Gunnar Unger – den borgerlige världsmannen

Gunnar Unger(till höger) i radiodebatt med dåtidens stora liberala samhällsdebattör Herbert Tingsten.

Gunnar Unger (1915-1976) var journalist och författare, och kom från en präst- och officerssläkt. Han skrev främst i tidskriften OBS!, Svenska Dagbladet och Svensk Tidskrift, använde signaturer som Spectacle och Sagittarius, och utgav böcker bl.a. om industrimännen Carl Kempe och Axel Wenner-Gren samt en läsvärd memoar, Rapsodi i blått (1974). Men vem var Gunnar Unger egentligen? För att försöka belysa det har jag skrivit en bok om honom, som just utkommit på Klubben Brunkeberg: En stridslysten drömmare. Gunnar Unger som journalist och opinionsbildare.

Att skriva om en person död sedan trettio år har sina sidor. Men Ungers personlighet och idéer förtjänar att lyftas fram. Inte bara var hans opinionsbildning och perspektiv viktiga, han var själv en lidelsefull, festlig och halsbrytande person, som inte sällan även tycktes gåtfull och spänningsfylld. De som nu är yngre fattar nog varken vem han var eller i vilket slags tid han levde. Så nu borde det vara dags för en renässans.

Länge hade jag förvånats över att Ungers betydelse som inspiratör för alla som uppskattar friheten i dess borgerliga form nästan tycks ha glömts bort. Individer som var med då talar om Onkel H, gestalten genom vars mun Unger förde fram sina budskap. Men bakom det gycklandet fanns ett stort allvar, en verklig oro för vad som höll på att hända i vänsterrevoltens år. Unger ville i ett Sverige ifrågasatt av radikala krafter inte bara personligt och ”kufiskt” gestalta gamla värderingar, han hävdade att borgerligheten alltjämt kan och bör spela en avant garde-roll.

Gunnar Unger var som person lång och ståtlig, rörde sig avmätt, uppträdde artig och välklädd, talade belevat och litet högdraget. Han försvarade samtidigt lidelsefullt rätten att gå mot strömmen, att vid behov göra det oväntade och egensinniga. Ungers idoler (ofta anglosaxiska) var sådana som både höll på äkta tradition och bröt mot det förväntade och trygga, i egenskap av konstnärer och skådespelare, företagare och statsmän, diplomater och äventyrare. Eller detta i kombination.

Publicisten Gunnar Unger var mannen som lika gärna kommenterade det senaste grundlagsförslaget som en ny engelsk memoar. Han älskade Sverige men drogs ofta till europeiska kurorter och kulturella knutpunkter. Han rörde sig hemtamt i maktens och societetens boningar, och berättade på somrarna det senaste om sin läsning och sina möten i ”badbyn” (skånska Torekov). Under resten av året återfanns han på Operan, plats nr 1 på parketten, eller på Operakällaren där han kunde samtala i timmar med sin gode vän och åsiktsfrände förre operachefen Harald André. Unger kom iförd frack eller maskeraddräkt till Stockholms bättre fester, han sågs övervara viktiga premiärer, kyssa berömda sångerskor på hand och dryfta livsproblemen med poeten Bertil Malmberg i Axel och Marguerite Wenner-Grens kända hem i Stockholm.

Gunnar Unger insåg att den borgerliga livsformen var angripen i roten. Han sökte med alla tillåtna medel – inte minst humor och satir – förklara och försvara den. Livet, menade han, bör förutom plikter rymma något av det upptågsaktiga, det festliga och djärva. Man borde trösta de bedrövade, hylla de förtjänta och inse att bakom det mänskliga fyrverkeriet ruvar sorgen.

Alla stora operor slutar tragiskt, brukade Unger skriva.

Gunnar Unger var kosmopolit och europé, det i en tid då Europasamarbetet i socialdemokratins Sverige väckte misstankar. Han ville helhjärtat ansluta oss till EG som det då ännu hette. Vad han skulle ha tyckt om dagens EU med dess byråkrati och helt nya strävanden kan man bara gissa. För honom var den hyfs och självkännedom som kristendomen och kulturen kan ge avgörande, inte enbart materiella framsteg och materiellt välbefinnande. Ingen har ännu riktigt tagit upp hans fallna mantel – men inte är det för sent att göra det.

Se även Svensk Tidskrifts recension av En stridslysten drömmare. Gunnar Unger som journalist och opinionsbildare.

Carl Johan Ljungberg