Kristdemokratiska Ungdomsförbundets nya kampanj på temat jämställdhet.
Ordet kvinnofälla är sedan ett tag ett helt accepterat inslag i svenskan. Det används av alla. Feministerna använder det. Kommunisterna använder det. Socialdemokrater hör till de notoriska användarna, tillsammans med mer oväntade allierade, såsom MUF-ordföranden Niklas Wykman. Liberalen Wykman dömde helt ut vårdnadsbidraget som kvinnofälla. Allt som kan brukas oförståndigt av eller vara skadligt för kvinnor blir kvinnofällor. Kvinnan får inte själv avgöra var som är oförståndigt eller skadligt. Kvinnofälla var under en period ett av svenskans inneord.
Ordet är en intressant konstruktion. Fällor är något som används vid jakt. Genom att locka det enfaldiga, eller åtminstone mindre vetande bytet med ett lockbete, får man detsamma att sätta fast sig självt. Det kan gå in i en bur, få en rävsax eller snara kring benet eller ramla ner i en grop. Därefter kan jägaren enkelt göra slut på bytet, som i sin utsatta position är chanslöst.
Kvinnofällor handlar således om en vilja att sätta dit och oskadliggöra kvinnor. Detta bygger i sin tur på att den frigjorda kvinnan har en synnerligen ondsint fiende. Den som gillrar en kvinnofälla har ett uppsåt att skada kvinnor. Den ondsinte fienden, som verkar vara en konspiration av främst vita män men också av kvinnor som redan sitter i fällan och trivs med det, har en oändlig fantasi i sitt gillrande av fällor. Lockbetena varierar oerhört – kvinnojägarna kan locka med allt från mer tid med barnen till snabba pengar. Från vårdnadsbidrag till SMS-lån, och vidare till… lådvin. Det senaste är att modeintresse är en kvinnofälla. Eftersom fienden är så skicklig och så ond skall därför kvinnornas självskadlighet begränsas. De ska inte få gå nära den bedrägligt väldoftande ostbiten som kan få råttfällan att slå igen. Patriarkatets bojor måste brytas, hörs det gällt från feministsocialistiskt håll när tjejlitteraturen blir överkörd som kvinnofälla. Kvinnan måste förbli fri, vrålar socialliberalerna med en välriktad spark mot vårdnadsbidraget. Kvinnorna ska minsann inte kunna bestämma själva, de skadar bara sig själva!
När kvinnan blir ett villebråd som fienden (de politiska motståndarna) sägs vilja skada, när kvinnor inte kan tillåtas bestämma själva, när de rika vita gubbarna som vanligt anses konspirera – vad gör man då? Man hägnar in kvinnan. Som ett barn i spjälsängen. Som en kanin i bur. Så att hon inte ska springa och skada sig, eller än värre gå i den ondskefullt gillrade fallgropen. Förtroendet för kvinnan själv är obefintligt – hon framställs närmast som enfaldig och lite fåraktig. Under tiden krymper buren ständigt. Nya faror dyker upp. Nya motståndare och idéer måste demoniseras. Snart är inhägnaden inte mycket större än den förmodade fallgropen.
I dagarna lanserar Kristdemokratiska Ungdomsförbundet kampanjen We can do it – utan kvotering som ett svar på den senaste moderata vänstersvängen där de så kallade liberalerna ställer sig bakom kvotering och 50/50-krav. Kvinnor kan!
Andreas Braw
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Bra skrivet Andreas. Jag upphör alldrig att förvånas över att vänstern är så tvärsäker på att eliminering av det egna valet skall leda till den totala friheten. Jag blir närmast chockad av att någon människa kan tänka sig att rösta på, ge sin makt åt någon som har budskapet:
”Ge mig makt så ska jag frigöra dig genom att ta all din makt ifrån dig!”
Misogyni, d.v.s. förakt för allt som är kvinnligt samt en vilja att detaljstyra (främst) kvinnors liv – så ser vänsterns feminism ut. Nu, med den sittande borgerliga regeringen, har även moderaterna och folkpartiet skrivit under på denna ”feminism”.
Varför hatar de kvinnor så?
Jag har aldrig förstått hur feministerna tänker – å ena sidan säger de sig vara emot könsdiskriminering och könsstereotyper. Å andra sidan kräver de att människor ska delas upp, och behandlas enligt, kollektivet ”män” respektive ”kvinnor”.
Jag är övertygad om att människor är individer och bör behandlas som sådana av staten. Moderaternas anslutning till feminismen var spiket i kistan för min del. Jag har nu definitivt lämnat partiet.
Enda undantaget är att man som individ kan tillhöra en familj och överlämna en del av sina rättigheter och skyldigheter till denna. Som föräldrar anser jag t.ex. att vi har en skyldighet att försörja våra barn och varandra. Samtidigt borde vi även beskattas som en familj, och inte som enskilda inkomsttagare.
Bra artikel Braw!
Unabombaren sade precis samma sak:
13. Many leftists have an intense identification with the problems of groups that have an image of being weak (women), defeated (American Indians), repellent (homosexuals), or otherwise inferior. The leftists themselves feel that these groups are inferior. They would never admit it to themselves that they have such feelings, but it is precisely because they do see these groups as inferior that they identify with their problems. (We do not suggest that women, Indians, etc., ARE inferior; we are only making a point about leftist psychology).
14. Feminists are desperately anxious to prove that women are as strong as capable as men. Clearly they are nagged by a fear that women may NOT be as strong and as capable as men.
Ursäkta ett litet personligt inlägg, men…
Jag upplever att jag fick mycket av min universitetstid förstörd av allehanda vänster- och feministideologier… jag läste humaniora, samhälls- och beteendevetenskap… Den närmast dagliga gnuggningen av ovan nämnda förtryckarideologier – under många års tid som skamlös överligggare – har sannolikt medfört ett djupare trauma… en menlig process som helt enkelt skapat djupa och snudd på outplånliga ärr i min själ… jag är ännu inne i en läkningsprocessen… processen tenderar dessutom att gå långsamt… till kroppens och psykets hjälp i denna process tar jag inte sällan till Kulturen… gärna i form av stillsam barockmusik och vackra landskapsbilder att stillsamt betrakta… vilket nyhetsinslag som helst med ex feministernas översteprästinna Gudrun Schyman i ord och bild kräver sin tribut och sin eftervård… det kan inte sällan handla om mycket lyssnande på sådana som Antonio Vivaldi eller Johann Sebastian Bach… allt för att åter få igång läkningsprocessen…
Ursäkta ett inlägg av såpass personlig karaktär som denna text, men andan föll helt plötsligt på med obönhörlig kraft..!
Mvh,
En personlig Thomas
Thomas. Jag har liknande erfarenheter. Jag lyssnar gärna på klassisk musik och det kan verkligen vara balsam på en själ som fått exem av för mycket exponering av diverse radikala ämnen.
Jag har dock en annan musikalisk referens som väckte tankar hos mig angående läkningsprocessen efter fem år vid universitetet:
”Excuse me while I tend to how I feel
as things return to me that still seem real”
Metallica – ”Hero of the day”
Stoller m fl,
Vårt val av specifika, personliga, musikaliska referenser är ju just personliga sådana. Här är det viktigt att betona att en referens naturligtvis inte sämre än någon annan; vi bör för guds skull inte hemfalla åt något slags kultursnobberi..!
Rent allmänt börjar jag mer och mer uppleva, att det är tämligen viktigt att vi finner saker i vår karga tillvaro som hjälper oss att stå ut.
Stå ut med en tillvaro som ex kännetecknas av att vi lever i det förmodligen mest sekulär-progressiva landet i världen. Där feminismen upphöjts till statsreligion. Där ekofascister och annat besynnerligt folk alltid tycks mer värda att lyssna på i allsköns debatter, jämfört med rösterna från människor fullt sysselsatta med att få världsliga sammanhang, dvs vårt samhälle, att praktiskt fungera..!
Det kräver verkligen sin tribut att orka leva i det här landet, och vi lär alla behöva oaser i tillvaron som hjälper oss att hela våra hårt ansatta psyken under våra liv. För att gå iland med vår tillvaro, behöver vi alla någon slags balsam för själen, oavsett om detta symboliska balsam utgörs av musik eller annat. Detta behöver sannerligen vi hårt ansatta.
Vi som gärna ser oss som traditionalister, och som konservativa.
Mvh,
Thomas