IDEOLOGI | Det går ett spöke genom Europa. Konformismens spöke. Så lyder inledningen till Tage Lindboms skriftsamling Konservatism i vår tid (Norma, 1996). Under 90-talet debatterades den politiska korrektheten friskt, eller åtminstone något lite i Sverige, med samlingsboken Politisk korrekthet på svenska (Östlings bokförlag, 1998) som slutprodukt. Den politiska korrektheten upphörde dock inte med detta, utan driver än idag övertygat konservativa att inrätta sig i de vänsterliberala leden – deras åsikter må avvika från majoritetens, men för att undvika det obeskrivliga besvär som det skulle innebära att yttra dem, undviker man helst detta. Vänsterliberalerna har på detta sätt lyckats tygla den hotfulla konservatismen. Och för den som inte inrättar sig blir följderna allvarliga. Den ideologiska debatten har avstannat nästan helt och istället läggs fokus på små sakfrågor, i vilka den konservativa saken aldrig kommer till tals.
Ponera att en avvikande åsikt angående till exempel skoldemokrati yttras. Den första reaktionen från de korrekta blir fördömande, ett slags moralistiskt utrop, på samma sätt som föräldrar kan ge ifrån sig när deras i övrigt välartade barn ger sig till att svära. Liknelsen vid barnuppfostran är extra lämplig, eftersom den naturliga slutsatsen blir att den politiska (demokratiska) skolningen har felat. Här gäller att täppa till luckorna i dammen, så att inte fler människor får för sig att tänka på egen hand. Redan vid denna reaktion blir de flesta debattörer förskräckta, även om det faktiskt bara är en likvärdig debattör som har tagit ton. Hjälper inte detta blir personangrepp nästa steg. Det grävs i det förflutna, det citeras och felciteras, det hånas och bespottas. Meningen är att få till stånd en marginalisering, som hindrar resten av fåraskocken att ta upprorsmakarens bräkanden på allvar. När man har lyckats med detta, befinner sig nonkonformisten i en situation där vänner och allierade tvingas ta avstånd från honom, och där den enda vägen tillbaka är syndabekännelse och omvändning. I annat fall hamnar man i den isoleringsfålla där Jan Myrdal, abortmotståndarna och invandrningskritikerna sedan länge huserar. De är otillåtna, utan rätt att yttra sig. Deras åsikter är inte giltiga längre. De är utstötta.
George Orwell (1903 - 1950)
Alexis de Toqueville uppmärksammade eländet tidigt, i sin analys av det tidiga Nordamerika. En mer sentida accepterad författare som uppmärksammat fenomenet är George Orwell, vars grishövdingar i Animal Farm lyckas utmåla varje form av fritänkande som högförräderi, och därmed kan hålla gårsrepubliken i schack. Genom att utmåla sig själva som djurens räddare i nöden, får grisarna en sådan auktoritet att de andra djuren helt slutar tänka. ”Om Napoleon (hövdingagrisen) säger det, så måste det vara sant” säger hästen Boxer om ledarskiktets lögner. I Orwells bok 1984 blir den politiska korrektheten än tydligare – här har den politiska överklassen genom att semantiskt förändra språket, lyckats göra det omöjligt att uttrycka avvikande åsikter. Nyspråket finns dock inte bara i Orwells roman, utan är också högst närvarande idag. Att tränga bortom semantiken är dömt att misslyckas i Sverige. Skoldemokratin är återigen ett träffande exempel – vem kan aktivt ifrågasätta den, när det per definition innebär att man ifrågasätter demokratin i sig själv, Västerlandets allra mest omhuldade komponent? Feminism var på samma sätt nyligen obligatoriskt för alla framgånsgrika politiker. Lyckligtvis verkar feminismen dock ha återgått till sitt normala tillstånd, där den faktiskt går att debattera.
Den politiska korrektheten tar sig stundtals riktigt osmakliga uttryck. Som de vänsterliberala analytiker som när de tillfrågas om Sverigedemokraternas framgångar, med förakt konstaterar att de som röstar på SD (röstar ”fel”) är lågutbildade män på landsbygden. Maken till oförskämdhet hade få andra partier tolererat. Om Moderaterna gjort sig lustiga över att fackföreningsfolket i Socialdemokraterna huvudsakligen är lågutbildade arbetare och rentav påpekat att arbetslösheten hos väljarna är stor, skulle moralpaniken genast bryta ut.
Nu kan man rycka på axlarna och säga att ”så har det alltid varit”. Avrättades inte fritänkande präster som kättare i feodalismens tid? Jovisst. Men nu är korrektheten genomgripande. När det tidigare handlade om konkret makt över tillgångar och positioner, handlar det nu om att kontrollera människans tankar. Ingen får ha sin åsikt ifred – alla tvingas till trosbekännelse inför treenigheten frihet, jämlikhet, broderskap. Och alla, alla, tvingas inordna sig. Faktum är att intresset av en riktig ideologisk och politisk debatt verkar vara obefintligt i Sverige. Och om den fria debatten försvunnit, vad ska vi då med demokrati till? Om avvikande åsikter inte accepteras utan ständigt marginaliseras, om inte galenpannor och fritänkare får yttra sig utan att bli hånade, hotade eller, som nu på senare tid, misshandlade – vad har det då blivit av demokratin?
Tidigare tilläts ingen att tänka fritt; nu är det tillåtet, men ingen kan göra det längre. Nu vill människor tänka det de bör tänka, och detta kallar de frihet
- Oswald Spengler
Andreas Braw
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Självklart måste alla få komma till tals vad åsikter det än må vara. Dock är det så att vissa exterma åsiktsuttryckare får finna sig i att marginaliseras.
I inlägget nämns t.ex. Jan Myrdal, en person med en i mitt tycke mycket extrema och ytterst osmakliga åsikter. Denne person försvarar t.ex. fortfarande Pol Pot – en av historiens värsta massmördare.
Det står givetvis Jan Myrdal fritt att tycka, säga och skriva vad han vill men att så verklighetsfrämmande åsikter marginaliseras är inget att säga om.
TB:s kommentar bekräftar med all önskvärd tydlighet att Andreas analys är alldeles riktig.
Mycket bra citat från Spengler och mycket bra skrivet i ett angeläget ämne.
I stater med inskränkt yttrandefrihet vet människor i alla fall om att sanningen inte alltid fram. I öppna samhällen som vårt är människor inte alltid medvetna om de andra mekanismer som hindrar sanningen från att komma fram och som Andreas tar upp. Många människor tror att sanningen alltid kommer fram – det finns ju inga öppna inskränkningar som hindrar den. I ett ”massamhälle” som vårt är det massans psykologi som gäller med dess frivilliga anpassningsmekanismer. Tyvärr verkar det inte som vårt öppna samhällssystem alltid befrämjar mod och civilkurage. Vi är inte vana att det kostar på att tala sanning och så håller vi käft.
Jag blev under 90-talet vittne till hur en person jag kände, en verklig hedersman, blev skandaliserad i svensk press. Att de flesta röster som hördes, och alla kända röster, var så negativa emot honom togs som en bekräftelse för deras riktighet. Sedan dess är jag mycket pessimistisk vad gäller kritisk förmåga och mod hos medborgare och massmedia.
Demokratin är det samhällssystem som kräver mest av sina medborgare, ifråga om kunskaper, ansvar och kritiskt tänkande. Men här fallerar det ordentligt hos vår TV-sövda befolkning. De liberala demokratioptimisterna har fel, de tror i grunden på den kritiska människan.
Internet är faktiskt ytterligare en fälla, återigen just p.g.a. att det är ”öppet”. Det som inte kommit fram på Internet kan ju inte vara riktigt för då skulle det ha kommit fram på Internet! De flesta som söker på Internet läser ju mest av sådant som bekräftar deras egen åsikt och eftersom det finns så mycket kommer de aldrig vidare till sådant som är ifrågasättande. Det mesta som skrivs på politiska bloggar är ju också väl kända åsikter och inget nytt. Allt fler människor skriver – samma saker. Här passar citatet från Spengler utmärkt. Fler borde ägna mindre tid åt bloggande och istället bilda sig.
”Before speaking of my specific work, I want to say another word about how a world view is maintained in a given culture. For this consideration, I have suggested the idea of the ”politics of ontology,” which has to do with how a society organizes itself, particularly through a certain elite group, to determine for the rest of that society what is real. The politics of ontology is a kind of governance of ideas. In this culture, there may be a very small group of scientific, governmental, religious, and corporate elite that determine the prevailing boundaries of reality. The forces that surround the determination of reality is an area of politics that we have not really thought about that much. We think about the politics of economics, of the governing of communities and the creation of a social order, but not much about how we are governed with respect to what we are supposed to think is real.”
Citatets upphovsman är framlidne Med Doc i psykiatry John E Mack, verksam vid Harvard men minst sagt kontroversiell pga sin forskning och sina åsikter om UFOn och s.k. bortföranden. Alldeles oavsett vad man tror om Macks UFO-idéer så hade han genomskådat hur konformismen fungerar. Ty det är upprätthållandet av en ”världsbild” och därmed definierandet av vad som KAN vara sant som är konformismens kärna. Vad hjälper det att komma med fakta som pekar i andra riktningar? Dessa kommer bara att avvisas med motiveringen att de INTE KAN vara sanna.
Ytterst är konformismen endast en kollektiv tillbedjan till den rådande paradigmen.
Du är på rätt spår, Anderas. Fortsätt så. Ad multos annos!
Tack för ännu en utmärkt text. Alexis de Tocquevilles reflektion beträffande gränserna för det ”fria” åsiktsutbytet i USA under 1800-talets första hälft (som jag antar att artikelns titel anspelar på?) är lika giltig i Sverige idag:
”In America the majority draws a formidable circle around thought. Inside those limits, the writer is free; but unhappiness awaits him if he dares to leave them. Everything is refused him, even glory. Before publishing his opinions, he believed he had partisans; it seems to him that he no longer has any now that he has uncovered himself to all; for those who blame him express themselves openly, and those who think like him, without having his courage, keep silent and move away. He yields, he finally bends under the effort of each day and returns to silence as if he felt some remorse for having spoken the truth.”
I det senaste numret av den katolska tidskriften Signum finns en lång mycket läsvärd artikel om Tage Lindbom,som skulle ha fyllt hundra år i år. Artikeln är skriven av Sten Hidal.
Men om du framför åsikter är väl andra i sin fulla rätt att strunta i dem? För min egen del anser jag att största hotet mot det fritt tänkta är statstelevisionen, d.v.s. TV1, TV2 och TV4. Därtill kommer en centraliserad läroplan för skolor som bankar in socialistisk samhällssyn i medbrogarna från späda år.
Internet känns mera som en frisk fläkt.