i detta land under gott och väl trettio års tid utövat en sorts intellektuell terror, som småningom lett till att praktiskt taget alla yngre författare, skådespelare, konstnärer, musiker och arkitekter har ansett det som en professionell skyldighet att vara radikala. Kulturradikalismen har under senare årtionden alltmer fått karaktären av en mental yrkessjukdom hos konstutövare av olika slag.

- Onkel tar då i, sade jag, men nu stod den fruktansvärde åldringen inte att hejda.

- När det efter hand kunnat konstateras att kulturradikalismen mist innehåll och mening har denna utveckling självfallet blivit till en verklig fara för hela vårt samhällsliv. De mera intelligenta kulturradikalerna har också ställts inför ett svårt problem i och med att deras vänner och meningsfränder kommit att sätta sin prägel på vår andliga odling i sin egenskap av statsråd, ambassadörer, generaldirektörer, professorer, statssekreterare, sakkunniga och kommittéledamöter. De har ju nämligen måst säga sig att kulturradikalismen spelat ut sin roll och att allting är tråkigare, gråare, dummare, mer standardiserat, nivellerat, kollektiviserat och halvbildat än förr.

- Nej men onkel! Inte får man säga så!

- Tyst, pojke och låt mig tala! I en sådan situation kan man reagera på olika sätt. Några vänder resolut sin ungdoms åskådning ryggen och avancerar i motsatt riktning, mot höger, medan andra föredrar att dra ut dess konsekvenser in absurdum och hamnar än längre till vänster. Men hur ska det bli med det stora flertalet, för vilka situationens allvar aldrig gått upp, den med respekt till säjandes kulturradikala fänaden, som alltjämt tror att kulturradikalismen är något annat än ett tomt skal och att det är fint att vara kulturradikal? De representerar ett mentalhygieniskt problem av första ordning. Man måste nämligen göra klart för sig att kulturradikalismen efterlämnat ett slags intellektuellt vakuum i vårt kulturella liv och det börjar bli på tiden att fråga sig vad som ska komma i dess ställe.

- Ja vadå, till exempel?

- Svaret förefaller tämligen givet. Antingen kommer det att bli någon av de bägge i grunden likartade åskådningar till radikalism i dagens läge naturligt leder, dvs. tredje ståndpunkten resp. kommunism. Det är med i andra ord de åskådningar som indirekt, resp. direkt bereder väg för den sovjetisering av vårt land, som för vårt vidkommande skulle betyda slutet på allt vad vi menar med västerländsk kultur. Eller också måste det bli den åskådning, som sätter som sitt mål att bevara och försvara den europeiska civilisationens arv och den västerländska livsstil, vilken inte kan existera utan detta arv; den åskådningen för vilken det är svårt att finna någon bättre benämning än kulturkonservatism.

- Vad är det? Frågade jag.

- Av s.k. radikalism har vi haft nog och övernog i vår tid, svarade onkel H. otåligt. Det gäller inte att förneka den västerländska kulturens stora traditioner utan att bejaka dem så sant som de utgör förutsättningen för den västerländska gemenskap, utan vilken Europa inte kan ha någon framtid. Den enda räddningen för vår kulturkrets – om det finns någon räddning – ligger i att vi förstår att sammansmälta den västerländska livsformens två grundläggande element: traditionalism och individualism, och ingen åskådning är klarare inriktad på detta mål än konservatismen. Vad vi därför behöver, här i Sverige som annorstädes, är en aktiv, en kämpande konservatism, kulturell likaväl som politisk, Det är hög tid att den intar den avdankande kulturradikalismens plats!

(..)

- Onkel är alltid en riktigt reaktionär, sade jag med en rysning.

Onkel Heliogabalus snoppade belåtet en ny cigarr.
- Tacka tusan för det min gosse. Vad annat kan en anständig människa vara i dessa dagar?

–Sagittarius

Redaktionen

Jobb på NWT i sommar

Igår gjorde jag min första dag som sommarvikarierande politisk redaktör på Nya Wermlands-Tidningen. Flyttade upp till Karlstad i fredags, och har hunnit gå en del promenader för att bekanta mig med omgivningarna (samt gått i Katolska kyrkan i söndags).

Jag kommer alltså att vikariera för Henrik L. Barvå fram till 24 augusti, ett jobb som jag ser med både glädje och förväntan fram emot att få grotta ner mig alltmer i.

5-6 bra ledare per vecka av mig utlovas under perioden. Till morgondagens tidning har jag skrivit min allra första ledare (hoozaaah!), som är en kritisk betraktelse över de rödgrönas utspel om fastighetsskatten i Almedalen: Rödgrönt förslag ökar klyftorna. Ledarna är osignerade, men T&F:s läsare kommer givetvis hållas uppdaterade dagligen på vad jag skriver. Redaktörsskapet för T&F fortsätter givetvis oförtrutet.

NWT är alltså tidningen som fick viss uppmärksamhet när man den 3 april 2007 ändrade sin politiska etikett ”Moderat” till ”Konservativ i Edmund Burkes anda”.

Jakob E:son Söderbaum

REDAKTIONENS MÅNADSBREV – juni 09

Dag Elfström och Jakob E:son Söderbaum

REDAKTIONELLT | Juni blir snart juli, således dags för den månatliga sammanfattningen. Den gångna månanden har vi haft ovanligt många ”På djupet”-artiklar, vilket medfört ett något mindre flöde av vanliga artiklar. Vi kan också konstatera att efterkommentarerna till våra artiklar stadigt blir allt fler, vilket vi ser som något väldigt positivt.

Eftersom T&F är ett helt idéellt drivet projekt, och ingen får något betalt för någonting, är vi mycket tacksamma för att läsare med specialkunskap eller särskild förståelse ger sina ”bättre” synpunkter i kommentarsfältet. Vi ser inte detta som att vi blir skrivna på näsan, utan som ett bra komplement både för oss som skribenter framgent och för våra läsare. Tack ska ni ha, fortsätt så! Om vi är en virtuell vapensmedja så är det ni som härdar stålet!

Den gångna månadens skriverier har i övrigt, fullt naturligt, kretsat mycket kring valet till Europaparlamentet (här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här). Men även socialpolitik har fått en slev av uppmärksamhet(här, här, här, här, här), likaså utbildningssfären (här, här, här, här).

Besöksstatistiken ser ljus ut och vi är snart uppe i 150,000 besökare. På Bloggtoppen.se:s politiska kategori ligger vi nu veckovis runt plats 30-35, vilket är i nivå med bloggkändisar som Annica Tiger och Fredrik Federley. Beträffande de socialistiska kollegorna på Arvidfalk.se har de hopplöst hamnat på efterkälken (runt 140:e plats).

Vi har, som vi flaggade för i förra månadsbrevet, haft en del nyheter under juni. En trivialitet i sammanhanget är den nya kategorin ”skola & utbildningspolitik”. En desto större nyhet är att vi har börjat med gästkrönikörer, vilket betyder att vi utvecklat oss ytterligare som ”social mediapublikation” (detta nya trendbegrepp!). Även vår nya Sagittarius-sektion är vi riktigt stolta och belåtna med.

Mediagenomslaget denna månad har inte heller varit obefintligt. Jakob E:son Söderbaum har i egenskap av redaktör för T&F fått en artikel publicerat på Aftonbladet.se – Sveriges mest besökta mediasida. Metro har även noterat vår existens på nyhetsplats. Sen har även SvDs ledarblogg och det liberala magasinet Neo´s redaktionsblogg förärat oss med varsin länk.

Vi är också tacksamma för månadens blogglänkar, från: Fria Moderata Studentförbundet, Cold Lazarus, Aron Modig, Stefan Mårtensson, Michaël Lehman, Deep edition, Teoretisk mustasch 1, Teoretisk mustasch 2, Navigation i aktuella farvatten, Ja till livet!, Badlands hyena och Seved Monke).

Glöm inte att stötta oss och sprida ordet genom att gå med i T&F:s Facebook-grupp! Såväl sympatisörer som andra som intresserar sig för vad vi skriver är välkomna.

Fortsatt trevlig sommar önskar vi på T&F!

Tidigare månadsbrev:

• Redaktionens månadsbrev maj 09
• Redaktionens månadsbrev april 09
• Redaktionens månadsbrev mars 09
• Redaktionens månadsbrev februari 09
• Redaktionens månadsbrev januari 09
• Redaktionens månadsbrev december 08
• Redaktionens månadsbrev november 08
• Redaktionens månadsbrev oktober 08

Redaktionen

Göran Hägglund gjorde stagedive

Efter att ha hållit ett konservativt linjetal på rikstinget (d.v.s. partistämman) gjorde KD-ledaren Göran Hägglund kvällen där på en stagedive! Det är en sådan partiledare man vill ha, eller hur! Fantastiskt.

Men KD:s stab kunde man förvisso önska oerhört mycket mer av. Det behövs en betydligt större ommöblering än att bara ställa sig i skock för att ta emot den flygande partiledaren. Nuvarande kansli kan helt enkelt inte bära Hägglund högre än en normal manshöjd. Det är en crew värdig ett demoband på P3:s livescen under det numera nedlagda Göteborgskalaset, snarare än en stjärna.

• Se filmklippet där Hägglund stagedivar
• Läs Dag Elfströms recension av Hägglunds tal
• Läs Nya Wermlands-Tidningens recension av Hägglunds tal

Jakob E:son Söderbaum

Ny konservativ grupp i EU-parlamentet

Veckans nyhet måste vara att en ny konservativ partigrupp har bildats i Europaparlamentet. Det hela började med att brittiska Tories valde att lämna ”European Peoples Party-European Democrats” (EPP-ED), som fram tills nu samlat både konservativa och kristdemokrater. Nu har de istället bildat gruppen ”European Conservatives and Reformists” (ECR) tillsammans med ett 50-tal ledamöter från andra europeiska mitten-högerpartier.

Skälet uppges av Tory-ledaren David Cameron vara att EPP-ED är en alltför EU-positiv partigrupp.

Gruppen ser ut att bli den fjärde största i Europaparlamentet. Förhandlingar pågår nu inför det konstituerande sammanträdet den 14 juli. Just det, själva revolutionsdagen! Jag kunde i och för sig tycka att det vore bättre att välja ett annat datum, men å andra sidan är det kanske en desto större käftsmäll för Europas liberaler och socialister.

Som en konsekvens kommer nu EPP att fortsätta som en rent kristdemokratisk grupp. Dock inte längre som Europaparlamentets enskilt största partigrupp. Det innebär också att de konservativa partiernas inflytande i Europaparlamentet försvagas något. Samtidigt kan deras politik renodlas bättre för att möta den nya tidens konservativa utmaningar.

Det ska bli intressant att se hur Moderaterna, som internationellt alltjämt betecknar sig som ”conservative party”, kommer att ställa sig. Eller om de ens skulle beviljas medlemskap i ECR. De för ju varken en konservativ politik eller är EU-skeptiska. De svenska kristdemokraterna kommer givetvis att fortsätta inom EPP, och jag kan inte låta bli att ana att de kommer att påverkas mer i kontinentaleuropeisk kristdemokratisk riktning av att EPP blir mera renodlat åt det hållet.

Preliminärt ställer jag mig därför i huvudsak positiv.

Jakob E:son Söderbaum

När Svenne Banan blev microkändis

På väg hem från Livgardet på permission hamnade jag bredvid en enerverande kvinna. Pösande i SJ:s bekväma tågfåtölj planerade hon sin festivalsommar högt och tydligt i mobiltelefonen. Vi andra resenärer fick veta allt om vänner, alkoholvanor, pojkvänsintriger och var man helst ska sova i Roskilde. Och jag inser: Mobilblottning eller mobiloutning har blivit en epidemi i Sverige.

Dokusåporna har lagt ner. De eviga intrigerna var inte spännande längre – för vem behöver se deltagarna i Big Brother göra bort sig när man är så bra på det själv? Nu ska istället var och varannan uttråkad svensk dela med sig av sitt privatliv – göra det egna livet till en dokusåpa. Skvaller, hat, kärlek, nu lever Svenne Banan och hans vänner kändislivet på micronivå, med offentligt privatliv och allt.

Facebook ger oss ytterligare en möjlighet att vara kändisar. Små löpsedelsrubriker om den egna personen, massor av halvvänner som man kanske träffat en eller två gånger gör att varenda människa kan sprida irrelevant information om sig själv. Lyckas man dessutom producera ett antal mingelbilder på sig själv är lyckan fullständig.

Dokusåporna med ”helt vanliga människor” har spelat ut sin roll. Men istället har genomsnittsmänniskan offrat sin intregritet, nu får alla ofrivilligt veta allt om alla och de personliga hemligheterna avslöjas generöst. Och mitt i denna röra av självutgivande, personlighetsblottande och marknadsförande av det egna personliga varumärket har ”integritetsfrågorna” blivit på tapeten och skickat ett oseriöst enfrågeparti till Bryssel.

Förr brukade dagböcker vara hemliga och personliga. Nu är dagboken en offentlig handling med egen webadress. Människor kablar ut sina liv på internet och genom högljudda telefonsamtal. Men de har samtidigt blivit så otroligt måna om sin ”integritet”. Är inte världen absurd, så säg?

FOTNOT: ”Svenne Banan” betyder ”Medelsvensson” på föraktfullt nyspråk. Promoes låt med samma titel är fullt potentiell sommarplåga 2009, se videon här.

Andreas Braw

Semestertips – Södra Götaland

Midsommar har just passerats, och för många svenskar börjar semestern nalkas. Med anledning av detta tänkte jag passa på att ge lite semestertips för den historiskt, särskilt militärhistoriskt, intresserade. I sex delar tänkte jag beta av vårt avlånga land och ge lite personliga rekommendationer, och idag börjar jag med södra Götaland (Skåne, Blekinge och Gotland).

Jag gör absolut inga anspråk på att åstadkomma en heltäckande beskrivning, och läsare som vill dela med sig av goda tips är välkomna att göra det. Det behöver inte vara historiska resmål, utan kom med vad ni har. Det må så vara städer, djurparker, nöjesfält, aktiviteter, badstränder, eller något annat. Jag vill dock be er att försöka hålla er till den geografiska uppdelningen så det blir lite ordning. Andra delar av Sverige kommer så småningom.

Visby

Visby Ringmur

Gotlands gamla Hansestad torde inte kräva någon närmare presentation. Dess medeltida stadsmur, med status som världsarv, är ett mäktigt försvarsverk och sagolikt vacker. Själva staden har också en stor mängd gamla byggnader som politikerna inte, som i många andra svenska städer, förmått rasera, vilket gör att man lätt känner historiens vingslag i staden.

Räcker inte fantasin till för att på egen hand drömma sig tillbaka till svunna tider, så finns ett gott hjälpmedel i form av Medeltidsveckan som brukar gå av stapeln i början av augusti. Jag har själv aldrig haft förmånen att besöka Visby under detta arrangemang, men jag nämner det ändå, då jag är övertygad om att det är väl värt ett besök.

Gotland i sin helhet har ju en lång och spännande historia, och även utanför Visby finns försvarsverk och andra sevärdheter på ett flertal platser. Bland annat kan nämnas Enholmen utanför Slite och Fårösunds fästning. För den som vill läsa mer kan rekommenderas:

http://www.gotland.se/imcms/1529
http://www.medeltidsveckan.se/

Glimmingehus

En av nordens bäst bevarade stormansborgar är Glimmingehus på Österlen, uppförd omkring sekelskiftet 1500. Som fästning var den i princip omodern redan när den byggdes, men kunde tjäna som bostad och skydd mot lokala uppror. Det är också främst genom de inblickar man får i vardagslivet på en stormansborg under 1500-talet som borgen är värd ett besök.

Landskrona citadell

Ett något mera modernt befästningsverk som är nästan samtida med Glimmingehus är Landskrona citadell, som började byggas i mitten av 1500-talet. Det mera moderna sättet att bygga befästningar med bastioner som vid denna tid slagit genom i Europa har inte fullt ut anammats här, men viss hänsyn har tagits till artilleriets ökade betydelse.

Fästningen har gradvis moderniserats under 1600- och 1700-tal, men har därefter främst tjänstgjort som fängelse. Fästningen är väl bevarad och intressant att titta på för den som är intresserad av fortifikationskonstens utveckling, eller vill beskåda en kriminalvård som var lika hård och primitiv som våra tiders är mesig.

Karlskrona

Kungsholmsfortet utanför Karlskrona

Karlskrona är en av mina favoritstäder. Uppfört på 1600-talet som ny huvudbas för den svenska flottan, är det en ståtlig stad, med mycket äldre byggnader bevarade. Det marina basområdet är ett världsarv, och mycket intressant att beskåda. Där finns bl.a. en 300 meter lång repslagarbana, ett måste för sjöfart under segelepoken. Staden inhyser också Marinmuseum, som berättar historien om Sveriges marina historia, och där det finns ett antal fartyg att beskåda.

Runt om staden finns en rad befästningsverk främst för att skydda flottans basområde. Bland dessa kan rekommenderas Drottningskärs kastell och Kungsholmsfortet. Den som vill se den plats där den sovjetiska ubåten S-363 (mera känd under den felaktiga beteckningen U-137) gick på grund kan också besöka skärgården utanför Karlskrona.

Just denna incident kan ju vara intressant att studera för miljöpartister som likt deras riksdagsman Peter Rådberg tror att HMS Illustrious (som för övrigt inte går bestycka med kärnvapen) är det enda fartyg med kärnvapen som besökt Sverige.

http://www.marinmuseum.se/

Beredskapsmuseet

15,2 cm kanonen Maja

Ett sista nedslag gör jag i trakten av Helsingborg, närmare bestämt i Djuramossa, där vi finner Beredskapsmuseet. Detta relativt nya museum är uppbyggt kring det tunga kustartilleribatteri som i all hast smälldes upp på Skånes västkust sommaren 1940. På den tiden hette det att ”vår beredskap är god”, vilket den kanske var med dagens mått mätt, men likafullt satt Hitlers trupper sedan flera månader på kusten mittemot Djuramossa när batteriet stod stridsberett.

Museet är dock så mycket mer än bara de gamla kanonerna. Här finns militär utrustning av alla de slag, och även andra föremål som speglar beredskapstiden 1939-45. Museet präglas också av den speciella välkomnande atmosfär som kännetecknar helt eller delvis ideellt drivna museer.

http://www.beredskapsmuseet.com/

För den som vill läsa mer om dessa och andra intressanta resmål i Sverige kan jag rekommendera böckerna Svenska borgar och fästningar, samt Militär utflykt.

Patrik Magnusson

Hägglunds linjetal klingade kulturkonservativt

Jag befinner mig för tillfället i Västerås på Kristdemokraternas riksting. Kokande hetta till trots började rikstinget mycket lyckat. Hägglund höll det briljantaste talet jag någonsin hört honom framföra.

För första gången på länge sätter en partiledare det svenska kulturarvet i centrum. På ett träffsäkert sätt kritiserade Hägglund sovjetarkitekturens framfart under och efter 68-epoken.

Framåtskridande behöver inte vara synonymt med förfulning. Det är inte säkert att hus från 17- och 1800-talen vid centrala torget måste rivas för att ge plats åt en stor försäkringskassa i betong. Bredvid ett varuhus i kolossalformat. Det är inget tvunget sätt att utveckla en stad. Under några år förstördes enorma mängder svensk kulturhistoria. Och de värsta avarterna av det nya som tog plats väcker fortfarande sorg hos de som minns hur det en gång såg ut.

Skönhetsvärden och identitetsvärden går inte att mäta och räkna. Men de går definitivt att känna. Socialdemokraterna var drivande i denna förstörelse. Deras förakt för folkviljan och svensk kulturhistoria var total. Och det har de egentligen aldrig ställts till svars för. Men heller inte, ska sägas, de borgerliga partier som bidrog till eller accepterade politiken. Man la sig i stort sett platt.

Precis som Charlie Weimers så träffsäkert påpekade på KDUs riksmöte så vilar en tung börda över dem som ska försvara vansinnet för eftervärden. Hägglund är, också precis som Weimers, tydlig med vem som ska hållas till ansvar: vänsterakademikerna. Och när Hägglund pekar ut kristdemokratins roll i svensk politik är han förvånandsvärt tydlig.

På sextiotalet, i ett Sverige där allt tal om etik var flum och där alla hänsyn var materiella, där föddes kristdemokraterna. I ett partisystem som var fastfruset sedan istiden, där tog sig kristdemokraterna in i riksdagen.

Och i en miljö där ingen dagstidning var kristdemokratisk, där media höll för öronen och varje trendkänslig skribent skrattade åt oss, där blev vi regeringsparti! Och har återkommit i regeringen! Vi har ett år kvar till nästa valrörelse. Och javisst, proffstyckarna i Stockholm kraxar och skrattar.

Kan det vara så lyckosamt att Göran Hägglund trots allt börjat lyssna på de borgerliga ledarsidorna som sedan länge ropat efter ett kaxigt och trovärdigt kristdemokratiskt alternativ som vågar stå upp för en anti-etablissemangslinje?

Läs talet i sin helhet här.

Dag Elfström

Ännu en seger för våldet

Restaurang Garaget - Offer för det politiska våldet

I Umeå finns en restaurang, Garaget, som gjort sig känd långt utanför stadens gränser för sin delikata meny av grillade kötträtter. Eller fanns, ska man kanske säga. För i Umeå finns även militanta veganer. Dessa har i dagarna inkasserat en stor seger när restaurangens ägare efter år av vandalism och hot nu beslutat att lägga ned sin verksamhet.

Jag kan på inget sätt klandra krögaren. Hotas ens familj med molotovcocktails är det helt enkelt inte värt priset. Däremot känner jag en stor bitterhet mot rättsväsendet som allt för ofta misslyckas med att gripa de terrorister som gör sig skyldiga till allehanda angrepp på demokratin och mot oskyldiga medborgares liv och egendom, och som om de ändå skulle gripas och fällas, får så låga straff att det närmast är ett hån mot deras offer och mot alla hederliga medborgare.

Jag har i alla tider varit en bestämd motståndare mot medborgargarden och liknande samlingar för att ta lagen i egna händer. Det är jag fortfarande. Jag kan dock inte undgå att känna viss förståelse för de som i desperation umgås med tankar på att bilda just sådana. Om inte samhällets institutioner förmår skydda medborgarna, så är det ganska naturligt att medborgarna själva gör något åt saken.

Det behövs krafttag från statsmakternas sida för att komma till rätta med alla de kräk som hotar företagare, spöar politiker, ockuperar fastigheter och gator, och allt vad man nu hittar på för att driva genom de åsikter man inte lyckas få stöd för med demokratiska medel. Mer resurser till säkerhetspolisen, och ordningspolisen, nolltolerans mot upplopp, vandalism, hot och våld, samt mycket hårdare straff för dessa terrorister behövs.

För varje seger som dessa vänsterextremister (eller egentligen vilka extremister som helst – men det är vänstern som är aktiv nu) vinner, så krymper utrymmet för det demokratiska systemet och för den enskilde medborgaren. Varje sådan seger ger också en signal till likasinnade att detta är rätt metod för att få genom sina åsikter. Vi riskerar att få fler som väljer våldets och terrorns väg för att nå sina mål. Vi riskerar att allt grövre metoder kommer till bruk.

Detta borde vara skäl nog för varje demokratiskt sinnad person att kräva krafttag, men även andra som kanske känner mer sympati med aktivisternas agenda än med de demokratiska ideal de trampar på för att nå sitt mål, borde nog ta sig en funderare. Vad händer när extremister med andra ideal än deras också tar till sig deras metoder? Vad händer när medborgarna får nog och medborgargarderna tar över gatorna?

Patrik Magnusson