Lars Leijonborg (FP) avgår som Högskole- och forskningsminister, efter en ovanligt lång politisk karriär där han i egenskap av partiledare banat vägen för den nya inriktning inom Folkpartiet liberalerna som idag representeras av Jan Björklund och som med utbildningsfrågorna i fokus är väsentligen mer konservativ än liberal. För detta har han populärt blivit kallad för Leijonkungen. Tack för allt detta goda, Lars Leijonborg!
Nu står det klart att fil. dr. Tobias Krantz efterträder Leijonborg som Forsknings- och utbildningsminister. Det är första gången sedan 1960-talet som en minister i motsvarande ställning varit disputerad. Som sig bör, jag tycker även att finansministern bör vara professor i ekonomi och att försvarsministern åtminstone bör ha majors grad.
Det är fantastiskt att höra att nye Forsknings- och utbildningsminister Krantz vision är att skapa en svensk högskola i världsklass, och att det viktiga är att prioritera kvalitet framför kvantitet. Enligt honom har Sverige sedan 2006 lämnat den socialdemokratiska synen på universitet och högsokor som utbildningsfabriker där så många som möjligt ska ta högskoleexamen.
Precis så ska det låta! Folkpartiet fortsätter att visa vägen inom svensk politik.
Jakob E:son Söderbaum
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Kul med en akademiker till som minister. Men vem är denna herre egentligen ? Jag har kollat runt lite och har väldigt svårt att greppa personen. Frågade en bekant som är i Folkpartiet som Brukar vara väldigt välinformerad, han hade aldrig hört talas om killen. Så jag fick göra egna eftersökningar, och det fotspåret han satt i media var KU anmälan mot Persson gällande avhysningen av de två egyptierna.
När jag kollade motioner så såg jag en del motioner där han agerade rätt starkt mot trädkramare och djurrättsaktivister, han verkar inte ha för mycket kärlek åt dem.. Men vad vet vi mer ? Är han nyliberal ? högerliberal ? vänsterliberal. Med honom som minister, vad kan vi förvänta oss ? Är det någon som har någon aning
?
Han är åtminstone för skolavslutningar i kyrkan, så han är knappast någon Birgitta Ohlsson-liberal.
”Det är första gången sedan 1960-talet som en minister i motsvarande ställning varit disputerad.”
Det är första gången sedan 60-talet som en utbildniongsminister / ecklesiastikminister är diputerad. Då var det socialdemokraternas Ragnar Edenmann. Men det är inte första gången sedan 60-talet som en minister som också är departementsschef varit disputerad. Utrikesministern Hans Blix är ett exempel. Thomas Östros kommer nära, han är fil.lic. i natioanlekonomi.
Den akademiska nivån sjönk ju annars när socialdemokraterna började regera och Edenman är deras enda disputerade ecklesiastikminister (statskunskap).
Under 20-, 30- och 40-talen fanns åtminstone fem disputerade ecklesiastikministrar :Claes Lindskog 1928(professor i grekiska), Sam Stadener (1930-32) teol.dr. och biskop, Tor Andrae (1936) professor i religonshistoria och biskop, Gösta Bagge(1939-44) professor i nationalekonomi och Georg Andrén (1944-45) professor i statskunskap.
Regeringen har sedan tidigare två disputerade ministrar (Eva Björling, virologi och Cecilia Malmström, statskunskap). Därmed är det nog den högst utbildade regeringen på bra många år.
Den förra borgerliga regeringen kännetecknades av de många som inte gjort klara sina examina innan de gav sig in i politiken.
”utbildningsminister” och ”disputerad” ska det naturligtvis vara.
Tack Staffan Andersson. Det var intressant. Glad midsommar (till er övriga också
)
Visst är Thomas östros fil. lic. i nationalekonomi, men hela den svenska nationalekonomiska forskningen har stark bias mot inflationism och matematisk metod.
Den är alltså inte mycket att hänga i granen.
”Enligt honom har Sverige sedan 2006 lämnat den socialdemokratiska synen på universitet och högsokor som utbildningsfabriker där så många som möjligt ska ta högskoleexamen.”
Grattis!
PS: Jag har tänkt på saken och inser att det faktiskt är bra att engagera sig så att så många som möjligt ska ta högskoleexamen (särskilt de som inte är intresserade av att lära sig ett specialiserat yrke). Problemet ät att, under 90- och tidigt 2000-talet, försökte man att uppnå detta mål genom att slippa alla krav på studenterna, i stället för att ge eleverna bättre grundkunskaper.