Aftonbladet: Majoritära valsystem är bananrepublik-fasoner

Det amerikanska presidentvalet 2000 fortsätter att vara ett favoritämne bland den svenska vänsterpressen. ”Al Gore vann egentligen”, heter det inte sällan. Läs gärna min artikel från april i år om den saken: Amerikansk valrysare återaktualiserad.

Aftonbladets särdeles osympatiske utrikespolitiske kommentator Wolfgang Hansson skriver om 00-talets betydelsefulla händelser i gårdagens upplaga av sagda tidning. Under rubriken ”Skandalvalet i USA i november 2000” står det att läsa:

Som det amerikanska valsystemet fungerar spelar det ingen roll att Gore totalt fick över hundratusen fler röster. Valet fick inte bara världens mäktigaste demokrati att se ut som en bananrepublik. USA fick också en president som uppenbarligen inte var kompetent för uppgiften.

Majoritetära valsystem är alltså odemokratiskt? Är det så man ska tolka det Hansson skriver? England, Norge, Frankrike, Irland, Tyskland, ja, de flesta västdemokratier har, helt eller delvis, system med majoritetsval/enmansvalkretsar. Sverige hade det för övrigt också fram tills högerministären under Lindman införde allmän rösträtt för män.

Men visst är valet 2000 ovanligt, det var det första amerikanska presidentvalet sedan 1888 där den som fått flest röster inte avgick med segern. Men det har varit nära ett par gånger tidigare. Exempelvis 1960 då John F Kennedy slog den republikanska motkandidaten Richard Nixon med bara en promille sett till antal enskilda röster. Ändå kammade Kennedy hem en jordskredsseger med nästan två tredjedelar av de sk. elektorsrösterna som avgör de amerikanska presidentvalen.

Att det kan bli så verkar den svenska journalistkåren medvetet låta bli att förstå, i vart fall är det inget de förklarar för sina läsare. I ett system med ett majoritärt valsystem, med så kallade enmansvalkretsar, är varje valkrets tilldelat ett fast antal kollektiva röster (eller parlamentsledamöter). Den person och/eller parti som får flest röster i detta område får alla de kollektiva rösterna. På så sätt kan den som får flest antal enskilda röster ändå förlora om de kollektiva rösterna inte är helt jämt fördelade bland de olika valområdena (vilket de sällan är med hänvisning till landsbygdsrepresentation). Detta är ju knappast något ovanligt. Snarare är det så det brukar se ut i västvärlden.

Norge är ensamt i Västeuropa om att ha kommunister i regeringen. Detta trots att en majoritet av den norska valmanskåren röstade för en borgerlig regering två val i rad. Men precis som USA har Norge ett majoritärt system.  För att öka glesbygdsrepresentationen har de nordnorska väljarnas röster större betydelse. Men då upplåter som bekant inte Aftonbladet plats åt texter om ”bananrepubliken Norge”. Wolfgang Hanssons retorik är mycket tydligt situationsanpassad för att svartmåla George W. Bush.

Man skulle kunna vara konsekvent och säga att majoritetsvalssystem generellt är dåliga. Den som får flest röster ska alltid vinna, skulle man kunna tycka. Men då glömmer man att även i länder med proportionella valsystem finns det ofta viktning till förmån för glesbygden. Även i Sverige. I Stockholm stad går det ca 30 000 väljare på varje riksdagsledamot. I Jämtland, å andra sidan, går det ca 25 000 väljare på varje riksdagsledamot. I ett väldigt jämt val skulle det alltså vara möjligt att ett regeringsalternativ som fått flest enskilda röster ändå förlorade. Att det aldrig skett hittills är inte så relevant, det har ju faktiskt bara skett en gång i USA under den perioden Sverige haft demokrati i allmänhet och ett proportionellt valsystem i synnerhet. Något att tänka på innan man kastar ut bananrepublik-anklagelser till höger och vänster.

Dag Elfström

Två goda skäl att minska vårt oljeberoende

PÅ DJUPET | I samband med klimatkonferensen i Köpenhamn diskuterades naturligtvis utsläpp av koldioxid och därmed vårt användande av fossila bränslen som olja. Den rådande officiella sanningen på detta område är ju att dessa av människan genererade utsläpp har en avgörande påverkan på vårt klimat, och kan komma att orsaka en ekologisk katastrof.

Det finns som jag ser det goda skäl att ifrågasätta denna dogm. Det första skälet är just att det är en dogm. Det finns uppenbarligen många forskare som på ett eller annat sätt ifrågasätter detta, men som inte av etablissemanget tillåts komma till tals. Vi har också nyligen sett hur klimatforskare manipulerar sina data så att de skall passa de hypoteser man har. Den politiska styrningen av forskningsmedel gör också att det finns starka incitament för forskare inom området att komma fram till ”rätt” resultat.

Innebär detta att allt är frid och fröjd och att vi alla borde följa språkröret Peter Erikssons exempel och köpa oss en bensinslukande SUV? Nja, jag skulle nog vilja hävda att det finns två goda skäl att intensifiera arbetet med att minska vårt beroende av olja och andra fossila bränslen.

Vårt beroende av oljediktaturerna

Det första skälet är att en förfärande stor andel av världens olja pumpas upp i länder som det för en västerländsk demokrati inte är helt bekvämt att stå i beroendeställning till. Den allra största andelen, drygt 20%, har sitt ursprung i Saudiarabien och de små Gulfstaterna. Dessa är förvisso västvänliga i sin officiella linje, men de politiska ideal de står för är definitivt artfrämmande för oss.

Vill vi verkligen vara beroende av dessa herrar?

En betydande del av oljepengarna torde också finna sin väg till olika radikala islamistiska grupper och ytterst till den terrorism som kontinuerligt skördar oskyldiga människoliv. Vi finansierar således själva de semtexladdningar som spränger våra tåg och byggnader i luften. Även om man bortser från allt detta kommer man inte ifrån att dessa länder är belägna i en synnerligen orolig del av vår värld och det kan lätt inträffa saker som stryper oljekranarna, eller hotar att göra det, såsom skedde under 70-talet, om vi inte rättar vår politik efter oljeproducenternas önskemål.

Ytterligare 15% kommer från övriga mellanöstern, en ännu mer osäker leverantör. Största producenterna är där Iran, Irak, Algeriet och Libyen. Vidare kommentarer om dessa torde vara överflödiga. Sedan har vi de 15% som Vladimir Putin styr och ställer med, och tillsammans med naturgas flitigt använder som politiskt påtryckningsmedel.

Omkring 13% har sitt ursprung i Latinamerika. Av dessa kommer mer än hälften från Hugo Chavez Venezuela eller länder, som Ecuador, vilka är lydstater till honom. Inte heller dessa länder är direkt att betrakta som pålitliga leverantörer. Senaste exemplet på hur Chavez använder sina oljebolivares är naturligtvis finansieringen av kuppförsöket i Honduras.

Omkring 6% kommer från Afrika söder om Sahara, och 9% från Asien. Den senare oljan torde helt sugas upp av de törstiga inhemska marknaderna, medan den afrikanska förvisso är tillgänglig för export, men leverantörerna är ofta instabila stater och/eller diktaturer där utvinningen av olja är intimt förknippad med grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Exempel på sådana stater är Nigeria och Sudan.

Återstår så omkring 20% av världsproduktionen som kommer från västerländska demokratier som USA, Canada, Australien, Storbritannien och Norge. Tittar man på kända reserver blir de västerländska demokratiernas andel ännu mindre, omkring 16%, och den förbrukas i högre takt än i många andra länder. Detta är betydligt mindre andel än den vi idag behöver konsumera för att upprätthålla vår levnadsstandard.

1974 hade vi senast ransonering av bensin i Sverige

Detta innebär att vårt oljeberoende försätter oss i en mycket bekymmersam position där vi tvingas acceptera att länder med mycket tvivelaktiga politiska system kan utöva visst inflytande över oss för att vi skall hålla dem på gott humör, och ytterst att de kan tillfoga vår ekonomi avsevärd skada genom att strypa flödet av olja. Vad gör vi den dag vi tvingas välja mellan att inskränka yttrandefriheten eller att fortsätta importera olja till förmånliga villkor?

Visst finns alltid möjligheten att med militära medel få sin vilja genom, men det är ett företag man oftast underskattar kostnaderna med, förutom att det ur ett etiskt perspektiv tender att vara förkastligt. Västs förmåga, och framförallt vilja, att bruka maktmedel för att få sin vilja genom är också nuförtiden mycket svag. Då verkar det mera lovande att spela på den planhalva där väst fortfarande har kvar viss styrka, den teknologiska.

Västerlandets framgångar under det gångna halvseklet, och framförallt under de senaste tvåhundra åren har till stor del berott på vår förmåga att med vetenskap och teknik finna nya lösningar på olika problem. Om vi kan finna hållbara sätt att ersätta, eller åtminstone minska behovet av, olja i främst våra transporter, eller att minska vårt behov av transporter, så gör vi samtidigt mindre beroende av att fjäska för personer som Mahmoud Ahmedinejad, kung Abdullah, Vladimir Putin, överste Khadaffi och Hugo Chavez, och mindre sårbara för de allsköns konflikter ledare av den typen brukar dra på sig, och som kan kasta grus i maskineriet på oljeriggarna.

Peak Oil

Det andra skälet kan sammanfattas i begreppet Peak oil, som har blivit något av ett modeuttryck på sistone. Att olja, gas och kol är ändliga resurser har länge varit känt. Ingen vet exakt hur stora kvantiteter av dessa energiråvaror det finns, men alltsedan de blev viktiga för vår ekonomi har man försökt uppskatta fyndigheternas storlek, och därmed hur länge de kan tänkas räcka.

Av många skäl är det inte helt enkelt att göra dessa uppskattningar. Ett uppenbart skäl är att alla fyndigheter inte är upptäckta, och är de inte upptäckta är de ju per definition okända. Därför skrivs hela tiden siffran över bekräftade fyndigheter upp, samtidigt som uttagen ur fyndigheterna i form av produktion naturligtvis dras ifrån. När väl fyndigheter tas i produktion visar det sig allt som oftast att uppskattningen av dess storlek varit för optimistisk eller för pessimistisk. Skall man bedöma hur länge en viss resurs räcker måste man sedan korrekt prognostisera produktionen, vilket kan vara ett företag i sig.

Hubberts modell för Peak Oil från 1956

Ett av de första och fortfarande aktuella försöken att ta fram en modell för utvecklingen av oljeproduktionen gjordes 1956 av M. King Hubbert, som baserat på studier av kolproduktionen i USA tog fram en enkel modell för hur produktion av ändliga resurser som olja kan se ut. Modellen är i princip en normalfördelningskurva, där produktionen först ökar långsamt, sedan allt snabbare, för att sedan avta och slutligen nå en topp (”peak oil” i detta fall), varefter produktionen börjar falla, för att till sist upphöra.

Mekanismerna bakom denna utveckling är i princip den att till en början stiger produktionen till följd av växande efterfrågan. I detta skede finns det gott om kända fyndigheter, och oljan är lätt åtkomlig, varför det i princip inte finns några andra gränser för produktionen än den mängd olja marknaden kan svälja.

I takt med att befintliga fyndigheter förbrukas och efterfrågan fortsätter att öka så uppstår en slags kapplöpning mellan att finna och exploatera nya fyndigheter, och att förbruka de kända. Till en början är det lätt att öka de kända fyndigheterna snabbare än de kända förbrukas, och att bygga ut produktionskapaciteten i takt med efterfrågan.

Efter en tid kommer dock takten i fynd av nya fyndigheter att minska, eftersom de lättast tillgängliga redan är funna. Nu tvingas prospektörerna ut i allt oländigare terräng, kargare klimat och med sämre infrastruktur. Samtidigt fortsätter produktionen att öka – till sist snabbare än vad nya fyndigheter upptäcks. Då börjar (de kända) reserverna att minska.

Att ta i drift en fyndighet som ligger avlägset till, eller kanske djupt under vattnet, kräver mer resurser än vad det gjorde att ta de första fyndigheterna i drift, och tar helt enkelt mer tid. Detta innebär att man förr eller senare kommer till en punkt då produktionen inte längre kan byggas ut i den takt efterfrågan ökar, eller till och med ens i samma takt som produktion bortfaller då gamla källor sinar. Då har man nått ”peak oil”.

Därefter kommer produktionen att fortsätta att falla, alldeles oavsett efterfrågan. Det är helt enkelt inte tekniskt möjligt att upprätthålla den på samma nivå, och i takt med att allt större del av reserverna förbrukas fortsätter produktionen att minska till dess att den i princip upphör.

En hel del tankemöda har ägnats åt att förutspå när denna ”peak oil” skall inträffa. Hubbert själv föreslog omkring 2030, en tidpunkt som stöds av många internationella experter. Andra, t.ex. den svenska forskargruppen ASPO, menar att toppen kommer att inträffa tidigare, och att den kanske t.o.m. inträffade 2008. Mer optimistiska prognoser gör gällande att toppen ligger längre bort än 2030, kanske t.o.m. en bit in på nästa sekel. De allra mest optimistiska talar om i storleksordningen flera hundra år, eller förnekar t.o.m. att en sådan topp skulle komma någonsin.

Jag skall på en gång tillstå att jag inte är någon expert i ämnet, och har mycket svårt att bedöma trovärdigheten i de olika argumenten som stödjer optimistiska respektive pessimistiska beräkningar. Min magkänsla får mig att hellre luta åt de mera optimistiska prognoserna. Marknadsmekanismer och teknisk utveckling brukar ha en tendens att finna lösningar vi inte kan föreställa oss idag, och som därför inte kan ingå i modellerna.

Till exempel finns oexploaterade fyndigheter och andra typer av oljeråvaror än de i dag dominerande som kommer att bli brytvärda i takt med att priserna stiger. Ny teknik kommer gradvis att göra våra fordon bensinsnålare, och/eller kapabla att använda alternativa drivmedel. Dyrare drivmedel kommer också att innebära minskade transporter.

Även med en mera optimistisk hållning torde det dock stå klart att vi inom relativt kort tid (decennier) kommer att slå i produktionstaket för olja globalt, samtidigt som allt fler länder når ökat välstånd och därmed ökar sitt behov av energi, och att produktionen sedan gradvis kommer att minska. Detta kommer att medföra ökade priser, och man kan inte heller bortse från att de stora producenterna i takt med att produktionen avtar delvis kommer att dra bort delar av sin produktion från världsmarknaden för att se till att deras egna behov täcks, vilket ytterligare försätter helt importberoende länder som Sverige i en brydsam situation.

Vad göra?

Det första man bör betänka är att en stor del av problemen sannolikt kommer att lösa sig av sig själva. I takt med att priserna stiger kommer det att bli allt mer lönsamt och intressant att investera i bensinsnål teknik och alternativa energikällor. Vad vi således inte bör göra är att gripas av panik och fatta extrema beslut.

Audi A2 - Det går få ner bränsleförbrukningen till under 3dl/mil med dagens teknik

Däremot bör vi målmedvetet arbeta med att arbeta bort vårt oljeberoende. Det är främst inom transportsektorn som oljan förbrukas, så det är där mest går att göra. Grundforskning inom områden som bensinsnålare motorer och alternativa drivmedel borde kunna vara väl investerade pengar, och kunna ge svensk fordonsindustri en ny nisch att blomstra i. Det förutsätter dock att man låter forskarna välja inriktning och metoder, och inte låter politiker plöja fast oss i ett till etanolträsk.

Infrastruktursatsningar på järnväg tror jag också på. Tåg kan drivas med elektricitet istället för oljeprodukter, och all fossil energiförbrukning som kan växlas mot elförbrukning är bra. På kort sikt kan vi öka vår kärnkraftsproduktion, och på lite längre sikt finns många lovande tekniker vi kan utveckla. Även personbilar, åtminstone i storstadsområdena, bör kunna nyttja mer av el för sin framdrivning.

Kärnkraften - oundviklig del av lösningen

Det finns sannolikt också en rad ekonomiska piskor och morötter statsmakterna kan applicera för att främja en minskning och effektivisering av transporterna. Mer av distansarbete, videokonferenser och decentraliserad service borde minska behovet av pendlings-, konferens- och inköpsresor.

Jag skulle också vilja slå ett slag för den gamla hederliga beredskapslagringen av olja. Om de mera pessimistiska prognoserna skulle slå in kan det visa sig vara värdefullt att ha en viss buffert att luta sig mot för att mildra övergången till ett oljelöst samhälle. Till detta kommer det förhållande att våra väpnade styrkor för sina mest slagkraftiga förband är i stort behov av drivmedel, och att vi kan räkna med att en potentiell angripare (Ryssland) kommer att ha egen produktion långt efter att EU:s och Norges reserver är förbrukade.

En omställning av samhället till allt mindre oljeberoende handlar om att förändra för att kunna bevara. Genom att tänka långsiktigt och redan nu börja vår omställning minskar vi risken att vi längre fram hamnar i olika krisscenarier som kräver revolutionära förändringar, och satsningar här kan till och med innehålla ett frö till framtida svenska exportframgångar.

Ett varningens finger, dock. Detta är ett en fråga med närmast outsinlig potential för politiker med ambition att öka sin styrning över ekonomi och medborgare att löpa amok. Det gäller därför att i första hand finna lösningar som utnyttjar kreativiteten i den fria forskningen och dynamiken i den fria marknaden, inte politiskt detaljstyrda mastodontprojekt. En förutsättning är dock att vi inom den politiska högern tar frågan om oljeberoende på allvar, och inte låter vänstern erövra problemformuleringsprivilegiet i denna fråga.

För att slutligen återknyta till klimatfrågan, så innebär de mera pessimistiska kalkylerna av våra oljereserver, om de stämmer, att IPCC:s skräckscenarier för global uppvärmning saknar relevans. De bygger nämligen på antaganden om fortsatt ökning av koldioxidutsläppen från fossila bränslen, något som enligt bedömare som Kjell Aleklett på ASPO helt enkelt inte är praktiskt möjligt.

För mera initierade bedömningar av fenomenet ”peak oil” rekommenderas en titt hos Wiseman’s Wisdoms och Cornucopia? Även vår utrikesminister Carl Bildt uppmärksammade frågan ifjol med anledning av det då rekordhöga oljepriset på 119$/fat.

Patrik Magnusson

SD-paniken slår alla rekord

Det är inte långt kvar till 2010 nu. Hösten 2010 är det val i Sverige. Paniken har spridit sig bland de etablerade partierna och bland proffstyckarna i Sverige. Folket kan nämligen få säga sitt, och en del av folket kommer att rösta tvärtemot mot vad de etablerade partierna basunerar ut: De tänker rösta på Sverigedemokraterna.

Igår publiceras på SvD Brännpunkt en artikel om hur man ska frysa ut SD i Riksdagen. De andra partierna ska avdela ledamöter för att rösta emot SD i alla frågor, oavsett vad de andra partierna tycker. Det är egentligen helt fantastiskt. Man ska ”kvitta ut” ett av riksdagspartierna under hela mandatperioden, föreslår denne Martin Peterson i Eindhoven.

Artikeln må vara fullkomligt orealistisk, men den visar också på en vidrig demokratisyn – att aktivt eliminera ett parti som bevisligen vunnit förtroende hos en del av folket. SD får inte plats i Riksdagen på grund av att de är onda, de kommer att få sina mandat på grund av att folk röstar på dem! Om man på detta sätt ”kvittar ut” SD, kvittar man också ut minst fyra procent av folket. Fyra procent av folket kommer aldrig få vara med och påverka någonting.

Vad som intressant är egentligen varför denna ”demokratiska mobbing” ska vara nödvändig. Själv röstar jag på Kristdemokraterna och kommer naturligtvis att jobba för en borgerlig valseger. Men om fyra procent av röstarna ska frysas ut på grund av de andra nittiosex procentens maktlystenhet, så blir demokratin ytterst stukad.

Till sist vill jag påpeka något som kan uppfattas som försvar av SD, och det kanske det är i viss mån. Så länge SD inte har varit styrt från Nazityskland så ser jag inte deras historia som mer problematisk än det tidigare Sovjetstyrda Vänsterpartiets. Jag röstar varken på VPK eller SD, men om andra människor gör det, så är det väl inte mer än rätt att man ger dem en ärlig chans att göra skillnad i Riksdagen som alla andra minoritetspartier.

Andreas Braw

När Sverige hjälpte en mördare till makten

Det finns saker som Sverige bör göra utomlands. Och så finns det saker som vi bör låta bli. Bland sådant som vi bör göra, kan vi skriva in att skicka ut läkare och mediciner till länder där tillgången på sådant är låg, hjälpa till att bygga infrastruktur och att utbilda befolkningen på låg nivå. Information om AIDS, enkla läkemedel mot malaria och utbildning i långsiktigt jordbruk låter som rimliga exempel på vad vi kan bidra med.

Tyvärr verkar det svenska biståndet ibland sträva mot för höga mål. Ett klassiskt fall av detta är när vi hjälpte Robert Mugabe till makten. På 70-talet var rebellbossen Mugabe populär i världen, Europa, och särskilt i Sverige. Josua Nkomos och Mugabes kommunistiska gerilla gjorde raider in i det dåvarande Rhodesia från Zambia där de hade sina baser. Och alla Mugabes allierade bidrog med något. Sverige bidrog med bilar, mat och medicin till gerillan. Nordkorea utbildade militärerna, både före och efter maktövertagandet. Kina har över tiden pumpat in vapen i landet, nu senast via Kongo, och så vidare. Tillsammans har vi bidragit till att marxist-leninisten Robert Mugabe har suttit på tronen i snart 30 år!

Varför vi tvunget skulle ge bistånd till en terrororganisation är oklart. Sveriges mening då var att styra den politiska utvecklingen i Rhodesia och Sydafrika genom att sponsra revolutionära grupper, samt att hjälpa intilliggande stater i deras militära upprustning genom allmänt budgetstöd (exempelvis till Zambia, där en tredjedel av statskassan gick till militären). Nu har de politiska villkoren ändrats, och därmed också de politiska målen. Men medan politiken har ändrats, har nöden i Zimbabwe/Rhodesia varit konstant. Trots decennier av svensk närvaro har läget inte blivit bättre – snarare sämre. Sverige hjälpte Mugabe till makten istället för att bidra med vad som verkligen behövdes, sprutor och utbildning. Och nu står vi där med en galen folkmördare som kontrollerar Afrikas bördigaste område. Nu är Mugabe äntligen dömd för de ovärdiga trakasserier och övergrepp som polisen, militären och partifrunktionärer utfört mot oskyldiga zimbabwier.

Sverige var inte värst med stödet till Zimbabwe. USA och Storbritannien skänkte vapen till grannlandet och skurkstaten Zambia, men å andra sidan var de två västliga stormakterna lite mer insyltade i Kalla Kriget än vad Sverige var. I Sverige pratar vi om U-hjälp. Men U-hjälpen verkar snarare vara hjälp till stater med dålig ekonomi än hjälp till människor som råkar leva i stater med dålig ekonomi. Biståndet har ofta missat att nå ner till lägsta nivå, till den behövande människan. I Zimbabwe är en sak säker: I och med att Sverige hjälpte Mugabe till makten, har vi gjort mer skada än nytta.

Andreas Braw

Okunnigt om den konservativa debatten

IDÉDEBATT | Som varande konservativ när vi i tiden skriver några dagar före inträdet i året 2010 blir jag först personligen förolämpad av Aron Lunds inlägg i Expressen den 25 december. Aron Lund skriver om konservatismen med så mycket okunskap och fördomar, kryddat med klyschor så att jag som journalist är benägen att å kårens vägnar be läsarna om ursäkt.

Jag ställer mig förvånad till allt detta hat. Jag förstår inte den avsky och den ilska som väller fram i Aron Lunds text. Varför så arg och varför så angelägen om att framställa konservatismen som rutten, för evigt död och dömd att aldrig uppstå igen? Men sedan slår det mig plötsligt. Aron Lund skriver utifrån en begränsad faktainhämtning om den konservativa idédebatten. Han har uppenbarligen ingen aning om var debatten förs eller vem som gör det.

Vad han ser är i stora stycken sådant som också den seriösa konservativa debatten tar avstånd ifrån. Det finns mycket att säga om det ökande intresset kring konservatismen. Dels att det finns ett stort seriöst intresse för denna ideologi som i hela sitt förhållningssätt ställer sig vid sidan om de doktrinära förkunnelser som socialismen och även liberalismen hänger sig åt.

Men tyvärr hittar vi också krafter som försöker utnyttja detta ”nya” intresse i helt andra än konservativa syften. Det är kanske här Aron Lund har kommit snett på ämnet redan från början?

Konservatismen är unik som politisk ideologi och det är därför det kanske finns så många missförstånd och feltolkningar? Konservatismen är mångfacetterad med en bredd och ett djup som anhängare av facitideologierna har svårt att ta till sig. Det finns inte bara ett svar, en lösning eller ett sätt att leva ideologiskt ”rätt”. Konservatismen är individuell och flexibel. Den är genom sin läggning mer aktuell i den tid vi lever i än andra, samtidigt som den står på en stabil och historisk grund där århundraden av erfarenhet och lärdom tas tillvara och får vidareutvecklas.

Det finns grundläggande uppfattningar som många konservativa har gemensamt, en ödmjuk och respektfylld syn på mänskligheten och dess strävan förr, idag och imorgon.

Det går inte att kommentera Aron Lunds text utan att komma in på KD-ledaren Göran Hägglund. Helt tydligt är att Göran Hägglund har blivit ett hatobjekt för vänstern och inte minst för den politiskt korrekta liberalismen, inte sällan manifesterad av en akademisk, välbärgad elit som ser sig själv som, ack så jämlika med alla oss andra, men ändå lite bättre, lite klokare, lite finare och därmed också lite bättre som människor.

När Göran Hägglund förklarade att han personligen uppskattade den föreställande konsten, och att han trodde att det fanns många andra som delade denna hans uppfattning tolkade jag det som en vädjan – bland annat till den vänsterdominerade kultureliten – att acceptera också hans konstuppfattning som lika uppriktig, lika ärlig och inte mindre värd än någon annans. Men si detta passade inte.

Hägglund har blivit anklagad för att ha en nazistisk konstuppfattning och att han fördömer den icke-föreställande konsten som undermålig, det vill säga (som många skyndsamt påpekat i debatten) helt i nazismens anda. Syftet med denna debatteknik är enkel och vulgär men mycket tydlig. Med dessa åsikter är Göran Hägglund, och hela hans parti, ihopkopplad med nazismen och därmed ointressant i den allmänna debatten. Enkelt och tydligt. Men förljuget och i grunden helt fel.

Aron Lunds beskrivning och analys av Göran Hägglunds i debatten påstådda konservatism kan i stort läggas åt sidan som varande propagandistisk. Men det kanske mest intressanta i Lunds inlägg i Expressen är hur han med alla medel försöker komma fram till två saker; 1) konservatismen är död och 2) de tecken eller de påstående om att konservatismen har börjar skörda nya framgångar genom att allt fler ansluter sig till det konservativa resonemanget är felaktiga. Felaktiga eftersom det inte är någon riktig konservatism som dessa åsiktsriktningar står för. Här tar han då som exempel Sverigedemokraterna. Och jag håller med honom.

Sverigedemokraterna är inte konservativa även om de i viss utsträckning har lånat såväl terminologi som retorik. SD är något helt annat. Men det är ju inte bara lösryckta idéer från konservatismen vi hittar i detta parti. Här finns ju nästan något från varje parti som sitter i vår svenska Riksdag.

Konservatismen lever och det finns ett stort ökat intresse runt de konservativa idéerna. Hur gärna Aron Lund än vill se konservatismen som död så har han fel. Men det största felet i Lunds inlägg är att han uppenbarligen inte har en aning om den pågående och livfulla debatt som pågår i hela landet om konservatismen och bland konservativa. Och känner man inte till det kan analysen och slutsatserna inte bli annat än felaktiga.

Rolf K Nilsson

Magnussons inlägg 2009 – en återblick

När året börjar lida mot sitt slut kan det vara bra att stanna upp lite och reflektera över det år som gått. Vad har jag skrivit om? Hur har reaktionerna varit? Är det något jag känner mig särskilt nöjd eller missnöjd med.

Till att börja med kan konstateras att jag under året publicerat 77 artiklar. Av dessa behandlar 25 huvudsakligen utrikes- och säkerhetspolitik, 17 om svensk partipolitik, 11 huvudsakligen om lag och ordning inklusive extremistiskt våld, 5 om utbildning, och 3 om ekonomi. Övriga 16 artiklar är en blandad kompott av familjepolitik, europapolitik, ideologi, kultur, jämställdhet m.m.

De artiklar som varit flitigast kommenterade är den om Luxemburgs familjepolitik och mitt utfall mot huliganer. Överlag har mina artiklar dock varit ganska sparsamt kommenterade. Om detta beror på att de av läsarna uppfattas som ointressanta, eller att läsarna oftast håller med om det jag skriver är svårt att veta, men jag hoppas självfallet på det senare. De kommentarer som lämnats har i vart fall oftast varit positiva, men det har även förekommit vass kritik mot vissa artiklar.

De mest kontroversiella artiklarna har utan tvekan varit mitt angrepp mot årets regeringsförklaring, det tidigare nämnda om huliganer, artikeln om högerextremt våld samt i någon mån artiklarna om de politiska stridigheterna i Honduras och min uppmaning att stödja våra soldater i Afghanistan. Jag återkommer till Honduras senare. Övriga skall jag kommentera nu.

Afghanistan

Kritiken mot min artikel om de svenska soldaterna i Afghanistan kom i huvudsak från läsare som motsätter sig den svenska närvaron i landet, och som menar att ett stöd till de svenska soldaterna samtidigt är ett stöd till den svenska truppnärvaron. Jag har respekt för dem som är kritiska till Afghanistanprojektet, även om jag inte fullt ut delar deras uppfattning. Det råder ingen tvekan om att uppdraget är mycket svårt – kanske omöjligt.

Däremot köper jag inte kopplingen mellan stöd till kriget och stöd till soldaterna. Det borde vara fullt möjligt att anse att de svenska soldater som åker utomlands på svåra uppdrag har rätt till att få den bästa utrustning och det bästa omhändertagande när de kommer hem, som vi kan ge, och samtidigt förespråka att den svenska styrkan tas hem. Själv ger jag soldaterna mitt helhjärtade stöd, medan min inställning till den svenska insatsen som sådan är mera reserverad.

Högerextremt våld

Kritiken mot artikeln om högerextremt våld bestod av två huvudlinjer. Den ena kom från personer som verkar ha viss koppling till eller sympati för de rörelser som i artikeln klassas som högerextrema. Dessa kritiker var mycket upprörda över att jag tog avstånd från allt politiskt våld, inte bara det vänsterextrema, och tyckte att jag i artikeln favoriserar vänsterextremisterna. Den andra huvudlinjen innehåller kritik mot att jag överhuvudtaget använder begreppet högerextremism och därmed ger legitimitet åt en i grunden felaktig föreställning att de extrema nationalister artikeln handlar om skulle ha något med den politiska högern att göra, när de i själva verket är motståndare till det mesta de liberaler och konservativa som utgör den egentliga högern står för.

Den senare kritiken accepterar jag som i alla fall delvis berättigad. Det råder inget tvivel om att begreppet högerextrem används djupt felaktigt, eller kanske t.o.m. kan sägas vara en självmotsägelse, och att det vore bra om vi kunde få detta begrepp ersatt av ett mer korrekt. Samtidigt är det alltid vanskligt att ge sig ut och försöka ändra vedertagna begrepp, och jag har ännu inte sett något riktigt bra alternativ. I brist på annat tänker jag i fortsättningen använda mig av begreppet extremnationalist för att beskriva de politiska krafter som ser våld som ett acceptabelt medel i kampen bl.a. mot individer av ”fel” etnisk härkomst.

Den förstnämnda kritiken anser jag, för att låna ett begrepp från en av dessa kritiker, är skitsnack. Om man i sex artiklar fördömer det vänsterextrema våldet, och sedan i en enda det extremnationalistiska, så är det en smula obalanserat att påstå att jag skulle låta vänsterextremisterna komma lindrigare undan. Om man dessutom betänker att jag i den aktuella artikeln framhåller att allt extremistiskt våld är lika förkastigt, och att det vänsterextrema är farligare för samhället, blir kritiken rent befängd.

Huliganer

Även en av mina artiklar om vänsterextremt våld väckte ont blod på sina håll. Särskilt min uppfattning att utländska medborgare som vandaliserar, hotar och skadar människor bör utvisas var uppenbart kontroversiell. Så upprörd blev en läsare att han i sin egen blogg ansåg min artikel som tillräcklig grund för att ifrågasätta min lämplighet i min yrkesroll som lärare. Låt mig gissa att sosseläraren Daniel Ådin faller denna läsare mer i smaken.

Allt som rör invandrare och invandring är dessvärre minerad mark i svensk debatt. Därför är det inte konstigt att just denna artikel väckte reaktioner. Invandringsfrågan i Sverige domineras av två läger – den ena inhuman, den andra orealistisk. Antingen vill man som SD mer eller mindre sluta ta emot flyktingar, eller så vill man som riksdagspartierna fortsätta ta emot flyktingar, och utan att ställa några som helst krav på dem.

Om man som jag företräder en tredje linje, som försöker balansera humanism och realism genom att fortsätta ta emot flyktingar, men att ställa hårda krav på dem, tenderar man av den ena sidan att buntas ihop med de främlingsfientliga, och av den andra att buntas ihop med oikofoberna. Ett exempel på ståndpunkt som brukar reta invandringens förespråkare är den jag gav uttryck för i artikeln, nämligen att invandrare som begår brott om möjligt omedelbart bör avvisas.

Jag kan inte annat än tycka att detta är en sund inställning. Kommer man som gäst till ett land och vill bli omhändertagen där, är väl det minsta man kan kräva att man sköter sig och inte ställer till med ofog. Gör man inte det, tycker jag inte man har här att göra. Det finns också en annan sida av saken. Ett av de främlingsfientligas främsta argument mot invandring är att invandrarna är så kriminella. Genom att se till att göra oss av med det fåtal invandrare som faktiskt är kriminella berövar vi dem det argumentet, och kan få ökad acceptans för alla de skötsamma invandrarna.

Regeringsförklaringen

Årets argaste artikel skrev jag med anledning av regeringsförklaringen. Egentligen var det väl inte regeringsförklaringen i sig, utan en bägare av sviket säkerhetspolitiskt ansvar som till slut blev överfull och rann över, som låg bakom mina hårda ord mot regeringen.

Tolgfors - Vår sämsta minister får mig att se rött

Så här i efterhand, när känslorna lagt sig, kan jag tycka att jag tog i väl hårt. Att alliansregeringen på försvarspolitikens område är usla innebär ju inte att det vore bättre om oppositionen som är ännu sämre fick ta över. Att jag i artikeln gick så långt som att officiellt deklarera att jag inte längre stödde alliansen får väl betecknas som ett mått på min desperation och förtvivlan över det svek jag kände – och fortfarande känner – från regeringen i försvarsfrågan.

Uttalandet var delvis en följd av denna känsla, och en känsla av uppgivenhet, delvis en kalkylerad provokation i syfte att skaka om alliansens vänner, och få dem att inse att försvarsfrågan faktiskt kan kosta röster. För många borgerliga kärnväljare är försvarsfrågan viktig, och jag tror att det finns en betydande risk att många av dessa väljare ligger kvar på sofflocket i nästa val, eller lägger sin röst på något missnöjesparti, och det är min övertygelse att det för att vinna ett val är minst lika viktigt att mobilisera sina kärnväljare, som att vinna marginalväljarna.

Som provokation lyckades mitt utspel såtillvida att jag fick många arga reaktioner från lojala allianssupporters. Jag förstår dem. Inget upprör så mycket som en svikare ur de egna leden. Sedan kan jag i och för sig tycka att en jasägare inte alltid är den bäste vännen, utan att en verklig vän ibland måste våga ta bladet från munnen och säga även det obekväma. Nu går vi in i ett valår. Tiden för intern debatt och kritik är därmed över för denna gång. Nu handlar det om att hålla samman mot en gemensam motståndare, och vinna valet, så att Sverige slipper det oblida ödet att få Mona Sahlin som statsminister. Med detta vill jag deklarera min avsikt att, försvarspolitiska reservationer till trots, verka för en alliansregering i det kommande valet, med så stark borgerlig profil som möjligt.

Mina egna favoriter

Seriehjälten Tintin firade 80 år

Av de artiklar jag skrivit under året vill jag lyfta fram fyra som mina egna personliga favoriter. Den första handlar om den jubilerande seriehjälten Tintin. Artikeln var ett roligt avbrott mot annars ganska tunga och allvarliga ämnen, och fick ett mycket positivt bemötande. Tintin är också en av mina stora seriefavoriter sedan barnsben, så skrivandet av artikeln var fylld av härlig nostalgi.

Även min artikel om Luxemburg fick ett mycket positivt bemötande. Det var en av få artiklar jag skrev om den viktiga familjepolitiken under året, och var innehållsligt inspirerande då den visade på att det går att hitta andra familjepolitiska lösningar än Sverige, och att göra det med upprätthållande av ett långt bättre ekonomiskt välstånd.

Min artikel om konservatism och kapitalism blev också lyckad. Det var sannolikt den jag lade ned mest arbete på av alla, och den kändes för mig som en viktig motvikt mot en som jag då upplevde det tydligt antikapitalistisk slagsida på T&F. Artikeln har senare kommit att bli en del i en antologi om konservativ syn på ekonomi.

Nordkoreas diktator som leker med elden

En sista favorit tillhör knappast vare sig de längsta, mest lästa eller uppmärksammade, men den fyller mig med viss tillfredsställelse av ett annat skäl. Den handlade om den Nordkoreanska provsprängningen av en atombomb i somras. Av en slump hörde jag talas om provsprängningen mycket kort efter den inträffade, varför T&F kom att bli bland de första i världen som kommenterade det inträffade. När artikeln publicerades hade många vanliga media inte hunnit skriva om bomben. Framförallt lyckades jag med stöd av olika forskningsmaterial uppskatta bombens sprängkraft till 3-4 kT, vid en tidpunkt då få uppskattningar gjorts, och de få som publicerats pekade på en betydligt större bomb, 10-20 kT. När fler data blev tillgängliga över de kommande dagarna och veckorna kom allt fler rapporter att peka mot den mindre sprängkraft som jag kommit fram till.

Årets floppar

Av årets artiklar är det en handfull som jag känner missnöje med. Främst handlar det om den serie artiklar med semestertips som publicerades i somras, och min artikel om Honduras. Semesterartiklarna var ett ambitiöst försök att fylla sommarens nyhetstorka med innehåll och samtidigt öka variationen i artiklarna. Detta försök föll dock platt till marken. Artiklarna väckte mycket litet intresse annat än som föremål för detaljrättelser. Någon fortsättning på denna serie är inte att vänta, och om man tänker efter finns det faktiskt bättre saker att göra av sommaren än att skriva och läsa om olika utflyktsmål. Man kan ju uppleva dem istället.

Min artikel om kuppförsöket i Honduras är i mitt tycke årets svagaste. Den skrevs när händelserna fortfarande var färska och oklara, och med i princip bara svensk medierapportering som grund. Avsikten var att försöka nyansera den ensidiga pro – Zelaya rapportering som SvD och framförallt DN presterade. Resultatet blev dock klent. Min artikel kom att bli allt för försiktig.

I ett läge då det demokratiska Honduras institutioner slog till med kraft mot en vänsterpopulistisk president som med stöd av främmande makt försökte avskaffa demokratin i vad som bäst kan beskrivas som en smygande statskupp, så förmådde jag inte bättre än att skälla på båda parter och förespråka kompromisslösningar. Detta insåg jag ganska snart, dels tack vare kommentarer från kunniga läsare, dels genom att hämta in underlag från ett bredare spektrum av källor, var naivt och orättfärdigt. Demokratins hjältar i Honduras förtjänade allt stöd. Mea culpa!

Glädjande nog kan konstateras att läget i Honduras nu ser ljusare ut. För några veckor sedan kunde demokratiska val hållas som planerat. Trots försök från Zelayas supportrar att med våldshandlingar och bojkott sabotera valet kunde det genomföras, med för Honduranska förhållanden normalt valdeltagande, och i närvaro av internationella observatörer som rapporterat om valet som fritt och demokratiskt. Det kan därför inte råda något tvivel om legitimiteten i valet.

Valresultaten visar också klart och tydligt vad det honduranska folket vill ha. Den enda presidentkandidat som uttalat sitt stöd för den avsatte presidenten Zelaya, vänsterpartiet PUD:s Cesar Ham, fick endast 1,7% av rösterna. Det honduranska parlamentet röstade senare med siffrorna 111-14 ned ett förslag att återinsätta Zelaya att tjänstgöra som president den återstående månaden av hans ämbetsperiod. Ny president blir den konservative Porifirio Lobo Sosa som vann en förkrossande seger med över 56% av rösterna, och vars parti (PN), vann egen majoritet i parlamentet.

¡Viva Honduras Libre!

Gradvis börjar också omvärlden inse att vad som skedde i somras var att demokratin och maktdelningens princip fungerade i Honduras när försökte kullkasta konstitutionen, samt att vad som skedde hade och stort stöd bland den breda majoriteten av Honduras folk. Därmed står det också pinsamt klart att länder som USA, OAS-staterna, och EU-länderna satsat på fel häst. De gav sitt stöd till en korrupt vänsterkuppmakare och införde bojkotter mot demokratins försvarare. Förhoppningsvis blir de nu genomförda valen en öppning för dessa länder att återuppta normala relationer med Honduras, och erkänna dess demokratiskt valda regering, utan att tappa allt för mycket ansikte.

Kanske kommer denna händelse i framtiden att ses som en vändpunkt inte bara i Honduras, utan i Latinamerikas historia. Den punkt då ett decennium av utveckling mot auktoritära vänsterregimer av Venezuelansk modell hejdas, och demokrati av traditionellt västerländskt snitt åter blir på modet. Inte undra på att vänstern så ivrigt ville se kuppen i Honduras lyckas, och nu med samma iver försöker motarbeta en konstruktiv lösning för återgång till demokrati och nationell försoning i Honduras.

Med detta önskar jag alla läsare en (något försenad) God jul och ett Gott Nytt År.

Patrik Magnusson

Höghushybris kommer förfula huvudstaden

KULTUR | Julaftonen till ära är SvD brännpunkt idag lysande. Artikeln borde förvisso snarare ha varit SvDs huvudledare, men man kan ju inte få allt. Avsändaren är däremot märklig. Det är 7 stycket föredettingar inom Folkpartiet, med Per Ahlmark i spetsen.

Ämnet är Stockholms innerstad. Och dess arkitektoniska utveckling. De skriver:

Ibland får vi höra av dagens kulturlösa makthavare att vi ska sätta Stockholm på kartan med enorma skyskrapor i centrum. Nonsens!

Vidare:

Vi vill se vår stad utvecklas. Vi måste bygga vidare i en klassisk europeisk kulturtradition med omväxlande och variationsrika byggnader inspirerade av många influenser och estetiska ideal. Men skalan ska vara mänsklig. Det är ingen naturlag att gamla vackra hus måste ersättas av nya fula med allt högre exploateringstal. Vi vill inte ha operson- liga, teknokratiska stadsdelar, där prestigen är att bygga störst på höjden eller bredden.

Utmärkt! Men det faktum att folkpartiets ledande politiker i Stockholms stadshus inte står med som undertecknare är ju väldigt talande. ”Rösta på Fp och rädda Stockholm”, som underförstått budskap till artikeln faller ganska platt. Däremot vore det ju onekligen en fråga att sno för Kristdemokraterna i Stockholms stad – om de har modet.

Minns hur Gösta Bohman i sina memoarer känner sig oändligt ensam i Stockholms stadsbyggnadsnämnd när han reserverar sig mot  60-talets innerstadsrivningar.  Folkpartiet har inte varit en röst att lita på i dessa frågor. Onekligen intressant att en äldre generation av folkpartistiska försvarare av klassisk arkitektur stiger fram. Var har de varit fram tills nu?

Dag Elfström

Dags för borgerlig självkritik

Med mindre än ett år kvar till valet tycks det som de rögröna har kopplat greppet om den politiska opinionen och har nu ett guldläge att, oavsett vad som sker med jokern Åkesson, vinna en egen majoritet för en politik som åter skall tvinga alla svenskar med på tåget mot avgrunden – vare sig de vill eller inte. Opinionsmätningarna i november ger nämligen Team Sahlin ett försprång mot regeringspartierna med över 10%, ett jätteskutt framåt från ett i princip oavgjort läge. Kalenderbitaren har säkert noterat att det block som i novembermätningen året före valet har ett övertag, i tio av de senaste elva valen gått segrande.

Fredrik Reinfeldt(m) - kompetent EU-ordförande, men sorgligt frånvarande i den svenska debatten

Tveklöst torde förklaringen till regeringens senaste ras stavas – sjukförsäkring. De senaste veckorna har ju debattens vågor gått höga om de förslag regering lagt fram kring sjukförsäkringen. För den som vill avfärda det opinionsras som regeringen drabbats av finns ett otal möjligheter. Man kan peka på att det i grunden är en sund och nödvändig reform, att det gamla systemet fått till följd att Sverige haft skyhögt större andel sjukskrivna än jämförbara länder, och att konsekvensen blivit ett stort utanförskap för många människor.

Man kan konstatera det orättvisa i att den vänstervridna pressen går så hårt åt regeringen i denna fråga, men låter oppositionen, under vars förra mandatperiod skärpningen av regelverken för sjukskrivning inleddes, och som sannolikt inte har någon alternativ politik utan räknar med att bibehålla alliansens lösning om man vinner valet, komma undan.

Men i slutändan lurar man bara sig själv med dylika undanflykter. Ansvaret för den politik regeringen för ligger inte hos oppositionen, eller hos media, utan endast hos regeringen. Att vårt medialandskap är vänstervridet och att Socialdemokraterna älskar att låta alliansen ta ansvar för problem som socialdemokratisk politik skapat, och t.o.m. få skulden för politiska lösningar som sossarna själva etablerat och alliansen ärvt kan ju inte vara obekant.

Att i det läget gång på gång bjuda oppositionen på självmål i form av kontroversiella förslag och dåligt förberedda reformer som man ständigt tvingas backa och modifiera är inte bara obegåvat. Det är tjänstefel.

Tidigare självmål

Fastighetsskatten - det första självmålet

Med tanke på regeringens valhänta hantering av en rad förslag är det förvånande att man lyckas samla så mycket som 40% av väljarna bakom sig. Det började redan tidigt med det populära förslaget om slopad fastighetsskatt som urvattnades till oigenkännlighet och knappast gjorde någon glad utom en handfull villaägare i attraktiva storstadsområden, vilka garanterat redan är grundmurat blå.

Sedan kom en rad reformer på arbetslöshetsförsäkringens område, vilka i stora stycken var välbehövliga och riktiga, men vars utförande ackompanjerades av påfallande passivitet i debatten från regeringshåll, vilket ledde till att oppositionen helt fick tolkningsföreträde i dessa frågor. Nu gick detta i stort hantera tack vare att man i alla fall hade förnuft nog att genomföra det hela tidigt i mandatperioden, vilket gav väljarna tid att glömma. Att man senare valsat runt med avgjort icke-liberala förslag som obligatoriskt medlemskap i a-kassa har dock hindrat såret från att riktigt läka.

Nästa fiasko var försvarspolitiken, där en försvarsminister som inte kunde ta på sitt samvete att acceptera huvudlösa neddragningar fick gå, och ersattes av en ja-sägare vars främsta merit är en bakgrund som vapenvägrare. FRA-lagen kan väl inte heller ses som någon av alliansen genidrag. Nu skall sägas att jag tillhör de som i sak stödjer just den lagen, men processen när lagen drevs genom får ju ett skott i foten att framstå som ett lyckokast.

Sjukvårdsförsäkringen

Anders Borg(m) - mycket kompetent kamrer, men utan visioner

Efter en lite lugnare period slår man så till nu med reform av sjukförsäkringen. Det kan bara inte komma som en överraskning att förslagen skulle bli kontroversiella, eller att opposition och media skulle ta chansen att få regeringen att framstå som en första rangens busar med förslaget. Hur tänker man när man lanserar ett sådant förslag mindre än ett år före valet, och i ett konjunkturläge där det kommer att bli fullständigt omöjligt för de allra flesta som utförsäkras att finna en anställning?

Hur principiellt riktig reformen än är, så kommer den att få obefintlig effekt på kort sikt vad gäller att få fler i arbete, men rejäl effekt i att sänka regeringens opinionssiffror. När nu tärningen ändå är kastad finns egentligen ingen återvändo. Att dra tillbaka eller kraftigt modifiera förslagen skulle bara få regeringen att framstå som obeslutsam och svag. Således handlar det nu för Reinfeldt och de närmast berörda ministrarna att ge sig ut på gator och torg och försvara sitt förslag till sista blodsdroppen. Visa på oppositionens brist på egna idéer, och avslöja de lögner och den skräckpropaganda de sprider. Gör inte misstaget från hösten 2006 att låta oppositionen stå oemotsagda när de målar upp högerspöket.

Säkert kommer i viss mån även denna svacka att räta ut sig med tiden, om inte även denna reform blir en följetång, men frågan är om man inte i framtiden kommer att säga att det var här alliansen förlorade valet 2010. Räddningen tycks stå till oppositionen. Trots allt har ju Sahlin, Ohly & Wetterstrand tio månader på sig att åstadkomma ett lika spektakulärt självmål, och det ska ju sägas till alliansens försvar att de i oppositionsledarna har tuffa konkurrenter i att göra bort sig. Frågan är dock om hela alliansens valstrategi kan bygga på att Sahlin får mycket TV-tid?

En borgerlig vision

Framförallt måste allianspartierna orka med att lyfta blicken från dagspolitiken och detaljförslagen. Inför valet handlar det om att presentera en vision för hur ett borgerligt Sverige skall se ut 2014, och då måste det handla om mer än bara jobbpolitik. Hur rätt och riktigt det än må vara med minskat bidragsberoende och sänkta skatter, så är det ganska knastertorra frågor som väcker föga entusiasm och inspiration hos de flesta.

Vad alliansen behöver berätta för väljarna är hur de skall få sådana viktiga funktioner som berör många, som skola, vård, och ordningsmakt att fungera bättre. De måste förklara varför en skola med ordning och reda och tydliga krav på eleverna har bättre utsikter åter göra Sverige till en kunskapsnation än sossarnas flumskola.

De måste visa att de är beredda att ge polisen de resurser och de befogenheter som de behöver för att bekämpa brottsligheten och åter göra det tryggt för vanligt folk att vistas ute. De måste göra klart att de inte tänker kompromissa med sin skyldighet att förvara vårt land mot yttre eller inre hot. De måste presentera en trovärdig modell för en effektivare vård.

Prioritera familjen nästa mandatperiod

Vidare måste alliansen åter våga bli en kraft som värnar medborgarna från allehanda ingrepp från klåfingriga politiker. Man behöver ge Sveriges familjer åter friheten att själva besluta hur deras tillvaro skall se ut, och möjlighet att själva ta ansvar för sina barn. Man behöver ge Sveriges företagare större frihet att utan allt för mycket regleringar och pålagor driva de verksamheter som skall generera den tillväxt och sysselsättning Sverige behöver.

Alliansen måste våga tala om ansvar, om att var och en har ett ansvar för sig själv, sina närmaste, sina landsmän, och ytterst alla medmänniskor, ett ansvar som man inte kan betala sig fri från med höga skatter. Kort sagt – alliansen måste förmedla en borgerlig vision, och i ord och handling visar att man tror på den.

Patrik Magnusson

Läs även Göran Skyttes kommentar till alliansens kräftgång

Moderata genusbekymmer

Moderaterna har ju den senaste tiden gjort sig kända som inte bara det nya arbetarepartiet utan också det nya feministpartiet. Med partisekreterare Schlingmann som banerförare har man ju nu på allvar tagit till sig vänsterns kvoteringsiver. Således lär man ju på allvar fundera på att låta tillhörighet till olika kollektiv som kön eller etnicitet få företräde vid placering på valsedlarna framför individuell skicklighet och popularitet.

Det är inte utan skadeglädje man läser resultatet av moderaternas provval i Stockholm. I Riksdagsvalet såg resultatet nämligen ut som följer för Stockholms stad:

1. Beatrice Ask

2. Lena Adelsohn Liljeroth

3. Maria Abrahamsson

4. Mats G Nilsson

5. Sofia Arkelsten

Och för Stockholms län:

1. Fredrik Reinfeldt

2. Ewa Björling

3. Hillevi Engström

4. Anna Kinberg Batra

5. Karin Enström

Är det den kompetenta Maria Abrahamsson som skall kvoteras bort?

Av de fem första i respektive valkrets är således fyra kvinnor. Vad gör nu den rättrogne kvoteringsfeministen? Skall man följa kvoteringens princip och peta ned ett antal uppenbart populära, och sannolikt mycket dugliga, kvinnliga kandidater, för att få ”rätt” fördelning i toppen av valsedlarna, eller skall man erkänna att bakom talet om jämställdhet döljer sig egentligen en ny form av könsdiskriminering med omvända förtecken mot gångna tiders kvinnodiskriminering.

Hur man än gör blir det fel. Tänk om man istället stått fast vid sina grundläggande värderingar. Då hade man kunnat undkomma detta med hedern i behåll, och utan att någon kunnat ifrågasätta riktigheten i att partiets valsedlar toppas av idel duktiga kvinnor.

Grattis Moderaterna!

Patrik Magnusson

Alla liv är värda att leva

DEBATT | Nådaskottet har gjort sin återkomst under 2000-talet. Nu senast är det Maria Haldesten på Göteborgs-Posten som vill se till att människors vars liv hon bedömer som jobbiga och plågsamma ska slippa komma till världen. Det handlar om att minska lidande, hävdar hon. Och utan att egentligen förklara vems liv som egentligen är värt att leva, så basunerar hon ut att vissa individer helst borde ha fått dö innan födseln. Inte fått chansen att leva, liksom.

Maria Haldesten undrar hur nådaskottet i 2000-talsversion kan uppfattas som moraliskt fel. Är hon beredd att använda dödshjälp på allvarligt handikappade spädbarn? Förmodligen inte. Men även där borde det handla om att minska lidandet. Eller? Hon frågar vidare hur fosterdiagnostik-motståndarna ställer sig till de föräldrar som vill slippa se ett plågat barn, ”…eller gör bedömningen att de inte har den styrka som krävs för att älska och omhänderta ett missbildat barn på det vis alla små förtjänar?”

Maria Haldesten ramlar så att säga ned i en moralisk varggrop. Hon gör det hela till en föräldrafråga. Det är det inte. Det är en fråga om barn. Det handlar inte om att barns primära rättighet är att bli älskade (även om det vore önskvärt). Den absolut grundläggande rättigheten en människa kan ha, är rätten att leva. Och om rättigheten är att bli älskad – varför ska vi då se ner på kvinnor som aborterar bort döttrar bara för att de egentligen ville ha söner, brunhåriga barn för att de ville ha blonda barn, etc.? Fosterdiagnostiken blir alltså ett redskap för föräldrarna att bedöma, om de verkligen kan älska ett barn som inte motsvarade deras förväntningar. Livet blir en fråga om känslor.

I grunden tror jag inte att det handlar om barnens rätt till ett lyckligt liv, det vägrar jag att tro. Att någon verkligen kan brinna för att utdela nådaskott till svaga och plågade individer. I grunden handlar det om något annat. Kanske handlar det om rädsla för att livet förändras så radikalt, kanske om rädsla för att få ett så stort ansvar. Men välvilja, det kan det aldrig vara. Alla liv är värda att leva. Varje liv har en mening. Meningen kan inte vara att få ett medicinskt nådaskott av en man i vit rock medan livet knappt har börjat.

Andreas Braw