De Handikappades Riksförbund och DN ondgör sig över att politikerna i Stockholm delar ut serveringstillstånd till icke-handikappanpassade uteserveringar. Och oppositionen i Stockholms stadshus är likaledes förbannade. Detta strider mot något beslut att Stockholm ska vara ”världens mest tillgängliga huvudstad”, hävdas det.
Man får gärna lobba för mer tillgängliga serveringar men till syvende och sist handlar det om att restaurangerna själva måste få bestämma hur tillgängliga de ska vara. Rökallergiker kan inte heller sitta på uteserveringar. Parfymöverkänsliga kan knappast trängas i full bekvämlighet på discogolvet. Nyktra alkoholister kan inte gå ut på nattklubb och ta en Cola utan att utsättas för en alkoholexponerad miljö. Få restauranger har menyer i blindskrift. Och så vidare.
Utgångspunkten kan aldrig vara minoriteten. Om det med ringa besvär går att underlätta för en minoritet, så visst, men att ställa krav på att allt ska vara minoritetsanpassat är inte rimligt.
Dag Elfström
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Enskild egendom är enskild egendom. As simple as that. När skall socialisterna lära sig att förstå det?
”Enskild egendom är enskild egendom. As simple as that. När skall socialisterna lära sig att förstå det?”
Tja, den dag de inte längre är socialister, antar jag.
Men snälla — det här handlar väl inte om egendom?
Egendomligt blir det emellertid när inläggsförfattaren jämför fysiskt handikappade med parfymallergiker. Det visar på en tydligt brist på empati och inlevelseförmåga. Du råkar förmodligen själv vara befriad från fysiska handikapp som försvårar din vardag, utgår jag ifrån.
Att jämföra fysiskt handikappade med parfymallergiker visar på en medveten vilja att förlöjliga en allvarlig problematik som drabbar många medborgares vardag.
Visst stämmer det att det inte går att vara varenda minoritet till lags. Men man får väl se till vad som är rimligt. Att inte kunna äta en god bit mat eller ta en öl med vänner bara för att man råkar ha ett fysiskt handikapp tycker inte jag är acceptabelt i ett i-land som Sverige.
Dag, försök åtminstone att sätta dig in i andras liv — de som inte är lika lyckligt lottade som du. Det är lätt att i all hast slänga ur sig irritation över sådant som stör en. Och att som Michaël Lehman och Patrik M raljera över ”socialism” tycker jag är både absurt och osnyggt. Sansa er.
Jo, det är precis vad det handlar om. Det är upp till den enskilde näringsidkaren att själv avgöra, vilka han vill ha som kunder — precis som det är kundens rätt att avgöra, i vilken affär han icke vill handla.
Frederick:
Jag är för rätten att diskriminera, så väl för enskilda som för företag.
Staten och det offentliga kan försöka skapa ett samhällsklimat där näringsidkare själva ska vilja anpassa sig så gott det går till minoriteternas fördel. Men det måste vara deras eget val. Och att raljera om att jag inte har någon medkänsla är ganska lågt, jag har både vänner och släkt som är rullstolsbundna.
Att kräva att alla serveringar ska vara handikapanpassade faller på sin egen orimlighet. Då skulle ju alla näringsidkare som inte har lokaler på bottenplan tvingas investera stora belopp i anordningar som hissar etc som det inte ens är säkert att lokalerna tillåter.
Att lagstifta här vid lag är, som Michaël så förtjänstfullt påpekat, en oacceptabel intervention i den fria marknaden.
Dag
Att du vänner och släkt som skule vara rullstolsbundna var väl ett ganska barnsligt försvar, i sådanafall gör det dig än mer oempatisk. Är du arg för att Handikappades Riksförbund driver dessa frågor, eller vad är det du vill ha sagt bortsett från att du är mot att det offentliga rummet handikappsanpassas?
Uteserveringar finns såvitt jag kan se oftast på offentlig mark som trottoarer och torg, det är fullt rimligt att kräva att kommunen säkerställer att verksamhet som bedrivs där ska vara tillgänglig för alla.
Om det finns andra begränsingar för uteserveringar på tak eller terasser så kan man ha åsikter om huruvida detta är rimligt och skriva en arg artikel om hur detta inskränker på näringsidkares rätt att bedriva sin verksamhet. Men man väljer sina strider, ser jag…
Dag: ”Och att raljera om att jag inte har någon medkänsla är ganska lågt, jag har både vänner och släkt som är rullstolsbundna.”
Jag håller här med Klaus Hempe. Om det du säger stämmer återspeglar det knappast din förmåga till empati. Det påminner om det som rasister ibland hörs säga — ”många av mina vänner är invandrare”.
Dag: ”Jag är för rätten att diskriminera, så väl för enskilda som för företag.”
Du ska ha heder för att du är ärlig och vågar stå för detta. Dock tycker jag inte att denna ståndpunkt är särskilt hedervärd i sig. Ganska osmaklig och människoföraktande, faktiskt.
”Att lagstifta här vid lag är, som Michaël så förtjänstfullt påpekat, en oacceptabel intervention i den fria marknaden.”
Jag vet inte om du anser dig vara konservativ, men jag förmodar det då du skriver för detta forum. Att då hävda den fria marknades överhöghet på det sätt du gör hänger snarare ihop med frimarknadsradikalism.
So? Vissa människor vill man icke ens äta sin frukost med. Varföre skall staten då tvinga en att göra det? Kalla det »osmakligt» och »människoföraktande», om du vill. Faktum kvarstår: till vilka en näringsidkare vänder sig, formulerar han själv i sin affärsidé. Icke staten.
Och det är alltså konservatistiskt, att staten bestämme, vilka, som skall kunna vara kunder hos en viss näringsidkare?
Michaël:
”So? Vissa människor vill man icke ens äta sin frukost med. Varföre skall staten då tvinga en att göra det? Kalla det »osmakligt» och »människoföraktande», om du vill.”
Quoi? Menar du att du inte vill äta frukost med handikappade? Ja, tack — jag vill kalla detta osmakligt och människoföraktande.
”Och det är alltså konservatistiskt, att staten bestämme, vilka, som skall kunna vara kunder hos en viss näringsidkare?”
Om det är ”konservatistiskt” eller inte kan jag inte uttala mig. Däremot har konservatismen rent historiskt inte haft några problem med sociala reformer i statlig regi. Dogmatisk marknadstro har däremot aldrig varit en central konservativ princip.
Nej, det skrev jag icke. Jag skrev, att man icke ens äta sin frukost med vissa människor. Det har icke att göra med, huruvida de har ett (fysiskt) handikapp eller icke. Det har nog snarare att göra med vissa typer av mentala och sociala handikapp, som är alldeles för utbredda i Sverige. Det handlar alltså icke om handikappade, utan om principen att själv få välja.
Det här är ingen social reform, det är politisk ingeniörskonst. Och att försvara privat äganderätt är ingen »dogmatisk marknadstro». För övrigt har konservatismen historiskt inte haft någon egen ekonomisk teori alls, varföre många av dess företrädare har orienterat sig mot marknadsekonomien.
Michaël: ”Nej, det skrev jag icke. Jag skrev, att man icke ens äta sin frukost med vissa människor. Det har icke att göra med, huruvida de har ett (fysiskt) handikapp eller icke. Det har nog snarare att göra med vissa typer av mentala och sociala handikapp, som är alldeles för utbredda i Sverige. Det handlar alltså icke om handikappade, utan om principen att själv få välja.”
Så, om jag förstår dig rätt är nyckelordet ”icke”?
Michaël: ”Det här är ingen social reform, det är politisk ingeniörskonst. Och att försvara privat äganderätt är ingen »dogmatisk marknadstro». För övrigt har konservatismen historiskt inte haft någon egen ekonomisk teori alls, varföre många av dess företrädare har orienterat sig mot marknadsekonomien.”
Här har inte varit någon stavningsreform heller ser jag. Eller har konservatismen stått opåverkad av denna?
Så många frågor, så få svar, så lite tid.
Gokväll!
”Men snälla — det här handlar väl inte om egendom?”
Jo, det gör faktiskt det. Det handlar om huruvida det är staten eller den enskilde som skall bestämma t.ex. hur en affärslokal skall vara planerad och utrustad.
Sedan handlar det inte bara om det. Jag förstår mycket väl att en person i rullstol också vill kunna äta ute. I många fall går det också vad jag vet alldeles utmärkt. Man kanske inte kan äta på alla restauranger, eller sitta var som helst i restaurangen, och det kanske krävs lite extra besvär.
Med risk för att framstå som lika ”oempatisk” som artikelförfattaren kan jag berätta att jag varit ute och rest en hel del med en god vän som sitter i rullstol, bl.a. i utlandet där det inte finns politiker med ambition att detaljstyra restaurangers utformning. Än har vi inte tvingats avstå från en restaurang för att min vän inte kunnat ta sig in. Lite bök har det varit en och annan gång, men inte omöjligt.
Att göra det hela till en fråga om huruvida handikappade skall få äta på restaurang eller inte – det tycker jag är absurt. Allt gott här i världen är inte ett resultat av en statlig utredning, eller en förhandling i en kommunal nämnd.
Saker och ting kan faktiskt lösa sig ändå. Säkerligen finns många krögare som gärna ser till att även handikappade genererar klirr i kassan, och som har lokaler som enkelt kan anpassas därtill, om än inte alltid efter någon byggnorm, så i alla fall så att det funkar i praktiken.
Fredrick och Klaus
Ni vill verkligen missförstå. Jag tror inte Elfström eller Lehman är emot De Handikappades Riksförbunds arbete i allmänhet, det är nog få som är det. Förstår ni inte frågan? Skulle det verkligen vara rätt av staten att så handgripligt motarbeta näringsidkare som inte kan eller vill leva upp till alla krav som en minoritet sätter upp?
Tillägg:
Av artikeln framgår att var femte uteservering inte är tillgänglig för rullstolsburna. Det innebär att 80% faktiskt ÄR tillgängliga. Så omöjligt kan det alltså inte vara att hitta en uteservering. Det är inte om detta det hela handlar, utan det är ett klassiskt utslag av den svenska ”jag-är-kränkt”-hysterin.
Vi svenskar är världsbäst på att gruppera oss samman i olika minoriteter, klassa oss som offer, ställa krav (på andra) och slå vilt omkring oss (helst med staten som slagträ) mot allt och alla som vi upplever brister i respekt mot våra krav. Tyvärr fastnar ibland även de handikappade i denna fälla, men de är långt ifrån ensamma.
Jag kan tänka mig att enskilda eller handikapporganisationer skulle kunna göra mycket annat än att skrika på lagstiftning. Tala med enskilda restaurangägare (om nu t.ex. favoritkrogen inte går komma sig in på), Spika ihop egna ramper till uteserveringar och erbjud till en billig peng, eller för all del bojkotta restauranger som sätter sig på tvären.
Patrik M: ”Att göra det hela till en fråga om huruvida handikappade skall få äta på restaurang eller inte – det tycker jag är absurt”
Du kanske gör det. Frågan är vad majoriteten av ”minoriteten” tycker i denna fråga. Frågan är också varför det tycks lättare för så många av er att vara empatiska med krogägaren men inte med de fysiskt handikappade. Ganska talande för er människo- och samhällssyn.
Patrik M: ”Att göra det hela till en fråga om huruvida handikappade skall få äta på restaurang eller inte – det tycker jag är absurt. Allt gott här i världen är inte ett resultat av en statlig utredning, eller en förhandling i en kommunal nämnd.”
Det är ju ni som hela tiden för staten (och marknaden) på tal, inte jag. Det jag efterlyser är människan. Var är hon i allt det här? Det mänskliga perspektivet är väl inte förunnat den stackars, stackars krögaren som tvingas lida så under statligt förtryck i onda sossediktaturen Sverige. Kom igen.
AnteBragd: ”Ni vill verkligen missförstå. Jag tror inte Elfström eller Lehman är emot De Handikappades Riksförbunds arbete i allmänhet, det är nog få som är det. Förstår ni inte frågan? Skulle det verkligen vara rätt av staten att så handgripligt motarbeta näringsidkare som inte kan eller vill leva upp till alla krav som en minoritet sätter upp?”
Jag har inte påstått att Elfström eller Lehman är emot De Handikappades Riksförbunds arbete i allmänhet. Vänligen läs vad jag skriver. Det uppskruvade talet om STATEN som om vi levde i Pinochets Chile eller gamla DDR och att MINORITETEN nu ska få komma här och bestämma är rent löjeväckande — ”nu kommer de farliga rullstolsbundna och den demoniska Allians-staten för att krossa den lilla värnlösa näringsidkaren! Hjälp!”.
Man tar sig för pannan.
Frederick:
Det är uppenbart att vi talar förbi varandra här. Det är väl jättebra om det går att underlätta för de handikappade att få tillgång till all möjlig service. Det hoppas jag verkligen att många näringsidkare vill göra, och av de fakta som handikappförbundet tagit fram, verkar de ju de allra flesta göra det också.
Anledningen till att vi kommer dragande med staten hela tiden, är att det är det artikeln handlar om – huruvida staten skall bestämma vad enskilda restaurangägare skall göra med sin egendom, eller om ägaren själv skall göra det. Artikeln handlar inte om huruvida det är bra om handikappade kan äta på restaurang eller inte (även om du vill vrida det dit), det tror jag nog vi alla är överens om.
Ditt tal om människosyn och bristande emapti tycker jag enbart är oförskämt. Att använda din egen oförmåga (eller ovilja) att förstå vad dina meningsmotståndare menar, som utgångspunkt för den typen av angrepp, är synnerligen låg debatteknik.
Jag tar mig också för pannan.
Nog är väl denna diskussion lite väl dogmatisk.
Äganderätt och disposionsrätt över den egendom man besitter hör självklart till vårt samhällets fundament. Myndigheter, ofta på uppdrag av den sociala ingenjörskonstens socialdemokrater, har närmast tävlat om att hitta på regler om än det ena och än det andra.
Dock, ägande innebär också ansvar och helt utan restriktioner kan det inte vara och har heller aldrig varit. För fastigheter finns t.ex. regler kring brandskydd, som även de kan ses som en inskränkning av äganderätten, men icke desto mindre skyddar de grannfastigheten.
Vidare finns regler om att fastighetsägare måste ombesörja snöröjning på tak och borttagning av istappar så att inte männsikor som passerar på en näraliggande trottoar skadas. Visst, även det en inskränkning i den fria rätten att hantera sin egendom, men sannolikt ändå ett nödvändigt regelverk.
Med ovanstående exempel vill jag bara visa att allt inte är så svart-vitt.
Patrik M: ”Anledningen till att vi kommer dragande med staten hela tiden, är att det är det artikeln handlar om – huruvida staten skall bestämma vad enskilda restaurangägare skall göra med sin egendom, eller om ägaren själv skall göra det. Artikeln handlar inte om huruvida det är bra om handikappade kan äta på restaurang eller inte (även om du vill vrida det dit), det tror jag nog vi alla är överens om.”
Jaså, handlar den inte om det? Det påverkar väl i högsta grad handikappades förmåga att äta på uteservering om äganderätten sätts i högre fokus än deras medborgerliga rättigheter?
Patrik M: ”Ditt tal om människosyn och bristande emapti tycker jag enbart är oförskämt. Att använda din egen oförmåga (eller ovilja) att förstå vad dina meningsmotståndare menar, som utgångspunkt för den typen av angrepp, är synnerligen låg debatteknik.
Jag tar mig också för pannan.”
Det är inte meningen att vara oförskämd. Jag försöker bara uttrycka en motsatt uppfattning. Respekten går åt båda håll.
Jag döljer ansiktet i båda händer och gråter. Sliter sedan mitt hår.
”Jaså, handlar den inte om det? Det påverkar väl i högsta grad handikappades förmåga att äta på uteservering om äganderätten sätts i högre fokus än deras medborgerliga rättigheter?”
Jag ser äganderätten som en mer legitim och viktig mänsklig rättighet än rätten att som individ ha tillgång till all privat egendom med någon slags, i mer än en bemärkelse, egendomlig allemansrätt där ägaren av denna egendom skall se till så att just mina behov uppfylls. Man får som individ faktiskt acceptera att allt i samhället inte är anpassat efter just mina egenskaper och brister.
Ska näringsidkare tvingas anpassa sina lokaler efter andra slags handikapp såsom exempelvis extrem övervikt? Vart drar vi i så fall gränsen? Gränsen bör rimligen dras av egendomsinnehavaren själv, det är han som äger egendomen, det är han som bestämmer vilka människor som han vill släppa in och vilka särskilda behov som han är beredd att, medelst satsade pengar, tillmötesgå.
Gråt inte Frederick,
Det har nog redan gått för mycket känslor i den här debatten, och som TB skriver har den nog tenderat att bli lite väl svart-vit.
Självklart kommer det alltid att finnas behov av vissa regleringar som inskränker äganderätten i ett samhälle, även om jag tillhör de som anser att man så långt möjligt skall undvika dem. Hade det varit så att knappt några restauranger gick att nå för handikappade och andra vägar misslyckats, så kanske jag till och med hade hållit med om att det varit befogat med regler på detta område. Men nu är det ju inte så.
Jag förstår mycket väl din ståndpunkt (tror jag), även om jag inte delar den, och självfallet får du uttrycka den här. Jag till och med uppmuntrar det. Det enda jag ber om är att du gör ett ärligt försök att förstå hur jag resonerar, och varför. Sedan kan du tycka jag har hur fel som helst.
Jag tror på vikten av personligt ansvar och på medmänsklighet. Det innebär att jag tycker att varje restaurangidkare borde känna ett eget ansvar att se till att deras inrättning är tillgänglig för handikappade. Men jag tror också på personlig frihet, på rätten att själv göra sina etiska avväganden, ja till och med rätten att ibland fatta felaktiga beslut.
Jag tror att skadan av att ytterligare beskära utrymmet för att fatta sådana beslut vore större än skadan av att tillåta 20% av restaurangägarna svika de handikappade. Vi har redan kommit dithän att många människor slutat reflektera över etiken i sina beslut, de överlåter etiken helt till vad lagstiftarna säger är tillåtet eller ej.
Jag sätter handen till hårfästet och kliar litegrann, och hoppas att vi i alla fall kan bli överons om på vilket sätt vi är oense, och önskar sedan en god natt!
Näringsidkare äger vad jag vet oftast inte gatstumpen som de sätter upp sin uteservering på.
Då får väl kommunen handikappanpassa gatstumpen, om kommunen anser det vara så förbannat viktigt att varenda skrikande minoritet skall få alla sina upplevda behov tillfredsställda.
Michael:
Utan att veta visst och säkert hur det hela fungerar så antar jag att det finns någon form av hyresavtal mellan kommunen, i rollen ägare, och resturangägaren som hyresgäst. Rent rättsligt är det då frågan om ett avtal mellan två parter som kan överenskomma om specifika villkor.
Detta är i princip inte konstigare än att en fastighetsägare som hyr ute en fastighet eller en del av denna i avtalet stipulerar om vissa åtaganden som t.ex. kan ha med fastighetens skötsel att göra.
Ur detta perspektiv har problemet således inte med resturangägarens rättigheter som ägare att göra utan om dennes rättigheter som avtalspart med kommunen.
Principfrågan blir då istället hur kommunen skall använda sitt inflytande som ägare av ”gatstumpar”. Detta är givetvis något man kan ha olika åsikter om…
Ja. Och min bestämda åsikt är, att våra charlataner och klåpare till politiker icke skall ägna sig åt varken social och politisk ingeniörskonst eller intervention i den fria marknaden. Det finnes mer angelägna saker för dem att ägna sig åt. Som att få upp bildningsnivåen i det här gudsförgätna landet. Men det är med all sannolikhet att begära för mycket av våra svenska politiker…
Michaël: ”Då får väl kommunen handikappanpassa gatstumpen, om kommunen anser det vara så förbannat viktigt att varenda skrikande minoritet skall få alla sina upplevda behov tillfredsställda.”
”Varenda skrikande minoritet” — varför denna hätsket? Att ha den generaliserande och låga synen på alla minoriteter finner jag både skrämmande och osmaklig.
Michaël: ”Och min bestämda åsikt är, att våra charlataner och klåpare till politiker icke skall ägna sig åt varken social och politisk ingeniörskonst eller intervention i den fria marknaden. Det finnes mer angelägna saker för dem att ägna sig åt. Som att få upp bildningsnivåen i det här gudsförgätna landet. Men det är med all sannolikhet att begära för mycket av våra svenska politiker…”
Men snälla, Michaël nu får du väl ändå se över din stavning. ”Bildningsnivåen”?
Välkommen till det 21:a århundradet. Bättre sent än aldrig.
Patrik M: ”Jag förstår mycket väl din ståndpunkt (tror jag), även om jag inte delar den, och självfallet får du uttrycka den här. Jag till och med uppmuntrar det. Det enda jag ber om är att du gör ett ärligt försök att förstå hur jag resonerar, och varför. Sedan kan du tycka jag har hur fel som helst.”
Kunde inte sagt det bättre själv. Dito, Patrik. Och får jag tillägga att jag uppskattar din kloka och sansade ton. Detta tycks ju vara ett tämligen tydligt högerkonservativt forum (inte riktigt min egen position) och jag sticker ut hakan lite själv ibland. Men — det är väl tänkt som debattforum och inte bara ett forum för likasinnade, hoppas jag?
Patrik M: ”Jag tror på vikten av personligt ansvar och på medmänsklighet. Det innebär att jag tycker att varje restaurangidkare borde känna ett eget ansvar att se till att deras inrättning är tillgänglig för handikappade. Men jag tror också på personlig frihet, på rätten att själv göra sina etiska avväganden, ja till och med rätten att ibland fatta felaktiga beslut.”
Även jag tror på vikten av personligt ansvar och medmänsklighet. Men vi är inte helt rationella agenter på en marknad, eller hur? Det är ju det misstaget liberalerna gör i sin samhällsanalys. Och att hoppas på att de flesta enskilda näringsidkare har samvete nog för sådana här saker tror jag är ganska naivt. Du säger att du tror på rätten att fatta felaktiga beslut. Problemet är att det här går ut över medborgares rätt att kunna delta i samhällsaktiviter på samma villkor som alla andra. Men det klart är man för diskriminering, så är det ju konsekvent. I mina ögon är det dock inte etiskt. Det skulle ju öppna upp för etisk diskriminering även på andra områden. Och ett sådant samhälle vill åtminstone inte jag ha.
Ditt åberopande på personlig frihet i denna utsträckning kopplar jag mer ihop med konservatism än liberalism. Men den konservatism jag finner sympatisk är mer av den mittenorienterade socialkonservatism någon som Anders Wijkman står för. Så nu är jag offentligt och uttalat paria här, antar jag.
Men, men — agree to disagree och allt det där.
Nu doppar jag huvudet i en hink vatten och säger, återigen.
Gonatt!
Det börjar bli sent och jag ser en massa stavfel…
Orkar dock inte rätta allt.
Det får räcka med detta — där det står ”Det skulle ju öppna upp för etisk diskriminering även på andra områden”
Skall det istället stå
”Det skulle ju öppna upp för diskriminering även på andra områden”
Så var det sagt och gjort.
Frederick,
Sakfrågan känns vid det här laget ganska utredd, i betydelsen att vi klargjort var vi står. Jag tycker på intet sätt att din slutsats är vansinnig eller märklig. Det handlar om två värden som står mot varandra, och vi prioriterar olika, förmodligen utifrån lite olika syn på rågången mellan stat och civilt samhälle.
Däremot kan det vara befogat att kommentera en del annat i det du skriver.
”Detta tycks ju vara ett tämligen tydligt högerkonservativt forum (inte riktigt min egen position) och jag sticker ut hakan lite själv ibland. Men — det är väl tänkt som debattforum och inte bara ett forum för likasinnade, hoppas jag?”
T&F är inte högerkonservativt, även om flera av skribenterna (däribland jag) nog passar in bra på den beskrivningen. Det finns även ett par skribenter som är uttalat socialkonservativa, och bloggen som helhet strävar efter att presentera en väldigt bred konservatism.
Stick gärna ut hakan ibland. Det är vad kommentarsfältet är till för (även om glada instämmanden också är välkomna). Det är genom en god debatt som vi utvecklar vårt tänkande, och kanske blir medveten om en och annan tankegroda, för hur otroligt det än kan låta är vi som skriver här också ofullkomliga.
”Men den konservatism jag finner sympatisk är mer av den mittenorienterade socialkonservatism någon som Anders Wijkman står för. Så nu är jag offentligt och uttalat paria här, antar jag.”
Paria? Oh, nej. Det krävs nog lite mer udda idoler än så för att uppnå den statusen. Jag håller för min egen del inte alltid med Wijkman, men respekterar honom för hans engagemang.
Vi möts säkert igen i någon annan debatt när du hittat ut ur din vattenhink och känner för att sticka ut hakan igen. Till denna debatt tror jag mig dock inte ha mer att tillföra.
Jag är två meter lång. Det gör att jag ibland tvingas inse att ”denna butiken saknar min byxstorlek”. Det är tråkigt värre. Jag brukar påpeka det för affärsinnehavaren för att sedan vända mig till en butik som har min storlek. Däri ligger min konsumentmakt. Vill butiken ifråga sälja byxor till mig i framtiden är det upp till dem. Vill de avstå och istället ha en annan nisch är det också deras sak. Mer regleringar av näringslivet är dock det sista vi behöver i det här landet.
Frederick:
Är ”öppna upp för” god svenska?! Trodde det hette ”öppna för”.
Jag undrar om det är mycket dyrt och/eller komplicerat att anpassa en lokal till de handikappade…
Giulia
Vakna upp!
Det är ju precis den här inställningen; att varje behov skall infrias, och möjligheten samt kravet på omedelbar tillfredsställelse som har banat fri väg för det kultur marxistiska inträdet i svensk politik! Varje konservativ måste stå upp mot den politiska korrektheten, och både den intellektuella döden samt attacken på den västerländska kulturen som det skapar!