Höger, vänster eller bara korkat?
PÅ DJUPET | Med anledning av den debatt i kommentatorsfältet som uppstått efter Patrik Magnussons inlägg ”Det högerextrema våldet lika omfattande som det vänsterextrema”, tänkte jag skriva några rader om hur jag ser på debatten om ordet högerextrem.
Är det rättvisande att kalla fascistiska och nazistiska grupper för högerextrema? Jag tycker frågan om hur man ska placera in fascistiska och nazistiska grupperna i ett höger-vänster resonemang är svår. Till och med mycket svår. Men att ordet högerextrem idag är ett missvisande, och rent av felaktigt begrepp, dristar jag mig ändå till att hävda.
Ideologiska likheter och olikheter
Rent ideologiskt är frågan komplex. Historiskt har höger varit liktydigt med att värna kung, moral, kyrka och fosterland. Och det kan man också säga att fascister, ja till och med nazister, gjort anspråk på att göra – om än med reservation för kyrkan. Men det fria och organiskt framväxta civilsamhället som är det all konservatism bygger på, är onekligen samma bruna elelement svurna fiender till. Också det faktum att det estetiska står över det moraliska för fascisten, när det för högermannen är tvärt om, utgör en klar skiljelinje. De fascistoida idéströmningarna är också totalitära, de förminskar människan till att blott vara en kugge i ett maskineri. Vilket tveklöst är en tydlig likhet med kommunismen. En bestämd kollektivism är således en klar likhet mellan de bruna och de röda.
Men om vi tar bort ideologin och istället tittar på historiska fakta och historiska kopplingar. Inte heller här är bilden entydig.
Historiska kopplingar till höger…
Den finns ofrånkomligen en hel del exempel på konservativa grupper som radikaliserats för att sedan bli fullfjädrade fascister. Sveriges Nationella Ungdomsförbund som i halvannat decennium agerade som Högerns ungdomsförbund, för att sedan totalt spåra ur, är kanske det tydligaste svenska exemplet.
Internationellt brukar det pekas på att den tyska högern under Weimarrepubliken till stor del bestod av de så kallade frikårerna, som sedermera blev en viktig del i nazisternas framgångar. Den parlamentariska tyska högern la sig också platt för nazisterna, vilket givetvis är ett beklämmande faktum. Men oftast, när högergrupperingar och fascistoida grupper har haft otillbörlig kontakt har det handlat om kampen mot kommunismen. Hatet mot bolsjevikerna har varit så brinnande i såväl högerkretsar som bruna kretsar att historien dessvärre ger oss ett antal exempel på hur grupperingarna idkar osunt samarbete.
Detta faktum är vänstern noga med att påpeka så ofta de får möjlighet. Men ibland blir deras guilt by association rent av löjlig. Den svenska arbetarerörelsens mästare på denna typ av historisk förvanskning är tvivels utan Karl N. Alvar Nilsson. Denne har bland annat försökta göra kopplingar mellan vår nuvarande kung och nazister genom att påpeka att kungen bott eller ätit middag hos folk som i sin tur tjugo år tidigare intervjuats av någon nazistanstruken tidning. Demokratisk Allians och Tidsskriften Contra har samme Nilsson i åratal försökt kasta skit på i hopp om att den bruna färgen ska fastna. De flesta har vid detta laget klassat ut Karl N. Alvar Nilsson som en konspirationsteoretisk sosselakej, men han har uppenbarligen fortfarande gott anseende i arbetarerörelsen.
… och till vänster
Nils Flyg (1891-1943). En av Lars Ohlys föregångare. Nationalmarxist och nazisympatisör.
Den svenska högern saknar tyvärr en motsvarighet till Nilsson. Det är synd, för det saknas inte direkt underlag att arbeta med om jag uttrycker mig milt. Det finns nämligen minst lika många exempel på oklara gränsdragningar mellan socialister och fascister, och mellan socialister och nazister. I Sverige är det tydligaste, och tyvärr mest bortglömda, exemplet på detta historien om socialistiska partiet och Nils Flyg.
Typografen Nils Flyg var ordförande i kommunistiska partiet, det vill säga nuvarande vänsterpartiet, mellan åren 1924 och 1929. Men som vi alla vet så delar alltid kommunister på sig med jämna mellanrum, precis som amöbor som någon påpekat. Nils Flyg blev genom diverse splittringar, och splittringar av splittringar, bildare av Socialistiska Partiet under första hälften av 30-talet. Detta parti utvecklades ganska snabbt till en rödbrun smörja med starka och öppet deklarerade sympatier för nazityskland. Och de hade riksdagsrepresentation fram till 1940. Partiet upplöstes efter Nils Flygs död 1943. Vänsterpartiet har alltså haft en nazisympatisör som partiledare. Onekligen ett faktum som inte uppmärksammas vidare ofta. Den som önskar fördjupa sig i ämnet Nils Flyg rekommenderas att inhandla Håkan Blomqvists bok Gåtan Nils Flyg och nazismen (Carlssons bokförlag, 1999). Även den svenska socialdemokratin har haft vissa spår av förbruning genom åren. Makarna Myrdals förslag får väl i det närmaste betraktas som någon form av socialfascism. Tvångssteriliseringarna ligger också socialdemokratin i fatet i dessa sammanhang.
De svenska 30-tals nazisterna under Sven Olof Lindholm var tydlig av sitt betonande av att de var socialister och de bytte också mycket riktigt namn till Svensk socialistisk samling. Det finns också gott om motsvarande internationella exempel. Benito Mussolinis Italienska fascister bildades som en utbrytning ur det socialistiska partiet i Italien. Likaså var de brittiska fascisterna under sir Oswald Mosley en produkt av att vänsterfallangen i Labour-partiet brutit sig ur. Det är heller ingen tvekan om att den fanatiska judehataren Wilhelm Marr, upphovsmannen bakom ordet antisemit, var en utpräglad och övertygad socialist.
Och exemplen är många fler. Men vi högermän har ju som tidigare konstaterats ingen motsvarighet till Karl N. Alvar Nilsson som godmodigt sammanställer dem och drar långtgående konsekvenser av dem. Kanske ett framtidsprojekt för Timbro?
Oklara slutsatser
Vad blir summan av kardemumman av allt detta? Ja, jag vet inte. Men att säga att nazismen och fascismen entydigt skulle vara högerideologier är tvivels utan lögnaktigt. Begreppet mittenextremister är kanske det mest rättvisande, även om det nog uppfattas som ett oxymoron i de flesta kretsar. Men om man måste välja så blir det svårt att inte hävda att de bruna snarare ligger åt vänster, deras radikala och kollektivistiska drag är ofrånkomliga. Även när det handlar om den mer moderna skalan så torde de snarast placeras på den vänstra kanten utifrån sin skepsis till fria marknader och allmänt icke-frihetliga hållning. Vad höger-vänster kan menas beteckna i vårt nuvarande debattklimat är dock en aningen öppen fråga och därför svårdefinierbart att placera dem på.
Begreppet högerextrem är så inpräntat att det onekligen ser ut att vara med oss, i betydelsen fascistoid, under en överskådlig framtid. Är då frågan värd att problematisera? Jag tror det. Jag kallar mig höger och gör det med både stolthet och glädje. Om man då är höger men lite radikalare än exempelvis undertecknad, blir man då högerextrem – ergo brun? Självklart inte. Och det är där någonstans jag tror vi måste börja. Vi måste rentvå begreppet höger.
Dag Elfström
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Denna fråga är viktig och intressant och inlägget innehåller många tänkvärda infallvinklar.
För mig är det två avgörande punkter som säger att facism och nazism definitivt inte hör hemma till höger.
Det första av dessa är de ifrågavarande ideologiernas kollektivistiska inriktning vilket i inlägget belyses genom förljande text:
”De fascistoida idéströmningarna är också totalitära, de förminskar människan till att blott vara en kugge i ett maskineri. Vilket tveklöst är en tydlig likhet med kommunismen. En bestämd kollektivism är således en klar likhet mellan de bruna och de röda.”,
Detta är en fråga om grundläggande människosyn varför den är central och därigenom överrider de flesta andra aspekter.
Den andra punkten som inlägget inte tar upp är ekonomi och ekonomiskt system. Facismen är onekligen behäftad med korporativitiska och protektionistiska synsätt. Detta gör att denna ideologi ligger långt ifrån marknadsekonomiska principer som ju normalt placeras på den högra sidan av den politiska skalan.
När det gäller faktorer som skulle kunna motivera de ifrågavarande ideologiernas placering på högersidan säger inlägget:
”Historiskt har höger varit liktydigt med att värna kung, moral, kyrka och fosterland. Och det kan man också säga att fascister, ja till och med nazister, gjort anspråk på att göra – om än med reservation för kyrkan”.
Att det finns en fosterländsk/nationalistisk parameter här går inte att förneka. Om sedan denna parameter bryts ned och analyseras ytterligare är jag dock inte lika säker på att det är samma beståndsdelar som bygger upp denna inriktning.
När det gäller ”att värna kung” är jag nog tveksam till om detta är en likhet. Visst, i Mussolinis Italien fick monarkin bestå men det var på nåder. I Tyskland däremot hyste Hitler knappast någon önskan omn att återinföra monarkin. Även om exkejsar Vilhelm inledningsvis hyste en viss förhoppning om restauration blev han mer och mer skeptisk mot Hitler och nazismen och hans sonson prins Louis Ferdinand var direkt involverad i 20-juli attenatet mot Hitler. I Tyskland fanns det också hela tiden en skepsis mellan de nazistiska makthavarna och den gamla monarkistiska preussiska adeln som fortfarande var en viktig del av officerskåren.
Även när det gäller att ”värna moral” är jag tveksam till likheterna. Det som kan ligga något i att det funnits en vilja att värna ”högre värden” men när det gäller de specifika värdena har jag en känsla av att det finns ganska stora skillnader då facismen/nazismen har en helt annan syn på människovärdet än vad människor med en liberal eller värdekonservativ människosyn har.
De rörelser som idag betecknas som ”högerextremistiska” är dels rent rasistiska organisationer och dels organisationer som är ”främlingsfientliga” i skiftande grad.
Den första kategorin kan tvivelsutan placeras in under nazismen. Svenska Motståndsrörelsern är ett exempel (www.patriot.nu). Denna har med ovanstående resonemang ingenting med höger att göra.
Ett exempel på den andra kategorin är Sverigedemokraterna (SD). Den bild jag får när jag tar del av detta partis program är att detta är partiet för inskränkta gråsossar som inte förstår att vi lever i en föränderlig värld och som inte förmår att utvidga tanken utanför den egna altanens eller balkongens trygga värld. Inte heller detta särskilt mycket höger.
Alltså det är hög tid att rentvå begreppet höger och befria det från alla associationer till avgrundens ideologier.
Vad däremot både nationalsocialism, fascism och socialism är – är att de alla är totalitära idéströmningar.
Genuin höger är inte totalitär och definitivt inte konservatismen. Det är där skiljelinjen går.
Högerextrema och vänsterextrema borde iställets kallas för totalitärer eller totalitära rörelser.
Konservatismen värnar den lilla världens rätt att vara ifred från furstens eller statens pekpinnar och skulle aldrig drömma om att ge staten rätt att förbjuda barn att leka på visst sätt och utbilda tjänstemän i att få barn att tänka rätt som i fallet med genuspedagoger – dessa kvacksalvare på det politiskt korrektas fält.
Det finns helt klart en konservativ ådra i fascismen, frågan är snarare om man kan sätta likhetstecken mellan fascism och nazism. Ingen rumsren höger eller vänster vill kännas vid någon totalitarism.
Det är väl så enkelt att termen ”Högerextrem” har satts av kommunister.
Kommunismen och nazism, fascism tillhör ju samma familj men för en kommunist så är ju varje avvikelse från partilinjen något reaktionärt eller högerextremt.
De tillhör alla samma familj ja… och kommunismen är totalitärast av dem alla och det säger ju inte så lite med tanke på sällskapet.
Förhållandet mellan konservatism/liberalism och nazism/fascism å ena sdan och socialism/kommunism och nazism/fascism å den andra är ju ett spännande ämne som lätt skulle fylla en hel bok.
För att göra en lång historia kort tycker jag att det är uppenbart att det finns mycket släktskap mellan kommunism/socialism och nazism/fascism (kollektivismen, antikapitalismen, revolutionsromantiken m.m), medan förhållandet vad avser högern vs nazism/fascism snarast är det motsatta. De är varandras motpoler på punmkt efter punkt, liksom högern och kommunismen är varandras motpoler.
Jag tycker således att det inte borde råda något tvivel om att begreppet ”högerextremist” är felaktigt om man avser nazister, fascister och deras nutida avläggare. Frågan är hur man kommer ur det begreppsmässiga skruvstäd som vänstern satt oss i? För det är klart att det ligger i deras intresse att begreppet består.
Själv har jag tidigare varit inne på att de tankeströmningar som omfattas av t.ex. SD bäst beskrivs med termen nationalism. Det tror jag också är en beskrivning de själva skulle kunna acceptera. Nationalismen är kollektivistisk och om inte negativ till så i alla fall ambivalent inför marknaden. Nationalismen kan också rymma ett revolutionärt tankesätt.
Nationalism som inte vägs upp av andra värderingar, som vikten av demokrati, individens rättigheter, maktdelning och civilsamhälle, riskerar lätt att bli extrem. Värnandet av den egna nationen kan slå över i hat mot andra folk. Det är denna osunda nationalism som präglar de människor som pryder sig med hakkors och som sprider skräck bland invandrare på gator och torg. De är Extremnationalister.
Om nu dessa extremister inte är högerextremister, utan extremnationalister, eller som Dag inte utan poänger föreslår, centerextremister, vilka är då högerextremister? Finns det överhuvudtaget sådana?
Håller vi oss till den i huvudsak ekonomiska definition på höger-vänster som är vanlig borde rimligen högerextremisterna vara marknadens mest extrema försvarare, nyliberalerna. Spinner vi istället på värnandet för civilsamhället och individens frihet, så kanske vi landar i någon slags anarkokonservativ eller libertariansk högerextremism. Annars uppfattar jag den klassiska högerns ståndpunkt som själva antitesen till just extremism. Det handlar om måttfullhet och pragmatism.
Ja, inte vet jag om någon blev klokare av detta. Själv känner jag mig mest snurrig. Är nog dags att sova. Godnatt.
Russell Kirks klassiska formulering av konservatismens principer lyder så:
* Tron på en transcendent ordning, baserad på gudomlig ordning eller en naturlig lag.
* En förkärlek för den mänskliga existensens mångfald och mysterium.
* Övertygelsen att samhället behöver hierarkier och klasser som uttrycker naturliga olikheter.
* Tron att det finns ett nära samband mellan privategendom och frihet.
* Tron på sed, konvention och hävd.
* Erkännande av att innovation bör ske i enlighet med existerande traditioner och sedvänjor, vilket innebär respekt för det politiska värdet av klokhetens dygd.
Det är egentligen endast på en punkt som fascismen delar den konservativa synen, nämligen ifråga om behovet av hierarkier. Fast här gör man en karikatyr av principen. Naturliga hierarkier blir ledarskapsdyrkan och auktoritära ideal.
Fascister kan förstås orda om moral och transcendens, men det är inte den konservatives eviga sanningar. Det är ofta ett desperat försök att sätta något istället för vänsterns/liberalernas flum och dagsländor. I bästa fall tillgriper man traditionell moral eftersom den finns till hands som ett alternativ, men det kan lika gärna vara något annat. Nihilismen är ett framträdande element. Typiskt nog är Nietzsche deras profet. Idag är postmodernismen fullt gångbar i dessa sammanhang. Att Tyskland under det Tredje riket inte precis var något dygdemönster behöver knappast påpekas.
Fascismen är en revolutionär rörelse. Den identifierar många av det moderna samhällets återvändsgränder, och därför kan vi finna beröringspunkter, men den sitter fast i den moderna revolten. Man brukar tala om konservativ revolution eller radikal konservatism som en strömning som står fascismen nära. Standardverket är Armin Mohlers Die konservative Revolution in Deutchland I-II (3. uppl. 1989). Termerna antyder riktningens ambivalens.
Denna riktning är intressant såtillvida som det traditionella samhället med dess värden och institutioner urholkats i mycket hög grad och ter sig svåra att återupprätta. Frågan blir då om de två sistnämnda av Kirks principer är giltiga i dagens situation. Har motkulturen bemäktigat sig samhället så till den grad att man måste krossa deras välde och därmed den nya kultur vi lever i och bygga något nytt?
I så fall skulle det inte ligga en inneboende motsättning mellan traditionellt konservativa och konservativa revolutionärer, inte på alla punkter i alla fall. Det skulle mer handla om en bedömning av situationen och vad som behöver göras. Men Mohler konstaterar att till den konservativa revolutionen hör ”endast den som angriper grundvalarna för framstegets århundrade och inte bara vill återupprätta någon form av ancien régime” (I s. 11). Tydligen är han mer nyskapande än vad termen konservativ kan tänjas till att betyda.
Alltnog, höger-vänster-skalan är endimensionell och därmed ett väldigt trubbigt instrument för att fånga politiska dimensioner. En bättre (om än inte perfekt) modell är en cirkel, där man kan närma sig fascismen från två håll, både från socialistisk och konservativ riktning. Modellen gör det också lättare att se nyanser inom fascismen. Denna insikt gör det inte mindre angeläget att visa att fascismen i sina typiska manifestationer ligger närmare socialismen än konservatismen.
Höger-vänsterskalan är i sig värdelös om man ska gå in på ren ideologi och den blir mer värdelös för extrema ideologier. Däremot fungerar den hyfsat i dagligt tal om etablerade partier i de flesta västländer.
Men nationalsocialismen och fascismens förhållande till konservatism är ändå ett intressant ämne. Jag tycker folk i diskussioner om det här ofta glömmer att skilja på nationalsocialism och fascism – jag tycker inte man kan sätta likhetstecken däremellan.
Nazismens totalitära styre, radikala syn på samhället, ofta antikristna synvinkel, vetenskaplig utopism etc är allt annat än konservativ. Ekonomipolitiken är inte heller direkt konservativ, om någon är den väl en mix mellan socialism och kapitalism… Hur som helst tycker jag inte man kan kasta över nazismen åt vare sig höger- eller vänstersidan; till viss del eftersom jag tycker försöken få båda sidorna att göra nazismen till ”borgerlig” eller ”socialistisk” är lite löjliga i längden. Mittenextremism fungerar säkert bra, även om termen i sig visar att höger-vänsterskalan är allt annat än optimal. Varför inte ha en ekonomisk axel, fri marknad kontra planekonomi; samt en internationalism kontra nationalism-axel; en som tar upp totalitarism kontra rättssamhälle, yttrandefrihet, etc; och en som tar upp konservativ ställning i moral/kultur-frågor kontra en radikal.
På en sådan skala vore nazismen starkt nationalistisk, totalitär, konservativ i moralfrågorna och i mitten i ekonomifrågorna. Samt med en stor dos tänkande om olika rasers olika värden. Libertarianism vore i teorin utan position i nationalism-axeln men i praktiken internationalistisk, icke-totalitär, radikal i moralfrågorna och kapitalistisk i ekonomifrågorna. Och så vidare, och så vidare.
Fascismen är en annan historia. Om vi med fascism bara menar Benitos gamla idéer – vilket jag tycker är den rimliga definitionen istället för pajasdefinitionen där allt man inte tycker om är fascistiskt – så är fascismens förhållande till konservatism väldigt likartad nazismen.
Men många brukar också klassa t ex Franco och andra sydeuropeiska/sydamerikanska diktatorer som fascister. Räknas de som fascister är det ingen tvekan om att deras fascism ligger närmare konservatism än socialism. Traditionell moralsyn, tro på Gud, Kung och Fosterland, socialkonservativ ekonomipolicy, stark antikommunism… klart närmare konservatism än socialism/socialdemokrati.
”Också det faktum att det estetiska står över det moraliska för fascisten, när det för högermannen är tvärt om, utgör en klar skiljelinje.”
Väldigt intressant påstående, som jag tror stämmer. Skulle gärna se en utveckling av det, dock.
”Men många brukar också klassa t ex Franco och andra sydeuropeiska/sydamerikanska diktatorer som fascister. Räknas de som fascister är det ingen tvekan om att deras fascism ligger närmare konservatism än socialism.”
Problemet är väl att man då närmar sig pajasdefinitionerna. Franco utnyttjade Falangen och delade makten med dem och resultatet blev att de fick ett inflytande. Hans egen position har jag svårt att se som annat än konservativ. De sydamerikanska diktatorerna är kort och gott klassiska despoter.
Men visst, det finns sådana som intagit positioner någonstans mellan fascism och konservatism. Alla ideologier innehåller variationer och nyanser och kan kombineras med en rad andra ideologier på olika sätt.
Ja, jag instämmer: Mussolinis Italien är den enda fascistiska stat världen sett. Franco är mer eller mindre konservativ.
Ideologiskt är det säkert så, som framgår av ovan, att Mussolinis Italien varit den enda facistiska staten. Frågan man då ställer sig är om facismen är en mer eller mindre död ideologi utan egentliga anhängare. Någon som kan utveckla detta?
Nazismen däremot lever på olika sätt inom rasistiska organisationer. I vårt land har vi t.ex. Svenska Motståndsrörelsen (SMR). Tittar man närmare på hur denna rörelse beskriver sig på sin hemsida är min bild att den intellektuella nivån är oerhört låg och att nog också den ideolgiska stringensen lämnar en del övrigt att önska om det hela skulle skärskådas. Men trots allt som ideologi lever nazismen vidare.
”Frågan man då ställer sig är om facismen är en mer eller mindre död ideologi utan egentliga anhängare. Någon som kan utveckla detta?”
Jag tror det är ytterligt få som är fascister i denna egentliga mening. Kanske några P2:are och en och annan tredje positionenare.
I all relevant praktisk betydelse är fascismen en död ideologi.
Den var levande vid en viss historisk tidpunkt, 1920-talets Italien, där man hade till en början hade en radikal social sida parat med nationalism och stats- och mytdyrkan.
Pajasdefinitionens ”fascister” är som ovan nämnts något annat.
Ett specialfall av pajasdefinition på fascism är vänsterns fallenhet för att undvika termen nazist, och istället kalla allt nazistiskt för fascism. Förmodligen är det väl ändelsen socialsim i nationalSOCIALISM, så låter lite illa i deras öron, och som är bara alltför avslöjande vad det handlar om – en variant på deras egen sjuka ideologi.
PatrikM:
Tror att du har helt rätt.
Riktigt pinsamt är det ju att en av de svenska nazistorganisationerna, Svenska Motståndsrörelsen (SMR) (www.patriot.nu) på sin hemsida säger sig verka för nationalism och SOCIALISM. Nu är det väl i och för sig så att det mesta på denna sida är rena rappakaljan varför det kanske inte är helt säkert att man förstår alla ideologiska implikationer av det som sägs.
Hur som helst tycker jag mer och mer i denna diskussion lutar åt att det berörda extremisterna bör kallas nationalsocialister och inget annat.
”Ett specialfall av pajasdefinition på fascism är vänsterns fallenhet för att undvika termen nazist, och istället kalla allt nazistiskt för fascism.”
Det är intressant att notera att i Sovjet var termen nationalsocialism så tabu att de ryssar jag talat med inte ens känt till någon sådan term.
Jag skulle vilja återkomma till en fråga som jag var inne på i kommentarerna till Patrik Magnussons artikel om det högerextrema våldet. Hur bör en organisation som Nordiska förbundet klassificeras?
Som jag ser det är Nordiska förbundet den enda nationalistiska rörelse som har några som helst utsikter att göra sig bred. Man har lagt rasromantiken och skinheadskulturen åt sidan. Istället ägnar man sig uteslutande åt opinionsbildning, framförallt genom bloggportalen http://www.motpol.nu som håller en helt annan intellektuell nivå än de mer nazistinfluerade motsvarigheter som omnämnts tidigare i diskussionen.
Jag tillstår gärna att jag själv har svårt att sortera in Nordiska förbundet och Motpol i något ideologiskt fack. Klart är emellertid att beteckningen högerextremism är fullständigt missvisande. De tongivande skribenterna är framförallt Oskorei och Solguru. Deras texter präglas ofta av en långt driven skepsis mot hela det moderna samhällsbygget. Bland husgudarna återfinns tänkare som Alain de Benoist, Oswald Spengler, Ernst Jünger och Julius Evola.
Kanske kan radikalkonservatism vara en lämplig beteckning?
Har inte koll på alla motpol-bloggar, men Oskorei och Solguru är allt annat än nationalsocialister. Finns ingen poäng att sätta likhetstecken mellan etnisk medvetenhet och nationalsocialism. Följer Oskorei regelbundet; väldigt bra och intressant blogg.
Howard Hughes:
Jag tror inte att det finns några nazister på Motpol. Radikalkonservatism är den bästa etikett jag kan komma på.
Oskorei är en väldigt bra bloggare. Även om jag ofta tycker att han är fel ute är det alltid välskrivet. Dessutom är han makalöst produktiv. Under de senaste 24 timmarna har han presterat tre ganska långa, genomarbetade artiklar om de mest skiftande ämnen: ett inlägg om uigurernas situation i Kina, en reflektion över Arne Ankas politiska sympatier, samt en recension av filmen Coraline.
Herr Elfström:
”Om man då är höger men lite radikalare än exempelvis undertecknad, blir man då högerextrem – ergo brun? Självklart inte.”
Jag tror att, i detta fall, borde man problematisera begreppet ”extrem”. Vad innebär det? När blir man ”extrem”?
Personligen tror jag att en ideologi blir ”extrem” när den (nästan) bara är reaktiv till sin natur och när den (nästan) bara syftar på att opponera sig mot någonting (t.ex. mot snabba, djupa förändringar, eller, tvärtom, mot försiktiga förändringar och traditionerna) utan något annat betydesfullt idémässigt innehåll än själva reaktionen/kritiken/upproret.
När en människa (eller, snarare sagt, hans ideologi) är ”extrem”, spelar det troligen ingen roll vilket prefix som man väljer för att sätta etikett på den. ”Extrem” är en självtillräcklig och tillräckligt ond egenskap/beteckning.
Hälsningar,
Giulia