Feministerna vill bura in kvinnor

Kristdemokratiska Ungdomsförbundets nya kampanj på temat jämställdhet.

Ordet kvinnofälla är sedan ett tag ett helt accepterat inslag i svenskan. Det används av alla. Feministerna använder det. Kommunisterna använder det. Socialdemokrater hör till de notoriska användarna, tillsammans med mer oväntade allierade, såsom MUF-ordföranden Niklas Wykman. Liberalen Wykman dömde helt ut vårdnadsbidraget som kvinnofälla. Allt som kan brukas oförståndigt av eller vara skadligt för kvinnor blir kvinnofällor. Kvinnan får inte själv avgöra var som är oförståndigt eller skadligt. Kvinnofälla var under en period ett av svenskans inneord.

Ordet är en intressant konstruktion. Fällor är något som används vid jakt. Genom att locka det enfaldiga, eller åtminstone mindre vetande bytet med ett lockbete, får man detsamma att sätta fast sig självt. Det kan gå in i en bur, få en rävsax eller snara kring benet eller ramla ner i en grop. Därefter kan jägaren enkelt göra slut på bytet, som i sin utsatta position är chanslöst.

Kvinnofällor handlar således om en vilja att sätta dit och oskadliggöra kvinnor. Detta bygger i sin tur på att den frigjorda kvinnan har en synnerligen ondsint fiende. Den som gillrar en kvinnofälla har ett uppsåt att skada kvinnor. Den ondsinte fienden, som verkar vara en konspiration av främst vita män men också av kvinnor som redan sitter i fällan och trivs med det, har en oändlig fantasi i sitt gillrande av fällor. Lockbetena varierar oerhört – kvinnojägarna kan locka med allt från mer tid med barnen till snabba pengar. Från vårdnadsbidrag till SMS-lån, och vidare till… lådvin. Det senaste är att modeintresse är en kvinnofälla. Eftersom fienden är så skicklig och så ond skall därför kvinnornas självskadlighet begränsas. De ska inte få gå nära den bedrägligt väldoftande ostbiten som kan få råttfällan att slå igen. Patriarkatets bojor måste brytas, hörs det gällt från feministsocialistiskt håll när tjejlitteraturen blir överkörd som kvinnofälla. Kvinnan måste förbli fri, vrålar socialliberalerna med en välriktad spark mot vårdnadsbidraget. Kvinnorna ska minsann inte kunna bestämma själva, de skadar bara sig själva!

När kvinnan blir ett villebråd som fienden (de politiska motståndarna) sägs vilja skada, när kvinnor inte kan tillåtas bestämma själva, när de rika vita gubbarna som vanligt anses konspirera – vad gör man då? Man hägnar in kvinnan. Som ett barn i spjälsängen. Som en kanin i bur. Så att hon inte ska springa och skada sig, eller än värre gå i den ondskefullt gillrade fallgropen. Förtroendet för kvinnan själv är obefintligt – hon framställs närmast som enfaldig och lite fåraktig. Under tiden krymper buren ständigt. Nya faror dyker upp. Nya motståndare och idéer måste demoniseras. Snart är inhägnaden inte mycket större än den förmodade fallgropen.

I dagarna lanserar Kristdemokratiska Ungdomsförbundet kampanjen We can do it – utan kvotering som ett svar på den senaste moderata vänstersvängen där de så kallade liberalerna ställer sig bakom kvotering och 50/50-krav. Kvinnor kan!

Andreas Braw

Förnuftets sista bastion i jämställdhetsfrågan

Schlingmann (m) - eller...?

En efter en tycks de falla, de traditionellt borgerliga värderingarna inom alliansens partier. Sedan en tid tillbaka är jämställdheten ett sådant område. Som vanligt går de nya moderaterna i täten för omprövningen. När man läser vad partisekreterare Schlingmann (m) har att skriva i frågan misstar man sig lätt på Gudrun Schyman.

Det parti som tidigare värnat individens frihet, det fria företagandet, och det civila samhället, förespråkar nu obligatorisk genuspedagogik, kvoteringar och andra statliga regleringar och ingrepp, allt i syfte att bekämpa det hjärnspöke, könsmaktordningen, som partiets anammande av feministisk teori får dem att se.

Då känns det trösterikt att åtminstone en förnuftets bastion står kvar i kampen mot de nu helt dominerande dogmerna. KDU:s ordförande, Charlie Weimers, gör i alla fall klart att han och KDU inte tänker vika ner sig. Istället förespråkar han en sant borgerlig jämställdhetspolitik som utgår från individen, och dennes rätt fatta självständiga och fria val, en borgerlig självständighet som ger alla samma rättigheter, men överlåter åt individen hur man skall förvalta dem, och således också accepterar att det kommer att leda till olika utfall.

Naturligtvis finns ett inslag av positionering inför det kommande valet i detta. Moderaterna hoppas naturligtvis att denna nya inriktning skall vinna de feministiskt sinnade väljarna. På sitt sätt är det bra att moderaterna så tydligt går ut med detta inför valet. Det ger ju deras väljare en chans att ta ställning till om de också känner sig hemma i genusteorin, och vill rösta för mera statliga regleringar och kvoteringar.

Jag hoppas att detta skall bli ännu en väckarklocka för alla de borgerliga väljare som av hävd röstat moderat. Är det verkligen feminism ni vill ha? Det finns faktiskt tre alternativ inom alliansen som kanske inte alltid varit de pålitligaste ur borgerlig synvinkel, men som alla tre nu är klart bättre än nya moderaterna.

Weimers (Kd) - Pålitligt borgerlig

Inget alliansparti, inte ens Folkpartiet, är idag lika feministanstruket som moderaterna, och för den som vill ha ett alternativ som definitivt står upp för traditionellt borgerlig syn på familj och jämställdhetsfrågor finns alltid Weimers och hans Kristdemokrater. Brinner man för mer renodlat marknadsekonomisk politik är det Centern, inte moderaterna, som är partiet, och ligger försvarsfrågorna främst, ja då är Folkpartiet, inte moderaterna, bäst.

Den enda grupp som, baserat på hur partierna ser ut idag, har anledning att överväga en röst på moderaterna är socialdemokrater som tycker att Mona Sahlin verkar vara ett svagt kort som statsminister, eller som räds Ohlys inflytande över de rödgröna, vilket väl i och för sig borde räcka till att göra moderaterna till Riksdagens största parti, även om de borgerliga väljarna letar sig någon annanstans.

Patrik Magnusson

Skillnaden mellan europeisk och amerikansk höger

Med det senaste halvseklets begreppsförvirring är det svårt att riktigt lita på någons användning av begreppet 'höger'. Upplysning behövs.

PÅ DJUPET | Många har uppmärksammat att ”liberals” i USA är ungefär vad vi i Sverige kallar för socialdemokrater, och även att många som vi skulle beteckna som liberaler kallas för ”conservatives” i USA. Visst finns det även en hel del sådana vi betraktar som konservativa bland ”conservatives” i USA, och överlag måste man säga att det vi betecknar som högerpolitik och konservativ idébildning står starkare i USA än på de flesta håll i Europa idag. Det finns uppenbarligen en hel del begreppsförvirring här att reda ut. Och hur kommer överhuvudtaget allt detta sig?

Skillnaden mellan europeisk och amerikansk syn på höger och vänster, konservativt och liberalt, kan sägas grunda sig dels på idéhistoriska skäl och dels på samhällsutvecklingen i USA respektive Europa inte minst under 1800-talet. Efter franska revolutionen 1789 placerades i det franska parlamentet de som var för revolutionen till vänster och de som var emot den till höger. Detta är upptakten till vårt sätt att tala om politisk vänster och höger. Till en början bestod vänstern av liberaler och högern av konservativa, men ganska snart avknoppades socialismen från liberalismen och blev en egen huvudideologi jämte de två andra. Detta är det språkliga skälet till att vänstern i USA kallas för liberaler, även om det vi européer kallar för liberaler inte alls hör hemma i det lägret – det består snarare av socialdemokrater av en mängd olika nyanser.

Olika vägar i utvecklingen

Viktigt är som sagt också skillnaderna i samhällsutvecklingen. Den ursprungliga konservatismen, som utgår från irländaren Edmund Burke (1729-1797), opponerade sig mot den alltför radikala liberalismen. Visserligen företrädde också konservatismen redan från början frihetsidealet, men för konservatismen handlar det i grunden om ”ordered liberty” (översätts vanligen som ”frihet under ansvar”), vilket är någonting helt annat än liberalismens ”laissez faire”. Europa under 1800-talet var imperiernas kontinent, medan USA var f.d. europeiska kolonier som vunnit sin frihet själva och samtidigt både byggts på en liberal konstitution och av frihetstörstande människor såsom fattiga bönder, religiösa minoriteter och entreprenörer. Så medan Europa har ett mycket definierande arv av såväl monarkiska imperier som känsla för sina egna nationer och dess kulturella särprägel jämfört med andra nationer, har USA ett frigjort kolonialt och ett republikanskt federalt förflutet där det knappast funnits utrymme för nationalism, utan där fosterländskheten istället handlat om en patriotisk uppslutning bakom den frihetliga värdegrund som den federala staten byggts på. Därför är europeiska konservativa genom historien – både tänkare och politiker – generellt sett mer kulturellt orienterade än amerikanska konservativa. Det är inte förrän i och med Russell Kirk (1918-1994) som amerikansk konservativ idébildning på allvar knyter an igen till Edmund Burke. Detta kallas för (amerikansk) nykonservatism, och ska inte blandas ihop med neokonservatism.

De viktiga skillnaderna och likheterna

Medan den europeiska respektive den amerikanska konservatismen har gått ganska skilda vägar fram till Andra världskriget, börjar de nu alltså gå ihop igen. Detta har stor betydelse för den moderna konservativa idédebatten. Betydande skillnader kvarstår dock mellan amerikansk och europeisk höger, den s.k. neokonservativa politik som George W. Bush drev, vilken gick ut på att sprida frihet och demokrati genom militära offensiver runtom i världen, har sina anhängare både bland europeiska liberaler och konservativa. Men neokonservatismen är kontroversiell både inom europeisk liberalism och konservatism, vilket förstås i stor utsträckning hänger samman med Europas arv av såväl nationsbyggande som imperiebyggande. Om neokonservatismen är den ena och mest betydande halvan av amerikansk konservatism, så är paleokonservatismen den andra och denna ligger desto närmare den europeiska liberalkonservatismen. Den europeiska socialkonservatismen för sin del finns knappast något gehör för inom amerikansk konservatism, mer om detta nedan.

Konservatismen värnar som bekant de värden som visat sig historiskt framgångsrika och meningsfulla för folket. När det gäller europeisk konservatism spelar därför varje lands förflutna en betydande roll för synen på vilka historiska värden som är de viktigaste att försvara. Många länder har ett imperialistiskt förflutet (t.ex. Storbritannien, Frankrike), medan det också finns ett antal nationalstater (t.ex. Norge, Finland) och nationer som fortfarande kämpar för sin självständighet (t.ex. Skottland, Baskien). (Poängen här är att illustrera imperiebyggandet som en europeisk kraft, och nationalstatsbyggandet som en annan europeisk kraft som ofta handlat om att bryta sig loss ur en statsbildning, därav de angivna exemplen på länder.) Den huvudsakliga uppdelningen i Europa har mot denna bakgrund blivit den mellan liberalkonservativa och socialkonservativa. De anglosaxiska länderna står främst inom den liberalkonservativa idébildningen, medan kontinentaleuropisk konservativ idébildning är mera socialkonservativt inriktad. Den stora skillnaden är att liberalkonservatismen är mera negativt inställd till staten, medan socialkonservatismen bejakar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés, 1809-1853). Liberalkonservativa är också i allmänhet mer välvilligt inställda till globaliseringen än vad socialkonservativa är, och liberalkonservativa är i regel värdemässigt orienterade mot västvärlden som kultursfär medan socialkonservativa mer tenderar att slå vakt om sitt eget folks historia och kulturella särart.

Kristen höger och det Kalla kriget

Sedan har vi detta med religionens betydelse i sammanhanget. I USA är ”den kristna högern” ett välbekant koncept och en stark och inflytelserik konservativ väljargrupp, på ett betydligt mera påtagligt sätt än i de flesta europeiska länder (undantag finns förstås, som t.ex. Polen). Att kristendomen står starkare i USA idag än i Europa gör också sitt för skillnaderna i både idébildning och i politiskt genomslag, eftersom ju konservatismen ändå utgår i större utsträckning från den judisk-kristna värdegrunden än vad både liberalismen och socialismen gör. I Europa spelar också skillnaden mellan det katolska syd och det protestantiska norr viss roll för den konservativa idébildningen, inte minst i så måtto att de flesta europeiska konservativa tänkarna under 1900-talet faktiskt varit katoliker.

I både Europa och USA har under andra halvan av 1900-talet den politiska debatten alltmer kommit att kretsa kring socialism och liberalism. Efter Andra världskriget lierade sig de konservativa i allt större utsträckning med liberalerna mot det växande socialistiska hotet om förstatligande, planekonomi och kollektivisering istället för det fria näringsliv och det fria civilsamhälle som både konservativa och liberaler ville slå vakt om. I och med att liberalismen också framstod som en effektivare motståndare mot socialismen, kom liberalismen alltmer att ta över det högerperspektiv i debatten som konservatismen tidigare företrätt. Därför räknas liberaler idag som höger i Europa.

Att förstå skillnaderna

Summa summarum är alltså att man i USA har behållit den gamla distinktionen mellan höger/konservativa och vänster/liberaler och därmed definierat socialdemokrater och socialister som ”liberals”, medan vi i Europa istället har omdefinierat liberaler som ”höger”. Så detta att den politiska debatten till synes äger rum mellan liberaler och konservativa i USA, och mellan socialister och liberaler i Europa, bevisar inte i sig att USA är mera högerorienterat än Europa. Däremot står frihetliga värden starkare i USA än på de flesta håll i Europa av historiska skäl. Dessa skäl inkluderar den skilda samhällsutvecklingen innan Andra världskriget och därefter USA:s ledande roll som motvikt mot världssocialismen under Kalla kriget, vilket givetvis också präglat amerikanernas syn på socialism och gjort det betydligt mera kontroversiellt att vara socialist i USA än i Europa.

Det som håller på att hända idépolitiskt idag, är att det blir allt svårare överlag att utgå från den bipolära politiska skalan höger-vänster. Egentligen har politiken hela tiden varit tripolär i bemärkelsen socialism-liberalism-konservatism. Som Tradition & Fasons Patrik Magnusson har visat är det idag också lämpligt att ta till en tvådimensionell modell för att tillräckligt tydligt kunna bedöma politiska idéer i förhållande till varandra. En fyrfältare där ekonomisk vänster och höger är ena dimensionen, och en andra social dimension mellan auktoritära respektive frihetliga idéer. Det är verkligen på tiden att reda ut begreppen i samhällsdebatten, det är fullständigt fruktlöst att stå och stampa i samma idédebatt och med samma terminologi som rådde på 30-talet, som de flesta inom både politiken och media gör idag!

Jakob E:son Söderbaum

Det saknade vuxna perspektivet i samhället

Ofta får man höra i debatten, i synnerhet från kristdemokratiskt håll, att vi måste se mer till barnens perspektiv. Ännu oftare att ungdomars perspektiv är jätteviktigt att förstå, det verkar alla politiker vara fullständigt överens om. Men nuförtiden hörs nästan aldrig om hur viktigt de vuxnas perspektiv är.

Det vuxna som fenomen, och som socialt föredöme, praktiskt taget lyser med sin frånvaro i det offentliga samtalet idag. För att inte tala om hur de allmänna idealen ser ut – dagens svenska medborgare är ju knappt själva intresserade av att bli vuxna. ”18 till I die” gäller, man vill vara ung så länge det bara går, man sörjer såväl fysiska som mentala tecken på åldrande, och man räds den tidpunkt då man till slut måste lämna den ungdomliga ansvarslösa tiden bakom sig. På samma sätt har vi oerhört svårt för att visa uppskattning för äldres visdom.

Att bli vuxen handlar om att växa i förmåga att ta ansvar. Först lär man sig att ta ansvar för sig själv. Därefter lär man sig att ta ansvar för andra – en partner, sina barn och kanske i egenskap av chef på jobbet. Det borde vara självklart att lön ska utgå från förmågan att ta ansvar, glöm alla socialistiska idéer om ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” (som socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin citerade i årets första partiledardebatt). Lön baserat på ansvar ska självklart inkludera att föräldrar ska tjäna mer än andra, som det t.ex. är i Tyskland. Att det finns en betydande skillnad mellan mödrar och fäder och andra kvinnor och män hör man heller aldrig talas om i Sverige idag, fastän det har stor betydelse både socialt, ekonomiskt och juridiskt.

För att kunna bli vuxen och lära sig ta ansvar behövs förstås fostran. Inte ens en god uppfostran anses comme il faut idag. Fri uppfostran gäller, och de traditionella könsrollerna ska brytas ner med början redan på dagis med en genuspedagogik som går ut på att pojkar ska bli som flickor och flickor ska bli som pojkar. Om könsrollerna är sociala konstruktioner eller ej spelar egentligen ingen roll! Män och kvinnor är i grunden till för att komplettera varandra. Könsrollerna bygger på biologiska skillnader och historiska erfarenheter, och på att vi ska ta ett särskilt ansvar just som man eller kvinna. Det betyder inte att var och en för sig inte kunde ta mer ansvar, men uppbrytandet av könsrollerna idag handlar tvärtom om att man ska ta allt mindre ansvar särskilt för familjen.

Efter dagis tar skolan över rollen som huvudansvarig för de uppväxande medborgarnas fostran. Men medan skolans syfte ju rimligen borde vara just att lära upp oss slutgiltigt till självständiga och ansvarstagande medborgare, så har vi istället en situation där lärarna saknar all auktoritet och inte ens har rätt att ta MP3-spelaren ifrån en elev som hellre sitter och lyssnar på musik än på läraren under lektionen. Förutom att vi på detta vis försummar de nya generationerna, är det ju bara att konstatera att barnen aldrig lär sig någon riktig respekt för vuxna på det viset.

Vart är samhället på väg när vi varken lär eller ens låter medborgarna ta ansvar? Tydligtvis till ett samhälle där staten styr allt, och kan fortsätta styra allt eftersom ingen medborgare har förmåga att ta ansvar. Och kanske inte ens viljan att ta ansvar, inte ens för sig själv. Vi får då ett samhälle av människor som klagar på att det finns andra som har det bättre, och där den som klagar mest är den som staten gillar bäst. Som de flesta kan se har vi redan kommit alldeles för långt in på den vägen, och situationen börjar bli alldeles ohållbar.

Hur kan vi bryta denna utveckling? Vi måste tillbaka till ett starkt och fritt civilsamhälle som befolkas av självbestämmande familjer och självständiga medborgare. Det som verkligen är bra kommer alltid att vara bra, och det som är bra som vi inte har bör vi försöka lägga oss till med – inte minst om det finns sedan tidigare i vår egen historia! Ansvarstagande människor kommer alltid att vara det bästa som finns.

Jakob E:son Söderbaum

Med Marx från läpparna och Louis Vuitton i armvecket

Mona Sahlin citerade i onsdagens partiledardebatt Karl Marx: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Samma dag lät hon sig fotograferas med de andra partiledarna. Vid sin sida hade hon en handväska från Louis Vuitton, enligt uppgift värd 6 000 kr.  Detta har vållat en väldig debatt (exempelvis här, här, här, här, här, här).

Hur ska man då förhålla sig till den här debatten? Jag ser det som fullständigt oproblematiskt att de som har det gott ställt, och det har onekligen Mona Sahlin med över 120 000 kronor i månadslön, lyxkonsumerar. Det bidrar också till samhällsekonomin genom moms och arbetstillfällen. Men jag ser å andra sidan inte ett egenvärde i minskade klyftor, vilket Mona Sahlin faktiskt gör. Därför är en Louis Vuitton – väska en paradox för en socialdemokratisk ledare, precis som Göran Perssons herrgårdsbygge.

Socialdemokratin argumenterar som att antalet kronor och ören vore konstant, som om det enda sättet för de sämst ställda att få det bättre vore genom att försämra för höginkomsttagarna. Eller som Margreth Thatcher samanfattar den socialistiska omfördelningspolitiken i den klassiska debatten mot den liberale parlamentsledamoten Simon Hughes: But what the Honourable Gentleman is saying is that he would rather the poor were poorer, provided the rich were less rich.

Och det är ju precis var Sahlin nu säger. Och med den inställningen är det naturligtvis ytterst problematiskt att ha en handväska värd en halv månadslön för ett vårdbiträde.

Dag Elfström

Centern till attack mot kulturmiljön

Att Centern inte längre är vad det varit har väl varit uppenbart ganska länge. Av det landsbygdsförsvarande och kulturarvsvurmande bondepartiet har blivit ett ultraliberalt storstadsparti. Nu vill man ta nästa steg.

Det är riksintresset för kulturmiljövård som nu står i skottgluggen för centerns nydaning. Detta står nämligen i vägen för partiets mål att bygga skyskrapor i storstäderna för att skapa tätare städer, och därmed – hoppas man – vinna nya storstadsväljare. Alltså måste skyddet för kulturmiljöer bort, tycker Centern.

Ska man nu nödvändigtvis bygga skyskrapor får man väl rikta in sig på områden som detta

Det tycks således som Centern, av alla partier, nu är beredda att släppa lös en ny våg av skövlingar av vackra och historiskt värdefulla kulturmiljöer i våra gamla stadskärnor, likt de som sossarna på 60-talet genomdrev. Förutom att jag ogillar förslaget så tvivlar jag på att detta blir den väljarmagnet man hoppas på. Snarare känns det som ännu en pusselbit i Centerns jakt på att slippa delta i Riksdagens arbete till hösten.

Jag tillhör förvisso de som inte kategoriskt motsätter mig att man bygger skyskrapor eller på annat sätt förtätar storstäderna. Ska man göra detta får det dock inte ske till priset av att man förstör det gamla. Hus från medeltiden, eller för den delen 1800-talet, skall inte rivas för att göra plats åt det nya. Inte heller bör stadsdelar som präglas av bebyggelse från en äldre epok kompletteras med fururistiska alster.

I första hand får man utnyttja obebyggd mark, och om det inte är möjligt kan man väl i så fall ge sig till att skyffla undan några av de nedgångna och omänskliga miljonprogramsområden som förpestar våra städer.

Patrik Magnusson

Vart tog värdigheten vägen?

Försvarare av yttrandefrihet är många. Av naturliga skäl. Alla vill nämligen yttra sig, obegränsat. Visst är det också ganska naturligt, och juridiskt oundvikligt, att det är fritt för alla att säga vad de vill. Men i Sverige finns också en ganska skrämmande tendens. Att försvara det som yttras till varje pris, att inte kunna fördöma yttrandefrihetens värsta perversioner på ett moraliskt plan. Först var det Muhammed-karikatyrerna, sedan var det Engla- och Bobby-skämten. Och nu är det ”viktigt” att skojare får skämta om den humanitära katastrofen på Haiti.

Bara för att vi får säga vad som helst (utom att göra sig lustig över judar, homosexuella och muslimer), innebär inte det att vi ska säga vad som helst. Det är inte moraliskt acceptabelt att med sexuellt vridna preferenser göra sig lustig över en humanitär katastrof, som i Haiti-fallet. Det är inte roligt att skämta om en liten flicka som blivit mördad. Det handlar om att upprätthålla någon form av värdighet. Hatbrottslagstiftningen ska inte behöva finnas, och jag kommer alltid att vara emot den – men än mer tycker jag att de yttranden som klassas som ”hatbrott” är de mest onödiga och ovärdiga formerna av mänsklig omognad.

Förutsättningen för att vi kan ha yttrandefrihet, är att människor själva censurerar sig av hänsyn till andra. Att de tänker innan de talar, och undviker att medvetet väcka anstöt. Det handlar om att ta eget ansvar, på ett ganska grundläggande plan. Muhammed-teckningar, förintelseskämt och Haiti-vitsar tyder på att en ganska stor del av folket inte klarar sitt ansvar. Följden blir ovärdiga pinsamheter, upprördhet och allmän osämja.

”Privatmoralism” tänker kanske någon Magnus Betnér-anhängare föraktfullt nu. Och det är precis vad det är. Det handlar om att på ett värdigt sätt censurera sig själv  och sluta bete sig som småbarn. När vi nu har yttrandefrihet, så ska vi se till att förvalta den. Det gör man inte genom att på de mest finurliga sätt verbalt jävlas med andra.

Andreas Braw

Sagittarius om… Europa

SAGITTARIUS | Åter igen tid för Gunnar Unger och Onkel Heliogabalus. För första gången kommer vi nu in på ett av Gunnar Ungers favvoritämnen: Europa. Unger var en av de varmaste anhängarna av en svensk anslutning till dåtidens EU under kalla kriget. Carl Johan Ljungberg har ett helt kapitel om Gunnar Ungers europa-engagemang i den nyligen utkomna boken En stridslysten drömmare – Gunnar Unger som journalist och opinionsbildare.

Frågan om vad Unger skulle tycka om dagens EU kommenterar Ljungberg såhär:

Vad skulle Unger ha sagt om dagens Europeiska Union? Hur skulle han ha sett på att inte bara konservativa britter envist misstror Bryssel? På att avhoppade svenska politiker, även från moderaterna, i Junilistan har sökt påvisa uninonens växande politiska makt och svärigheten att hävda ländernas egna intressen? Unger lade på sin tid en brasklapp, med innebörden att vi måste vara med i EEC för att få inflytande på en arana vi under alla händelser skulle bli starkt beroende av. Men grundtipset är positiv.

Nedanstående text är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång i början av 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).

—–

Utrikespolitiska äventyr

- Vill onkel ha fred, frihet, ökad trygghet?

- Ja för all del, svarade onkel H.

- Arbete åt alla?

- Inte mig emot. Jag är gudskelov pensionerad så det gör mig ingenting om alla andra är tvungna att arbeta. Ich kann stundeland ansehen ohne müde zu werden.

- Onkel är en gammal äckelragg, viskade jag för mig själv. Högt tillade jag: Vill onkel ha ett vänligt Stockholm?

- Gärna det, om det nu är möjligt så länge stockholmarna bör där. Men framför allt vill jag ha ett vackert Stockholm! Riv riksdagshuset, riv Barskrapan, riv Hötorgscity, riv alla broar som byggts efter Västerbron och fridlys ”gamla äckliga strandvägen”.

- Jajaja, vi har redan hört det där. Vill onkel ha bort kösamhället?

- Om! Jag förbannar det varje gång jag går till sjukkassan och det händer allt emellanåt kan jag tala om för dig, min gosse. Jag har känningar av mitt blodtryck, förstår du, suckade han.

- Det betvivlar jag inte, käre onkel, sade jag. Vill onkel rättvisa åt kvinnorna?

- Hela mitt liv har gått ut på att göra kvinnorna rättvisa, svarade Operabalettens gamle skyddspatron med ett liderligt skrockande.

- Det är inte frågan om det nu, sade jag strängt. Jag tror inte onkel är riktigt insatt i kvinnosaken.

- Är inte jag? Vem skulle i så fall vara det, om jag får fråga? Förresten är kvinnosaken inte alls så komplicerad, som folk vill göra den till. Den har bäst sammanfattas i skalden, greve Snoilskys odödliga rader om kreolskan: ”Jag hinner ej mera än vara skön och vara till”.

- Jag är inte säker på att Ulla Lindström och Inga Thorsson skulle instämma.

- Nej, det är just det. Ner med dem! Och rättvisa åt kvinnorna, vilket, det tycker varje man värd namnet, är detsamma som rättvisa åt KVINNLIGHETEN.

- Jag tror vi ska lämna det här ämnet, sade jag.

- Nå, vad är det nu jag ska göra för att åstadkomma allt detta? frågade onkel H.

- Det är den enklaste saken i världen, upplyste jag. Det är bara att rösta på något av de i valet deltagande partierna.

- Menar du att det gör detsamma på vilket man röstar?

- Det har jag inte för ett ögonblick gjort gällande. Men det kan onekligen förefalla så när man studerar deras valaffischer. Säger onkel nej till utrikespolitiska äventyr? Sporde jag förskräckt.

- Försök inte lura mig till några oöverlagda uttalanden, pojkvask, sade den gruvlige gubben. Jag ger mig tusan på att du hitta denna slogan på någon bodfångaraffisch.

- Jag förstår inte vad onkel menar. Det står på centerpartiets affisch.

- Vad var det jag sa! Utropade den gamle triumferande. Nej till utrikespolitiska äventyr, det är detsamma som nej till Europa, och det ska du inte få mig att säga.

- Ja, men nu sen den där intressanta boken om ”Sverige och Västeuropa” utkommit är det kanske på tiden att man börjar tänka om i den där frågan, sade jag med ett menlöst tonfall och avvaktade effekten. Den uteblev inte.

- Kräk! röt onkel H. Du är väl ändå inte så enfaldig att du låter påverka dig av vad de där tre narrarna säger!

- Men onkel! yttrade jag förebrående. Okvädingsord är inga argument. Narrar! Ja, Roland Pålsson förståss. Men den där Ekström är ju i alla fall LO-ekonom och Gunnar Myrdal är professor i nationalekonomi, glömt inte det.

- Nej, det är just det jag tänker på, svarade den gräslige åldringen. Det är något till söte bok den där. Känner du inte igen hela argumenteringen? Det är bara en variation på den text, som först utlades på kommunistiska partikongressen i Moskva och sedan med jämna mellanrum återkommit i den kommunistiska pressen i Ryssland och Sverige. Först ryssarna, så våra hemmakommunister och nu, flåsandes i deras fotspår, herrar Myrdal, Ekström och Pålsson. Snyggt sällskap.

- Men onkel vill väl ändå inte påstå att dessa goda svenska medborgare skulle gå ryssarnas ärenden?

- Inte medvetet. Med omedvetet, utan tvekan. Det häftigaste motståndet mot de europeiska enhetssträvandena kommer naturligtvis från Ryssland. Varför? Helt enkelt därför att ekonomiskt och politiskt integrerat Europa är den starkaste fredsfaktor, som tänkas kan, omöjliggör ett ryskt framträngande till Atlantkusten och därmed ett kommunistiskt världsherravälde och skapar balans i förhållandet mellan Öst och Väst. Det enda intressanta med myrdalingarnas skrift är att den bekräftar att de medlöpare inom socialdemokratien vara ett mål att sträva efter. Nu vet vi att så inte är fallet, det räder starka motsättningar även beträffande den halvmesyr som heter associering och som först ryssarna, sedan myrdalingarna förklarat vara oförenlig med vår ”neutralitet”. Slutsatsen kan bara bli en. Det är skämt åsido inte så svårt att veta på vilket parti man ska rösta denna gång. På det parti som först och högst och klarast sagt ja till Europa. Eller hur, pojkvask?

- Ja, onkel, svarade jag lydigt.

– Sagittarius

Redaktionen

Svensk solidaritet i praktiken

Så har då våra försvarspolitiker fått chansen att i praktiken visa vad den svenska solidaritetsförklaringen innebär i praktiken. Detta skedde i form av agerande mot ett fiktivt scenario som Bo Hugemark och Johan Tunberger spelade upp för politikerna under konferensen Folk och Försvar i Sälen.

Den s.k. solidaritetsförklaringen lyder:

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Johan Tunberger vars scenario gav politikerna skrämselhicka

Hur skulle Sverige då agera om något sådant inträffade? I scenariot så utsattes en baltisk stat för påtryckningar från Ryssland, som hävdade att landet förtryckte sin ryska minoritet. I denna spända situation arrangeras stora ryska militärövningar vid den baltiska statens gräns, ungefär så som skedde i Kaukasus inför Georgienkriget 2008 – eller för den delen i Östersjöområdet ifjol.

Vis av erfarenheten från Georgien där den ryska övningen på några dagar hade övergått i en fullskalig invasion som fullständigt krossade Georgiens försvar (ett försvar som f.ö. var betydligt större än dagens svenska) känner sig det baltiska landet hotat, och begär nu att dess goda vänner skall visa sin utlovade solidaritet, och skicka trupp för att stärka upp deras försvar inför invasionshotet.

Urban Ahlin (s), Staffan Danielsson (c), Karin Enström (m), och Peter Rådberg (mp) ställde sig dock kallsinniga. Någon svensk hjälp kunde inte bli aktuell. Inte heller såg man det befogat att höja den svenska beredskapen. Allt för att inte reta ryssen. Allt detta är knappast överraskande. Det ligger helt i linje med svenska politikers traditioner från kalla krigets övningar att långt efter att en invasion inletts fortfarande vägra att mobilisera.

Det är också en fullt logisk slutsats av den totala avsaknaden av militära resurser Sverige lider av. Självklart kan vi inte idag hjälpa en hotad baltisk stat. Några förband för detta finns inte. Vi kan inte ens upplåta luftrum, baser eller territorialvatten åt allierade som vill och kan hjälpa, för risken att utsätta oss för repressalier vi inte har resurser att möta. Ja, vi kan inte ens höja vår beredskap för att inte ryssen skall känna sig hotad och retad. Allt detta avslöjar skoningslöst den svenska solidaritetsförklaringen som tomma ord.

Incidentjakten får stanna på backen för att inte provocera

Vad skulle Sverige kunna göra i ett sådant scenario? På vilket sätt skall vi visa att vi inte står passiva? Protestera i FN? Nja, lite för vågat kanske. Sända sketcher i SVT som driver med ryssarna? Absolut inte!!! Hota med att utsätta ryska gasledningar för en extra miljöprövning? Skulle inte tro det. Ta emot flyktingströmmar? Ja möjligen, så länge ryssarna tycker det är ok. Personligen tror jag dock vår aktivitet kommer att inskränka sig till ett ”kraftfullt” politiskt uttalande av den typ Sten Andersson (s) gjorde till stöd för balterna 1989.

Faktum är att redan att ett hypotetiskt scenario likt detta har offentliggjorts av våra svenska politiker uppfattas som en alltför riskabel provokation mot den stora grannen i öster. Kanske är det också så att man kan spåra viss irritation över att scenariokonstruktörerna skapat ett scenario som inte ryms inom den försvarsbudget man är beredd att avsätta. För som alla vet så styrs ju hotbilden av hur mycket pengar politikerna tycker att försvaret ska få kosta.

Jag har som tidigare nämnt inget emot en svensk solidaritetsförklaring, men den får inte bara vara tomma ord. Det finns nu bara två möjliga slutsatser att dra av vad som alla realistiska bedömare sedan länge vetat, och som nu uppenbarats, att ambitionerna och resurserna inte på långa vägar går ihop. Antingen anpassar man resurserna efter ambitionerna och bygger upp ett försvar som kan leverera det Tolgfors lovat, eller så omformulerar man ambitionerna efter resurserna. En ny solidaritetsförklaring skulle då kunna se ut som följer:

”Sverige kommer att förhålla sig extremt passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss däremot att dessa länder skall komma till vår hjälp om Sverige drabbas, eftersom vi inte har någon förmåga att hjälpa oss själv, och inte ids skaffa det heller.”

Den kanske inte imponerar så mycket mer i Riga, Tallinn och Helsingfors än dagens formulering, men den är i alla fall ärlig.

Läs också kloka kommentarer hos Wisemans Wisdoms och Rolf K Nilsson.

Patrik Magnusson

En klimatpanel utan koll på klimatet

ANALYS | Den globala uppvärmningen ifrågasätts nu på sina håll. Al Gore har tappat sin profetstatus. Klimatmötet misslyckades, men väldigt få tycks sörja över det. Och så var det det här med glaciärerna som vägrar smälta. En av de allvarligare följderna av den extrema uppvärmning som sägs pågå medan England upplevt sin kallaste vinter på 30 år, är att glaciärer ska smälta. I synnerhet Himalayas glaciärer. Det råder konsensus om dessa glaciärer, baserat på omfattande forskning, och… Nej, vänta nu. Den omfattande forskningen om Himalayas glaciärer visar sig bestå av ett påstående från en okänd indisk foskare i New Dehli som inte ens lyckats publicera något material i frågan. IPCC:s antagande om att glaciärerna kommer vara borta år 2035 visar sig komma från en kort telefonintervju med forskaren Syed Hasnain. Hasnain har nu erkänt att han ägnade sig åt fri spekulation, utan minsta stöd av genomförda studier.

Utöver detta har Hasnain nu sagt att han inte menade samtliga Himalaya-glaciärer, utan bara vissa. Hasnains fria spekulation har sedan intervjun med New Scientist 1999 citerats av både WWF och IPCC utan att antagandet har ifrågasatts. WWF använde intervjun som källa i sitt kampanjmaterial år 2005, och två år senare använde IPCC WWF:s kampanjmaterial angående Himalayas glaciärer. Sannolikheten att Himalaya är isfritt år 2035 (eller tidigare) bestämmer IPCC till mastiga 90%. För det har ju den här Hasnain sagt en gång, i en telefonintervju. Det enda som skulle kunna minska trovärdigheten i den källan vore väl om han hade varit full under intervjun också.

Nu ska jag inte påstå att jag förstår varken klimatfoskning eller klimatförändringar och har aldrig sett Himalayas glaciärer, men för mig tycks det ganska klart att forskarnas ”konsensus” verkar ha svaga grunder. Flera ledande klimatforskare håller inte med, vilket gör att det knappast kan kallas konsensus. Att IPCC inte verkar ha koll på sina egna fakta gör det inte bättre. En professor från Cambridge påpekar i Times artikel att det skulle ta 60 år för en genomsnittlig glaciär i Himalaya att smälta, om den smälte fem meter om året. Och, lägger han till, glaciärerna smälter inte fem meter om året.

Hur kommenterar då IPCC det hela? I Times säger den ansvarige professorn:

- Jag är ingen expert på glaciärer och har inte varit i området, så jag litar på den publicerade foskningen. Citaten i WWF-rapporten kom från en respekterad indisk vetenskapsman och det vore rimligt att anta att han visste vad han pratade om.

När indiska myndigheter påpekade för IPCC att glaciärerna inte alls smälte särskilt snabbt, svarade IPCC:s ordförande, fredspristagaren R.K. Pachauri, att IPCC ”har väldigt bra överblick” över vad som händer i Himalaya, och kallade indiernas obereoende forskning för ”voodoo science” i samma tidskrift som publicerat Hasnains påstående.
IPCC har hittills inte heller erkänt några fel, utan skyller helt på den stackars Hasnain. Hasnain svarar:

- Det magiska talet 2035 har aldrig förekommit i någon rapport som jag har skrivit (…) Det är inte lämpligt att IPCC tar in referenser från populärmagasin och tidningar.

Vilken soppa. Ingen vet vem som är ansvarig, hotet från Himalayas glaciärer är överdrivet och de som råkar bo i närheten kan pusta ut, åtminstone tillfälligt. Smältningen verkar tillfälligt ha stannat upp, enligt den indiska regeringen. Men det borde stå tämligen klart för alla att IPCC inte går att lita på. Jag förstår inte klimatförändringar eller klimatfoskning, men jag förstår att det har fuskats. Det inger knappast förtroende. I Sverige kommer det inte att rapporteras om IPCC:s blunders nu på ett tag – för här tror vi minsann inte på ”voodoo science” utan på IPCC:s fina klimatkonsensus. Mer i ämnet läses på Moderna Myter, nu när skandalen rullas upp.

Andreas Braw

EDIT: Dagens Nyheter har visat sig hederliga nog att publicera en artikel i ämnet. Läs den här.