Det rör sig inom den familjpolitiska sfären. Vi har tidigare noterat hur moderaternas interna grupp för jämställdhets- och familjepolitik gått ut och krävt ökad kvotering av föräldraförsäkringen. Nu går, kanske inte lika förvånande, folkpartiets kvinnoförbund ut och instämmer i kravet på kvotering. Fp-kvinnorna föreslår en tredelad modell: en tredjedel till pappan, en tredjedel till mamman och, hör och häpna, en tredjedel anser de att föräldrarna är kompetenta nog att fördela själva. Centerpartiets ledning har också flörtat med liknande tankegånar. Till och med kristdemokraterna har förslag på att fördubbla de så kallade pappadagarna, för att inte tala om vad partiets svagsinta kvinnoförbund har för idéer.
Svenska Dagbladet har, med anledning av det folkpartistiska utspelet, en webbfråga. Där kan man välja om man vill kvotera mer, kvotera ännu mer eller ha kvar den pappadagars-kvotering som finns idag (se webbfrågan här). Att överlåta det helt till familjerna att bestämma verkar inte längre existera i sinnevärlden.
Det är en sorglig situation. En borgerlighet som inte längre tror att familjer klarar av att bestämma och planlägga sin vardag. Om kristdemokraterna släpper efter i den här frågan har partiet inte mycket existensberättigande kvar. Och ger bort den familjevänliga positionen inom svensk politik till Sverigedemokraterna. Det vore katastrofalt.
Upp till bevis, Göran Hägglund.
Dag Elfström
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Kanske dags att starta ett nytt, renodlat, konservativt högerparti?
Hängiven läsare:
Att bilda ett parti är något som jag inte alls tror på. Speciellt inte i ett läge där vi går mot ett tvåpartisystem.
Kan så vara.
Detta är väl ändå en överdrift? Syftar du på att de två blocken agerar/kommer att agera som om de vore två partier eller tror du verkligen de kommer slås ihop? Om SD kommer in i riksdagen vilket verkar fullt möjligt och kanske också troligt kommer de knappast att sugas upp av något alliansparti eller vänsterparti. Dessutom öppnar en sammanslagning fältet öppet för andra partier att bildas och varför då inte också ett konservativt parti?.
Staffan:
Om alliansen och de fortsätter att agera huvudmotståndare och allierande på nuvarande sett så blir det ofrånkomligen så att det på sikt kan bli aktuellt. Men det är kanske inte frågan om regelrätta partisammanslagningar utan snarare ett klimat av den typen av nära samarbete som gör det svårare för nya partier.
Jag tror helt enkelt inte på det. Det är för svårt och kräver resurser. Men om man förmådde de tunga konservativa namnen inom Kd och M att slå sig samman så kanske det skulle gå. Men jag är skeptisk.
Jag: ”Dessutom öppnar en sammanslagning fältet öppet för andra partier att bildas och varför då inte också ett konservativt parti?.”
Dag Elfström: ”Jag tror helt enkelt inte på det. Det är för svårt och kräver resurser.”
Tre nya partier har kommit in det senaste kvartsseklet och ett fjärde är möjligen påväg. Däremot kan man fråga sig om det finns 4 % i Sverige som vill rösta på ett konservativt parti som även framträder som moralkonservativt med exempelvis en striktare abortlagstiftning. Jag tror ändå inte det är där skon klämmer utan att det inte finns tillräckligt mycket konservativt tänkande i det här landet. Det krävs helt enkelt en starkare konservativ idébas för att ett konservativt parti ska göra skäl för namnet. (För då handlar det om mycket annat än moralfrågor och mer pengar till försvaret.)
Fram till dess är det bättre att försöka verka i de existerande partierna trots dåligt gehör.
Mycket bra skrivet av Dag. SD är de enda som nu verkligen försvarar familjen.
Om man är av den åsikten att utvecklingen i Sverige går mot ett tvåpartisystem så borde man väl vara än mer angelägen att försöka mota olle i grind genom att erbjuda väljarna ett tydligt konservativt alternativ och därmed förhoppningsvis förhindra en slutgiltig partipolitisk kollaps i svensk politik, vilken med all sannorlikhet skulle innebära att de nymarxistiska vindflöjelpolitrukerna i allianspartierna tar över och lämnar traditionalister och konservativa ute i kylan.
Det är när de etablerade partierna cementerat fast sig i fasta konstellationer där åsikterna blivit identiska och endast ett skuggfäktande återstår för att skaffa sig plats vid köttgrytorna som fältet ligger öppet för nya partier att slå sig in på arenan.
Läget för ett nytt parti att slå sig in i riksdagen har inte varit bättre på länge, men man måste då våga lämna de politiska etiketterna hemma och satsa på missnöje och de konkreta sakfrågor som de etablerade partierna negligerar. Detta behöver ju inte vara i motsats till en konsevativ grundsyn, snarare tvärtom (mindre makt åt politiken, men åt individ och familj osv).
Vi konservativa behöver verkligen en röst i riksdagen. Moderaterna är definitivt ute ur leken med sin närmast socialist-feministiska bas. KD är inte heller något att ta på allvar.
Håller helt med populisten.
CUF fattade nyligen beslut om en helt fri fördelning av föräldraförsäkringen. Som deltagare på C-stämman härom månaden kan jag intyga att de som förordade kvotering blev grundligt nedröstade, så du har inte mycket att oroa dig för på den fronten.
@Oscar Sundevall: Det innebär ju dock inte att C-ledningen inte kommer ställa sig bakom ett kvoteringsförslag om/när det kommer. Med tanke på det väldigt starka motståndet som ändå finns inom KD mot allt som heter kvotering och styrning av vem som ska ta hand om barnen när och att man ändå kan köpa förslag i den riktningen för att man inte riktigt vill ta striden, så har jag väldigt lite hopp om att Centern skulle vilja driva den frågan hårt nog för att stoppa alla de folkpartiklar och nymoderater som gärna vill tvinga familjer att dela ”rätt”.
David: Det går givetvis inte att sia om, vare sig åt det ena eller det andra hållet. Jag tror att åsikten i vilket fall sitter hårdare inne hos KD än hos oss, i meningen att man har investerat mer politiskt kapital i frågan.
Patrik: ”förhoppningsvis förhindra en slutgiltig partipolitisk kollaps i svensk politik, vilken med all sannorlikhet skulle innebära att de nymarxistiska vindflöjelpolitrukerna i allianspartierna tar över och lämnar traditionalister och konservativa ute i kylan.”
Den slutgiltiga partipolitiska kollapsen i svensk politik som lämnat konservativa och traditionalister ute i kylan inleddes med att Gösta Bohman blev moderatledare och det nybildade KDS misslyckades att uppställa ett brett och trovärdigt parti som kunde snappa upp de 2 miljoner som stödde kristendomsundervisningens bevarande. Den fullbordades när dåvarande MUF-ordföranden Gunnar Hökmark lyckades utesluta alla konservativa i MUF vid 80-talets början. Därmed var de konservativa och de gamla högerväljarna totalt utestängda från partipolitiken.
Vid början av 1990-talet gjordes ett första försök att återuppbygga konservatismen i och med Konservativa Sällskapet och tidskriften Contextus. Det var inget misslyckande, men däremot var genomslaget begränsat till ca 400 prenumeranter och en handfull omnämnanden i media.
Samtidsmagasinet Salt var en påkostad satsning i fyrfärgstryck som tog över som Contextus direkta arvtagare år 1999. Chefredaktör var Jonas De Geer, och när intervjun med förintelseförnekaren David Irving publicerades i nr 5 var misslyckandet ett brutalt faktum.
År 2000 bildade ett antal f.d. MUF:are ett konservativt nätverk i KDU som fick namnet Engelbrekt. Efter en enormt uppblåst mediakontrovers strömmade diverse galningar till det utsparkade nätverket, och misslyckandet var återigen ett brutalt faktum.
Nu pågår ännu ett försök till återuppbyggnaden av konservatismen inom de borgerliga riksdagspartierna, som stöds av oss här på Tradition & Fason.
(Detta får f.ö. bli föremål för en ny På djupet-artikel!)