IDEOLOGI | Starka individer är något som liberaler tror på. Självständigt tänkande. Fria val. Orginalitet, mångfald och regnbåge – halleluja! Talet om starka individer och frihet må vara tilltalande, men består i huvudsak av floskler. Det är inte bara ett verklighetsfrånvänt dravel, det rör sig rentav om rena osanningar och illusioner. Och i slutändan leder de liberala flosklerna till en ointelligent ideologisk debatt – förödande för svensk politik, då tre av fyra regeringspartier säger sig vara liberala.
Den rationella människan - en myt?
1900-talet har motbevisat de flesta liberala teserna. Den starka individen har visat sig vara svag och bräcklig, och de starka individer som funnits har roat sig med att trampa på de svagare. Det fria tänkandet gav tidigt vika för demagogi och grupptryck, massvälde och politisk korrekthet. Det fria tänkandet visade sig ge vika för minsta påfrestning – hunger, förnedring eller rädsla. Självständigheten och rotlösheten har trissat på rädslan och fått människor att rösta på Hitler, utkämpa krig och bedriva etniska rensningar. 1900-talet skulle bli självständighetens århundrade, men blev istället förtryckets.
Hur blev det så? Massväldet, där de små gemenskaperna slagits sönder och alla människor likriktas utan känsla för gemenskap, bär den största skulden. Den industriella revolutionen drev de självägande och någorlunda självständiga människorna från landsbygden och gjorde dem till livegna i staden. Livet på landet bjöd förvisso på svält och fattigdom, men erbjöd ändå en frihet att påverka det egna och familjens liv. Liberalerna tycks inte ha förstått att den centralisering som de så friskt hejat på bit för bit ätit upp individens handlingsutrymme – till slut återstår bara bekvämligheten, att göra som massan.
Ytterligare en floskel griper tag i riksdagen: Människan sägs vara en rationellt tänkande varelse. All erfarenhet tyder på motsatsen. Människan må kunna reflektera någorlunda rationellt på ett universitet eller på en konstakademi där liberalerna håller till. Men med rädsla, stress eller bara lite upphetsning upphör det rationella tänkandet – kapaciteten, om människan nu besitter denna, är extremt känslig.
Med liberalernas hopplösa floskler om människosläktet känns misantropin hos den tyske filosofen Arthur Schopenhauer befriande: världen är absurd och människorna erbarmliga.
Andreas Braw
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Ytterligare en artikel i ToF:s artikelserie På grund. Jag dristar mig faktiskt att påstå, att denna artikel förvandlar en av sina teser till en bumerang.
Att det fria tänkandet — om det alls har funnits i någon ren och utbredd form i Europa under 1900-talet — » visade sig ge vika för minsta påfrestning» är inget stöd för en negativ kritik av det fria tänkandet. Det är snarare ett stöd för hypotesen, att politiker har svårt att släppa fram det fria tänkandet. Människor, som tänker själva, är ju som bekant svårare att styra, och med sådana människor bliver det svårare för politikerna att genomföra sina politiska och sociala experiment.
Vilka belägg har du för detta påstående? Det låter fullständigt vanvettigt och obildat i mina öron, men övertyga mig gärna om motsatsen. Att Hitler kom till makten beror på ett flertal av samverkande faktorer, bland annat den ekonomiska kris, som i allt väsentligt förstärktes enormt av villkoren i freden i Versailles. Det berodde varken på självständighet eller rotlöshet, utan på en blandning av det med rätta eller orätta upplevda förräderiet (Dolkstötslegenden), en antipati emot den av SSSR understödda kommunismen i Weimarrepubliken, och NSDAP:s löften om ekonomisk, kulturell, och militär återfödelse.
.
Det där är ju inget argument mot självständigt tänkande och fri vilja. Det är bara ett konstaterande, att man har skapat ett system, som icke tillåter något stort mått av självständigt tänkande och fri vilja. Det är en helt annan sak.
Återigen: Det där är inget argument emot människan som rationell varelse. Det är bara ett konstaterande, att människan är både hjärna och hjärta. Människan är ingen robot. Det är en helt annan sak.
Med all respekt måste man då ställa säg frågan vad det ”icke-liberala” alternativet skulle tänkas kunna ha varit till den utveckling som inlägget beskriver.
Rent historiskt, och som framgår av svaret ovan, innehåller inlägget avsevärda betänkligheter. Jag vill ytterligare belysa detta genom att kommentera påståeendet:
”Den industriella revolutionen drev de självägande och någorlunda självständiga människorna från landsbygden och gjorde dem till livegna i staden. Livet på landet bjöd förvisso på svält och fattigdom, men erbjöd ändå en frihet att påverka det egna och familjens liv.”
En första reflektion är att inläggsförfattaren helt det faktum att det i mångt och mycket var befolkningsökningen som drev människor från landsbygden. Landsbygden kunde helt enkelt inte försörja den växande befolkingen.
Ser vi här till de svenska förhållandena tog befolkningsökningen verklig fart i mitten av 1700-talet. Nyodling och hemmansklyvning räckte inte till för att hantera situationen vilket ledde till framväxten av något som kan liknas vid ett ”jordbruksprolitariat” med backstugesittare och torpare som tvingades bryta mark på ställen som inte var speciellt bärkraftiga. En annan del av lösningen var emmigrationen som tog full fart på 1800-talet.
En andra reflektion är att inläggsförfattaren nog inte har full kännedom om förhållandena i Europa när det gäller landsbygden. Det är förvisso sant att bönderna i Sverige (…och även Finland) hade en särställning när det gäller självägande och inflytande. Detta var dock på inget sätt kännetecknande för övriga delar av Europa där bondesamhället mycket mer präglades av storgods och kvarlevande feodalism.
Visserligen håller jag med Andreas Braw i den grundläggande kritiken av liberalismen, men jag måste ge TB rätt i att det nog brister i kännedom om förhållanden på landsbygden för 100-150 år sedan. Backstugsittare, statare, drängar och pigor eller ens torpare var ingalunda några självägande stolta ”medborgare” utan ett i stort sätt egendomslöst jordbruksproletariat. Den självägande bondeklassen bars alltid upp av en större skara arbetare på den svenska landsbygden. Det är förstås möjligt att de ändå levde bättre liv än det industriproletariat som uppstod i och med industrialiseringen.
Populisten: ”Backstugsittare, statare, drängar och pigor eller ens torpare var ingalunda några självägande stolta “medborgare” utan ett i stort sätt egendomslöst jordbruksproletariat.”
Men de levde i alla fall inte på socialbidrag. De flesta drängar och pigor sparade ihop till att köpa eget tillsammans, vilket de så småningom kunde. Dessutom var de del av en betydligt varmare bygemenskap än det kalla, anonyma storstadslivet som så många idag lever och där konsumtion är det enda sättet att försöka läka saknaden av sammanhang.
Och vad skiljer egentligen en förmögenhetslös löntagare idag från en dräng förr? Skillnaden var att förr kunde fler försörja sig själva, idag färre.
Av självklara skäl. Det är ju en rent anakronistisk jämförelse.
Att vara dräng var ju icke alltid en livstidskarriär. Icke sällan var det frågan om någon mellanson (som alltså icke ärvde fädernesgården), som tjänade dräng i några år, och sedan ingick äktenskap med någon lämplig bonde- eller torparedotter och därigenom fick en egen liten täppa (i brist på andra arvtagare kunde ju även mågen övertaga gården).
En lönearbetare utan fast egendom kan hyra sin egen bostad och därmed bilda familj. Drängar och pigor var fast på husbondens gård och bildade sällan familj, så länge de tjänade och bodde hos sin husbonde.
Utam att varken bekräfta eller dementera påståendet (jag har inga statistiska data i frågan) menar jag, att det icke har med Braws teser om själständigt tänkande och fri vilja att göra. Det har snarare att göra med det inskränkta samhällsklimat, som socialdemokraterna har skapat.
Söderbaum:
Med all respekt vill jag föreslå att du något fördjupar dig i det svenska bondesamhällets utveckling och historia.
Det du kommer att finna är att jordbruksproletariatet var ganska litet fram tills dess att befolkningsökningen tog fart under 1700-talets andra hälft. Grundproblemet blev då att jorden inte räckte. Även om nyodlingar och nya brukningsmetoder tillkom som tillät mindre hemmansdelar räckte det inte med hemmansklyvning utan gruppen av jordlösa blev större.
Att ”de flesta drängar och pigor sparade ihop till att köpa eget tillsammans” är ett påstående som det vore intressant att få belagt. Ett problem här är att det finns en ihopblandning av vad som avses med begreppen pigor och drängar (…ja historieundervisningen är tyvärr eftersatt i vårt land).
Ursprungligen betecknade begreppet piga och dräng ogifta söner och döttrar (…det finns en intressant artikel i senaste numret av Populär Historia som delvis berör detta). Som ogifta arbetade man vanligen som tjänstedräng och tjänstepiga på något hemman.
När sedan pigorna och drängarna gifte sig uppkom så behovet att få något eget. Här kunde hemmansklyvning vara en lösning men det kunde också finnas något hemman till salu som kunde köpas om man hade förutsättningar för detta.
När befolkningsökningen tog fart, vilket berörs ovan, blev det således allt fler som inte kunde beredas egna hemman. En lösning på detta under 1800-talet var torpen. Torpet som sådant var ingen nyhet utan hade sedan lång tid tillbaka varit ett organisera nyodling. Många av de torp som togs upp på 15- och 1600-tal utvecklades till hemman och skattlades.
I fallet med 1800-talets torp var det dock så att de ofta anlades i marker som kanske inte var så bärkraftiga. Detta ledde till att det blev svårt med försörjningen och när även dessa torpares barn växte upp accentuerades problematiken.
Tidsmässigt sammanfaller detta med industrialiseringen. Många flyttade därför till städerna. År 1850 arbetade 3/4 inom jordbruket, år 1900 hälften och vid senaste millenieskiftet 3 procent.
En annan lösning var emigrationen som var mycket omfattande.
Trots industrialisering, torp och emigration blev dock människor över. Dessa backstugesittare och inhysespersoner levde under knappa förhållanden och fick ofta lita till andra medmänniskors omsorg och dåtidens ”socialbidrag” som utgjordes av fattigvården. Att ingen levde på socialbidrag stämmer alltså inte riktigt.
Att man levde under en ”varmare bygemenskap” i äldre tider är mycket möjligt. Det du dock förbiser i detta sammanhang är laga skiftet som innebar att de gamla tätt sammanhållna byarna splittrades när gårdarna flyttades ut på utmarkerna. Även detta är något som otvivelaktigt måste beaktas när det gäller gemenskapen mellan människor i gågna tider.
Tilläggas kan att torpare ofta (oftast?) inte hade någon egen odlingsmark överhuvudtaget, inte ens ett litet potatisland (torpet stod ju på husbondens mark). Man gjorde dagsverken åt husbonden och fick för detta betalning antingen i mat, eller (vilket blev vanligare med tiden) reda pengar. Man var beroende av att arbeta åt någon annan på dennes marker för att förtjäna sitt uppehälle. Dagens lönearbetare kan på sätt och vis jämföras med dessa torpare.
Oj, vilket komplicerat och tankeväckande inlägg! Det öppnar Padoras (epistemologiska) ask.
Andreas Braw,
jag är lite perplex och därför nyfiken på hur Du skulle definiera eller beskriva begreppet ”rationalitet”. Liknar Du det med ”logik”, ”förnuft”, ”förmågan att fastställa sanningen”, eller ”mäniskans kognitiva processer/tänkande”? Eller kanske med något annat?
Hälsningar,
Giulia
Jag instämmer med Michaël Lehmans kommentar:
”Det där är inget argument emot människan som rationell varelse. Det är bara ett konstaterande, att människan är både hjärna och hjärta. Människan är ingen robot. Det är en helt annan sak.”
Vilka vackra och visa ord!
Dessutom tycker jag helt enkelt att ”förnuft” inte är lika med ”logik” och att den mänskliga hjärnan är både logisk och instinktiv/impulsiv.
Vårt förnuft är bara bristande och inadekvat om man utgår från ett dogmatiskt (alltför optmistiskt) rationalistiskt syn på ”förnuftet” (d.v.s. att enbart förnuftet är alla tings mått och att, med dess hjälp, kan alla problem lösas). Jag förstår att, i jämförelse med sådana förväntnigar, kan det mänskliga förnuftet bara framstå som misslyckat och bristfälligt (kanske till och med obefintligt), men man behöver inte nödvändigtvis utgå från denna rationalistiska dogm.
Jag tycker till och med att det är viktigt för en konservativ tänkare att undvika den här fällan.
Hälsningar,
Giulia