ANALYS | Ryssland har de senaste åren fört ett krig mot terrorismen. Ja, det har varit minst lika befogat som USA:s dito, om inte mer. För tro inte att USA hade accepterat en delstats (exempelvis Utahs) självständighetsförklaring, åtföljd av terrorhandlingar som sedan eskalerat till skolmassakrer, självmordsbombare och ritualmord. Nej, nog var kriget i Tjetjenien befogat alltid. Inte en enda självständig nation har accepterat Tjetjeniens krav på suveränitet. Om Tjetjenienkriget hade skötts som ett krig med någorlunda disciplin och rumsrenhet så hade det rentav varit acceptabelt. Men antiterrorkriget blev något annat.
Med resterna av den utfattiga ryska armén gick Boris Jeltsin in i den illegitima utbrytarrepubliken 1994. Kriget rasade i två blodiga år, och innefattade bland annat att huvudstaden Groznyj sköts sönder och samman. Efter fredsavtalet fortsatte de tjetjenska extremisterna utföra terrordåd på rysk mark, och snart var kriget igång igen. Från 1999 till 2009 har den ryska armén förgäves försökt krossa terrorgrupperna. Enligt Arkadij Babtjenko, rysk regimkritisk journalist och författare till boken Krigets färger, förekom kastrering av hela tjetjenska byar, medan tjetjenerna exempelvis kunde korsfästa poliser och ryska soldater eller utföra ritualmord på krigsfångar.
En omöjlig seger
Antiterrorkriget fördes med terrormetoder och blev i praktiken omöjligt att vinna. Och fastän provinsen nu inte är självständig utan är en del av det ryska imperiet, kan provinsens ledning agera mer eller mindre självständigt. Presidenten Ramzan Kadyrov har bland annat utmärkt sig genom att tillåta hedersmord.
– De hade undermålig moral och blev rätteligen dödade av sina manliga släktingar, sade den före detta rebellbossen efter att sex kvinnor hittats skjutna vid en vägkant utanför Groznyj.
Kriget är avslutat och Putin och Kadyrov är inte längre fiender. Kadyrov är någorlunda populär president i Tjetjenien, medan den omåttligt populäre Putin efterträtts av den nästan lika omtyckte kronprinsen Medvedev. I de tjetjenska bergen fortsätter striderna, men nu som interna tjetjenska angelägenheter mellan Kadyrov och hans före detta allierade islamistiska vänner. Men att beskriva Kadyrov som en rysk marionett tycks vara felaktigt. Hans böjelse för Sharia-lagar lär knappast vara särskilt populär i det ortodoxa Kreml.
Mordanklagelser
Likaså anklagas Kadyrov nu för mordet på den frispråkiga aktivisten Natalja Estemirova(SvD, DN, SR), som gjort sig ett namn genom att avslöja de minst sagt primitiva metoder med vilka ordningen i Tjetjenien upprätthålls. Den ryske presidenten Medvedev säger sig vara ursinnig, och nog kan man förstå honom. Det är inte ofta utländska medier skriver om Ryssland, och journalistmord tenderar att etsa sig fast i västvärlden annars teflonbelagda minne. Även om inte ens de mest oppositionella ryssarna anklagar Medvedev för dödsfallet, så bidrar det till en allmänt negativ Rysslandsbild utomlands. Också i fallet Anna Politkovskaja pekade spåren mot Groznyj, men internationellt uppfattades det som ett FSB-jobb beställt av Kreml.
Rysslands krig i Tjetjenien beskrivs på hemmafronten som en seger. Man har säkrat naturtillgångarna i den rika provinsen, sett till att myndigheterna åtminstone undviker öppna krig och journalisterna har åkt hem. Men på tronen sitter en galen islamist som förespråkar tortyr och hedersmord, och i bergen håller oppositionen till, de som tycker att Tjetjenien borde vara en självständig islamistisk stat med riktiga sharia-lagar och al Qaida-samarbete. Sådana konflikter kan västvärlden svårligen lägga sig i. Det vi kan göra är att observera, konstatera och hålla den ekonomiska och militära garden mot öst höjd.
Andreas Braw
På djupet
Porträtt
Bokrecension
En bra, balanserad analys. Tyvärr tror jag inte att Ryssland, i dagens läge, kommer att försöka ”rätta till” bekymret Tjetjenien; eftersom väst inte direkt är Ryssland kramvän så behöver Ryssland knyta kontakter där de kan. Detta inkluderar muslimska diktaturer. (dessutom har ju muslimer bott i Ryssland i århundraden, så att ”klippa” några band skulle vara problematiskt). Detta trots att ryska politiker och även kyrkliga om och om varnar för den islamistiska faran (ja, ofta varnar de för islam i sig). Man undrar när detta något ambivalenta förhållande får sitt slut. Eller åtminstone ordnar upp sig.
Hej!
Analysen är nog i stort riktig. Möjligen får man gå tillbaka till tsartiden för att fullt förstå den ryska inställningen.
Jag har som slavisty (nästan alltid) en formell synpunkt. Vi har sedan 1600-talet i Sverige en egen transkription av ryska, som sedan stavningsreformen 1905 varit ganska fast. Kan Du inte använda den?
Jag är inte så insatt i konflikten men förstår att en tjetensk utbrytning vore ytterst svårsmält för Ryssland. Frågan är dock, varför har inte de tjetjenska folket rätt till en egen stat?
”Inte en enda självständig nation har accepterat Tjetjeniens krav på suveränitet.” Varför inte? Vad är skillnaden på Tjetjeniens krav och tex Kosovos?
AnteBragd: Förmodligen eftersom regionen så länge varit en del av Ryssland och den ryska övermakten framstår som det enda seriösa alternativet vad gäller regionens styre. När kampen står mellan ultraislamister och ännu extremare ultraislamister i en stat som är rik på naturtillgångar och skulle kunna utgöra plattform för världens värsta civilisationsfiender, Al Qaida, förstår de flesta länder att en korrupt rysk marionettstat är betydligt bättre för alla. Rysslands fiende är, i detta fallet, allas fiende.
Eller så har hökarna i Vita Huset och Europa förstått att man inte kan sponsra islamisterna och samtidigt föra krig mot terrorismen, medan kommunisterna är beroende av Moder Ryssland, som i sin tur har starka vänskapsband till Kina och Iran. Islamistiska regimer som inte är beroende av Iran finns det få av, och därmed får de tjetjenska terroristerna inget stöd. Så lyder min mycket amatörmässiga och fördomsfulla analys.
I Sverige finns åtminstone en debattör som förespråkar en självständig islamistisk stat i Tjetjenien, nämligen Mohamed Omar. Han har nu å sin sida börjat tro att världen styrs av zionistiska frimurarsällskap, vilket väl knappast gynnar tjetjenerna.
Allt gott!
Magnus Åkerman:
Förlåt en okunnig men nyfiken fråga. Den transkription av ryska som du talar om – har du någon bra hänvisning för den som vill studera den närmare.
Som en enklare introduktion kan man ju studera Wikipedias artikel om ryska alfabetet. Det borde fler göra, så att vi slutligen bliver av med exempelvis den felaktiga transkriptionen ”Potemkin” av ”Потёмкин”.
Tack, Michaël!
Om jag tolkat rätt blir således Потёмкин = Potiomkin?
Det är korrekt! Ё uttalas ”jo’, där o-ljudet är som tyskans o-ljud, alltså närmare vårt å-ljud, och skall därföre icke förväzlas med ю, som uttalas ”ju’, där u-ljudet är som tyskans u-ljud, alltså närmare vårt o-ljud.
Och ”ё” är alltid betonat, vilket i detta fall görer ”о” obetonat och ett obetonat ”о” uttalas som ett kort och brett ”a’. Således [pat'jomkin] (med ett försök till enkel fonetisk skrift). Den felaktiga transkriptinen kan komma sig därav, att trema över ё ofta utelämnas i vardaglig skrift. Därav kommer också feltranskriptionen (och det felaktiga uttalet) Gorbachev av Горбачёв [garba'tjof].
Tack för svaret
Betyder ditt stöd för Ryssland i denna fråga även att du anser att Jugoslavien hade rätt att genom krig förhindra Sloveniens, Kroatiens och Bosniens självständighetsförklaringar samt Serbiens motstånd mot Kosovos självständighet?
I vilka situationer tycker du att ett folk/en region har rätt att utropa självständighet?
Oskar: Mitt ”stöd” för Ryssland i denna fråga – eller mitt motstånd mot islamisterna – beror helt på frånvaron av hållbar politisk lösning. Nu är jag förvisso ingen expert på Tjetjenien, men seperatisterna har ju knappast visat upp sig från sin bästa sida så här långt.