REDAKTIONENS MÅNADSBREV – juli 09

Dag Elfström och Jakob E:son Söderbaum

REDAKTIONELLT | Högsommar -  juli övergår till augusti. Den gångna månaden har publiceringsfrekvensen varit lägre en normalt men ändå ganska hög om man jämför med många andra debattsidor och bloggar som helt går i dvala under sommarmånaderna.

För läsarnas bekvämlighet har vi nu lagt upp en kalender, månad för månad och dag för dag – vilket givetvis underlättar rejält för er orientering i vårt digra arkiv. Använd alltid arkivet om ni vill söka efter ett visst ämne eller åsikt! Det är därför vi har det, och det är Internets största resurs ifråga om konservativ opinion på svenska.

Månadens skriverier har haft skiftande teman. Första veckan i juli präglades naturligt av partiledarnas almedalstal och då speciellt Göran Hägglunds ideologiska flörtar med konservatismen (läs här, här, här, här, här, här). Diverse ideologiska (här, här, här, här) och utrikespolitiska (här, här, här, här, här) spörsmål har också vädrats under den gångna månaden. Därtill har vi även publicerat två stycken gästkrönikor (av Tobias Harding, och Anders Edwardsson) samt tre stycken textutdrag i vår Sagittarius-serie (här, här, här).

Besöksstatistiken ser ljus ut och vi passerade under juli månad 150,000 besökare. På Bloggtoppen.se:s politiska kategori ligger vi nu veckovis runt plats 25-30, vilket är en ökning jämfört med juni.

Den externa publiciteten har även förevarit under juli. Dag Elfström fick i egenskap av redaktör för T&F förra veckan en artikel om konservatism publicerad på Newsmill. Nättidsskriften Voltaire har på sin redaktionsblogg också i två inlägg kommenterat vår existens och våra inlägg (här, här).

Vi är dessutom tacksamma för den gångna månadens uppmärksamhet från: Stockholmsvänstern, Michaël Lehman 1 och 2, Tommy Hansson,  Vignettes, Erik Laakso, Helene Törnqvist, Kommandot, Samtid Framtid och Black Sheets Records .

Glöm inte att stötta oss och sprida ordet genom att gå med i T&F:s Facebook-grupp! Såväl sympatisörer som andra som intresserar sig för vad vi skriver är välkomna.

Fortsatt trevlig sommar önskar vi på T&F!

Tidigare månadsbrev:

• Redaktionens månadsbrev juni 09
• Redaktionens månadsbrev maj 09
• Redaktionens månadsbrev april 09
• Redaktionens månadsbrev mars 09
• Redaktionens månadsbrev februari 09
• Redaktionens månadsbrev januari 09
• Redaktionens månadsbrev december 08
• Redaktionens månadsbrev november 08
• Redaktionens månadsbrev oktober 08

Redaktionen

Stöd våra soldater!

Stöd våra soldater!

Sverige är i krig. Vi deltar i det globala kriget mot islamistisk terror. Idag är ca 400 uniformerade svenska män och kvinnor på plats i Afghanistan för att på FN:s uppdrag och i NATO:s regi stödja den folkvalda regeringen i Afghanistan mot de talibaner som med våld försöker överta makten och åter låta det medeltida mörkret sänka sig över landet.

Dessa svenska soldater gör en beundransvärd insats. Med fara för sina egna liv försvarar de det som är rätt och gott. Att våra politiker så ensidigt satsar på utrikes insatser och försummar vårt eget försvar är inte dessa soldaters fel. Inte heller kan de beskyllas för det faktum att de satsningar på civil uppbyggnad som måste gå hand i hand med den militära insatsen tycks bristfälliga. De behöver och förtjänar vårt stöd.

Ett par enkla saker man kan göra för att visa sitt stöd är att gå med i Facebookgruppen ”stöd våra trupper”, och att på webbplatser och bloggar visa det gula bandet, som jag ovan låtit publicera i mitt inlägg, och som jag tackar bloggen ”Wisemans Wisdoms” för. Naturligtvis är det välkommet att uppmärksamma våra politiker på vikten att våra trupper får den utrustning de behöver, att deras insatser uppmärksammas och belönas, och inte minst att de soldater som skadas i tjänst och deras anhöriga får det stöd och den hjälp de behöver.

Patrik Magnusson

Pride som kontraproduktivt och heteronormen som önskvärd

ANALYS | Så har Stockholm Pride åter börjat, för 21:a gången i ordningen noga räknat. Hela etablissemanget verkar klappa händerna. Beröm saknas inte. DN, Expressen och Aftonbladet spinner som katter och SvD:s ledarsida är tysta. Kritik mot evenemanget saknas däremot i riksmedia. Det är märkligt. För det finns verkligen saker som tål att debatteras kring spektaklet. Men om man kritiserar prides upplägg eller syfte verkar man vara dömd att stämplas som homofob.

HBT-rörelsens huvudtes är så vitt jag lyckas utkristallisera att HBT-personer är precis som alla andra människor med reservation för deras sexuella preferenser. Det är en devis jag helt klart är beredd att ställa upp på. Men frågan är om HBT-rörelsen själva gör det? Prideparaden verkar nämligen inte alls handla om detta. Istället görs allt för att odla en särkultur som snarare verkar gå ut på att segregera sig från det övriga samhället. Regnbågsdagis och regnbågsäldreboenden. Och Pride-festivalen är så genomsexualiserad att Svensson ute i samhället inte gärna kan få ökad sympati eller förståelse för homosexualitet genom evenemanget. Men det kanske inte är syftet?

Oklara syften

Om inte, vad är då syftet med pride-festivalen? Om det är att motverka homofobi och lobba för att HBT-personer är som alla andra måste jag säga att evenemanget är rent kontraproduktivt. Hela festivalen fullständigt utsöndrar extrem promiskuitet. Den slutsatsen behöver man inte vara en moralist för att komma fram till. För några år sedan – 2003 vill jag minnas – hade man inträdesbiljetter bestående av halva hjärtan som var konstruerade att passa ihop med andras inträdesbiljetter, halva hjärtan, och tanken var då att om man på festivalen träffade någon med en passande hjärthalva så skulle man på lämpligt sätt utbyta kroppsvätska. Och även i år invigdes festivalen genom en ”hångelfest”. Programpunkterna under festivalen brukar i allmänhet få mig att tappa hakan. I år kan man hitta allt från frågestunder om strap-on-dildos till Elisabeth Ohlson Wallins utställning ”in hate we trust”. Orgier i såväl sexualisering som kulturmarxism, således. Jag tror inte jag är ensam om att känna en djup avsmak inför hela tillställningen.

Temat för årets festival är heterosexualitet, underförstått: hur ska vi krossa hetronormen? Notera hur, inte om. Det finns nämligen inte utrymme för tvivel eller diskussion. Att något som omfattar i vart fall 97 procent av befolkningen aldrig kan bli något annat än norm verkar få ha resonerat över. Det är inte konstigare än att nykteristerna alltid kommer vara i minoritet och att samhället aldrig kommer ha dem som utgångspunkt. Majoritetssamhällets normhegemoni är inte bara ofrånkomlig, den är önskvärd. Att ta hänsyn till en minoritet är en sak. Men att ha något annat än majoriteten som utgångspunkt vid den offentliga planeringen är i det närmaste samhällsfientligt.

Det normativa

Men om man bortser från det ofrånkomliga, att heterosexualitet aldrig kan bli något annat än norm, och istället frågar sig om det i sig själv är en önskvärd norm? Jag tycker det. Och det gör mig troligen till en homofob av stora mått i HBT-maffians läger. Men jag tror nämligen på ett normativt samhällsbygge. Det betyder att det offentliga på olika sätt ska gynna det som de anser – vilket givetvis innehåller ett visst mått av godtycklighet – gynnar hela samhället. Och här är jag knappast ensam om att anse att kärnfamiljskramandet har stora förtjänster. Barn mår bäst av en mamma och en pappa och det är endast genom en mamma och en pappa ett barn kan produceras. Därför bör den klassiska familjebildningen vara utgångspunkt vid samhällsbyggande. Det allmänna bör alltså på olika sätt underlätta och främja kärnfamiljen. Detta är inte mer hetsande eller diskriminerande mot HBT-personer än det är mot singelhushåll.

Men för att återknyta till grundfrågan: Vad är över huvud taget vitsen med Pride? Om det endast är att förkovra sig i översexualitet så kan man ju med fördel kalla det för en sexfestival istället. Om det verkligen är tänkt att vara en debattplats där idéer om HBT-personers situation och samhällsställning utbyts så låt det då vara det – jag känner mig ganska övertygad om att det skulle gå att genomföra utan att tangera gränsen till förargelseväckande beteende. För som det ser ut nu så är Pride-festivalen troligen en av de största faktorerna till ökad homofobi. Och så kan det ju knappast vara tänkt.

Dag Elfström

Sagittarius om … önskepartiet

SAGITTARIUS | Åter tid för Gunnar Unger. Denna gång får vi återbesök av Gunnar Ungers alter ego Onkel Heliogabalus, som vanligt i ordväxling med sin oförstående brorson. Temat för konversationen denna gång är önskepartiet, Onkel H:s tilltänkta ultimata parti. Texten är publicerad i Svenska Dagbladet 1964 och sedan ånyo publicerad  samma år i samlingsverket ”Onkel H:s hädelser – en konservativ stridsskrift” ( Cavefors, 1964).

Önskepartiet

- Nu ska Lewi Pethrus, en annan pigg geront, bilda ett nytt politiskt parti, som onkel sett.

- Jaha, det är väl mer än 15 år sedan han proklamerade att Jesus har sagt att vi ska rösta på folkpartiet och mer än 5 år sen han inträdde i högerns kulturråd. Men, si, den dagen fingo de intet. Han har lurat allesammans och av folkpartiets och högerns fiskafänge blev det till slut Pethri fiskafänge. Gammal är äldst, som jag inte brukar förtröttas att framhålla. Alltid kniper han väl några tiotusental röster från Ohlins frireligiösa flygel och ökar därmed ytterligare den borgerliga splittringen.

- Och så har vi en ingenjör, som har uppmanat alla bilägare att sluta sej samman i ett nytt parti!

- Bättre och bättre! Men varför just bilägarna? Varför inte långt hellre fotgängarna? De skulle verkligen behöva sluta sig samman i största allmänhet, för att få en chans att överleva och mera speciellt för att hindra alla våra större städer med Stockholm i spetsen förvandlas till ett enda jättelikt parkeringshus i stället för en boplats för människor.

- Men är det inte onkel, som brukar hävda att vi skulle behöva färre partier i stället för flera? Onkel har ju varit en föregångsman när det gäller borgerlig samverkan?

- Jo, det är visserligen sant, men till vad nytta? När man ser hur den borgerliga oppositionen missköter sig och över huvud taget hur bedrövligt oförmögna till förnyelse alla våra demokratiska partier är och hur otäckt lika de håller på att bli varandra, som en enda grå gröt, så förstår man verkligen dem som leker med tanken på nya partibildningar, hur orealistiskt den än kan förefalla. Jag skulle ha god lust att bilda ett nytt parti själv.

- Det låter höra sig! Utropade jag uppmuntrande. Vad skulle det heta?

- Varför inte Samlingspartiet? Det stöter ingen och svarar mot mina syften: att samla så många väljare som möjligt.

- Och vad skulle det ha för motto?

- Gud och Konungen, svarade onkel H. lugnt.

- Men låter det inte livet gammalmodigt?

- Där tar du fel. Folk tycker om att känna sig i gott sällskap. Dessa två dignitärer – för nu tala med din lärofader Tingsten – har en stark dragningskraft på gemene man. Får jag i mitt parti alla troende och alla monarkister i detta land har jag redan en solid majoritet. Jag betraktade ej utan fasa den gamle ormen.

- Nå, programmet? frågade jag.

- Det ska vara ett samlade program, ett program som skär genom de nuvarande partibildningarna, ett program med nya friska grepp, som tar fasta på det som verkligen intresserar människor.

- Det låter misstänkt , sade jag. Hur blir det med författningsfrågan till exempel?

- Vad du är naiv, utbrast Onkel H. medlidsamt. Tror du någon människa bryr sig om författningsfrågan utom möjligen Herr Wrigstad och Westerståhl? Författningsutredningen har bara lyckats skapa enighet om en sak: att dess förslag omöjligt kan läggas till grund för en ny författning. Vi behåller alltså 1809 års regeringsform, men inför enkammarsystem om vi därigenom kan bli av med riksdagshuset och gärna för mig majoritetsval, därför att det kommer att gynna mitt parti. Men allt detta är ju bisaker.

- Vad är då huvudpunkterna? frågade jag bävande.

- Huvudpunkterna i det program på vilket jag ämnar gå till val, Samlingspartiets samlade program. För det första: ingen ska behöva skatta mer än 50 procent av sin inkomst. För resten, varför vara knusslig? Punkt 1: alla direkta skatter avskaffas!

- Hur ska onkel få det att gå ihop?

- Det blir min sak att klara upp när folket i val har givit mitt parti sitt förtroende. Du tror väl inte att jag tänker lära ut några knep till sossarna? Punkt 2: bilskattemedlen ska uteslutande användas till vägförbättringar. Punkt 3: Vin- och spritcentralen och systembolaget avskaffas. Var och en kan få köpa vin och sprit och starköl i sin specerihandlare eller i därför avsedda butiker utan statlig inblandning, precis som i alla civiliserade länder och alla krogar får ha öppet dygnet runt utan restriktioner av något slag.

- Men tänk på nykteristerna!

- De är i minoritet! Tro mig, jag känner svenska folket. Punkt 4: alla garanteras rätt till bostad. Samlingspartiet lovar att intensifiera bostadsbyggandet och avskaffa hyresregleringen och avskaffar därigenom bostadsköerna. Genom att lösa bostadsproblemet – som socialdemokratin visat sig oförmögen till – löser Samlingspartiet samtidigt de problem som har sitt huvudsakliga upphov i bostadsnöden, nämligen ungdomsbrottslighet, raggarmentalitet, tonårspromiskuitet etc.

- Inte dåligt, mumlade jag.

- Punkt 5: socialpolitiken inriktas uteslutande på åldringarna och barnfamiljer, framför allt åldringarna, som snart kommer vara i majoritet här i landet. Vi bjuder över alla andra i fråga om folkpensioner. Punkt 6: full likställighet mellan könen, kvinnliga yrkesutövare ska vara likaberättigade med manliga, dock under framhållande av att husmoderns yrke är det förnämsta av alla kvinnliga yrken – det finns ju alltjämt fler husmödrar i detta land än utanför hemmet arbetande kvinnor, eller hur?

- Fy, en så krass opportunism! Sade jag. Hur ska onkel ha det med kvinnliga präster?

- Vad kvinnan vill, vill Gud, svarade den frivole åldringen. Har jag nu inte kasserat in skattebetalarna, bilisterna, vin- och spritkonsumenterna, de bostadslösa, åldringarna, barnfamiljerna och kvinnorna, enkannerligen husmödrarna? Praktiskt taget hela svenska folket kommer alla sluta upp kring Samlingspartiet.

- Jag undrar det, svarade jag. Onkel kommer förstöra alltsammans genom att kräva anslutning till Nato och EEC, svenska försvarets utrustande med kärnvapen, grundskolans avskaffande, förbund mot höghusbygge i city och nöjesåkning på Södra Djurgården och så vidare.

- Inte! Man är väl inte dum heller, sade den gemene gamlingen. Man är väl realist. Jag tänker inte säga ett ord om det där före valet. Det kommer jag helt enkelt genomföra när jag väl kommit i regeringsställning.

- Onkel är ju värre än Hedlund, sade jag med skräckblandad förundran. Onkel är ju en veritabel Machiavelli. Men som väl rör det sig ju bara om önsketänkande. Min tro är att Samlingspartiet kommer bestå av en medlem: onkel H.

- Nå, då blir det ju i alla fall Sveriges kvalitativt sett främsta parti, sade den oblyge gubben skrockande. Gud och Konungen! Framåt med önskepartiet! Länge leve Samlingspartiet onkel H!

–Sagittarius

Redaktionen

Därför hatar jag huliganer

Det är upprörande att Räddningstjänsten måste användas till detta...

Det kan ofta vara besvärligt att få folk (lyckligtvis T&F:s läsare undantagna) att förstå hur allvarligt man bör se på det slödder som roar sig med att vandalisera, tända eld på bilar, och kasta sten mot ordningsmakten. Ibland får man dock pedagogisk hjälp av det allra grymmaste slag. Natten till idag rasade nämligen en brand i Stockholmsförorten Rinkeby med tragisk utgång. Minst sex personer, de flesta barn, har omkommit. Ännu är det oklart vad som orsakade branden, men även om vi tills vidare utgår från att det rör sig om en olyckshändelse, finns det nattsvarta bovar i detta drama.

Ett stenkast (om uttrycket i sammanhanget ursäktas) från Rinkeby, på andra sidan Järvafältet, ligger Husby. En timme efter branden i Rinkeby startat inkommer ett larm till polisen. Ett ungdomsgäng om 50-70 personer gick då bärsärkagång och hade bl.a. satt eld på fem bilar, vandaliserat ett antal polisbilar, och en polisstation, samt angripit en polispatrull. Vore det inte tänkbart att alla de poliser och brandmän som fick sättas in för att reda ut vad denna ohyra ställt till med hade varit bra att istället ha tillgängliga att hjälpa till vid Rinkebybranden som samtidigt rasade?

...när den så väl behövs till detta istället

Även om det sannolikt kommer att visa sig att inget av de liv som nu förlorades hade gått rädda om man sluppit utryckningen till Husby, så illustrerar händelsen väl varför ingen tolerans bör visas mot de vandaler, pyromaner och våldsverkare som tar sig friheten att förvandla en stadsdel till en krigszon. Varenda brandman, varenda polis, varenda läkare och sjuksköterska behövs för att hjälpa oss när vi drabbas av allehanda olyckor. Det är inte så att det finns något överflöd av dem. När vi tvingas använda dessa resurser till vansinnesutbrott som det i Husby, blir oundvikligen något annat lidande. Ett oskyldigt brottsoffer, någon som råkat ut för en trafikolycka eller brand, får betala priset. Det är ynkligt!

Det är inte utan att man med längtan i blick ser fram för sig spartanska uppfostringsanstalter resas på de norrländska myrarna, där huliganer som dessa får arbeta av sin skuld till samhället till dess att de lärt sig ta hänsyn till andra än sig själva, lärt sig värdet av att kreativt skapa något, istället för att förstöra. Detta om det inte är så att de skyldiga råkar vara utländska medborgare (en inte helt främmande tanke för den som någon gång besökt Husby). I sådant fall är det bara för Sverige att ”tacka för lånet”, och sätta vederbörande på ett plan till hemlandet – med enkel biljett.

Patrik Magnusson

Semestertips – Norrland

I denna tredje del av Magnussons hemsnickrade semestertips tar vi klivet längst norrut i vårt avlånga land. Eftersom semestern rusar på obönhörligt torde detta bli årets sista bidrag i denna serie, och jag hoppas kunna återkomma med resten inför nästa semester. Anledningen till att just Norrland får förtur i år är att man där kan erbjuda en lite speciell turistattraktion som bara gäller i år. Mer om detta nedan.

Bodens fästning och Försvarsmuseum

Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler, den platsen heter Boden. Dit vill jag aldrig mer.

Många är de värnpliktiga som tillbringat ett år i Boden, och säkerligen hört denna nidramsa. Dessbättre är den inte sann. Förvisso är vintrarna ganska långa uppe i Norrbotten, men sommartid lyser solen närmast dygnet runt över den gamla garnisonsstaden. Som på så många andra ställen i Sverige har den militära verksamheten genomgått hårdbantning i Boden, men än finns faktiskt ett regemente kvar. Denna säkerhetspolitiska härdsmälta för i alla fall det positiva med sig att många intressanta platser som förr varit stängda för allmänheten nu blivit turistmål.

Hjässan på Rödbergsfortet i Boden

Det var i slutet på 1800-talet som den lilla byn Boden, strategiskt belägen vid Luleå älv och vid knutpunkten mellan stambanan söderut och malmbanan till Narvik, hamnade i Krigsmaktens blickfång. Där skulle placeras en fästning som kunde hålla de anstormande ryssarna stången medan de svenska trupperna marscherade upp från södra Sverige. Fästningen anlades under det första decenniet på 1900-talet, och består egentligen av fem fort belägna på höjder runt det som snart växte till staden Boden.

Flera av dessa fort går idag besöka på egen hand, och det största av dem, Rödbergsfortet, är museum med guidade turer. Forten har gradvis moderniserats bl.a. för att kunna möta det flyghot som ännu var okänt när fästningen byggdes. Även under kalla kriget fortsatte fästningen att utgöra ett rejält hinder för fienden från öster, men 1999 lades slutligen det sista fortet ned.

I Boden kom en rad regementen att placeras med tiden från alla arméns olika grenar, infanteri, pansartrupper, artilleri, ingenjörstrupper, signaltrupper, arméflyg, och säkert ytterligare någon jag har missat. Tusentals unga män gjorde varje år sin militära grundutbildning i staden, och kom naturligtvis att sätta sin prägel på den. All denna militära verksamhet under det gångna seklet kan man idag beskåda på det nyöppnade Försvarsmuseet, beläget mitt bland de gamla kasernerna. Både fortet och museet kan varmt rekommenderas.

Om Försvarsmuseum

Om Rödbergsfortet

Kalixlinjen och Struves Meridianbåge

Längre österut, vid Kalix älv, skulle fienden först mötas, i vad som kallades Kalixlinjen. I detta område finns en rad olika befästningar av olika slag som skulle stödja truppernas fördröjningsstrid mot den ryska övermakten. Vägar och broar var väl förberedda för sprängning, och den som varit i Tornedalen och sett de enorma myrmarker som breder ut sig där inser lätt att om man spränger ett antal viktiga vägar ställer man till rejäla problem för den som vill rycka fram där.

Detta är ett turistmål för den verkligen entusiasten, eller för nostalgiker som, liksom jag, en gång gjorde sin insats för fosterlandet under det kalla kriget i trakten. Det finns inga museer, inga stora ståtliga byggnadsverk, utan de konstruktioner som finns kvar, såsom i Kamlunge och Vuollerim, är små, väl kamouflerade och väl utspridda. Kanske passerar man Armasjärvi som var skådeplatsen för den värsta katastrof som drabbade den svenska krigsmakten under andra världskriget, då en färja sjönk, och 46 man omkom.

Monument vid norra slutpunkten för meridianbågen i trakten av Hammerfest

Väl i Tornedalen kan man passa på att se på ett av Sveriges märkligaste världsarv, Struves meridianbåge. Detta 2822 km långa världsarv som sträcker sig från Fuglenes i Nordnorge till Izmail vid Ukrainas Svartahavskust är resultatet av den tyske astronomen von Struves arbete åren 1845-55. Genom en kedja av geodetiska mätningar ville von Struve försöka beräkna jordens storlek och form. Av de 265 mätpunkterna har 34 sedan 2005 status som världsarv. Av dessa ligger fyra i Sverige.

Exakt hur mycket som är att se törs jag inte utlova. När jag senast var i trakten för några år sedan hade inget särskilt arrangerats på den svenska sidan, men väl på den finska, där man t.ex. i Aavasaksa kan läsa en del om denna vetenskapshistoriska händelse i anslutning till en av de sex finska mätplatserna. Mätpunkterna är annars typiskt markerade med ett inhugget märke i berget eller ett stenröse.

Om Kalixlinjen

Om Världsarvet Struves Meridianbåge

Hemsö fästning

En annan fästning med doft av det kalla kriget är Hemsö Fästning norr om Härnösand. Hemsö är belägen vid Ångermanälvens mynning och därmed lämpat att skydda såväl industriella anläggningar i området som förbindelserna mellan södra Sverige och gränstrakterna i Norrbotten. Beslut om att anlägga en fästning där togs 1914 då Sverige hotades av att dras in i storkriget i Europa. 1917, när kriget närmade sig sitt slut, stod fästningen klar. I den allmänna fredsyran några år senare lämnades den åt sitt öde, för att åter bemannas igen när stormmolnen hopades i slutet på 30-talet.

Eldledningscentral från Hemsö Fästning

1939 fick fästningen nytt artilleri. Historien om hur detta gick till kan vara sedelärande i en tid när man i Sverige fått för sig att framtidens melodi är att köpa sin militära utrustning över disk i utlandet. Slutet av 1930-talet var en tid av intensivt arbete på Bofors kanonfabrik i Karlskoga. Förutom det svenska försvaret så var det många andra länders krigsväsen som desperat försökte åtgärda decennier av försummelser på försvarsområdet. Bland dessa fanns Nederländerna och Siam som hos Bofors beställt fartygsartilleri. Tror ni att Bofors levererade detta till sina kunder? Nej, naturligtvis inte! Den svenska staten tog dem i beslag. Landet var ju i nöd. Dessa artilleripjäser kom istället att grävas ned på Hemsö.

Hemsö fästning kom i ny skepnad att stå i rikets tjänst under hela det kalla kriget, men är nu pensionerad och ett museum. Det hela är ett gigantiskt komplex av tunnlar och bergrum, designat för att motstå t.o.m. kärnvapenanfall, med allt från stridsledning till sjukvård, logement och naturligtvis själva bestyckningen.

Om Hemsö fästning

Ratan 200 år

Ratan är en liten sömning, men mysig, by vid Västerbottenskusten, och anledningen till att Norrland får förtur i årets semestertips. I år är det nämligen 200 år sedan det senaste (en del obotliga optimister brukar säga sista) slaget på svensk mark utkämpades i just Ratan.

Georg Carl von Döbeln - Den mest kände svenske hjälten från Finska kriget

För 201 år sedan överfölls Sverige av sin mäktige granne i öster. Ryska trupper vällde utan krigsförklaring in i Finland och kunde trots hårda strider under sommaren och hösten säkra kontrollen över vår östra rikshalva. På våren 1809 bröt ryssarna in i norra Sverige och ockuperade norrlands kustland ned till Umeå. En svensk expeditionsstyrka landsattes då vid Ratan, ett par mil norr om Umeå, för att skära av fienden.

Svenskarna marscherade söderut och mötte 19 augusti ryssarna i slaget vid Sävar. De svenska styrkorna besegrades och tvingades retirera till Ratan där de nästa dag åter mötte ryssarna. Denna gång avlöpte slaget lyckligare för svenskarna, och ryssarna tvingades retirera norrut mot Piteå. I det skedet slöts det stillestånd som i praktiken kom att avsluta kriget. I den efterföljande freden tvingades Sverige avstå Finland.

Med anledning av 200-årsjubileumet anordnas i år en rad aktiviteter i trakten av Sävar och Ratan. Bland annat genomförs den 19 augusti en reenactment av ”sista slaget” i Sävar, och Kungaparet kommer på besök. Valet av Sävar som plats för detta skådespel hänger sannolikt samman med att Sävar är en större ort och ligger närmare Umeå än vad Ratan gör, men nog känns det ganska typiskt svenskt att av de två slagen, ett med rysk och ett med svensk seger, så väljer man att lägga tonvikt på det med rysk seger.

Nåväl, ett spännande spektakel torde det bli, med soldater i tidstypiska uniformer och svartkrutsbössor, och säkert en hel del andra arrangemang som kan tilltala den historieintresserade. En unik händelse som jag i vart fall inte har tänkt missa.

Läs mer om märkesåret i norr

Patrik Magnusson

Sommarartikel på Newsmill

Idag skriver en av Tradition & Fasons redaktörer, Dag Elfström, på newsmill om vad det innebär att vara konservativ och om hur han blev konservativ.

Elfström skriver bland annat:

För att skapa det goda samhället måste således en balans, en harmoni, skapas som bygger på generationernas visdomar. I Västerlandet präglas denna kedja mellan generationerna av det kristna kulturarvet. Den insikten är ofrånkomlig. De värderingar som omfattas av begreppet ”Aten, Rom och Jerusalem” har under årtusenden vidmakthållit sin starka förpliktande betydelse som normer för mänskligt samlevnad och samhällens bestånd.

Artikeln är en del av Newsmills sommar-satsning där olika debattörer får skriva personliga betraktelser varvat med musik. Bland de tidigare skribenterna märks dokusåpastjärnan Marie Plosjö, den avskedade tjänstemannen vid migrationsverket Lennart Eriksson och piratpartisten Amelia Andersdotter.

Läs Elfströms artikel här.

Redaktionen

Att gå i krig i en Toyota Landcruiser…

Personterrängbil 6 "Galten"

ANALYS | …kan inte kännas helt lockande. Men det är tydligen vad våra svenska soldater förväntas göra i Afghanistan. Chefen på plats, överste Olof Grenander vill ha fler splitterskyddade fordon till sina trupper med anledning av det eskalerande våldet i den hittills lugna svenska sektorn i norra Afghanistan. Med anledning av det stundande valet befaras ytterligare upptrappat våld.

Att få loss 10-15 splitterskyddade fordon tycks dock övermäktigt den stolta svenska Krigsmakten, trots den nu närmast totala prioriteringen av utrikes insatser på bekostnad av vårt nationella försvar. Högkvarteret vill utreda frågan vidare. Utreda? Det märks att saker har hänt inom Försvarsmakten sedan det bespottade invasionsförsvarets dagar.

Med risk för att sätta strålkastaren på min aktningsvärda ålder skall jag citera lite ur det arméreglemente som gällde när jag marscherade i den gröna kostymen, AR2 Taktik från 1982:

Vilja och förmåga att ta ansvar är en av de viktigaste chefsegenskaperna.

Samt

Obeslutsamhet och bristande handlingskraft får oftast allvarligare följder än om en chef begår misstag i fråga om tillvägagångssätt.

Allvarliga följder i detta fall är att vi kan få ett antal unga svenska män och kvinnor hemskickade i en likkista för att de som skickat dem på ett farligt uppdrag lider av obeslutsamhet. Lyft näsan ur pärmen och agera!

Jag är inte rätt person att bedöma om ”galten”, som det önskade fordonet heter, är den idealiska lösningen, eller om det finns andra fordon som är bättre, men om chefen på plats säger att dessa fordon är önskvärda, så köper jag det. Det torde i alla fall vara bättre än oskyddade terrängfordon, och hellre än hyfsad lösning nu, än en optimal när det redan är för sent.

Jag inser att man kan ha delade meningar om huruvida Sverige skall ha trupper i Afghanistan, och i vilken omfattning, men så länge vi har det är det våra politikers och vår försvarslednings förbannade skyldighet att se till att de soldater som frivilligt tar på sig ett sådant uppdrag har den bästa utrustning som står att få. Det är det minsta de är värda!

Patrik Magnusson

Kylskåpsalienation – en naturlig reaktion

Ibland är det svårt att inte förundras över storföretagens arrogans. Man blir förvånad över deras idiotiska floskler, upprörd över de rena lögner som de säljer sina produkter med. Och lögnerna ger utdelning. Konsumenterna, åtminstone de flesta av oss, vet inte vad de köper, utan litar blint på reklamen. Vi utgår helt enkelt ifrån att lögnaktighet inte lönar sig och ids inte kontrollera om löftena stämmer. En av de värsta branscherna är förmodligen livsmedelsindustrin. Den granskas i Mats-Eric Nilssons böcker Den hemlige kocken och Äkta vara.

När jag köpte den förra på Pocket Shop trodde jag att jag hade ett stycke kul läsning framför mig. Ungefär som dokumentärfilmaren Morgan Spurlocks snabbmatskristiska experiment Supersize Me, men i bokform. Det tog inte många sidors läsning förrän jag började känna ett lätt illamående. Vi bjuds på rökt kött som inte alls har rökts, glass som inte innehåller sin egen signatursmak och bröd som inte är bröd. Och framförallt serveras vi floskler. Vi har vant oss vid flosklerna, börjat tycka att de är naturliga. Men allvarligt talat, finns det någon som tror att den ”gammeldags” glassen är särskilt traditionell i smak eller innehåll, att Light-produkterna ger samma energimängd som de vanliga produkterna, eller att Familjen Dafgårds tillverkar micromat enligt orginalrecept från 1926? Tydligen är vi konsumenter väldigt lättlurade. Vi borde nästan skämmas som går på industrins enkla semantiska dribblingar.

Semantik, ja. I grunden går en stor del av matfusket ut på att slingra sig genom klatschiga forumleringar. Färskpressad juice är exempelvis mycket riktigt pressad när apelsinerna var färska. Men sen fryses den in, pastöriseras och proppas full med tillsatser innan den säljs. Den var färsk när den pressades, men långt ifrån färsk när den säljs. Semantiken förvirrar. Är maten verkligen vad tillverkaren påstår? Smaken förvirrar. Smakar vaniljglassen verkligen vanilj (nej, det gör den inte), smakar pistageglassen verkligen pistage (nej, det gör den inte). Konsumenten blir främling i sitt eget kylskåp – kylskåpsalienationen är ett faktum. Man vet helt enkelt inte vad man äter.

Riktig mat behöver inte proppas full med aromämnen, konserveringsmedel och stabiliseringsmedel, slår Nilsson fast. Och visst måste man hålla med honom. Om aromämnena är nödvändiga i maträtten, innebär då inte det att råvarorna är undermåliga? Jo, de är till och med i många fall närmast oätliga, visar det sig.

Värst ställt är det förmodligen med frukten. Förr i tiden sades det att ”ett äpple om dagen håller doktorn borta”. Idag rör det sig snarare om ett kilo äpplen. Äpplena plockas nämligen när de är omogna, får mogna i ett lastutrymme på ett fraktfartyg och går därmed miste om det solljus de behöver. Men var lugn, för de pengar som du sparar när du köper dåliga och tråkiga äpplen kan du köpa kosttillskott och massa andra nyttiga laboratorieprodukter som du inte vet någonting om.

Men för varje aktion kommer en reaktion. Och sen Mats-Eric Nilssons böcker Den hemlige kocken och Äkta vara kom ut har konsumentintresset faktiskt börjat vända – verkar det som. Ekologiska och närproducerade varor har blivit allt viktigare i snabbköpen, även och låtsasmaten fortsatt dominerar. Kunderna har börjat bry sig om hur djuren egentligen mår och vad E635 egentligen ska vara bra för.

Och trots att de uppvaknade konsumenterna bara vill ha riktig mat och vill slippa känna kalla kårar av kylskåpsalienation när det vankas lunch, vågar jag påstå att deras ambitioner är konservativa. De vill ha något äkta, genuint – keine Experiment, som Konrad Adenauer skulle ha uttryckt det. När konsumenten kommer nära företaget, produktionen och produkterna blir konsumtionen kvalitativ och trygg. Sunda ambitioner från ett tillfrisknande folk.

Mats-Eric Nilsson driver nu sajten www.aktavara.se och föreläser runt om i Sverige.

Andreas Braw

Visst var Reagan och Thatcher konservativa

DEBATT | Den liberale debattören Johan Norberg förnekar sig inte. På sin hemsida driver han, med anledning av Elise Claesons kolumn i dagens SvD, tesen att Reagan och Thatcher egentligen inte var så värst konservativa utan snarast är att betrakta som liberaler. Det är en slutsats jag inte alls delar och jag tänkte i några korta punkter försöka bemöta Norbergs påståenden.

Om vi börjar med Reagan. Norberg anför som bevis för Reagans anti-konservatism att nämnde Reagan liberaliserade Kaliforniens abortlagstiftning under sin tid som guvernör i nämnda stat. Och visst är det sant. Men Norberg väljer emellertid att medvetet bortse från en kontext och helhet som talar mot hans tes. I fallet med aborterna så var det knappast tal om den fria aborträtt som Norberg förespeglar. Lagstiftningen Reagan införde innebar att en medicinsk kommitté var tvungen att godkänna aborten och det var tvunget att föreligga väldigt speciella omständigheter, läs mer om den aktuella lagstiftningen här. Icke desto mindre så ångrade Reagan sitt beslut senare i livet. 1986 uttryckte han, enligt den konservativa tidningen National Review: America will never be whole as long as the right to life granted by our Creator is denied to the unborn. Samma tidning kallar honom även för the father of the modern pro-life movement. Så var det alltså med Reagans abortliberalism.

Men visst var Reagan konservativ på många plan. Familjefrågorna generellt var en hjärtefråga för Vita Huset under Reagans presidentskap. Han utförde flera direktiv om att staten ska utgå från familjens behov och särställning. Exempelvis denna “Executive Order” från september 1987:  federal agencies must assess the impact on the family when formulating and implementing policies and regulations. Reagans administration tog också fram en rapport med namnet The Family: Preserving America’s Future. I denna går det bland annat att läsa:

Intact families are good. Families who choose to have children are making a desirable decision. Mothers and fathers who then decide to spend a good deal of time raising those children themselves rather than leaving it to others are demonstrably doing a good thing for those children.

Läs mer om Reagans familjepolitik här.

Och visst är det sant att Reagan i olika sammanhang bollat med begreppet ”libertarian”, men alla sådana citat jag sett i ett sammanhang har hänfört sig till den ekonomiska politiken och inte varit allmängiltiga.

Och så var det frågan med järnladyn. Thatcher legaliserade homosexualitet pekar Norberg på. Det kan vi väl enas om att man knappast behöver vara liberal för att göra. Men även Thatcher var med om att liberalisera abortlagstiftningen fastslår Norberg. Och visst var det så. Men detta var ju knappast någon liberal lagstiftning med ”progressiva” svenska ögon. I själva verket var Thatcher förespråkare av en restriktiv abortpolitik. I en intervju med en katolsk tidsskrift förklarar hon sin syn på abort enligt följande: Abortion only applies to the very, very early days, but the idea that it should be used as a method of birth control I find totally abhorrent. Så var det med Thatchers abortliberalism.

Men jag vill hävda att även Thatchers konservatism sträckte sig långt utan för detta. Precis som Reagan var hon en ivrig entusiast av familjen. I ett tal vid en tillställning på ett barnhem uttrycker hon mycket bestämda åsikter om vikten av intakta familjer:

Early in the New Year, when I was doing some visits. I was told by a doctor of a housing estate in his practice where over 60 per cent of the families were headed by single parents. Against such a background, children are in danger of seeing life without fathers not as the exception but as the rule and recently, I read of a school attended by so many children of single mothers that one child whose father had come to see the school play was so embarrassed at being different that she asked him not to come to her school any more. This is a new kind of threat to our whole way of life, the long-term implications of which we can barely grasp.

Hennes försvar av västerländska värderingar kan heller inte underskattas:

The truths of the Judaic-Christian tradition are infinitely precious, not only, as I believe because they are true, but also because they provide the moral impulse which alone can lead to that peace, in the true meaning of the word, for which we all long.

Så var det med den saken.

Dag Elfström