70 år sedan Sovjet anföll Finland

Idag är det den 30 november, ett datum som för många svenskar främst förknippas med vår Konung Karl XII:s död 1718, en händelse som extremister av alla de slag idag tar som intäkt för att ge sig ut på gator och torg och puckla på varandra.

Stalin lät anfalla Finland 30 november 1939

För vårt broderfolk i öster torde dock denna händelse överskuggas av en annan som inträffade samma datum i lite mer modern tid. Det var nämligen den 30 november 1939 som Stalins Sovjetunionen, i enlighet med de överenskommelser man gjort med den nationalsocialistiska paktbrodern Hitler, överföll det lilla Finland i syfte att göra det till en sovjetisk lydstat såsom skett i de baltiska staterna.

Ett par dagar tidigare hade Röda Armén arrangerat en incident vid den sovjetisk-finska gränsen genom att beskjuta byn Mainila på den sovjetiska sidan gränsen med artilleri och sedan beskylla finnarna för dådet. Detta togs som ursäkt för att säga upp det icke-angreppsavtal man hade med finnarna, och så på dagen för 70 år sedan utlösa ett massivt anfall in över hela den långa gränsen mellan de båda länderna.

Anfallet hade föregåtts av sovjetiska krav på finskt territorium, på baseringsrättigheter i Finland och raserandet av olika finska befästningar, ungefär sådant som Hitler förhandlade till sig i Tjeckoslovakien innan han några månader senare likviderade landet. Det torde inte råda något tvivel om att de sovjetiska krigsmålen innefattade en fullständig ockupation av hela Finland.

Ett par tecken på detta är att de sovjetiska stridskrafterna utrustats med skriftliga instruktioner för hur de skulle bete sig när de närmade sig den svenska gränsen, och att Sovjetunionen redan på krigets andra dag inrättade en finsk lydregering i den erövrade finska staden Terijoki, under ledning av den finske landsflyktige kommunisten Otto Ville Kuusinen.

Marskalk Mannerheim ledde det framgångsrika finska försvaret

Kriget gick dock inte så som Stalin hade tänkt sig. De tappra och skickliga finnarna bet ifrån sig rejält mot övermakten. Platser som Salla, Suomussalmi och Tolvajärvi vann ryktbarhet då stora sovjetiska förband där nedgjordes av numerärt mycket underlägsna finska. Vid Suomissalmi nedgjordes en hel sovjetisk armékår och 27 000 av 40 000 deltagande soldater stupade. Finska armén hade som mest 11 000 man på plats under slaget. Betydande mängder artilleri och stridsvagnar erövrades av finnarna, vilka själva hade stora brister i tung materiel.

Från Sverige kom en hel del hjälp i olika former. Vid krigsutbrottet förklarade sig inte Sverige ”neutralt” utan ”icke-krigförande”, vilket har viss betydelse, t.ex. genom att det då blev möjligt att tillåta rekrytering av frivilliga till Finland och att skicka utrustning. Totalt kom över 8000 svenskar att tjänstgöra i finska armén, och från Sverige skickades ett par hundra artilleri-, luftvärns-, och pansarvärns- pjäser, 131 000 gevär och stora mängder ammunition. Ett svenskt flygförband, F19, sattes också upp och baserades i Uleåborg där det ansvarade för luftförsvaret av norra Finland. En tredjedel av Sveriges jaktflyg (12 Plan) ingick i denna styrka.

Den svenske kommunistledaren Sven Linderot gav sitt fulla stöd till Stalins anfallskrig

Efter en massiv uppladdning med trupper och materiel kunde Röda armén efter de inledande motgångarna åter gå på offensiven i februari 1940. Denna gång bröt man genom det finska försvaret och tvingade finnarna till vapenvila, och att i förlängningen acceptera hårda sovjetiska fredsvillkor. Ändå går det inte komma ifrån att Finland ändå gick segrande ur kampen. Man hade vunnit en hel världs beundran och sympati, och man hade försvarat sin självständighet. Av alla de krigförande länderna i Europa under andra världskriget var det bara tre som aldrig fick sin huvudstad erövrad av fienden. Finland var ett av dessa tre. De andra två var Sovjetunionen och Storbritannien.

Det är dessa historiska erfarenheter som i mångt och mycket gjort att Finland under det senaste decenniet intagit en mycket mer realistisk hållning i försvarsfrågor än Sverige, som ju totalt avvecklat sitt invasionsförsvar. Finland har i stort behållit sin stora arménumerär från det kalla krigets dagar, sitt värnpliktssystem, och ett flygvapen med modern utrustning som snart är lika stort som det svenska (vilket i och för sig beror på de svenska nedskärningarna).

Dessa satsningar på nationellt försvar till trots har Finland ändå kunnat delta i olika internationella insatser i en omfattning som är jämförbar med Sverige, detta trots att internationella insatser är det enda Sverige gör militärt idag. Och Finland gör detta till en prislapp som är mindre än vad de svenska skattebetalarna får punga ut med.

Vi svenskar har all anledning att vara stolta över den hjälp vi gav Finland under deras tid i nöd, och jag hoppas att hjälpen också uppskattades i Finland. Samtidigt måste man vara ärlig nog att säga att den hjälp Sverige kunde ge var sorgligt otillräcklig. Vi hade helt enkelt inte särskilt mycket resurser att erbjuda, vilket naturligtvis var en följd av det huvudlösa försvarsbeslutet 1925 då Sverige kraftigt nedrustade.

Detta kan vara ett förhållande att begrunda när Sverige nu frikostigt lovar att ingripa till våra grannländers hjälp om de hamnar i nöd. Om våra stridskrafter 1939 var i ett sorgligt tillstånd och oförmögna att vara till särskilt mycket hjälp så är det ingenting mot för vad våra stridskrafter idag 70 år senare är. Idag har vi praktiskt taget ingenting att backa upp våra löften med.

Istället verkar det stå allt mer klart om att den svenska viljan att hjälpa snarast handlar om ett förtäckt rop på hjälp. Eftersom vi är så generösa och beredda att hjälpa till, borde väl vi kunna förvänta oss samma ynnest. Skillnaden är att Finland om de skulle skrida till Sveriges hjälp faktiskt har resurser för detta. Kort sagt låter vi Finland betala notan även för vår säkerhet.

Ynkligt!

Patrik Magnusson

Sossarna i Hultsfred sänker skattepengar i svart hål

Vem skall betala deras nöje - De själva eller skattebetalarna?

En av de få kvarvarande ideologiska skillnaderna mellan Sveriges partier rör skatterna. Vänstern vill ha en stor offentlig sektor, Högern en något mindre. Inte sällan utmålas de borgerliga från socialdemokratiskt håll som oansvariga för att deras skattesänkningar skulle hota den ekonomiska balansen, eller som ett hot mot viktiga välfärdssystem som vård, skola och omsorg.

Tittar man dock lite närmare på vad sossarna använder de skattepengar man avtvingat medborgarna till så ser man dock att skillnaden mot de borgerliga inte alls behöver vara att sossarna är mer frikostiga med välfärdens kärna. Nej, vad det handlar om är en frisk vilja att sänka skattepengar ner i ekonomiska svarta hål, i verksamhet där offentliga medel överhuvudtaget inte har att göra.

Nu har vänsterstyret i Hultsfred beslutat att följa upp en dålig investering i ett festivalbolag som inte klarar att gå runt, med ytterligare investeringar i sagda bolag. Kommunen som redan äger 49% av festivalbolaget, satsar nu ytterligare sju miljoner kronor för att hålla vid liv en festival som uppenbarligen inte är så efterfrågad som politikerna skulle önska.

För dessa sju miljoner kunde man istället ha klarat driften för en mindre grundskola eller sänkt skatten med en 20-öring eller så. Och detta är ju bara ett exempel från ett ställe där Socialdemokraterna styr. Över hela landet sitter kommunpolitiker som ständigt letar nya behjärtansvärda projekt att pumpa in skattepengar i, och drömmer om att få leka företagare med skattemedel, ofta med grundmurad inkompetens i allt vad företagande heter som adelsmärke. Säkerligen är detta ett i sammanhanget ganska blygsamt exempel, men inte desto mindre principiellt förkastligt.

Patrik Magnusson

Mera akademiröra!

Även publicerad i Världen Idag 27/11

Svenska Akademin är varken speciellt snillrik eller smakfull längre, menar artikelförfattaren.

KULTUR | När författaren Lotta Lotass i mars i år anförtroddes stol nr 1 i Svenska akademien utbröt glädjetjut på parnassen. Kultureliten verkade gemensamt ropa ”Äntligen!” Och ledamöterna själva var enligt (blivande) ständige sekreteraren Peter Englund helt enkelt ”fruktansvärt nöjda” med sitt val.

Aftonbladet kallade den nyinvalda för ”ett litterärt geni, en fascinerande textmaskin”. Även om man godtar den udda idén att Akademien väljer in maskiner har Lotass med råge kvalificerat sig för i hennes böcker tror man sig ofta möta kataloger från Tekniska eller Naturhistoriska museet, egensinnigt sammanställda av henne själv eller (som i romanen Den vita jorden) levererade i form av 148 separata små häften som enligt Lotass kan blandas efter önskan och därmed skjuter ett grundskott mot vanliga romaners tidsföljd.

Lotta Lotass (född 1964) har inte vilat på lagrarna. Från debuten år 2000 med den traditionella Bergslagsberättelsen Kallkällan har hon skänkt vårt språk en kaskad av verk, där tekniken som medel att motstå en hård natur bildar röd tråd och där ”manliga” maktdrömmar  bakom allt från geografiska upptäckter till sputniken avslöjas. I sin roman Aerodynamiska tal behandlar hon flygkonsten och i Tredje flykthastigheten är ämnet den ryske kosmonauten Jurij Gagarins livsbana. En avsiktligt (?) opersonlig berättarteknik och frånvaron av mer påtagliga konflikter får dock i båda verken tyvärr intresset att svalna.

Skriver Lotass skönlitteratur i vanlig mening? Man tvivlar, för i hennes böcker möter både en del störande manér och tom språkakrobatik. Det är som att se Andy Warhols soppburkar passera, fast i textform. En läsare finner ibland greppet likna verk som Karin Boyes Kallocain eller P O Sundmans Ingenjör Andrées luftfärd. Bägge dessa är dock under av personlig värme jämförda med Lotass metalliska diktion.

Frågan vart textmaskinen från Mockfjärd ska leda vår gustavianska akademi är delikat. Den gäller i sista hand också fler svenskar än DN:s och Aftonbladets nöjda kulturredaktörer.

Vilken stil kommer att segra i och styra de adertons krets? Såväl dess arbete i stort som olika stipendiebeslut liksom inte minst valet av litterära nobelpristagare tar självklart färg av dem som leder den vördade institutionen.

Varför sitter förresten så få icke-författare och ingen jurist eller teolog mera i akademien? Var kommer alla tosiga svärmare från? Och vart tog ödmjuka män som Hjalmar Gullberg och Bo Bergman vägen? Devisen ”Snille och smak” verkar i dag direkt hotad. Kanske akademiens egentliga valspråk blivit ”Var tillgjord och obegriplig.”

Vid en snabb räkning tippar vågskålen med Lotass inval betänkligt åt detta håll. Ledamöterna Olsson, Trotzig, Svenbro, Englund, Linde, och Frostenson kan klart, fast med växlande fog, beskyllas för denna sjuka. Med kollegerna Engdahl, Espmark och Lugn som gränsfall. Summa 10 ledamöter, av 18 som sagt.

Men, som gamle Stig Ahlgren sade: var står det i Bibeln att man måste vara tillgjord för att komma till himlen?

Vänner av sans och god smak har skäl att protestera.

Carl Johan Ljungberg

REDAKTIONENS MÅNADSBREV – november 09

Dag Elfström och Jakob E:son Söderbaum

REDAKTIONELLT | Ännu ett månadsbrev seglar ut över T&F:s läsarglada höstnejder! Månaden inleddes med att SR Godmorgon världen utropade att konservatismen är inne, vilket vi givetvis kommenterade.

Under månaden har sedan blogginläggen dominerats av partipolitiskt relaterade kommentarer till både höger och vänster (här, här, här och här). Vi har också uppmärksammat det viktiga 20-årsminnet av Berlinmurens fall.

Två gästkrönikor har publicerats, en av Bertil Häggman om Edmund Burkes strategiska tänkande under 1790-talet, och en av Torbjörn Aronson om Harald Hjärne – doldis och högerpatriark. Eftersom antalet gästkrönikor börjar bli betydande har vi också inrättat en särskild Gästkrönike-sektion i hemsidans header, där alla hittills publicerade gästkrönikor står med.

Vår stolta Gunnar Unger-sektion, eller Sagittarius som ju var hans pseudonym, har förstås utökats även den med två nostalgiska inlägg (här och här).

Roligt under månaden är att portalen Inflytande.se rankar Traditionochfason.wordpress.com som en ”mycket inflytelserik blogg”, endast 1,109% av svenska bloggar är mer inflytelserika!

Kom ihåg att gå med i vår Facebook-grupp om du inte redan gjort det!

Tidigare månadsbrev:

• Redaktionens månadsbrev oktober 09
• Redaktionens månadsbrev september 09
• Redaktionens månadsbrev augusti 09
• Redaktionens månadsbrev juli 09
• Redaktionens månadsbrev juni 09
• Redaktionens månadsbrev maj 09
• Redaktionens månadsbrev april 09
• Redaktionens månadsbrev mars 09
• Redaktionens månadsbrev februari 09
• Redaktionens månadsbrev januari 09
• Redaktionens månadsbrev december 08
• Redaktionens månadsbrev november 08
• Redaktionens månadsbrev oktober 08

Redaktionen

Sahlin beredd axla ”tungt” ansvar

Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin har ju inte haft det så lätt. Hennes förtroendesiffror är rekordlåga, och det parti hon leder går inte direkt bra i opinionsmätningarna. Inför hotet om att Sverigedemokraterna kan ta plats som vågmästare i Riksdagen ser hon dock chansen att putsa på sin image som landsmoder.

Sahlin är nämligen beredd till betydande uppoffringar för att hindra att detta hemska skall ske. Hon kan till och med tänka sig gå så långt som att spräcka den borgerliga alliansen och låta C och Fp få äran att bli maktlösa stödtrupper till de rödgröna. Wow, vilken uppoffring!

Mona Sahlin - silar mygg och sväljer kameler

Jag kan förstå Sahlins avund mot Reinfeldt som omkring sig samlat en väl sammansvetsad allians utan några ur demokratisk synvinkel tvivelaktiga element, medan hon själv tvingas kampera ihop med två andra egensinniga partier utan mycket till samordning, och med den allt annat än rumsrene Lars Ohly och hans kommunister i båten.

Självklart vore det en önskedröm för Sahlin att få bryta upp alliansen, för det torde nog vara det enda sättet att få sitt team att framstå som tillnärmelsevis lika enigt som allianssidan. Som tröstpris när denna totalt orealistiska strategi kapsejsar hoppas Sahlin att åtminstone kunna använda SD som redskap för att svärta ner alliansen. Hon hoppas så tvivel hos väljarna om alliansen ståndaktighet mot den bruna faran, och om valet skulle gå som befarat kunna peka finger mot C och Fp som skyldiga, eftersom de avvisade hennes generösa invit.

Vore Sahlin ärlig i sin vilja till uppoffringar för att hålla SD borta från allt inflytande skulle hon istället sträcka ut en hand till alliansen och erbjuda sig att splittra det socialdemokratiska partiet så att dess högerflygel kan ge alliansen det stöd de behöver för att regera vidare. Då kan vi tala om uppoffring. Ja, ni hör själva hur realistiskt det låter. Men det är precis det hon begär av alliansen. För i realiteten är alliansen idag ett mera enigt och homogent alternativ än vad socialdemokraterna, även med vänstern och miljöpartiet oräknade, är.

Vad alliansen bör göra är att hålla huvudet kallt, och inte låta sig ledas in i Sahlins sällskapslekar. Jag tycker att man kan ge väljarna ett klart och tydligt besked i regeringsfrågan enligt följande:

Alliansen avser inte göra sig beroende av aktivt stöd från partier vars ideologiska meriter är tvivelaktiga, d.v.s. vare sig de främlingsfientliga krafterna i SD, eller diktaturkramarna och stenkastarna i Vänsterpartiet, och alliansen skulle önska sig att Socialdemokraterna kunde vara lika tydliga på den punkten.

Jag tycker inte om SD. Det har jag aldrig gjort någon hemlighet av. Däremot tycker jag att det hysteriska avståndstagandet av partiet ger ett smått löjligt intryck. Framförallt får sossar och miljöpartister komma alltför billigt undan med sin hycklande inställning där man å ena sidan river upp himmel och jord inför risken att SD kommer in i Riksdagen, samtidigt som man är beredd att släppa in i Regeringen ett parti som intill det bittra slutet hade organiserat samarbete med diktaturerna i öst, och vars ledare i själ och hjärta fortfarande tror på den totalitära kommunistiska ideologin.

Patrik Magnusson

Bli en god människa – betala din TV-avgift!

DEBATT | Den som på senare tid har sett på SVT kan nog inte ha missat den vedervärdiga propagandan för att få lydiga medborgare att betala sin TV-avgift. Propagandan har nu enligt SvD nått nya höjder: ”Basketspelaren Leslie Myrthil sitter och fikar på varuhuset NK i Stockholm när han överraskas av 645 körsångare som sluter upp i en tacksamhetssång tillägnad Leslie och alla de som betalar sin tv-avgift.” Artikelförfattaren berättar att klippet blivit en megasuccé på youtube. Anledningen tror hon vara de genuina känslorna hos alla inblandade.

Sverige är ett märkligt land där sådant här är möjligt. Hur pass mycket överraskning det är i varje enskilt fall kan man förstås diskutera. Ska myndigheten veta var man är måste ju i varje fall någon vän kontaktas. Håller alltså radiotjänst rätt på mina vänner? En kommentator till artikeln tycker att det är värre än Stasi: ” Radiotjänst verkar ha stenhård koll på svenska folket. Vare sej man sitter på jaktpass i Värmlandsskogarna, går på gym i Vasastan eller handlar på Hötorget så kan deras torpeder leta upp en.” Detta verkar ingen förstå och det tycks inte vara några problem att få 645 körsångare att gladligen ställa upp. Utgick det ersättning behöver jag inte säga var pengarna kom ifrån.

Man kan tycka vad man vill om Public Service – TV. Själv börjar jag luta mot att den spelat ut sin roll. Ska man ha en statlig television kvar är det rimligt att den finansieras med skattesedeln som all annan offentlig verksamhet. Mycket få har inte TV eller radio och det är ju mycket som finansieras via skattesedeln som inte alla tar del av. TV-avgifterna är en märklig konstruktion där man betalar för en tjänst man inte beställt. Eller rättare sagt, TV-avgiften ska betalas om jag har en TV, det spelar ingen roll om den är undanställd på vinden. Dessutom är det rakare att beskatta mig, än att ”kräva mitt gillande” (av en tjänst jag inte beställt) genom en i praktiken men inte i teorin frivillig avgift. Jag accepterar att staten beskattar mig – men kräv inte att jag gläds över varje skattekrona jag betalar eller att jag säger som Mona ”det är sexigt att betala skatt”.

Nu vill Radiotjänst med vad psykologerna kallar ”positiv förstärkning” få oss att gilla systemet. Den moderna form av socialistisk lagiskhet som dessa statliga reklaminslag är prov på står mig upp i halsen. Hur kan alla medverkande vara så glada? Är det spontant är det ju att likna vid ett myndighetsövergrepp. Inte har väl Leslie Myrthil bett om att bli uppvaktad av 645 körsångare eller att en statlig myndighet ska hålla rätt på var han fikar?

Staffan Andersson

Information – ett opium för folket

KULTUR | Det sägs att människan sover bättre när det brusar lätt i omgivningen. Bruset påminner oss om livet i mammas mage, där vi befann oss mitt i ett susande blodomlopp och samtidigt var  tryggare än vi någonsin skulle komma att bli i det självständiga livet. En avlägsen dammsugare eller dämpad musik har därför direkt sövande inverkan på människan. Illusionen av trygghet, det ständiga bruset, gör att vi slappnar av och kopplar bort omvärlden. På samma sätt verkar det förhålla sig med det ständiga mediala brus vi utsätts för. Det är sövande, likt en opiat som kopplar bort hjärnan och förpassar oss in i ett tillstånd av nonchalans och handlingsförlamning.

Ständigt matas vi med information om den farliga världen, om situationer som vi inte kan påverka, om kändisbråk och självmordsbombare. En liberal marknadsentusiast skulle nog påstå att människan nu är mer upplyst än någonsin. Men vad jag kan förstå, har det egna tänkandet, bildningen och ifrågasättandet tvärtom avtagit – istället har vi skapat ett folk av mediekonsumerande sömngångare, sövda av ett övermått av information, osorterad och ofta utan relevans.

Svenskarna tycker om att titulera sig upplysta. Man skrattar gott åt kunskapsluckorna som uppenbarar sig hos infantila amerikaner i buskisdokumentären Borat eller i Jay Lenos kunskapstest i sin talkshow. Men hur står det egentligen till med den egna bildningen? Frågar jag en svensk gymnasieungdom vilket statsskick vi har i Sverige, kommer jag då få korrekta svar? Förmodligen inte, åtminstone inte i tillräckligt hög grad. Själv gör jag för närvarande värnplikten vid Livgardet. Under ett högvaktspass vid Drottningholms slott blev svenska ungdomars bildningsbrist smärtsamt tydlig för mig. En tonårspojke frågade om någon bodde ”därinne” (i slottet).
- Sveriges statschef bor här.
- Kungen? That’s facking awesum, sa han till sina amerikanska vänner.
Under mina år i skolan träffade jag på elever med toppbetyg som trodde att Hillary Clinton var drottning av USA, att Indien var en egen kontinent och som trodde att koncentrationsläger var något som bara existerat i nazityskland. Däremot hade de all kunskap som kunde begäras om Brad Pitts privatliv och om alkoläskens prisnivå. De var effektivt sövda, med halvinformation och skvaller.

Men vad annat kan man vänta? Föräldrar blir fråntagna ansvaret för sina barn, som sätts på dagis med pedagogiska TV-program och lekrumsanarki istället för att få umgås med riktiga vuxna. Och när barnen kommer hem blir dator och TV det som skapar fritiden, när föräldrarna inte kan säga ifrån. Vid skolstart är barnen redan så beroende av mediabruset att skolan ger efter, och istället för att erbjuda undervisning med böcker, uppmanas barnen att själva söka sin information på Internet, utan vuxen handledning. Från min skoltid kommer jag ihåg tiden i byskolan i Slätthög som den mest lärorika, med en sträng äldre fröken som envist höll fast vid att lära ut landskapens storlek och folkmängd, nitiskt anmärkte på felstavningar och som vågade ge hemläxa på olösta matteproblem. Under högstadiet blev det dock TV och Internet som blev de huvudsakliga informationskällorna, och samtliga elever försvann från klassrummets och bibliotekets lugn ut i mediabruset i datorhallen. Mycket lite blev gjort medan vi elever surfade runt på Wikipedia och hämtade uppsatser på Mimers Brunn – och jag har svårt att tro att våra lärare var ovetande om det. Kanske var det bekvämare att låta oss hållas, istället för att ryta ifrån. Under hela min sammanlagda skoltid läste vi bara två böcker som kan benämnas som klassiska: Utvandrarna och Flugornas Herre. Det närmaste jag kom ett bestående litterärt intryck vid sidan av det var krigsbuskisen SS-generalen av Sven Hassel. Resten av studietiden förlorades åt informationsopiaten Internet.

Religionen är en kapitalistisk eller möjligtvis feodal konstruktion – ett opium – med syfte att kuva folket, anser kommunisterna. För oss som upplevt Guds nåd ter sig detta högst osant (kanske vore det dessutom mer passande att likna Gudsupplevelsen vid ett LSD-rus). Men vi kan förstå tanken. Själv tycker jag mig se samma struktur i den älv av osorterad information som vi befinner oss mitt i. Trots att jag och mina skolkamrater gavs tillgång till all världens information via Internet, lyckades vi aldrig tillförskansa oss någon form av bildning under skoltiden. Klassiska böcker och relevant information gav vika för underhållning och genvägar. Nu är vi, en hel generation, handikappade av skolans flathet, av bristen på vuxet ledarskap och av allt opium vi tuggat i oss via Internet. Vi är en obildad, sönderknarkad pundarskara. Kanske kan vi dock se till att kommande generationer ges en mer relevant, värdefull och nyttig uppväxt utan obegränsad surftid och Wikipedia. Kanske är det något som organisationen Föräldrar mot narkotika kan ta tag i. Eller kanske är det lärarnas ansvar att, trots elevernas protester, faktiskt se till att bildningen når fram.

Andreas Braw

Sagittarius om… kejsarens nya kläder

SAGITTARIUS | Tid för Gunnar Unger, som oftast genom Onkel Heliogabalus. Temat för veckans session är kultur. Eller kanske snarare bristen på kultur.

Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång i början av 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion.

—–

Kejsarens nya kläder

- Låt oss för en gångs skull tala om någonting annat än politik, onkel, sade jag. Låt oss tala om kultur.

- Kultur, svarade onkel H. med ett misstänksamt tonfall. Vad skulle det vara i så fall.

- Tja, inte vet jag så noga. Men onkel lär ju vara en sådan där kulturpersonlighet, har jag hört.

- Visst tusan är jag en kulturpersonlighet! Men så är jag ju också en kvarleva från en föregående tid, en representant för ett utdöende släkte. Här i landet har vi civilisation: vattenklosetter och preventivmedel och TV-apparater och enhetsskola, men någon kultur kan vi förbanne mig inte skryta av. Den är man i full färd med att avskaffa här liksom i de flesta andra länder på detta gudsförgätna klot.

- Är vi nu där igen! Ska onkel börja dra den gamla visan om att alla goda böcker, alla sköna konstverk, alla vackra hus och all hörvärd musik redan för länge sedan kommit till? Det är samma eviga gubbgnäll – med förlov sagt – som hörts från senila kverulanter sedan urminnes tider.

- Hut, pojklymmel! Det är inte jag som är senil, det är den moderna konsten, som är steril. Den har för längesedan förlorat kontakten med varje mänskligt känsloliv, den här ingenting att säga vårt skönhetssinne, den fyller inget behov för publiken den existerar bara för konstproducenternas, konsthandlarnas och möjligen kritikernas skull, den är en form av andlig självbefläckelse, en kraftlös alexandrinism, den är en humbug, en enda stor apoteos över kejsare nya kläder!

- Seså, onkel, lugn! Tänk på blodtrycket!

- Jag är verkligen glad att jag har ett blodtryck, när jag tänker på denna blodfattiga konst, gormade den fruvlige gubben, tände en ny cigarr och skaffade sig en försvarlig påfyllning till sin whiskygrogg. Det är samma sak på alla konstområden. Ta de här poeterna, som omväxlande babblar nonsens och ordnar litteraturhistoriska citattävlingar i den och för sig riktiga känslan av att ingen skulle komma på idén att citera vad de själva hittat på. Eller ta absurdisterna, som av oförmåga att skriva dramatik ägnar sig åt tungomålstalande. Eller ta de här nonfigurativa figurativa figurerna, de där tachisterna och skrotskulptörerna, lanserade och organiserade av en internationell konsthandlarliga, som tjänar lika mycket pengar på folks okunnighet, smaklöshet och fåfänga, som någonsin de internationella gangstersyndikaten på folks laster. Eller ta de här arkitektynglen, som skräpar ner land och stad med sina monstruösa höghus. Eller ta toningenjörerna, som konstruerar elektronisk musik: pling, plong, bäh, böh, BUH! och har pretention att någon ska lyssna på detta fjolliga oljud. Vad har det här med konst att göra? Ingenting! Det är bara en manifestation av känslo- och fantasilivets utarmning hos dem, som kallar sig konstskapare, av total brist på äkta och spontan ingivelse!

- Och ändå väcker allt detta beundran hos ledande kritiker världen över!

- Naturligtvis! Kritikerna är – på några få välsignade undantag när – inte en bit bättre själva. De saknar självständigt omdöme, precis som den fårskock, som kallas den bildade allmänheten och som de skulle ha till uppgift att vägleda. Därför erbjuder hela det moderna s.k. kulturlivet bilden av karavaner av blinda ledda av andra blinda. Och undra på det! Kulturen dör ut i den moderna konstens ofruktbara öken och smaken med den!

- Och det ska man få höra från en, som alltid orerar om vi måste försvara den västerländska kulturen.

- Javisst, varför inte. Jag vill att vi ska försvara den kultur vi haft, med andra ord vårt kulturarv – att försvara den vi inte har är något som jag varken åtagit mig eller förordat.

- Detta är ju inte kulturpessimism, det är ju kulturdefaitism! utropade jag. Det skapas dock världen runt varje år betydande konstverk på skilda områden.

- Tror du, ja, därför att du har läst det någonstans, men hur kan du veta det, så avtrubbad som människors uppfattningsförmåga blivit genom den moderna tidens vanvettiga inflation i värdeomdömen. Det är inte en gång om året, utan praktiskt taget en gång om dagen som du får göra talas om ett nytt mästerverk: det är lysande, det är monumentalt, det är mycket fint, det representerar en ny infallsvinkel, har ett angeläget ärende, eller är i varje fall sublimt, mystiskt och skönt. Du kan inte gå in på en bar i Stockholm utan att snubbla över genier. Man skulle kunna tro att det produceras ett nytt sekularsnille i veckan. Och inte nog med det – det verkliga kriteriet på stor konst tycks numera vara att den ska ge uttryck åt ångest, avsky, förtvivlan och hat, att den ska skildra tillvaron som meningslösa och jorden som ett helvete.

- Men är det inte alldeles riktigt?

- Nej, nej och åter nej! Det är väl ingen kost att känna ångest, avsky, förtvivlan och hat, att tycka att tillvaron är meningslös och jorden ett helvete. Det kan vilket kräk som helst göra. Det är inget originellt i det, det är tvärtom höjden av banalitet, den billigaste av alla billiga undanflykter från ansvaret att vara människa. Om man kan tala om något människovärde – och jag blir alltmer tveksam på den punkten – så ligger det väl just däri att vi inte accepterar denna lättköpta attityd, utan söker övervinna den, att vi slåss mot gudar, djävlar, makter och öden tills vi segrat eller dukat under. Det är ju för fan detta tema som alla verkliga stora diktverk byggt på i alla tider från de grekiska tragedierna över Shakespeares dramer och fram till Goethes ”Faust”. Konstens uppgift måste väl vara att hjälpa, inte stjälpa människan i hennes svåra kamp för att vara människa, hjälpa henne att behålla sin med möda tillkämpade värdighet, inte uppmuntra henne att återgå till att bli ett skräckslaget djur eller en vegeterande slemkamp.

- Nu börjar onkel låta som en kulturoptimist.

- Jag vet inte det. Ibland har jag en känsla av att den västerländska kulturen uttömt sina krafter: det kan verkligen te sig så, när man överblickar vad som nu går under benämningen kulturliv. Men med tanke på allt det omistliga, som vårt kulturarv innebär, vill man ändå i det längsta inte bara försvara det, utan också hoppas på en förnyelse, en pånyttfödelse, en framtid för västerländska kulturskapandet. Och därför väntar jag trots allt på den lilla barnet.

- Vilket lilla barn?

- Det lilla barn, som vi åsynen av kejsarens nya kläder utbrast: ”Men han har jo ikke noget paa!”

- Finns det inte någonting, som kallas för att gå in i sin andra barndom, mumlade jag.

– Sagittarius

Redaktionen

Folkpartiet – på gott och på ont

Jan Björklund - En anledning att gilla Folkpartiet

ANALYS | Med knappt ett år fram till valet börjar partierna nu ladda upp för den kommande bataljen. I dagarna är det Folkpartiet som haft landsmöte(SvD1, SvD2, DN, SMP, ), och snickrat på sin profil inför valet. Jag tillhör den generation som är uppväxt med Bengt Westerberg som Folkpartiledare, och som således har som utgångspunkt att folkpartister är vänsterpack.

Den senaste mandatperioden har jag delvis tvingats ompröva denna inställning, dels för att Folkpartiet under Jan Björklund, och egentligen redan under Lars Leijonborg, i vissa avseenden vässat sin politik, dels för att de andra allianspartierna i sin kapplöpning mot mitten i vissa avseenden lagt Folkpartiet bakom sig och blivit än mer vänsteranstrukna.

Jag tänkte försöka mig på en bedömning av var Folkpartiet står idag, och ge partiet lite ris och ros. Under den gångna mandatperioden är det främst på tre områden som man utmärkt sig positivt inom alliansfamiljen. Det gäller skolan, försvaret och integrationsfrågor. Skolan är ju ett gammalt folkpartistiskt paradnummer. Under Björklunds tid har man definitivt kommit ur flumpedagogikens mörka årtionden, och står nu tydligt för en politik med lärande och med ordning och reda i centrum.

När det gäller alliansens sorgebarn, försvarspolitiken, så vore det väl fel att hävda att Folkpartiet står för något positivt, men om det är något parti inom alliansen som verkar försöka bromsa avrustningen av vårt land så är det Folkpartiet. För en så uttalat västvänlig person som jag är även Folkpartiets uttalade stöd för ett svenskt NATO-medlemskap en pluspoäng. Däremot ställer jag mig lite mer tvivlande inför partiets naivt optimistiska syn på demokratiframtvingande användning av militär styrka.

Integration är också en fråga där Folkpartiet framstår som mera realistiska än sina allianspartners. Björklund vågar faktiskt både ställa krav på invandrarna att de skall anpassa sig till det svenska samhället, och på hårda tag mot pöbelväldet i betongförorterna. Detta samtidigt som man vidhåller sin traditionellt humana syn på flyktingarnas situation, och behov av hjälp. Denna fråga verkar även i kommande val bli en profilfråga. Som sådan tycks den få sällskap av två andra frågor där partiet också har en klok linje.

Det handlar för det första om kärnkraften, där Folkpartiet är det mest kärnkraftsvänliga av Riksdagens partier. Kärnkraft är ingen idealisk lösning, men ställer man det i relation till kol- och oljekraft som medför både stora utsläpp och importkostnader, vattenkraft vars utbyggnad skulle skövla känslig natur, och den ekonomiska kräftgång som en kraftig minskning i energitillgången skulle medföra, så ser det inte så illa ut. På kort sikt känns ett bevarande eller t.o.m. en vidareutveckling av svensk kärnkraft som det enda realistiska alternativet.

Det handlar vidare om en mjuk fråga, nämligen en reform av äldreomsorgen så att äkta makar skall erbjudas gemensam plats istället för att som idag tvingas leva åtskilda. En djupt sympatisk tanke för alla som hyllar kärnfamiljen, och livskvalitet i allmänhet.

Mitt i allt detta positiva finns dock även en rad betydligt mindre sympatiska drag i Folkpartiets politik, vilket gör att man som konservativ fortfarande känner starka tvivel att lägga sin röst på Folkpartiet. En uppenbar invändning som kanske är av mer principiell än praktisk betydelse är ju partiets syn på monarkin. Denna traditionstyngda institution vill ju Folkpartiet enligt sitt partiprogram kasta ut och ersätta med republik. I realiteten har man ju precis som sossarna accepterat den föga inspirerande kompromiss som gjordes när den senaste grundlagen kom till.

Lite mera problematiskt är partiets ofta moralradikala och modernistiska prägel. Nu tillhör jag inte de mest utpräglat moralkonservativa förespråkarna, men även jag kan ha svårt för partiets vurmande för hbt-lobbyn, aborter samt obligatorisk sexualliberal fostran i skolorna.

Rent generellt finns hos Folkpartiet fortfarande en väldigt stark ådra av radikalism, anti-traditionalism, anti-klerikalism och modernism som för en konservativ känns främmande, för att inte säga motbjudande. Folkpartiet är och förblir den franska revolutionens banerförare. Det är mot den bakgrunden man måste se både partiets utrikespolitiska aktivism och inrikespolitiska assimilationskrav. Det är också därför man som konservativ har svårt att fullt ut sympatisera med Folkpartiets politik i dessa frågor.

De värden man vill tvinga invandrare att acceptera, och som man vill att andra länder skall bibringas är inte i första hand de klassiska västerländska från Aten, Rom och Jerusalem, utan de modernistiska västerländska ideal, från Paris och Philadelphia, som växte fram i slutet av 1700-talet och som delvis stod i motsatsställning till de förstnämnda.

Birgitta Ohlsson - Ett skäl att ogilla Folkpartiet

Det drag hos partiet jag har allra svårast att försonas med är familjepolitiken. Folkpartiet har nämligen, sitt liberala namn till trots, sedan länge stått för en statsinterventionistisk familjepolitik. Här skall minsann inte enskilda familjer ha rätt att avgöra vilka lösningar som passar bäst för dem, det skall politiker avgöra. Så har man t.ex. noll och intet förståelse för de föräldrar som hellre tar hand om sina egna barn än sätter dem på någon offentlig institution, och med kvoteringar försöker styra hur föräldraledighet skall fördelas inom familjen.

Denna feministiska avart har inom partiet en del särskilt ivriga tillskyndare. Det mest uppenbara exemplet är Birgitta Ohlsson som på sistone oroat sig för att vänstersidan ”gått om” Folkpartiet i vilja att i jämställdhetens namn peta i folks privatliv, och därför vill att alliansen skall gå ännu längre för att på så sätt ta upp kampen om de radikalfeministiska väljarna. Det senaste förslaget är att öka de öronmärkta månaderna från fyra till i trakten av åtta till nio.

De väljare Ohlsson kan locka med sådana förslag torde nog vara få. De som tycker att detta är en bra idé kommer nog att förbli Fi trogna. Där får de ju ännu mer av det goda. För Folkpartiets skull får man hoppas att Ohlsson inser att det med hennes åsikter vore logiskt att hon också anslöt sig till Schymans radikalfeminister, för jag tror att det finns fler än jag som lekt med tanken på att rösta folkpartistiskt, men som slår bort den tanken varje gång Birgitta Ohlsson uttalar sig.

Patrik Magnusson

Diskrimineringsfritt till varje pris

ANALYS | Diskrimineringslagstiftningen är, som bekant för T&Fs återkommande läsare, något som jag har ganska skarpa synpunkter på. Lagstiftningen slår blint mot allt som kan uppfattas som särbehandlande av vissa givna grupper – sexuella minoriteter, kvinnor, religiösa minoriteter etc. Kyrkor får inte anställa kanslipersonal med det uttalade kriteriet att de ska dela kyrkans gudsuppfattning. Frisörer får inte klippa män för en lägre slant än kvinnor – trots att män nästan alltid har mindre krävande frisyrer för att inte tala om kortare hår. Taxifirmor får inte hjälpa hem kvinnor för en billigare slant om kvällen. Exotiska restauranger får inte anställa personal endast från en speciell kulturell bakgrund. Konsekvenserna av lagstiftningen är många.

Men det finns naturligtvis också en djupt ideologisk styggelse i diskrimineringslagstiftningens reglering av näringslivet. Är det verkligen statens roll att detaljstyra företagens avtalsrätt på det här viset? Men här verkar både de borgerliga politikerna och de borgerliga opinionsbildarna kapitulerat (för seriöst – när såg du senast en borgerlig ledarsida kritisera diskrimineringslagstiftningen?).

Antidiskrimineringshetsen är dock inte över. Lagstiftningen är aldrig tillräcklig, de vill alltid ha mer. I gårdagens DN kunde man läsa om att Diskrimineringsombudsmannen (DO) vill ha starkare lagstiftningsskydd för funktionshindrade. Kan naturligtvis verka sympatiskt. Men vart vill då DO komma? Till DN utvecklar en av myndighetens utredare sina synpunkter:

– Det är många som anmäler otillgänglighet i diskrimineringslagstiftningen och vi menar att det ska omfatta detta. I hela samhället. Vi bedömer anmälan utifrån lagstiftningen. Många gäller trappor till butik eller ramper som är undantaget från lagstiftningen idag och det tycker vi är olyckligt, säger Björn Brodin, utredare på DO.

Nyckelbegreppet här är hela samhället. Inte bara offentlig verksamhet. Inte bara skolor, sjukhus, kommunhus och myndigheter. Allt ska vara tillgängligt. Alltid. Menar DO verkligen allvar med det här? Hur lång vill man gå? Vill man via lagstiftningen förbjuda all näringsverksamhet som inte är tillgänglig med rullstol? Dessa oändligt många kinesiska restauranger som endast är tillgängliga genom en smal trappuppgång – hur blir det med dessa? Det populära ungdomsdiskoteket i min hemstad som endast är tillgängligt genom en smal källartrappa – hur blir det med det? Själv bor jag på tredje våningen i en fastighet utan hiss – ska huset rivas, månne? I bottenvåningen i samma hus säljer en av de andra hyresgästerna kvinnokläder som ett extraknäck. Den lilla butikslokalen är endast tillgänglig via en stentrappa – vill DO verkligen göra gällande att hennes verksamhet på allvar utgör ett samhälleligt hot? Frågorna är onekligen fler än svaren.

Det finns säkert massor man kan göra för att underlätta med för handikappade i dagens samhälle. Men att gå ut med krav på att allt alltid ska vara tillgängligt för alla är naturligtvis en orimlighet. Frågeställningen bottnar i hur mycket majoritetssamhället ska anpassas efter en minoritet. Till en viss del, ja. Men det måste ju rimligtvis finnas någon form av proportionalitetsprincip.

Sedan måste jag också lufta frågan om hur DO tolkar sina uppgifter. Det är alltså en förvaltningsmyndighet. Dess uppgift är att se till att gällande lagstiftningen efterföljs. Alltså i, ganska skarp, kontrast till att idka lobbyverksamhet för ny lagstiftning – vilket nu bevisligen sker.

Dag Elfström