REDAKTIONENS MÅNADSBREV – augusti 09

REDAKTIONELLT | Hösten står inför dörren. Sensommarens bloggande har varit ganska lågintensivt här på T&F, till del bestående av att T&Fs redaktörer på sin lediga tid varit upptagna med att arrangera Konservativt Forums konferens i Uppsala – som hölls förra helgen. En separat rapport om den kommer senare i veckan. Detta till trots har vi ändå fått en del skriverier publicerat.

Månadens skriverier har dominerats av frågor som socialpolitik (här, här, här) och kulturpolitik (här, här, här). Jakob E:son Söderbaums har nu avslutat sitt sommarvikariat på NWT:s ledarredaktion vilket han också sammanfattat i tre delar (del 1, del 2, del 3). Två gästkrönikor har också publicerats (Mattias Zachrisson och Lennart Sacrédeus) , liksom två artiklar till vår Sagittarius-sektion (se här, här).

Den externa publiciteten har under augusti bestått av Rolf K Nilssons artikel på Newsmill, Helsingborgs dagblads ledarblogg samt Knappnytts kommentar av Dag Elfströms artikel om Pride-paraden.

Vi är också, som vanligt, tacksamma för bloggar som uppmärksammat oss under månaden: Michaël Lehman, Mattias Svensson, Christopher Dywik och Niklas Hellgren.

Om sommaren inneburit lite sparlåga så blir det förhoppningsvis fullt ös under hösten här på T&F!

Tidigare månadsbrev:

• Redaktionens månadsbrev juli 09
• Redaktionens månadsbrev juni 09
• Redaktionens månadsbrev maj 09
• Redaktionens månadsbrev april 09
• Redaktionens månadsbrev mars 09
• Redaktionens månadsbrev februari 09
• Redaktionens månadsbrev januari 09
• Redaktionens månadsbrev december 08
• Redaktionens månadsbrev november 08
• Redaktionens månadsbrev oktober 08

Redaktionen

Lästips: Om svenska försvarets förfall

Ibland kan man som skribent känna sig lite trött i pekfingrarna, och lite trög i bollen. Då är det skönt att konstatera att det finns andra som ändå skriver det man vill uttrycka, och gör det på ett bättre sätt än man själv kunnat göra. Då kan man nämligen ta den bekväma genvägen att hänvisa till ett färdigt inlägg istället för att skriva det själv.

Det är precis vad jag tänker göra nu. Den som likt jag är intresserad av säkerhetspolitik torde nämligen ha stor glädje av denna artikel av Lars Ulfving, på bloggen ”Strategi och Krigskonst”. Ulfving beskriver där det sorgliga tillstånd vårt försvar befinner sig i, hur vår försvarspolitik befinner sig i total avsaknad av kontakt med den säkerhetspolitiska verkligheten, och vilket enormt resursslöseri det senaste decenniets försvarspolitik medfört.

Den bistra sanningen är att vi idag kastar ut 40 miljarder årligen i försvarsutgifter, men att vi i praktiken knappt får något för pengarna i form av försvarsförmåga, att försvaret enligt alla rimliga sätt att bedöma redan är skrotat, och att det sannolikt kommer att ta i storleksordningen 30 år att bygga upp det igen – från början. Läs och rys. Tyvärr har Ulfving helt rätt i det han skriver.

Patrik Magnusson

Arbetsrätten som idémässig och valstrategisk fråga

Moderaterna samlas under helgen till partistämma i Västerås. Den stora striden under stämman förväntas bli arbetsrätten. Ungdomsförbundet och timbroprofilen Johnny Munkhamar driver på för förändring och uppluckring, de lär får draghjälp av veteraner som Gunnar Hökmark.  Att partistämman följer Reinfeldt och partiledningens uppmaning att stå fast vid den statsinterventionistiska arbetsmarknadsmodellen förfaller emellertid rätt givet.

Imorse intervjuades statsministern i TV4 av Lena Smedsaas och proklamerade där att fokus bör ligga på att underlätta för företag att anställa – inte att avskeda.  Som om de två inte hörde ihop. Företag som vet att de kan bli av med sin personal lätt och problemfritt har naturligtvis ett mångdubbelt större incitament att anställa.  Vilket jag också tror Reinfeldt är väl medveten om. Det känns som ganska ihålig retorik.

Men jag kan förstå Reinfeldt. Det är ett år kvar till valet och om partiet skulle gå till val på uppluckrad arbetsrätt blir valrörelsen också betydligt hårdare. Sossarna får det högerspöke de mer än allt vill ha att skrämma väljarna med. I nuläget finns inte det högerspöket – det finns en ansvarstagande och försiktig mjukisborgerlig regering. Samtidigt som alliansen kan skrämma var och varannan väljare med att kommunisterna för första gången i svensk historia kommer få statsrådsposter om den socialistiska trion vinner valet.  Det skrämde väljarna 1928 och det kommer skrämma väljarna 2010 också.  Vänsterspöket är ett starkt kort, speciellt om vänstern inte har ett högerspöke att skrämmas tillbaka med.

Men samtidigt är det så klart en ganska nedslående tanke med en borgerlig majoritetsregering som i sin andra mandatperiod inte gör något åt ett av de största problemen på svensk arbetsmarknad – LAS.  Den makten-framför-allt-socialdemorkati som regeringen Persson så tydligt förknippas med riskerar att få en borgerlig motsvarighet i alliansen om inte en mer långsiktig idébaserade förändringsplan tas fram.  För om LAS anses rymmas inom ramen för en långsiktig borgerlig idépolitik, vad finns kvar bortom maktfaktorn?

Dag Elfström

Sagittarius om … kolonialism

SAGITTARIUS | Åter tid för Gunnar Unger. Denna gång får vi återbesök av Gunnar Ungers alter ego Onkel Heliogabalus, som vanligt i ordväxling med sin oförstående brorson. Temat för konversationen denna gång är kolonialismen, som var i upplösningsstillstånd vid tiden för textens blivande. Texten är publicerad i Svenska Dagbladet något av de första åren under 60-talet och sedan ånyo publicerad  i samlingsverket ”Onkel H:s hädelser – en konservativ stridsskrift” ( Cavefors, 1964).

Kolonialism

- Mycken uppmuntran ger oss inte världsläget, mediterade jag. Men det finns ett hoppfullt tecken: kolonialismens sista skansar är på väg att falla. Det är dock något att glädjas åt i demokratiens och framåtskridandets namn!

- Varför det? frågade onkel H.

Jag ryggade tillbaka i min stol och betraktade med avsky och häpnad den fasansfulle åldringen.

- Kolonialismen är ett ont! Utropade jag upprörd.

- Varför det? återtog den oförbätterlige gubben.

- Men det vet ju alla människor, invände jag. Det är en av grundsatserna i ett progressivt tänkesätt. Det står i Stockholms-Tidningen och Expressen. Det säger statsrådet Lindström. Och Inga Thorsson.

- Just det. Och de stärker mig mer än någonsin i min övertygelse om att detta påstående är helt uppåt väggarna, svarade han lugnt.

- Nå, om onkel inte vill tro våra tongivande opinionsbildare, sade jag förtrytsamt, ber jag att få hänvisa till onkels beundrade vänner i väster!” Har inte samtliga samtida amerikanska presidenter från Roosevelt till och med Kennedy varit rörande eniga om att fördöma och bekämpa kolonialismen?

- Alldeles riktigt. Men hur stort värde jag än sätter på mina vänner i väster, som du kallar dem, kan jag inte säga att jag hyser något obegränsat förtroende för deras utrikespolitiska omdömesförmåga och handlag. Och vad särskilt angår deras inställning till kolonialismen, har den alltid förefallit mig som ett gigantiskt inbegrepp av nationellt hyckleri.

- Hur så?

- Jo, helt enkelt därför att om det vore någon logik och konsekvens i deras argumentering skulle de slagna av skamkänsla över sitt kolonialistiska syndaregister återlämna Amerika till indianerna. Afrika åt afrikanderna, Amerika till indianerna! Och varför inte Australien åt australnegrerna!

- Onkel ska inte försöka inbilla mig att onkel ett ögonblick framför detta absurda resonemang på allvar. I Amerika – liksom f.ö. också i Australien – är ju den vita befolkningen bofast sedan många hundra år och urinvånarna en obetydlig minoritet.

- Du menar alltså att man bör premiera de kolonisatörer, som systematiskt utrotat landets ursprungliga befolkning och bara låtit den leva kvar i ett och annat reservat, där den kan begapas av turister som underdjur i en zoologisk trädgård? Medan de som varit mera skonsamma mot urinvånarna ska köras iväg utan pardon! Glöm inte att det finns ett vitt minoritetsproblem i de svartas världsdel.

- Man kan inte bortse från de historiska faktorerna!

- Nej, man kan inte det. Därför vill jag påminna dig om att det funnits portugiser i Afrika och Indien sedan nya tidens början, att det funnits holländare i Sydafrika sedan mitten av 1600-talet och i Indonesien sedan 1500-talets slut. Är deras historiska legitimation sämre än den, som kan åberopas av de vita inkräktarna på andra kontinenter?

- Onkel är som vanligt hopplös att diskutera med. Onkel kan väl ändå inte betvivla att kolonialismen i Asien och Afrika är dömd att försvinna?

- Naturligtvis inte. Men jag kan beklaga att denna utveckling påskyndats i onödan och jag kan bestrida att kolonialismen, som man ständigt får höra i detta land, varit ett ont. Över huvud taget blir jag upprörd och äcklad över den fariseiska självgodhet, som här i Sverige utvecklas när det gäller kolonialländernas problem. Bara därför att vi aldrig varit någon kolonialmakt, därför att vi i behaglig tid förlorade Nya Sverige och sålde S:t Barthélemy, anser vi oss ha rätt att sätta oss till doms över de länder som haft eller har kolonier. Tänk om det varit sjömakten Sverige istället för sjömakten Holland som skaffat sig ett kolonialvärde på 1600-talet! Om det i 300 år funnits svenskättlingar, som levat och verkat i Afrika! Skulle vi då varit lika snabba att förkasta kolonialismen och ropa ”Afrika åt afrikanerna!” .

- Onkel förskansar sig bakom extrema exempel och verklighetsfrämmande hypoteser.  Låt oss istället ta ett aktuellt och konkret fall, ett typiskt exempel på kolonialismens skadeverkningar. Låt oss ta Kongo! Se bara vad belgierna ställt till med i detta land!

- Utmärkt, sade Onkel H. med olycksbådande lugn. Låt oss ta Kongo och se vad belgierna ställt till med i detta land. Den belgiska förvaltningen upprätthöll lag och ordning, den garanterade en elementär skolundervisning och en social standard, som var bättre än i någon annan afrikansk koloni, den byggde upp ett nät av kommunikationer, som gjorde det möjligt att knyta ihop hela det väldiga området och lyckades genom investering av kapital och teknisk expertis på kort tid åstadkomma ett väldigt ekonomiskt uppsving. Nu, sedan belgierna tvingats lämna Kongo, råder det inte längre lag och ordning, utan anarki och kaos, stamkrigen rasar, skolundervisningen ligger nere, hungersnöd och farsoter härjar, kommunikationen har i stor utsträckning brutit samman och landet är bankrutt. Nej, vet du vad, trots alla övergrepp och missgrepp som begåtts är den civilisatoriska insats kolonialmakterna gjort sannerligen inget att skämmas för. Innan du i frihetens och framstegets namn gläds åt kolonialismens avveckling så ta reda på vad som kommer istället!

- Jag tror onkel övertagit den vite mannens börda från gamle Kipling, hånade jag.

- Vet du, ibland känns det så, suckade geronten.

– Sagittarius

Redaktionen

Den 26:e Medeltidsveckan på Gotland

Artikelförfattaren

REPORTAGE | I år genomfördes Medeltidsveckan på Gotland för 26:e gången. Bättre än någonsin, besökarna fortsätter att strömma till och många bedömer att 2009 kan skrivas in som ett år med många nya publikrekord. För de entusiaster som varit med länge finns det bara en Medeltidsveckan – och det är den som inträffar varje år vecka 32 på Gotland. En medeltidsvecka som resulterat i minst två doktorsavhandlingar och ett stort antal högskoleuppsatser.

Medeltidsveckan är det enskilt största publika arrangemanget på Gotland. Historieentusiaster blandas med musiker, marknadsförsäljare, hantverkare och vanligt folk. För många liknas veckan i början av augusti på Gotland vid en årligt återkommande släktträff. Kanske är man inte lika förtjust i alla, men man har något väsentligt gemensamt som gör att man står ut.

Medeltidsveckan på Gotland är idag ett bland många medeltidsarrangemang i Sverige. Några få modiga har gjort som på Gotland och ger sig in i medeltiden en hel vecka. Andra nöjer sig med några dagar eller en helg. Medeltidsveckan på Gotland var först och kan fortfarande räkna sig som störst med över 150,000 besök under veckan.

Vad som kännetecknar just detta medeltidsarrangemang, förutom tornerspel, marknad, konserter och teaterföreställningar, så är det utbudet av kurser och föreläsningar. Kurser i medeltida dans, skönskrift, matlagning, skotillverkning, ringbrynjetillverkning och hur man syr sina egna medeltidskläder är populära och blir snabbt fulltecknade.

Föreläsningarna handlar om allt som har med medeltiden att göra. Många föreläsningar är desamma som återkommer år från år, andra knyter an till det för året unika temat. I år var det Erik av Pommern och Visborgs slott. Förra året var det Tyska Orden som Gotland var en del av åren 1398-1408.

Visby som stad och Gotland inbjuder till historiska arrangemang. Intresset verkar inte heller avta, tvärtom. De som var unga och besökte medeltidsveckan för 20 år sedan kommer nu tillbaka – med sina barn. Intresset för att inte bara passivt motta information om historia utan själv få uppleva den, klä sig som man gjorde, äta mat som man åt då, se hur en klänning eller tröja tar form från råvara till färdig produkt ger så mycket mer. Många ”varför” förklarar sig själv när man förflyttar sig till en annan tid. Den kanske viktigaste kunskapen är när det går upp för den ivrige amatörhistorikern att människorna på medeltiden kanske inte var så dumma ändå. Många saker som var riktigt bra har gått förlorade i tiden.

En av medeltidsveckans starka sidor och som mycket väl kan vara en förklaring till dess popularitet är att man deltar precis så mycket som man själv vill. Men den verkliga känslan infinner sig först när man tagit steget och bytt garderob. Då kan tidsresan börja. Efter detta första steg är det lätt att ta nästa på vägen mot verklig medeltidsentusiasm. Från att ha köpt en färdigtillverkad utstyrsel brukar det inte dröja länge förrän man tillför egna detaljer. Och ska man få det verkliga erkännandet bland övriga entusiaster så ska man själv ha tillverkat det på medeltida vis.

Medeltidsföreningarna har en viktig roll att spela under medeltidsveckan. Som en plats att utöva sitt intresse, som en mötesplats – och som en social gemenskap. Vuxna människor som klär sig, och i olika grad lever, medeltida när de träffas, står i en relation till varandra som inte har med utbildning, yrke eller bakgrund att göra.

Många av de mest aktiva föreningarna har tillkommit tack vare Medeltidsveckan och har medlemmar både på Gotland och på fastlandet. Torneamentum (riddargrupp med tornerspel som specialitet), Gutars Bågskyttar (långbågeskyttar), Gantarna (allmän medeltidsgrupp), Gillet St Olofs Yxa (inriktar sig på vikinga- och medeltid som gestaltar Tyska Orden), Gutniska Gardet (allmän medeltid, stridskonst), Styringheim (SCA förening), Medeltidsgillet (bistår medeltidsveckan på olika praktiska sätt) – och till dessa kommer ytterligare grupper i mer eller mindre organiserad form. Många väldigt privata andra mer öppna. Att få ihop en lista över alla deltagande grupper torde vara en omöjlighet.

Det finns nog inte många andra platser där man kan höra fullvuxna, skäggiga män iförda stora stövlar och brynjor diskutera kvalité och meterpriser på ylle- och linnetyger. För att inte tala om knappar, spännen och beslag. Avståndet från att knåpa ihop sin egen ringbrynja till att sy sina egna kläder visar sig vara ganska kort.

Gör man en rundfrågning bland alla de hantverkare av olika sig som återkommer år efter år så finner man att många av dessa män och kvinnor har detta som hobby och ”civilt” sysslar med något helt annat.

Att entusiasterna som klär sig, tillverkar och lever historiskt gör en insats för att upprätthålla grundläggande hantverksmetoder från flydda tider är obestridligt – så är det. Vad vi idag inte tänker på är att de kunskaper som ärvts från generation till generation när det gäller att odla och producera sin egen mat, att tillverka sina egna kläder – att leva ett bra liv utan att ha tillgång till moderna energikällor – blir allt mer okända. Skulle vår civiliserade värld drabbas av omfattande naturkatastrofer, epidemier eller andra omvälvande händelser så att vi inte har tillgång till vår moderna värld, är det inte många som kan få hjulen att rulla igen. En grupp som kan och säkert gärna ställer upp är historieentusiasterna, ”nördarna” som kan sy, baka, laga mat och inrätta sina liv efter betydligt enklare förhållande än vad som är normalt för Sverige idag 2009.

Att ge sig hän in i historien betyder för de flesta att de vill lära sig mer. Lära sig, uppleva, förstå och därmed kanske få perspektiv på det liv vi nutidsmänniskor kämpar med dagligen. Gotlands Medeltidsvecka erbjuder just detta på ett levande sätt.

Rolf K. Nilsson (3:e stående från höger) och andra medlemmar ur Gillet St Olofs Yxa som under Medeltidsveckan gestaltar händelser ur Tyska Ordens närvaro på Gotland 1398-1408.

Rolf K. Nilsson
(som vid sidan om jobbet som moderat riksdagsledamot också varit ordförande i Stiftelsen Medeltidsveckan åren 2002-2008, är en av grundarna till Gillet St Olofs Yxa och som gärna ikläder sig rollen som Tyska Ordens högmästare på Gotlandsbesök)

En skräckinjagande cirkel kring tanken

IDEOLOGI | Det går ett spöke genom Europa. Konformismens spöke. Så lyder inledningen till Tage Lindboms skriftsamling Konservatism i vår tid (Norma, 1996). Under 90-talet debatterades den politiska korrektheten friskt, eller åtminstone något lite i Sverige, med samlingsboken Politisk korrekthet på svenska (Östlings bokförlag, 1998) som slutprodukt. Den politiska korrektheten upphörde dock inte med detta, utan driver än idag övertygat konservativa att inrätta sig i de vänsterliberala leden – deras åsikter må avvika från majoritetens, men för att undvika det obeskrivliga besvär som det skulle innebära att yttra dem, undviker man helst detta. Vänsterliberalerna har på detta sätt lyckats tygla den hotfulla konservatismen. Och för den som inte inrättar sig blir följderna allvarliga. Den ideologiska debatten har avstannat nästan helt och istället läggs fokus på små sakfrågor, i vilka den konservativa saken aldrig kommer till tals.

Ponera att en avvikande åsikt angående till exempel skoldemokrati yttras. Den första reaktionen från de korrekta blir fördömande, ett slags moralistiskt utrop, på samma sätt som föräldrar kan ge ifrån sig när deras i övrigt välartade barn ger sig till att svära. Liknelsen vid barnuppfostran är extra lämplig, eftersom den naturliga slutsatsen blir att den politiska (demokratiska) skolningen har felat. Här gäller att täppa till luckorna i dammen, så att inte fler människor får för sig att tänka på egen hand. Redan vid denna reaktion blir de flesta debattörer förskräckta, även om det faktiskt bara är en likvärdig debattör som har tagit ton. Hjälper inte detta blir personangrepp nästa steg. Det grävs i det förflutna, det citeras och felciteras, det hånas och bespottas. Meningen är att få till stånd en marginalisering, som hindrar resten av fåraskocken att ta upprorsmakarens bräkanden på allvar. När man har lyckats med detta, befinner sig nonkonformisten i en situation där vänner och allierade tvingas ta avstånd från honom, och där den enda vägen tillbaka är syndabekännelse och omvändning. I annat fall hamnar man i den isoleringsfålla där Jan Myrdal, abortmotståndarna och invandrningskritikerna sedan länge huserar. De är otillåtna, utan rätt att yttra sig. Deras åsikter är inte giltiga längre. De är utstötta.

George Orwell (1903 - 1950)

Alexis de Toqueville uppmärksammade eländet tidigt, i sin analys av det tidiga Nordamerika. En mer sentida accepterad författare som uppmärksammat fenomenet är George Orwell, vars grishövdingar i Animal Farm lyckas utmåla varje form av fritänkande som högförräderi, och därmed kan hålla gårsrepubliken i schack. Genom att utmåla sig själva som djurens räddare i nöden, får grisarna en sådan auktoritet att de andra djuren helt slutar tänka. ”Om Napoleon (hövdingagrisen) säger det, så måste det vara sant” säger hästen Boxer om ledarskiktets lögner. I Orwells bok 1984 blir den politiska korrektheten än tydligare – här har den politiska överklassen genom att semantiskt förändra språket, lyckats göra det omöjligt att uttrycka avvikande åsikter. Nyspråket finns dock inte bara i Orwells roman, utan är också högst närvarande idag. Att tränga bortom semantiken är dömt att misslyckas i Sverige. Skoldemokratin är återigen ett träffande exempel – vem kan aktivt ifrågasätta den, när det per definition innebär att man ifrågasätter demokratin i sig själv, Västerlandets allra mest omhuldade komponent? Feminism var på samma sätt nyligen obligatoriskt för alla framgånsgrika politiker. Lyckligtvis verkar feminismen dock ha återgått till sitt normala tillstånd, där den faktiskt går att debattera.

Den politiska korrektheten tar sig stundtals riktigt osmakliga uttryck. Som de vänsterliberala analytiker som när de tillfrågas om Sverigedemokraternas framgångar, med förakt konstaterar att de som röstar på SD (röstar ”fel”) är lågutbildade män på landsbygden. Maken till oförskämdhet hade få andra partier tolererat. Om Moderaterna gjort sig lustiga över att fackföreningsfolket i Socialdemokraterna huvudsakligen är lågutbildade arbetare och rentav påpekat att arbetslösheten hos väljarna är stor, skulle moralpaniken genast bryta ut.

Nu kan man rycka på axlarna och säga att ”så har det alltid varit”. Avrättades inte fritänkande präster som kättare i feodalismens tid? Jovisst. Men nu är korrektheten genomgripande. När det tidigare handlade om konkret makt över tillgångar och positioner, handlar det nu om att kontrollera människans tankar. Ingen får ha sin åsikt ifred – alla tvingas till trosbekännelse inför treenigheten frihet, jämlikhet, broderskap. Och alla, alla, tvingas inordna sig. Faktum är att intresset av en riktig ideologisk och politisk debatt verkar vara obefintligt i Sverige. Och om den fria debatten försvunnit, vad ska vi då med demokrati till? Om avvikande åsikter inte accepteras utan ständigt marginaliseras, om inte galenpannor och fritänkare får yttra sig utan att bli hånade, hotade eller, som nu på senare tid, misshandlade – vad har det då blivit av demokratin?

Tidigare tilläts ingen att tänka fritt; nu är det tillåtet, men ingen kan göra det längre. Nu vill människor tänka det de bör tänka, och detta kallar de frihet
- Oswald Spengler

Andreas Braw

Mitt vikariat på NWT: en efterhandskommentar

Jakob E:son Söderbaum på NWT:s politiska redaktion.

Så har då min sista ledare för den här gången publicerats i Nya Wermlands-Tidningen. Mitt vikariat varade från 29/6-22/8. Jag har här på T&F återgivit mitt arbete uppdelat i tre perioder, vilket bara hänger logiskt samman med mina prioriteringar på fritiden i Karlstad med vissa helger i Göteborg och på sommarstället i norra Bohuslän. I slutet av detta inlägg listar jag nu den sista perioden, men jag tänkte här också passa på att ge en kortfattad helhetsbild av arbetet.

Min ambition under dessa åtta veckor på NWT – Sveriges enda dagstidning med den politiska beteckningen ”konservativ – har varit dels att uppvisa en maximal bredd av konservativa ämnesval. Dels i så stor utsträckning som möjligt också anknyta till det lokala livet i Värmland. Vad gäller bredd så har mina ca 60 ledare också rört ca 60 olika ämnen, med endast två undantag: familjen och kriminaliteten har jag berört två gånger var, ur olika perspektiv. Jag är också nöjd med den grad av lokal anknytning jag lyckats åstadkomma (inkluderat de mindre ledarsticken, som jag skrivit ett varje dag vid sidan om huvudledaren), även om jag inser att man som professionell ledarskribent bör ha mer än vad jag haft.

Jag har också haft ambitionen att hålla en kvalitet som inte står de allra bästa andra svenska ledarskribenter efter. Det är en mycket hög ambitionsnivå, och det är inte heller upp till mig att bedöma resultatet. Jag kan bara konstatera att jag genomgående hållit en jämn nivå, och att jag vid sidan om det obligatoriska ”kommentar till politisk situation med viss egen analys” också ansträngt mig att ge VARJE ledare viss litterär kvalitet. Ibland har det varit mera faktabetonat, ibland mera filosofiskt, och ibland mera frågvist.

Sett såhär i backspegeln kan jag också konstatera att mitt arbete på NWT denna sommar textmässigt både ifråga om framställning och ämnesbehandling är det allra bästa jag någonsin har gjort. Det är bara vid 3-4 tillfällen på åtta veckor som jag behövt tänka till lite extra på vad jag vill skriva om den dagen, och även i de fallen ser jag i efterhand att utfallet blev mycket bra. Bland just dessa texter finns också några av dem som rönt mest uppmärksamhet. Jag är stolt över min prestation, och glad över allt det jag har lärt mig under resans gång.

När det gäller uppmärksamheten kring mina ledare, så har jag vid det här laget figurerat i Ekots Tidningskrönika ett tiotal gånger, vilket handlar om att man ska kommentera en aktuell sak i precis rättan tid. Händelsevis blev faktiskt min allra första ledare någonsin (30/6) refererad i Tidningskrönikan, det var jätteroligt. Mina ledare om Reinfeldts Almedalen-tal (7/7) och om att monarkin är demokratisk (13/8) har under sommaren refererats i Göteborgs-Postens söndags-kolumn Tyket. Ledaren om Charlie Weimers (5/8) blev också refererad i P3:s Brunchrapport 7/8. Vid sidan om dessa är följande tre ledare de som rönt mest uppmärksamhet:

-Återupprätta familjen i samhället (18/7)
-Queermarxisterna slår till igen (28/7)
-Stärka familjen viktigt för välfärden (21/8)

Om jag avslutningsvis också skulle plocka fram tre personliga favoriter under sommaren, så får det bli dessa. Vad som förenar dem är att de är politiska kommentarer av väldigt speciella slag, som är typiskt präglade av min personlighet och mitt favoritsätt att skriva:

-Den fadda skattesmakten består (14/7)
-Med erfarenhet från tre sekler (24/7)
-Vem har tiden på sin sida? (8/8)

Här följer nu listan över sista periodens ledare:

• Den missförstådda staten Israel (22/8)
  
• Stärka familjen viktigt för välfärden (21/8)
  
• Bra att fackrörelsen krymper (20/8)
  
• Skolans stora samhällsansvar (19/8)
  
• Dags att avskaffa presstödet (18/8)
  
• Brott och straff – och personligt ansvar (14/8)
  
• Monarkin är klart demokratisk (13/8)
  
• Den ryska björnen är yrvaken (12/8)
  
• Varning för Lars Ohlys ”rättvisa” (11/8)
  
• Vem har tiden på sin sida? (8/8)
  
• Det är dags att avskaffa länen! (7/8)

Föregående perioder i sammandrag:

• Andra perioden (11/7-6/8)
  
• Första perioden (30/6-10/7)

Jakob E:son Söderbaum

Revolution med förhinder

Igår kväll var det så åter dags för elitrevolutionärerna att anordna gatufest i Malmö. Under parollen ”Reclaim Rosengård” sökte de sig till den hårt prövade stadsdelen för att än en gång försöka uppvigla befolkningen till uppror. Det hela slutade dock rätt snöpligt. Befolkningen i Rosengård visade sig nämligen inte alls välkomna revolutionen. Tvärtom hindrade man fridstörarna från att komma fram och jagade dem på flykten.

Av det stolta politiska arrangemanget blev istället bara lite klassisk vandalism mot en bensinmack, vilket väl i och för sig säkerligen tillgodosåg det egentliga syftet hos många deltagare, att få ha sönder någon annans egendom. Rosengårds befolkning skall ha all heder av sitt agerande, men nog känns det fortfarande bedrövligt att de skall behöva ta saken i egna händer. Polisen borde se till att bråkmakare som dessa inte får gå lösa och ställa till med sattyg för hederligt folk, oavsett om de bor i ett välbärgat eller ett mera socialt utsatt område.

Patrik Magnusson

Länge leve normerna!

I dessa dagar talas, det bland annat på  kultur- och debattsidor, en hel del om normer, exempelvis i samband med den nyligen timade Pridefestivalen. Perspektivet är dock uteslutande att normer är något dåligt och ont, som vi tillsammans måste bryta ner och förpassa till historiens skräphög. Inte minst är det den till leda dekonstruerade ”heteronormen” som är förhatlig.  Trots detta behöver vi tala mycket mer om normer; vilka normer som genomsyrar samhället och framförallt varför normerna finns och vilken roll dessa normer spelar för vårt samhälle.

Föreställningen om eviga värden och sanningar är djupt rotad i vår civilisations ursprung, i såväl kristendomens inflytande som i arvet från antiken.

Att vi lever i en tid av normupplösning och relativism står bortom allt tvivel. För mer än hundra år sedan formulerade Albert Einstein sin relativitetsteori enligt vilken inte ens tiden och naturlagarna är absoluta, utan relativa. Einsteins relativitetsteori kom att förebåda ett sekel där allt som tidigare hade varit fast och absolut skulle anses vara relativt. Idag tycks vi vara närmast fixerade vid tanken att det inte finns några absoluta värden, inget rätt eller fel, inget vackert eller fult och inget kvinnligt eller manligt. Detta är ett radikalt brott mot den klassiska västerländska världsbilden. Å ena sidan har den västerländska kulturen alltid haft ett unikt drag av självinsikt och självdistans, vilket bland annat påpekats av den konservative brittiske filosofen Roger Scruton, vilket har givit oss en förmåga att ständigt ompröva förgivettagna sanningar. Å andra sidan har västerlandet alltid starkt präglats av tron på eviga och naturgivna värden. Detta är något vars rötter kan sökas djupt i vår civilisations ursprung, i såväl kristendomen inflytande som i arvet från antiken.

Den aktuella debatten om könsneutrala äktenskap är ett talande exempel på att förespråkande av normernas nedbrytande har gått från att vara ett radikalt utanförperspektiv till att bli den etablerade sanningen. Oavsett vad man anser i sakfrågan råder det inget tvivel om att själva idén om könsneutrala äktenskap stammar från en relativistisk tanketradition, där manligt och kvinnligt, liksom andra tidigare absoluta begrepp, anses vara falska abstraktioner eller sociala konstruktioner. Det är intressant att notera att detta står i bjärt kontrast mot den traditionella kristna synen på mannen och kvinnan som av naturen olika, med olika egenskaper och företräden som är avsedda att komplettera varandra. Faktum är att föreställningen om de eviga sanningarna är en av kristendomens viktigaste fundament, men trots detta överväger Svenska kyrkan att ändra sin vigselordning för att tillåta könsneutrala äktenskap. Svenska kyrkan borde inte ha något att vinna på att omfamna en idé som är sprungen ur en intellektuell tradition som inte bara är oförenlig med den klassiska västerländska och kristna världsbilden utan också historiskt har betraktat kristendomen, kyrkan och religionen som sin svurna fiende. Att man överhuvudtaget överväger det säger dock inte så lite om den idémässiga hegemoni som råder.

Ytterligare ett aktuellt exempel är debatten om figurativ konst som nyligen har kunnat följas på bland annat Dagens Nyheters kultursidor, och som har kretsat kring den norske nyklassicisten Odd Nerdrum och hans lärjungar. Upprördheten är stor över att det finns konstnärer idag som skapar konst efter den traditionella synen på vad som är vackert. Upprördheten bottnar naturligtvis i att detta inte bryter mot normen att konst ska vara vacker, utan tvärtom förstärker den. Man kan alltså med rätta säga att normbrytandet och normlösheten har i sig själv blivit norm. Detta kan om inte annat bevisa att inga samhällen kan vara utan normer, utan det handlar bara om vilka normerna är.

Det är just därför vi faktiskt måste tala mer om normerna, och vikten av fasta normer. Vi måste för det första erkänna att ett samhälle behöver normer. Normer kan omprövas och ifrågasättas, vilket är sunt och en del av vår västerländska intellektuella tradition, men att påstå att det inte finns något ”normalt”, att det inte finns något som är bättre eller vackrare än något annat och att inget är fast och naturgivet är att leva i en lögn. Detta riskerar att urarta från intellektuell gymnastik till kulturellt självhat och avskaffande av moral. Den stora politiska striden i framtiden kommer inte att stå mellan höger och vänster eller liberaler, konservativa och socialister, utan den stora striden kommer att vara den om de mest grundläggande värderingarna; hur vi ser på världen och på människan. Och den kommer att stå mellan å ena sidan de som tror på normerna och på normernas nödvändighet, på naturgivna förutsättningar för mänsklig samlevnad och på en objektiv moral och å andra sidan de som inte gör det.

Daniel Bergström

Något måste han ju ha gjort för att bli slagen…

Ser att SvD har publicerat en notis om en finsk undersökning om våld inom par bland ungdomar i Finland. Enligt den så har en markant större andel av killarna än tjejerna utsatts för våld från sin partner. Att killar kan bli slagna av sin partner är dock inget som tas på allvar idag, särskilt inte i Sverige.

I debatten så utgår man hela tiden från den feministiska maktanalysen som förklaring till att män slår kvinnor, och då passar inte män som utsätts för våld in i bilden. De män som faktiskt drabbas av allvarligt våld i sin relation är idag tämligen osynliggjorda, och det är fortfarande väldigt skambelagt för en kille att erkänna att hans respektive slår honom.

Med detta vill jag inte säga att vi ska sänka våra ambitioner i att minska våldet mot kvinnor i relationer, men vi bör samtidigt göra just det som sann jämställdhet handlar om: se alla personer som lika och ta våld på lika stort allvar oavsett vilket kön som offret har. För oss som inte tror att det finns ett mäktigt patriarkat som gör att alla vi män vill krossa och förtrycka kvinnor så borde det vara självklart att släppa den infantila radikalfeministiska beskrivningen av relationsvåld och istället se det för vad det är. En människa som skadar en annan människa i en särskilt utsatt situation.

Dagens situation där man endast vill se kvinnor som offer, och män endast som förövare, leder till att de kvinnor som faktiskt misshandlar sina partners blir urskuldade och att de utsatta männen drabbas än mer än vad som annars skulle vara nödvändigt. En kille som har blivit misshandlad av sin flickvän tas gärna inte på allvar, och man ursäktar gärna tjejen med att killen ju måste ha slagit först eller att det inte var så farligt.

För den som är intresserad av jämställdhet och inte feministisk maktteori så borde detta inte vara ett acceptabelt sakernas tillstånd, men idag är det den senare gruppen som har tolkningsföreträde, något som vi onekligen bör göra något åt. Pär Ström gav en intressant annorlunda vinkel på jämställdhetsdebatten i sin bok Mansförtryck och kvinnovälde som publicerades för två år sedan. Om du inte har läst den så är det dags. Den finns gratis som pdf och ljudbok om du följer länken.

David Högberg

Även publicerad på min privata blogg.