Det finns saker som Sverige bör göra utomlands. Och så finns det saker som vi bör låta bli. Bland sådant som vi bör göra, kan vi skriva in att skicka ut läkare och mediciner till länder där tillgången på sådant är låg, hjälpa till att bygga infrastruktur och att utbilda befolkningen på låg nivå. Information om AIDS, enkla läkemedel mot malaria och utbildning i långsiktigt jordbruk låter som rimliga exempel på vad vi kan bidra med.
Tyvärr verkar det svenska biståndet ibland sträva mot för höga mål. Ett klassiskt fall av detta är när vi hjälpte Robert Mugabe till makten. På 70-talet var rebellbossen Mugabe populär i världen, Europa, och särskilt i Sverige. Josua Nkomos och Mugabes kommunistiska gerilla gjorde raider in i det dåvarande Rhodesia från Zambia där de hade sina baser. Och alla Mugabes allierade bidrog med något. Sverige bidrog med bilar, mat och medicin till gerillan. Nordkorea utbildade militärerna, både före och efter maktövertagandet. Kina har över tiden pumpat in vapen i landet, nu senast via Kongo, och så vidare. Tillsammans har vi bidragit till att marxist-leninisten Robert Mugabe har suttit på tronen i snart 30 år!
Varför vi tvunget skulle ge bistånd till en terrororganisation är oklart. Sveriges mening då var att styra den politiska utvecklingen i Rhodesia och Sydafrika genom att sponsra revolutionära grupper, samt att hjälpa intilliggande stater i deras militära upprustning genom allmänt budgetstöd (exempelvis till Zambia, där en tredjedel av statskassan gick till militären). Nu har de politiska villkoren ändrats, och därmed också de politiska målen. Men medan politiken har ändrats, har nöden i Zimbabwe/Rhodesia varit konstant. Trots decennier av svensk närvaro har läget inte blivit bättre – snarare sämre. Sverige hjälpte Mugabe till makten istället för att bidra med vad som verkligen behövdes, sprutor och utbildning. Och nu står vi där med en galen folkmördare som kontrollerar Afrikas bördigaste område. Nu är Mugabe äntligen dömd för de ovärdiga trakasserier och övergrepp som polisen, militären och partifrunktionärer utfört mot oskyldiga zimbabwier.
Sverige var inte värst med stödet till Zimbabwe. USA och Storbritannien skänkte vapen till grannlandet och skurkstaten Zambia, men å andra sidan var de två västliga stormakterna lite mer insyltade i Kalla Kriget än vad Sverige var. I Sverige pratar vi om U-hjälp. Men U-hjälpen verkar snarare vara hjälp till stater med dålig ekonomi än hjälp till människor som råkar leva i stater med dålig ekonomi. Biståndet har ofta missat att nå ner till lägsta nivå, till den behövande människan. I Zimbabwe är en sak säker: I och med att Sverige hjälpte Mugabe till makten, har vi gjort mer skada än nytta.
Andreas Braw
På djupet
Porträtt
Bokrecension
En av de många pinsamma biståndsprojekt Sverige har anlednig att skämmas mest över. Mugabe är verkligen en av de mest avskyvärda härskarna på denna planet.
Läs artikeln i Svd. Ett antal mycket gripande människoöden, som tydligt visar hur människors tillvaro tenderar att bli om man låter avundsjuka, korruption, nepotism, och repression (ja, socialism alltså) vägleda ett lands politik.
Notera att detta inte är direkt nya inslag i Zimbabwes historia. Nästan omedelbart efter maktövertaganden i början på 1980-talet anställde Mugabe ett folkmord på etniska grupper han såg som oppositionella. Därmed kan man från svenska politikers uttalanden och agerande så långt bak som 30 år få en god indikation på deras demokratiska meriter.
Varför inte kolla vad alla de damer och herrar som nu hoppas på bli ministrar i en ny vänsterregring har sagt om Mugabe under hans långa diktatur? Varför inte kolla vad man säger idag?
Om jag får tillåta mig en spådom torde reaktionerna på denna historia t.ex. bli:
a) Ingenting.
b) ”jo, men de får ju skylla sig själva. Tänk hur de vita förtryckt de svarta tidigare”
Eller möjligen för den riktigt självkritiske:
c) ”jaja, det kanske har spårat ur lite på sistone, men betänk att Mugabe var en frihetshjälte. Det var han som krossade rasistregimen, och han gjorde sååå mycket bra för landet de första 20 åren.”
Allt detta är naturligtvis mycket mer bekvämt än att säga sanningen, att Mugabe var en marxistisk skurk från start, och att ge marxistiska skurkar makten slutar alltid i förtryck och armod. Sanningen är vidare att den svenska vänstern antingen varit kriminellt godtrogna, eller att man helt enkelt sympatiserar med det Mugabe gjort. Man kan som bekant inte göra en omelett utan att krossa ägg.
Är det sådana människor vi vill ge förtroendet att leda vårt land i nästa val? NEJ, skulle inte tro det!!!
Det hela har sin grund i 60-talet med dess vänstervåg som mycket fick sin näring från Vietnamkriget. Det var vid denna tid som ett svart-vitt synsätt föddes som sedan dess förföljt svensk vänster och som vi fortfarande kan se.
Enligt vänsterns grundtesen utgår allt ont ifrån ”imperialismen”. ”Imperialismens” främste banérförare i vår värld är USA. Med den svart-vita teorins logik är den självklara konsekvensen att alla som är emot ”imperialsimen” goda.
Det vänstern i sin ”svart-vita” teori helt tappat bort är begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter. Dessa irriterande detaljer har inte fått störa den goda kampen mot ”imperialismen”.
Genom åren har vi sett otaliga exempel på detta.
Vem minns inte bilden av statsminister Palme där han står med ett vapen tillsammans med Fidel Castro, ”imperialismens svurne fiende”. Att Kuba inte var en demokrati eller att mänskliga rättigheter var ett okänt begrepp på Kuba det var bara ovidkommande detaljer i jämförelse med den goda kampen mot ”imperialismen”.
Den sedermera ”respekterade” talmannen Birgitta Dahl uttryckte 1976 följande klokhet om Pol Pot och Kambodja:
”Alla vet vi ju att mycket, ja kanske det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation.
Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh. Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det skulle komma att kräva stora offer av befolkningen.
Men det är ju inte det som nu är vårt problem. Problemet är att vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa alla lögner som sprids av Kambodjas fiender.”
Detta är bara två exempel på hur vänsterns (inklusive socialsdemokratins) bristande respekt för demokrati och mänskliga rättigheter fått till följd att de mest obskyra regimer, där Mugabes bara är ett exempel, belönats med svenska biståndpengar.
Efter socialismens kollaps, vilken även ägt rum i de flesta utvecklingsländer som provat denna återvändgränd, blev vänstern rådvill. Dock, man fortsatte att utgå ifrån sin grundtes om USA’s ondhet vilket fått rent patetiska följder i fallen Irak och inte minst Afghanistan. Här hamnar man på samma sida som hårdföra talibaner.
Att vänsterpartiet har en skamlig och solkig historia när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter är de flesta medvetna om. Att socialdemokraternas historia i detta avseende också är skamlig och solkig är det tyvärr färre som inser.