ANALYS | Elise Claeson skriver ännu ett pepp-talk för konservativa i dagens Svenska Dagbladet. Hon lyfter fram den våg av konservativ opinionsbildning som kom i samband med Göran Hägglunds almedalstal. Hon pekar på opinionsundersökningar som visar att svensken är mer konservativ än förmodat (antar att hon menar den här och den här). Claeson är glad. Det är bra. Man ska vara glad. Optimism är en förutsättning för all politisk verksamhet.
Den finns emellertid ett stort men i den stigande optimismen. Den svenska konservatismen saknar fortfarande en ordentlig parlamentarisk ställning. Detta verkar glömmas bort i lyckoruset. Även om konservatismen växer i betydelse såväl i de breda folklagren som i opinionsbildande kretsar kvarstår ändå den parlamentariska svagheten som ett stort mörkt moln.
Klart är emellertid att vänstern (i dess traditionella betydelse – dvs. både socialister och liberaler) är rädda för den nya trenden. Claeson exemplifierar med att en liberal kolumnist i DN förra sommaren jämförde henne med nazismen. Beteckningen ”blåbrunt” har gjort entré i det politiska finrummet igen – en last line of defence mot den hemska konservatismen börjar ta form.
Det handlar om rädsla. Ett annat intressant exempel som jag tycker illustrerar detta väldigt tydligt är de uppblossande stridigheterna kring det tilltänkta abortregistret. Förtäckta i integritetssynpunkter – som om det inte vore en ganska enkel sak att anonymisera aktuella register? – ratar vänstern unisont alla tankar på ett dylikt register. Sanningen är att det är rädda. De är rädda för att forskning om aborter ska visa att de flesta kvinnor som utför abort inte är ”utsatta”, ”okunniga” eller offer för sexuella övergrepp. Sanningen kan slå hål på den retorik som rättfärdigar Europas liberalaste abortlagstiftning. Därför vill de inte ha någon statistik. Vi ska vara okunniga.
Och visst har Elise Claeson rätt: Det har hänt något inom den politiska debatten.
Dag Elfström
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Hos den svenska så kallade eliten finns en rädsla för den inneboende konservatismen hos befolkningen. Elise Cleasson formulerar det rätt så bra i slutet av sin artikel:
”The liberals, den nya vänstern, vill inte ha en konservativ höger; svensk höger ska vara nyliberal. Svenskt Näringsliv satsar stora pengar på det.
Nyliberaler vinner inga val. Det gör konservativa. De hotar heller inte socialismens och liberalismens käraste projekt: statsindividualismen. Det gör konservativa.”
Man vill helt enkelt ha en vänster-högerskala som är baserad uteslutande på socioekonomiska begrepp snarare än en som tar hänsyn till sociokulturella begrepp. Värdekonservatism ligger till höger på den sociokulturella skalan medan både socialism och liberlalism ligger till vänster.
Anledningen till eliternas (som undantagslöst är socialister eller liberaler) rädsla för politisk vindkantring är att de helt enkelt skulle tappa kontrollen över sina intressegrupper. Man är beroende av att kunna styra med hjälp av ekonomiskt baserad argumentation. Vid sidan om dessa argument är det exakt samma tramsande om genus, HBT, klimat, mångfald etc. Frågor där man står långt ifrån sina väljare eller läsare.
I senaste numret av Axess finns en artikel som illustrerar detta väldigt bra: http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=397
Nu är vänstern sannerligen icke Guds bästa barn; dess anhängare är ofta varma förespråkare av diverse intrång i privatlivet. Dock måste påpekas, att föreliggande förslag icke handlar om ett statistiskt register utan om ett personregister baserat på personnummer. Statistik har vi ju redan.
Jag tror inte att kulturradikala DN-kolumnister är något större hot. Debatten kommer att fortsätta trots dem.
Vad gäller abortregistret är det inte sunt att ständigt finna på nya sätt att registrera enskilda. Det finns alltid risk för läckage, och om man vill tillämpa något slags försiktighetsprincip så bör det vägas mot den tveksamma nyttan med ett sådant register.
ML
Frågan som måste ställas är om ett register verkligen kommer att tillföra någon ny kunskap.
Vi får inte hamna i situationen att registret blir ett självändamål i syfte att påvisa att KD genomdrivit något i frågan. Skall det införas måste nyttan påvisas som klart sägs i ovanstående inlägg.
All, exakt all, statlig registrering av invånarna är av ondo. Så även ett abortregister.
Personligen oroar jag mig inte som Mikael Lindholm främst för att läkage skall ställa till elände. Jag oroar mig för att statsmakterna ska använda informationen som avsett.