Mona Sahlin citerade i onsdagens partiledardebatt Karl Marx: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Samma dag lät hon sig fotograferas med de andra partiledarna. Vid sin sida hade hon en handväska från Louis Vuitton, enligt uppgift värd 6 000 kr. Detta har vållat en väldig debatt (exempelvis här, här, här, här, här, här).
Hur ska man då förhålla sig till den här debatten? Jag ser det som fullständigt oproblematiskt att de som har det gott ställt, och det har onekligen Mona Sahlin med över 120 000 kronor i månadslön, lyxkonsumerar. Det bidrar också till samhällsekonomin genom moms och arbetstillfällen. Men jag ser å andra sidan inte ett egenvärde i minskade klyftor, vilket Mona Sahlin faktiskt gör. Därför är en Louis Vuitton – väska en paradox för en socialdemokratisk ledare, precis som Göran Perssons herrgårdsbygge.
Socialdemokratin argumenterar som att antalet kronor och ören vore konstant, som om det enda sättet för de sämst ställda att få det bättre vore genom att försämra för höginkomsttagarna. Eller som Margreth Thatcher samanfattar den socialistiska omfördelningspolitiken i den klassiska debatten mot den liberale parlamentsledamoten Simon Hughes: But what the Honourable Gentleman is saying is that he would rather the poor were poorer, provided the rich were less rich.
Och det är ju precis var Sahlin nu säger. Och med den inställningen är det naturligtvis ytterst problematiskt att ha en handväska värd en halv månadslön för ett vårdbiträde.
Dag Elfström
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Mona Sahlin måste givetvis få ha vilka handväskor hon vill. Lyxkonsumtion leverar ju även den en del nyttigheter som ju också nämns i inlägget i form av moms, arbetstillfällen det vad det nu kan vara. Om det sedan för den enskilde privatpersonen Mona Sahlin är värt pengarna (…om hon nu inte fått den beramade handväskan av någon beundrande vän) kan hon bara själv bedöma.
Likt alla andra människor är även Mona Sahlin begåvad med mänskliga svagheter. Måhända är fåfängan en av de mer framträdande svagheterna hos Mona Sahlin. Ett annat uttryck för denna fåfänga (…som möjligen primärt inte ska lastas Mona Sahlin själv utan hennes ”stylister”) är när man ägnade sig åt ”förnyelsearbete” med hjälp av Photoshop när porträtt av Fru Partiordföranden skulle framställas (…detta är väl förövrigt det enda konkreta förnyelsearbete socialdemokraterna ägnat sig åt i modern tid).
Att leva som man lär har heller aldrig varit någon särdeles stor paradgren hos socialdemokraterna. Mangementkonsult Perssons herrgårdsbygge nämns i inlägget som ett exempel på detta. Exemplen på detta är många fler, både i stort och smått. I färskt minne har vi skandalerna kring Hennes Högvördighet LO-Ordföranden, som i sin retorik ”spydde galla” över näringslivets antällningsavtal avseende företagsledare för att i nästa andetag själv vara med och bevilja denna typ av avtal. Affärerna har varit många och fått socialdemokraterna att framstå som hyckleriets parti framför andra.
Hursomhelst för mig får Mona Sahlin ha vilka handväskor och märkesvaror hon vill. Vill hon på porträtt ”förnya sig” med hjälp av ”teknikens under” så är detta också helt upp till henne.
Inte heller jag är fri från mänskliga svagheter, och just nu kan jag därför känna en del skadeglädje när jag på bloggar och annat tar del av ”rörelsens vrede”. I bästa fall kan ju detta får en och annan presumtiv väljare att avstå från att rösta på Mona Sahlin och socialdemokraterna, hyckleriets parti framför andra.
Dubbelmoralen och hyckleriet har alltid varit värst i vänsterlägret, med Ohly i toppen. Med rätta förlorar man då trovärdighet i det politiska budskapet.
Om man ser det så här att blocken lurar oss. Att det inte spelar någon roll vem som styr. Att det inte spelar någon roll vem vi röstar på. I det läger kan man undra vem som provocerade med att sätta dit den svindyra väskan på årets bild!
Anders Bondesson skjuter in sig på hyckleriet på Newsmill. Det gör jag med. Sahlin står för rättvisa och är folklig. Men packet har inte råd med en väska för 6 000! Så varför måste hon provocera när fattigpensionärerna blir av med 798 kronor i månaden nu. Väldigt mycker pengar när man redan går på knäna och måste leva på bidrag.
Personligen struntar jag högaktningsfullt i vad Sahlin eller någon annan politiker har för väska eller andra prylar, så länge de betalar för dem själv, och inte med skattebetalarnas pengar.
Mer bekymmersam tycker jag nog Claes Borgströms kommentarer till det hela är. Han vill naturligtvis vrida det hela till en fråga om könsmaktsordning och härskartekniker. Sahlin hade aldrig blivit kritiserad för detta om hon varit man, menar han, och pekar på Reinfeldts dyra armbandsur.
Antingen är Borgström helt tappad bakom en vagn ideologiskt och helt präglad av feministiskt tunnelseende, eller så försöker han helt enkelt bruka just sådana gamla hederliga härskartekniker han anklagar motståndarna för.
Det är fascinerande hur han helt lyckas bortse från att Sahlin är Socialdemokrat och har gjort politisk karriär på att driva en politik som går ut på att omöjliggöra för människor att ha råd med dyra accessoarer, vilket gör hennes leverne en smula hycklande, medan Reinfeldt är moderat och driver en politik som går ut på att det skall vara möjligt för driftiga och duktiga människor att bygga sig själv en välbärgad tillvaro.
Vill han göra en genusanalys av det hela vore det väl mer rimligt att jämföra Reinfeldt med hans vice statsminister, Maud Olofsson, som ju i stort delar hans värderingar och kan unna sig lite lyxkonsumtion utan att svika sina ideologiska ideal, men som med Sahlin delar det faktum att hon är kvinna. Jag har i vart fall inte hört någon kritik mot Olofssons privatkonsumtionsvanor från de egna leden.
Än mer relevant vore kanske att jämföra Sahlin med någon manlig sossekollega, säg Göran Persson, för trots allt delar de likheten att verka i ett parti där jantelagen är överideologi, och där det således överhuvudtaget förekommer avundsbaserad kritik. Skulle Borgströms tes hålla ens en ytlig granskning måste då Persson ha undkommit kritik av den typen Sahlin nu fått utstå. Nu kanske inte Persson höll sig med så många dyra handväskor, men han fick ju svidande intern kritik för sin godsägarstil.
Nej vad det handlar om är nog helt enkelt att rusta genusvapnet för användning i försvaret av den egna partiledaren. Om man lyckas stämpla all kritik mot Mona Sahlin som sexistisk, så får hon ju ett ogenomträngligt pansar, för vem vill ta risken att stämplas som manschauvinist och få hela feministetablissemanget över sig som ett ton tegel. Mycket effektivt, men även ett skolexempel på s.k. härskarteknik. Fast med tanke på Sahlins fallenhet för att ständigt klanta till det så förstår man att en del desperata lösningar känns lockande.
”Skulle inte fattigdom, om nu det blev resultatet av en lika fördelning, fördragas, om den delades lika av alla?
(Tillskrivet Ernst Wigforss)”
Personligen skiter jag högaktningsfullt i vad Sahlin har för väska. Inte för att jag kastar bort mina pengar på att köpa saker av ”rätt” märke, men det är ju hennes pengar. Föresten kanske hon fått den i present!
Och huru skall det gå till? Huru många politiker idag har egna penningar? De flesta av dem (undantaget B-laget i kommunerna) lever helt på skattemedel genom sina offentliga »anställningar» som politiker.
Jovisst Michaël, men rättmätigt eller ej så har Sahlin dock uppburit den lön hon uppburit och äger då rätt att fritt disponera de medel som blivit över efter skatt och livets nödtorft.
Det ska dock tilläggas att jag är av åsikten att våra toppolitiker är för DÅLIGT betalda. Inte för att det sorgliga gäng vi har nu förtjänar mer, utan för att vi aldrig kommer att få eliten till Helgeansholmen utan ordentligt betalt.
Helena Palena,
”… Sahlin står för rättvisa och är folklig. Men packet har inte råd med en väska för 6 000! Så varför måste hon provocera när fattigpensionärerna blir av med 798 kronor i månaden nu. Väldigt mycker pengar när man redan går på knäna och måste leva på bidrag.”
Fru Sahlin kanske inte provocerar medvetet, utan uppträder provokativt och smått arrogant för att hon ej förmår bättre.
Om det senare är fallet, lär beteendet möjligen upprepas innan valdagen i september.
Om beteendet upprepas, blir det intressant att se hur väljarkåren reagerar.
Mvh,
En stillsam Thomas
Dag Elfström m fl,
”… Socialdemokratin argumenterar som att antalet kronor och ören vore konstant, som om det enda sättet för de sämst ställda att få det bättre vore genom att försämra för höginkomsttagarna…”
Ett riktigt och mycket nyttigt påpekande. När detta väl konstaterats, återstår ju den besvärliga frågan om a) hur det skadliga i detta synsätt åskådliggörs för hela svenska folket, samt b) att också få detta massor av väljare att vända sig mot detta betraktelsesätt via ett borgerligt röstande.
Där finns minsann två rejäla pedagogiska utmaningar för den som känner sig fylld av förändringsmässig energi..!
Mvh,
En reflekterande Thomas