Borgerlig regering i Tyskland

Så är det nu klart att Angela Merkels kristdemokrater kan bilda regering tillsammans med FDP, de tyska liberalerna. Den svartgula koalitionen (CDU/CSU har partifärgen svart och FDP har partifärgen gul) avlöser en så kallad stor koalition mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna SPD. Valrörelsen har dock kritiserats för att ha varit ljum och otydligt när det gäller sakfrågor.

Riksdagshuset i Berlin.

Trots den nominella valsegern är CDU inte valets vinnare, utan partiet backar cirka en och en halv procentenhet. Tappet kan tyckas obetydligt, särskilt som partiet även fortsättningsvis med mycket god marginal är landets största, men CDU backade även vid förbundsdagsvalet 2005. CDU kan i vart fall glädja sig åt att SPD gör ett katastrofval vilket utmynnar i partiets sämsta valresultatet i Förbundsrepublikens historia. Den långsiktiga trenden är följaktligen klar, de stora partierna backar medan de små partierna växer. Intressant nog ser vi motsatt tendens i Sverige, att de koalitionsbärande partierna äter upp sina samarbetspartners.  Skillnaden stavas stor koalition. Den stora koalition som CDU och SPD har regerat tillsammans i sedan 2005 har naturligtvis straffat de stora partierna. Dels har det av naturliga skäl varit svårt att profilera sig allt för hårt mot ett parti som man har regerat med i tre och ett halvt år, dels har väljarna (med all rätt) känt frustration över det demokratiska underskott som ofrånkomligen uppstår när två politiska huvudmotståndare måste jämka samman sin politik. En stor koalition kan i vissa fall vara påkallad för att undvika hopplösa låsningar, som efter valet 2005 (eftersom de tyska socialdemokraterna till skillnad från sina svenska partivänner är rakryggade nog att vägra stödja sig på det gamla kommunistpartiet), men bör i möjligaste mån undvikas. Främst av demokratiska men även av pragmatiska skäl. När samsynens våta filt lägger sig över den politiska debatten öppnas nämligen scenen för politiska extremister från både höger och vänster.

Lyckligtvis slapp vi en sådan reaktion denna gång. Extremisterna NPD och DVU lyser alltjämt med sin frånvaro i Förbundsdagen, trots framgång i delstatsparlamentsvalen de senaste åren. Valets stora vinnare blev istället det liberala partiet FPD som under den populäre partiledaren Guido Westerwelle rycker fram till nära 15 procent av rösterna och blir Tysklands tredje parti i verklig mening. FDP har tidigare under Förbundsrepublikens historia omväxlande stött borgerliga och socialdemokratiska regeringar, men dagens FDP är efter en stadig vandring högerut ett otvetydligt borgerligt parti, om än med en nyliberal profil. Det borgerliga regeringsunderlaget är därmed stabilt, trots ett snävt mandatövertag.

Vilken effekt den borgerliga valsegern i Tyskland kommer att få i Sverige är svårt att säga. Som jag tidigare har påpekat tar Sverige i regel ganska stort intryck av vad som händer i Tyskland, trots att vi inte vill låtsas om det, eller kanske ens är medvetna om det. Men de kulturella och historiska banden är djupa och starka.  Det innebär naturligtvis inte att en borgerlig valseger i Tyskland kan översättas direkt till en borgerlig valseger i Sverige. Den tyska borgerlighetens ställning är trots valsegern knappast historiskt stark, och man kan även notera att i liksom i förbundsdagsvalet 2005 så minskade CDU:s försprång i opinionsmätningarna kraftigt veckorna innan valet. Denna gång räckte det dock ändå hela vägen fram. Frågan är hur mycket som krävs för att det ska räcka hela vägen fram i Sverige?

Nya CDU?

Något som definitivt förtjänar att uppmärksammas ur ett svenskt perspektiv är att CDU, det traditionella högerpartiet, gick till val under slagordet ”Die Mitte”. Detta säger en del om den bild av det kristdemokratiska partiet som Merkel vill förmedla, och som inte ligger allt för långt ifrån Fredrik Reinfeldts vision om moderaterna som ett allmänborgerligt, mittenorienterat statsbärande parti. Det är för tidigt för att tala om ”Nya CDU”, men Merkel verkar liksom Fredrik Reinfeldt vara övertygad om att ett parti som gör anspråk på varaktigt regeringsinnehav måste orientera sig mot mitten. Problemet är bara huruvida det finns ett parti som kan överta den lediga platsen längre ut på kanten. I Tyskland verkar FDP slutgiltigt ha mutat in nyliberalismen, som CDU aldrig kände sig riktigt bekväm med, och eftersom CDU är ett tämligen brett och decentraliserat parti får den traditionella konservatismen likväl plats under det kristdemokratiska paraplyet. Om inte annat behåller bayerska systerpartiet CSU fortfarande en mer traditionell högerprofil. I Sverige är partikulturen annorlunda, har moderaterna en gång bestämt sig för att bli ett mittenparti finns det nog liten plats för konservatismen i partiet. Vi kan således bara hoppas att Göran Hägglund och Kristdemokraterna fortsätter att gå från klarhet till klarhet och fullt ut axlar rollen som traditionellt, konservativt högerparti.

Daniel Bergström

PS. Det är ett tråkigt vittnesmål om Tysklands fortsatta sociala, ekonomiska och andliga, om än inte fysiska delning, att vänsterpartiet Die Linke vinner alla sina valkretsar i f.d. Östtyskland, och dessutom, som en nästan parodisk påminnelse om muren, vinner hela (!) f.d. Östberlin.

Belägg inte SDs bruna bakgrund på fel sätt, Olsson!

Statsvetaren och moderatpolitikern från Uppsala Stefan Olsson har gett sig ut i debatten om Sverigedemokraterna genom ett debattinlägg i Aftonbladet. Han har upptäckt att SDs partiordförande sagt att partiet vill driva ut ”marxister och liberaler” ur kyrkan. Och att partiets presschef pratar om marxist-liberala akademiker som ett kulturellt hot. Olssons budskap är att begreppet liberal-marxism användes flitigt på 30-talet av diverse nazistiska grupper och man därför kan anta att SD sökt inspiration från dessa grupper.

Jag känner ingen sympati för Sverigedemokraterna. Jag betraktar SD som ett populistiskt enfrågeparti med ett oerhört svagt persongalleri. Men jag känner ändå att Olsson hamnar lite fel i sin framläggning. För det första har begreppet liberal-marxism använts i andra samanhang. Jag tycker det är onyanserat att bara sådär rakt upp och ned döma ut uttrycket som nazi-inspirerat. Utan att komma på eller hitta ett exempel såhär rakt upp och ner så vet jag att begreppet har använts i olika konservativa sammanhang i USA.

Jag brukar själv använda begreppet liberal-socialism, som ett retorisk poäng i att liberaler och socialister har kulturradikalismen som ett gemensamt band. Men det menar Olsson är något helt annat, eftersom jag använder ordet socialism istället för marxism. Han menar nämligen att kalla socialister för marxister är att betrakta som ett tecken på förbruning, eftersom nazister själva definierar sig som socialister och inte vill smäda socialismen i onödan. Det är här jag tycker han gör en stor missbedömning. Olsson, som är en av ytterst få statsvetare som disputerat i högerhistoria, borde veta att högerpartiet som parti använde ordet marxism ganska frekvent i sina skrifter och i sin retorik för att skildra socialdemokraterna. Inte minst 1946 års handlingsprogram som börjar med ”Högern står i dagens läge i opposition mot ett socialdemokratiskt majoritetsparti, vars program vilar på marxistisk grund”. Begreppet marxism är en adekvat benämning på den radikala socialismen, alldeles oavsett vem som använde ordet mest frekvent för 80 år sedan.

Sverigedemokraterna har gott om bruna fläckar på sitt CV och man behöver inte göra så pass intetsägande och långsökta kopplingar som Stefan Olsson gör för att belägga det partiets trovärdighetsproblem.

Dag Elfström

Sagittarius om … kolonialism (II)

SAGITTARIUS | Det blev lite efterdebatt till Ungers inlägg i kolonialism-frågan här på T&F. Så får man förmoda att det blev även när artikeln publicerades i SvD i början av 60-talet, ty den gode Unger ansåg sig nödgad att skriva en uppfölningsartikel – som vi nu publicerar.

Givetvis, även den, i dialogform mellan Onkel Heliogabalus och hans oförstående brorson.Texten är publicerad i Svenska Dagbladet något av de första åren under 60-talet och sedan ånyo publicerad i samlingsverket ”Onkel H:s hädelser – en konservativ stridsskrift” ( Cavefors, 1964).

Kolonialism (II)

- Jag tycker att onkel kom för lindrigt undan i vår lilla diskussion om kolonialism häromsistens, sade jag stridslystet. Onkel förnekade att kolonialismen varit av ondo. Men onkel kan väl ändå inte gärna påstå att den varit av godo?

- Jovisst. Den har nämligen, som det mesta, varit både på gott och ont. Vad som är så motbjudande i vissa svenska debattinlägg om kolonialismen är att man inte bara tappat sinnet för proportioner utan också för nyanser. Man ser allting uteslutande i svart och vitt, företrädesvis svart, ha ha ha! Man glömmer alldeles bort kolonialismens positiva sidor. Men det är min övertygelse att om man väger de positiva sidorna mot de negativa, kommer övervikten för de positiva att vara ganska betydande.

- Ur kolonialmakternas synpunkt, ja. Men ur de förtryckta kolonialfolkens? Vi pratade sist om Kongo, detta Kongo där det fanns 17 akademiskt utbildade infödingar, där belgierna gav sig iväg! Därför att belgierna aldrig avsett de infödda för annat än underordnade uppgifter, för annat än att biträda de vita herrarna i deras utsugning av kongolesernas eget hemland. Kongo är väl ett typiskt exempel på att kolonialismens verkliga syfte, vilken dimridå av vackra fraser det än omges med, är exploatering och inget annat.

- Jag väntade bara att få höra det, suckade onkel H. Visst exploaterades Kongo av Leopold II, precis som Mexico av Cortes, Peru av Pizarro och indien av East India Company. Men allt detta tillhör historien, representerat ett längesedan föregånget skede. I modern tid och framför allt efter första världskriget har de stora kolonialmakterna offrat långt mer på sina kolonier än de fått igen. När man hör statsrådet Lindström och fru Thorsson kan man ibland få intrycket att det är de som uppfunnit och tagit patent på hjälpen till u-länder. Men det förhåller sig faktiskt inte så. Hjälpen till u-länder är en gammal uppfinning: den har praktiserats i många decennier av vilka – om inte just av de förkättrade kolonialmakterna. I jämförelse med deras insatser på området är den internationella hjälpverksamheten för u-länderna, som nu bedrivs, inget att skryta med.

- Jag kan inte finna att onkels resonemang, även om det skulle vara riktigt, är någon ursäkt för exempelvis belgiernas underlåtenhet att fostra kongoleserna till självständighet.

- De stackars belgierna har det inte lätt. Föst fick de ovett för att de inte lämnade Kongo fort nog. När de sedan gav sig iväg, fick de ovett för att det gått för fort. Och när de slutligen erbjudit sig att försöka hjälpa kongoleserna i deras nuvarande nödläge – och alla vet ju, även om de inte erkänner det, att belgierna är de enda, som har den erforderliga kompetensen för denna svåra uppgift – så har de fått ovett för det. Du måste dock betänka att Kongo, liksom f.ö. också portugisiska Afrika, långt in på 40-talet allmänt betraktades som en mönsterkoloni och att belgierna vid sidan av portugiserna, nämndes som de mest kloka och humana bland kolonisatörerna. De var helt enkelt inte beredda på att uppge Kongo med så kort varsel.

- När onkel talar om klokhet och humanitet och man tänker på de förhållanden som rått och råder i Kongo, Angola och Mozambique kan man inte bli annat än upprörd, utbrast jag. Afrikanerna skulle aldrig ha berövats sin frihet över huvud taget!

- Sin frihet till vad? Frågade onkel H. men försåtlig mildhet. Tror du händelsevis på den älde vilden min unga vän? Hur tror du läget var före kolonialismen? Barbariskt hövdingetyranni, blodiga stamfejder, kannibalism, slavhandel, hunger och pest. Allt detta har steg för steg bortarbetats. I stället har kommit lag och ordning, förvaltning, skolor, sjukhus, förbättrade utkomstmöjligheter, ett visst mått av bildning, tillgång till en annan religion och kultur än den som präglas av animism och fetischdyrkan. Nej jag upprepar vad jag sa sist: kolonialismens civilisatoriska insats är inget att skämmas för.

- Det är inte bara frågan om Afrika. Tänk på Indien! Anser onkel att européernas civilisation är så mycket mer värd än hinduernas?

- Det har jag inte påstått. Men jag vill påstå att utan England hade Indien inte funnits. Och utan kolonialmakterna hade Afrika varit ett kaos av grymmaste barbari. Den gamla kolonialismens epok är förbi, det är ett faktum som jag inte bestritt och inte heller begråtit. Men innan man glädjer sig åt det bör man ta reda på vad man får istället. Vi vet dock att ryssarna och kineserna kappas om att infiltrera Afrika och tillhandahåller vapen och instruktörer åt alla nationalistiska rörelser resp. utbildar dessa rörelsers ledare vid ändamålet särskilt upprättade institutioner. Och i den mån de gamla europeiska kolonialfolken ersätts med ryssar eller kineser kan jag inte, hur mycket du än åberopar demokratien och framsteget, tycka att det är någon förändring till det bättre.

- Världsdelsprovinsialism! Utropade jag föraktfullt med en fin glosa jag just lärt mig.

- Och varför inte? sporde onkel H. Kan du säga mig varför i Herrans namn vi inte skulle bedöma världsläget ur europeisk synpunkt! Så mycket mer som den nya kolonialismen vi fått uppleva efter andra världskriget i hög grad är ett europeiskt problem. Varför talas det så lite om den? Som en erfaren svensk diplomat uttryckte saken: det heter bara kolonialism när vit förtrycker svart, men aldrig när svart eller vit förtrycker vit! Den röda ryska kolonialismen har underkuvat nio tidigare oavhängiga europeiska länder med en sammanlagd befolkning på över hundra miljoner, som i flertalet fall står på högre kulturell nivå än genomsnittsryssen. Dessa folk är omringade av sovjetstyrkor, fjärrstyrs från Moskva genom medlemsantalet oansenliga kommunistpartier och utsugs systematiskt av det ryska herrefolket. I det fallet kan man verkligen använda ordet exploatering!

- Det ligger något i vad onkel säger, medgav jag.

- Har vi inte större skäl att känna indignation över denna nya form av kolonialism än över den som nu är på väg att försvinna? Och tror du att Krusjtjev riktigt vet vad han gör, när han föreslår att samtliga kolonialländer för bli fria med omedelbar verkan, slutade den gruvliga gubben.

– Sagittarius

Redaktionen

Dags att lägga Ådalen bakom oss

För snart 80 år sedan inträffade en tragisk händelse i Lunde i Ångermanland. Det var i maj 1931 som en strejk urartade till våldsamheter vilka kulminerade med att fem personer sköts till döds av utkommenderad militär. Händelsen kom att bli en ikon i den socialdemokratiska, och därmed svenska, historieskrivningen. Generation efter generation skolbarn har matats med den officiella partilinjen, om hur den fredliga fackliga aktionen brutalt slogs ned av militär.

Sammandrabbningen i Ådalen 1931 påverkar oss än

Verkligheten är som oftast mer komplex än så. En rad våldsamheter hade begåtts av de strejkande, riktade mot strejkbrytare och mot ordningsmakt och militär. Dödsskjutningarna ägde rum när omkring 4000 arbetare tågade för att angripa strejkbrytare som skyddades av en handfull militärer. Exakt vad som skedde denna ödesdigra dag, och vad som hade skett om de strejkande inte hade hejdats, går nog inte att fastställa, men sannolikt kände sig militärerna svårt trängda och handlade i panik.

Vad som var en tragisk händelse, orsakad snarare av en kombination av olyckliga omständigheter och felaktiga beslut från båda sidor, kom att bli en av de största politiska myterna i vårt lands historia. Den bidrog sannolikt till det socialdemokratiska maktövertagandet 1932 och inledningen på en unik maktepok i ett demokratiskt land. Ådalshändelserna kom sedan i decennier att användas för att svetsa samman rörelsen och som knölpåk mot borgare och militär. Endast sedan de som var med då av naturliga orsaker börjat gå ur tiden har myten börjat falna.

En effekt av Ådalshändelserna lever dock kvar. Allt sedan dess är nämligen svensk militär förbjuden att ingripa i polisiära ärenden. Under lång tid har detta inte varit något problem, men de senaste decenniernas utveckling har gjort att ett samarbete mellan polis och militär kommit att te sig allt mer logiskt. Den internationella terrorismen är ett hot som inte självklart möts bäst med traditionella militära medel, men inte heller med traditionella polisära metoder.

Här krävs en samverkan mellan militär, polis, och underrättelseväsende, så som faller sig mera naturligt i andra länder, utan de svenska ideologiska låsningarna. Även den allt grövre brottsligheten hamnar ibland i ett gränsland när det inte är självklart att militära medel är irrelevanta.

Dags att måla Blåvit och sätta på saftblandare?

Det nyligen genomförda rånet mot en värdedepå i Stockholm då rånarna flydde i en helikopter utgör ett illustrativt exempel. Det visade sig nämligen att en rote Gripenplan befann sig i luften utanför Östersjön när rånet inträffade och dirigerades mot platsen av stridsledningen. Med sin radar skulle planen kunnat göra det Sverige i övrigt tycks sakna kapacitet för, nämligen spåra även luftfarkoster som inte har vänligheten att med transponder ge sig till känna. Vi hade således kunnat få veta var helikoptern tagit vägen och kanske t.o.m. kunnat tvinga ned den.

Så skedde dock inte. Insatsen avbröts med motiveringen att detta var en polisiär fråga, och således fy fy ajabaja för militären. Exakt var gränsen går för vad militären får och inte får göra är inte jag rätt man att avgöra, även om det skulle förvåna mig om inte det låg inom försvarsmaktens uppdrag att ingripa mot kränkningar av svenskt luftrum.

Det må vara hur som helst med den saken. Så här kan vi inte ha det. Tänk om nästa stulna helikopter innehåller massor med sprängmedel och Mehdi Gezali på hans nästa charterresa. Det är dags att lägga Ådalen bakom oss. Polis, militär och underrättelsetjänst måste ges möjlighet att samarbeta mot terrorism och grov brottslighet. Ja, inte bara möjlighet, som medborgare borde vi ha rätt att kräva att de gör det, och att de gör det bra.

Detta kommer att kräva att lagstiftningen görs om och anpassas till det 21:a århundradet, att en organisation sätts upp och övas för att samverka smidigt i dylika situationer, och att de medel som behövs för att få det hela att fungera skjuts till av statsmakterna.

Patrik Magnusson

Anna Anka och hemmafrudebatten

Den svenska ankdammen har berikats av en kvinna som verkligen lyckats röra om i den: Anna Anka.

Anna Anka har ”kommit från ingenstans”, och plötsligt blivit ett namn på allas läppar. Hon är ursprungligen från Skåne, gift och har två barn med sångaren Paul Anka och medverkar för närvarande i TV-serien Svenska Hollywoodfruar på TV 3. Anna Anka har fått debatten att lyfta kring hemmafruidén, könsroller och jämställdhet – och det är förbluffande vilken mediastorm hon har lyckats röra upp i Sverige.

Efter första avsnittet av Svenska Hollywoodfruar (samtliga avsnitt kan beskådas on-line här) publicerade Anna Anka en artikel på Newsmill, som kom att bli deras mest framgångsrika debattartikel sedan starten för ett drygt år sedan: över 100,000 läsare av denna artikel. Den konservative debattören Roland Poirier Martinsson tog sig an debattstormen i en egen Newsmill-artikel, och ledde frågan in på hemmafruar. Därefter har i stort sett alla gett sig in i debatten, de flesta med olika slags kritiska undertoner. Och mitt upp i allt detta välkomnar Kristdemokraternas partisekreterare Lennart Sjögren Anna Anka i partiet, för att sedan ta tillbaka det. Ja jösses, vilket ståhej!

I Sverige är det tabu att vara för hemmafruar. Men vad som sticker folk i ögonen mest vid sidan om detta är förstås att Anna Anka lever ett maximalt osvenskt liv – glamouröst, utsvävande och ojämlikt. Dessutom inte bara gillar hon det, hon är dessutom stolt över det, vilket är en så osvensk attityd att det måste bli närmast olidligt eftersom hon ju inte är (bevars!) en amerikan utan faktiskt född och uppvuxen i Sverige.

Sverige är ett socialdemokratiskt konformistiskt land på ett sjukt sätt. Att Anna Anka inte skulle få leva det liv hon vill, och vara stolt över det, är ju helt otroligt att man inte kan unna henne. Och att hon inte kan få vara stolt nog att tala om det och dela med sig av sina väldigt annorlunda perspektiv är lika absurt det – yttrandefrihet, någon? Den som inte gillar hur hon lever kan själv välja ett annat liv, och den som inte gillar att höra om det kan välja att inte lyssna. Svårare än så är det faktiskt inte.

För egen del couldn’t I have cared less om ”fenomenet Anna Anka som lyxfru i Hollywood”, om det inte var för att en konservativ debattör som Roland PM lagt sig i debatten och gjort någonting mer och viktigare utav den. Debatten, som blivit jättestor, har nu nämligen kommit att handla om både konservatism och om Kristdemokraternas framtid. Jag ska strax återkomma till hur debatten sedermera utvecklats, men vill ändå passa på att ta ett exempel på vilken framförhållning den här kvinnan har. I Newsmill-artikeln skriver hon t.ex.:

”En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer.”

Är då en sådan man verkligen en riktig man? Låt mig för att illustrera min egen uppfattning kontra med ett annat Hollywood-citat, nämligen av Don Corleone i första Gudfadern-filmen: ”Man blir aldrig en riktig man om man inte älskar och spenderar tid med sin familj!”. Och en riktig kvinna – i mina ögon – ägnar inte mer tid åt sitt eget yttre än åt sina barn, även om det naturligtvis är viktigt att hon lägger tid på sig själv inklusive sitt yttre.

Oavsett om det är någon annan som ligger bakom (vilket det redan finns många konspirationsteorier kring), så är Anna Anka en enastående framgångsrik provokatör i det svenska 2000-talet. Och precis som KD-ledaren Göran Hägglund uttryckte det apropå mediareaktionerna på hans alltmer konservativa retorik under sommaren och den tidiga hösten, har Anna Anka i första hand provocerat dem som annars brukar vara de som provocerar.

Kulturvänstern har skapat ett mediaklimat i Sverige där man SKA provocera, och provokation är lika med underhållning. I Sverige får man gärna provocera genom att ha sex framför kameran med fel person i en dokusåpa – men Anna Anka får inte tala om att det är självklart att suga av sin man varje morgon om han vill det… I Sverige får man förnedra vem som helst i TV, och ska gärna göra det också, men man får inte köra med sitt tjänstefolk som Anna Anka gör eftersom det verkar förnedrande för dem… Vad det hela kokar ner till är att vi nu möjligen har nått ett stadium där det som provocerar jämlikheten i världens mest jämställda land är det allra mest underhållande. Under alla omständigheter finns det ett stort intresse i Sverige för dessa frågor, det råder det ingen som helst tvekan om givet det spektakel som uppstått kring Anna Anka.

I ett inslag i Studio ett i P1 diskuteras själva debatten kring Anna Anka. En sådan här debatt hade varit omöjligt för bara 5 år sedan, så någonting måste ha hänt, och 14 min in i inslaget påpekar Per Wirtén, chefredaktör för socialdemokratiska Arena, det faktum att vi idag har ett antal kvalificerade konservativa debattörer i Sverige vilket vi inte haft på kanske 30 år. I slutet av programmet säger också feministen Petra Ulmanen att det finns en klangbotten i Sverige idag för konservativa idéer. Marie Söderqvist, borgerlig debattör och VD för undersökningsföretaget United Minds, medverkar också i programmet och ger ungefär de relevanta perspektiv som man kunde hoppats. T.ex. att medan problemet tidigare var att kvinnor inte kunde förvärvsarbeta så är problemet idag att det INTE står var och en fritt att vara hemmafru – för det är politikerna så extremt emot.

Anna Anka och Roland Poirier Martinsson har även de gemensamt i en Newsmill-artikel kommenterat själva debatten. Där anknyter de till samma sak, om den ofrihet som kvinnor – men inte män – härvidlag har i att inte kunna välja sitt liv. I denna nya artikel rekommenderar också Anna Anka ”svenska män och kvinnor att överväga den officiella, svenska versionen av mäns och kvinnors olika roller, som hon menar är mera ideologiskt motiverad än formad av hur verkligheten faktiskt är beskaffad”, och de slår fast någonting mycket viktigt i det svenska debattklimatet, nämligen att ”skentolerans är när man tillåter alla att leva precis som de vill –så länge de vill leva precis som alla andra”.

Roland PM har alltså med ganska god fingertoppskänsla lett debatten in på frågan om rätten att kunna stanna hemma med barnen om man själv vill. I sin första Newsmill-artikel i ämnet skriver han alldeles utmärkt att:

”Vårt samhälle är uppbyggt så att det inte är realistiskt för de allra flesta barnfamiljer att en av föräldrarna stannar hemma. Det är ekonomiskt omöjligt. Det är socialt problematiskt, eftersom alla andra jobbar, alla andra barn är på dagis. Det är kulturellt plågsamt, eftersom det antyder att man är en dålig människa. Det är ett riskabelt val eftersom valet att vara hemma är mycket negativt om man senare bestämmer sig för att återgå till (eller för första gången träda in i) arbetslivet.”

Möjligen var det otaktiskt av honom att först i uppföljningsartikeln ”avslöja” att han själv varit hemmaman i sju år. Lika viktigt som det självklart är svårt, är det att göra rätt taktiska överväganden när en debatt stormar upp på det sätt som nu har skett. Men KD:s partisekreterare Lennart Sjögren begick inte bara ett debattmisstag utan dessutom ett politiskt misstag när han i Expressen 18/9 efter intervjun i Svenska Dagbladet 17/9 där Anna Anka berättar att hon kan tänka sig en framtid som högerpolitiker i Sverige, närmare bestämt inom Moderaterna eller Kristdemokraterna, välkomnar henne till Kristdemokraterna. Ännu dummare var det förstås att Sjögren sedan tog tillbaka detta uttalande, och slog fast att hon INTE är välkommen.

Det är inte utan att det slår en hur mycket Sverige faktiskt har att lära av USA när det gäller politik och debatt, och därvidlag är svenskamerikanerna Anna Anka och Roland PM utmärkta just för att röra om och förnya. För att göra en välvillig tolkning av partisekreterare Sjögrens utspel, så tycker jag det framför allt visar på att KD faktiskt just nu är öppna för nya intryck och förändring. Men desto mer intressant – och relevant – hade det väl ändå varit att höra om Lennart Sjögren, och för den delen Göran Hägglund, vore beredda att välkomna Roland PM i Kristdemokraternas partistyrelse?

Jakob E:son Söderbaum

Kultur måste få kritiseras

Kulturhuset i Stockholm. Symbolen framför andra för den nutida och vänsterstyrda kulturdebatten.

KULTUR | KD-ledaren Göran Hägglund sticker ut hakan rejält när han går till angrepp mot det han identifierat som en klart vänsterpräglad kulturelit. I sin debattartikel i DN (var annars?) skräder han inte orden. Och – reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Det politiskt korrekta kulturetablissemanget har rest sig som en man med en tanke och ett mål: att förlöjliga och fördumma Göran Hägglund så mycket som möjligt inför den allmänna opinionen.

På Aftonbladet Kultur den 23 september går Martin Aagård till häftig attack mot Hägglund med alla de nu kända argumenten i debatten. I Svenska Dagbladet den 24 september är det regissören med mera Andreas Boonstra som uttrycker sin upprördhet. Detta är bara två exempel, som i sig är mycket intressanta – och roande. Roande därför att det är intressant att notera hur många som anser sig trampade på tårna när ”kultureliten” nämns och kritiseras.

Det var mycket upplysande att lyssna på radions P1 den 18 september där Göran Hägglund medverkade tillsammans med bland andra journalisten, författaren, debattören Göran Rosenberg som när det gäller den journalistiska yttrandefriheten oftast har ganska tänkvärda uppfattningar att förmedla. Men här fanns ingen förståelse för de åsikter Göran Hägglund gett uttryck för – Tvärtom. Så fick man inte, kunde man bara inte, diskutera kultur. Den fria debatten är helig, allas rätt att uttrycka åsikter och göra det ska försvaras – men uppenbarligen inte kritik av kulturföreteelser.

Göran Rosenberg var sur, patriarkalisk och agerade sannerligen inte som den objektive journalist han gärna vill framstå. I radioprogrammet Ring P1 har programledaren Täppas Fogelberg gjort sig lustig över Göran Hägglunds konstsmak som innebär att han tycker om konst som man ser vad den föreställer. Och så får man inte säga. Det är fult, det är reaktionärt och rent av – bruna åsikter, som han ger uttryck för.

I en demokrati, med yttrandefrihet får allt diskuteras. Allt. Och då innebär det att inget område eller ingen verksamhet ställs utanför. Allt måste kunna ifrågasättas, så även kulturen. Det hade varit till gagn för debatten om de som nu spyr ut sitt förakt för Göran Hägglund hade lyssnat på vad det är han säger och läst vad det är han skriver. Angreppen grundar sig till största delen på sådant som man tror Göran Hägglund tycker, sådant man i sin fördomsfullhet förutsätter att han står bakom.

Göran Hägglund i det närmaste vädjar att det han anser vara kultur för honom, och med all sannolikhet en bred allmänhet, ska accepteras och inte råka ut för den politiskt korrekta kulturvänsterns bannbullor. Debatten visar hur liten denna tolerans är och hur föraktfullt kritiker avfärdas. Den kulturdebatt som nu blossat upp står på en låg nivå och politiskt mycket tveksam grund när man utan att tveka anklagar Göran Hägglund för att ha nazistiska idéer därför att han uppskattar konst som man kan se vad den föreställer. Denna konstsmak delar, faktiskt, Göran Hägglund med en mycket stor del av svenska folket som samtidigt förolämpas av det politiskt korrekta kulturetablissemanget.

Kultur är bra. Kultur är nödvändigt. Men kulturen – som utmanar, ifrågasätter, hånar, hyllar, upplyser, stimulerar och inspirerar – har inget frikort från att själv kritiseras och ifrågasättas. Det måste stå fritt från alla att tycka, och uttrycka detta, att vissa kulturföreteelser är bra, att andra är undermåliga, ja till och med att det inte är kultur.

Kan kulturutövare, kulturtyckare och kulturkonsumenter inte acceptera detta har de heller inte fattat vad kultur egentligen är.

Rolf K Nilsson

Rätten att diskriminera

DEBATT | I SVTs Agenda debatterades i söndags bland annat om förskollärare ska ha rätt att bära niqab eller burka.  Det folkpartistiska skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm, försvarade det nuvarande förbudet mot detta med att en så pass heltäckande klädsel stör undervisningen och samspelet med barn. Mimikens betydelse är viktig, framhävdes vidare av skolborgarrådet.

Den muslimska kvinnan som skolborgarrådet träffade i studion och som håller på att utbilda sig till barnskötare ansåg däremot att reglerna är *trumvirvel* diskriminerande. Ja, visst är det diskriminerande. Det är en särbehandling av en person för att denna bär en religöst motiverad klädsel.   En fullständigt berättigad diskriminering dock. Kunde inte riktigt låta bli att tänka på den klassiska sketchen med Robert Gustavsson från grogg.

För mig känns det rätt självklart att det finns situationer där det både är rätt och borde vara tillåtet att diskriminera.  Barnskötare är ju bara ett av oändligt många jobb och situationer där en uppdragsgivare borde ha rätt att förvänta sig att dess arbetstagare visar ansiktet.

Min motvilja mot den massiva antidiskrimineringskampanj som pågått de senaste åren är tudelad.  Det handlar för det första om majoritetssamhällets normhegemoni som något naturligt och sunt. Vi skakar hand med varandra. Vi visar ansiktet.  Det är så vi gör i Sverige. I västerlandet. Det är naturligtvis fritt fram att ställa sig utanför denna samhällsordning.  Men då kan man rimligtvis inte heller förvänta sig att bli behandlade som alla andra. Då har man förverkat sin rätt att skrika ”jag diskrimineras!”.

För det andra handlar det om makt och kontroll. Nu rörde sig ju just den här frågan om en kommunal anställning. Då är det kommunen, ”det offentliga”, som har ansvaret. Däremot finns det ju motsvarande fall där privata aktörer drabbas av statens politiskt korrekta överhet.  Ett aktuellt fall innefattar en muslimsk man som inte blev anställd hos ett byggvaruhus bland annat för att han tyckte det var en kalasbra idé att falla i bön vid företagets utgångskassor. Diskrimineringsombudsmannen har nu lyckats klämma ut 30 000 i skadestånd i en förlikningsprocess med det stackars byggvaruhuset.  Frågan är inte om det var rätt eller tillrådligt av företaget att göra som de gjorde. Frågan är vad farbror staten har med saken att göra? Det känns självklart att det borde vara företaget och inte statens ansvar att besluta kring anställningar och övriga avtal. Men denna självklarhet bryts om företaget anses ha agerat diskriminerande mot ett antal lagskyddade minoriteter(varför just dessa är viktigare än andra grupper i samhället är dock oklart). Det är en orimlig tingens ordning.  Diskrimineringslagstiftningen är i sig en paradoxal och en mot civilsamhället fientlig institution som omgående borde avskaffas.

Läs mer om diskrimineringsraseriets galna följder i Merit Wagers newsmill-artikel.

Dag Elfström

Den selektiva rapporteringen kring prolife-rörelsen

Svensk media och abort är ett ämne för sig. Igår gjorde exempelvis Aftonbladet en stor sak av att en kvinna i USA, som genomgått 15 aborter och stoltserar om saken i en bok, lever under hot.  Missförstå mig inte, det är klart att det är hemskt att en människa lever under hotelser. Men något problematiserande kring att kvinnan i fråga säger sig ”vara beroende av aborter”, kunde man faktiskt förvänta sig – till och med från Aftonbladet. Detta är alltså en nyhet, ja, det kan kanske vara motiverat att rapportera om. Men att aftonbladets artikel helt uppenbart syftar till att ställa de abortkritiska krafterna i USA i dålig dager förefaller rätt uppenbart.

Däremot tiger svensk media som en mur kring mordet på den prolife-aktivist i USA som blev mördad för någon månad sedan. Det var ett politiskt mord så till vida att mördare, som är gripen, utförde dådet för att han ogillade nämnde prolife-aktivistens åsikter i abortfrågan. Läs mer hos Världen Idag och hos Ja Till Livet.

Ensidigheten är slående.  Motståndare till aborter är elaka. Abortförespråkarna är goda. Allt som bryter den bilden filtreras bort av det svenska mediaetablissemanget.

Dag Elfström

Det ogudaktiga kyrkovalet

DEBATT | Tänk dig att ett parti tog över hela kyrkan. Den socialdemokratiska kyrkan. Eller den moderata kyrkan. En kyrka som styrs av socialistiska eller liberala idéer snarare än religion och religiös expertis. Är det verkligen en kyrka? Eller är det ett politiskt organ?

Eller tänk så här istället. En kyrka som styrs av ett kyrkomöte, motsvarande riksdagen, och som bestämmer vad som får sägas i predikstolen. Skillnaden så långt förefaller kanske inte mycket större än Katolska kyrkan, som styrs av påven och Vatikanen, vilka har makt över vad prästerna säger i predikstolen. Att vara katolsk präst är såtillvida ett ganska förbestämt koncept som man får göra sitt bästa om man vill passa in i, det är varken prästerna själva eller Katolska kyrkans medlemmar som bestämmer hur den katolske prästen ska vara.

Skillnaden blir dock påtaglig just när det handlar om politiska partier som bestämmer vad som får sägas och inte sägas i predikstolen, snarare än religiös expertis som bygger vidare på en 2000-årig tradition. Saken blir inte heller bättre av att det endast är 11,8% av de röstberättigade i Kyrkovalet som nu i årets kyrkoval har röstat fram den politiska sammansättningen av Svenska Kyrkans högsta beslutande organ Kyrkomötet. Den demokratiska representativiteten kan i så måtto sannerligen ifrågasättas!

Den ”demokratiska folkkyrkan” som sådan kan också ifrågasättas, på bägge punkter. Varför ska inte de som är teologiskt skolade bestämma ordningen, snarare än den majoritet som möjligen har genomgått konfirmationen men inte besöker kyrkan mer än någon gång årligen därutöver? Och hur kan en folkkyrka överhuvudtaget vara rätt, en kyrka som inte utgår från den kristna traditionen utan just relationerna med staten? En kyrka som inte står över politiken kan knappast vara en kyrka som närmar sig Guds vilja mer än den för tillfället regerande politiska viljan. En sådan kyrka är mera politisk än vad den är kristen.

Svenska staten, genom Sveriges riksdag, borde i religionsfrihetens namn till slut fullborda den skilsmässa mellan staten och Svenska Kyrkan som påbörjades år 2000. Rimligen borde man också rulla tillbaka ordningen till tiden innan politiken kopplade sitt järngrepp om kyrkan. Därför att en socialdemokratiskt styrd kyrka – som vi har i Sverige i och med Svenska Kyrkans politisering – är inte en kristet styrd kyrka. En svårighet i detta avseende är förvisso i så fall vilken tidpunkt man borde återgå till, och det kan de lärde tvista länge om. Rör det sig om någon viss reform under 1900-talet? Eller ännu tidigare?

För egen del betraktar jag Reformationen som ”rätt tidpunkt att gå tillbaka till”. Jag är i och för sig inte emot Reformationen, att den ägde rum på 1500-talet eller för den delen allt som den kom att medföra historiskt. Det vill jag understryka. Men ur kristen synpunkt – och min historiska förståelse – har jag så att säga tappat tron på protestantismen. I och med Andra vatikankonciliet har nämligen Katolska kyrkan gått den sista av Reformationens initiativtagare Martin Luthers (1483-1546) huvudsakliga kritik till mötes.

Frågan är i alla fall vilken legitimitet som Svenska Kyrkan har kvar i kristendomens namn? Dess troende medlemmar borde kanske ta sig en allvarlig funderare nu i samband med Kyrkovalet på huruvida de tror mer på Svenska Kyrkans utveckling än på Gud.

Jakob E:son Söderbaum (katolsk konvertit)

Förslag till nästa mandatperiod: Kunskap

DEBATT | DN har inlett en serie där man för olika politikområden pekar ut fem viktiga förändringar för ett bättre Sverige under kommande mandatperiod. Jag vill ju inte vara sämre, så jag tänkte försöka matcha DN med lite egna förslag, samtidigt som jag kommenterar deras. Sannolikt kommer jag inte att hinna med alla områden, men jag väljer några jag finner intressanta. Kanske någon annan skribent hakar på?

Först ut är DN med temat kunskap, och det är onekligen en viktig fråga så jag börjar också där. DN pekar ut bättre lärare, bättre matematikundervisning, avgiftsbelagd högskola, friare forskning och gratis museer. Om jag först skall kommentera detta så får det nog bli tre plus, ett minus och ett jaså.

Avgiftsbelagd högskola tror jag inte på. Är det så att vi har färre högskoleplatser än vad vi har hugade spekulanter på studieplatserna, så är det inte tjockleken på mamma och pappas plånbok som skall avgöra hur platserna fördelas, lika lite som det röda sjuttiotalets lotterier, eller den nya tidens grupptillhörighetskvoteringar. Det som skall avgöra urvalet är lämplighet, d.v.s. hur begåvad man är och hur hårt man arbetat tidigare. Detta är det system som bäst gynnar samhället som helhet genom att placera rätt person på rätt plats, och genom att belöna prestation.

Så ska det se ut i skolan...

Gratis museer kan jag väl i och för sig sympatisera med, men någon jättereform för bildning i samhället torde det inte vara. Friare forskning däremot får mitt entusiastiska stöd. Jag tillhör nämligen de som generellt tror att en forskare med spetskompetens inom sitt område bättre kan avgöra hur forskningspengar klokt används än en politiker som ofta inte ens har en akademisk examen.

Historiskt har det också visat sig att många stora upptäckter är just oväntade bieffekter av grundforskning, eller forskning om något helt annat. Inte minst militär forskning har ju, åtminstone i fria samhällen, fått stora spridningseffekter. Arpanet, någon? Att politikerna tenderar att snöa in på olika halv- eller heltotalitära modenycker, som genusteori, är i sig ett tillräckligt skäl att hålla deras tassar på behörigt avstånd från forskarna.

Bättre lärare torde ju ingen protestera mot. Högre krav på lärarutbildningen, bättre löner och arbetsvillkor för lärare, och fler vägar in i yrket föreslår DN. Allt detta är bra. För att förtydliga – lärarutbildningen måste befrias från 68-flummandet, sätta ledarskap och bildning i fokus. Vad gäller arbetsvillkoren måste lärarna befrias från så mycket byråkrati och socialtjänstuppgifter som möjligt och tillåtas fokusera på vad de skall vara bra på, att undervisa. Lärarna måste också återfå makten i skolan. Elevdemokrati i all ära, men den som besöker en svensk skola idag riskerar allt som oftast att mötas av en situation som hämtad ur Orwells Djurfarm.

Bättre matematikundervisning är väl också bra, men det behövs nog lite mer konkreta idéer än de DN presterar. Till exempel måste man nog våga uttala det tabubelagda ordet ”Nivågruppering”. En annan förutsättning är arbetsro, för inbilla mig inte att man kan lära sig matte utan att i lugn och ro analysera uppgiften, lika lite som det går utan att öva, öva och öva. Matte är ett oförlåtande ämne på så sätt att det finns så tydliga rätt och fel, inte som samhällskunskap där man helt avskaffat rätt och fel, och allt handlar bara om förmågan att slunga ur sig åsikter, utan större krav på underbyggnad av fakta och analys.

Har då DN glömt något? Jodå, en hel del faktiskt. För att nämna ett par exempel så vill jag efterlysa:

...inte så här

Hårdare antagningskrav på gymnasium och högskola. Det skall inte vara högskolans ansvar att se till att deras elever har tillräckliga grundkunskaper. Det är gymnasiets. Det är heller inget självändamål att över hälften av en årskull skall in på högskolan. Den ideologiskt motiverade utbyggnaden av högskolan är en grundorsak till att man tvingats sänka kraven.

Betyg. Vi bör inte vara rädda för att mäta elevernas prestationer. Betygen fungerar som sporre och som feedback. Förr eller senare måste ungdomarna också vänja sig vid att deras prestationer ständigt bedöms. Ju tidigare, desto mindre dramatiskt.

System för oberoende betygssättning av gymnasieelever / studentexamen. Skall systemet där olika huvudmän arrangerar utbildningen (vilket är bra) fungera, kan man inte ha ett system där de själva indirekt betygsätter sin egen verksamhet när de betygssätter eleven. Det bäddar för betygsinflation

Bildning åter i fokus. Skolan har nästan helt övergivit ambitionen att ge eleverna ett batteri av grundläggande kunskaper. Man tror att det räcker med att bara lära ut metoder för att leta information. Detta synsätt speglas i läro- och kursplaner som knappast alls ger någon fingervisning om vad undervisningen i olika ämnen skall innehålla. Detta ger en väldigt godtycklig undervisning, och måste vara en mardröm för elever som byter skola. Att betygssättningen blir närmast omöjlig att genomföra på ett konsekvent sätt torde vara givet.

Större variation tidigare. Trenden är ju annars att allt skall likriktas. Alla skall läsa ungefär samma ämnen i samma takt. Det funkar bara om alla är lika, och det är de, hör och häpna, inte. En del har fallenhet för det matematiska, andra för språk, ytterligare andra är praktiska o.s.v. Alla dessa olika begåvningar behövs i samhället, och alla behöver få chansen att utveckla förmågor de har fallenhet för, att få känna sig duktig på någonting. Idag är det främst de praktiskt lagda som kommer på undantag. Vi behöver mycket mer av yrkesskolor som verkligen är praktiska, och vi behöver låta eleverna få en chans att rikta in sig tidigare än idag.

Patrik Magnusson