Stor debatt om idékonservatismens tillstånd i Sverige

Det pågår för närvarande och sedan tre veckor tillbaka (!) en debatt om idékonservatismens tillstånd i Sverige. Det började med Erik Wallrups artikel i SvD den 8/2 om att den svenska konservatismen har det dåligt ställt med tänkare. Men fastän han t.o.m. nämner bloggandet så ser han inte att någonting skulle ha hänt på senare år i detta avseende. Det har det, det vet vi här på Tradition & Fason.

Vi vet också, vilket här sägs i polemik mot märkliga synpunkter som framkommit i den här debatten, att pengar spelar stor roll i sammanhanget. Även om ett knippe entusiaster och idealister kan bedriva rykande färsk och aktuell konservativ idébildning och opinionsbildning ideellt så som vi gör här på T&F, eller för den delen den seminarie- och konferensverksamhet som Konservativt Forum ägnar sig åt, så är det ingenting emot vad som skulle hända om det tillsköts pengar någonstans ifrån till en konservativ tankesmedja. Man kommer helt enkelt inte ifrån betydelsen av pengaflöde till idébildning, och i det avseendet står sig konservatismen i Sverige slätt i jämförelse med socialismen och liberalismen. Men kanske är ett genombrott på väg inom en överskådlig framtid?

I en uppföljarartikel i SvD den 18/2 skriver Magnus Eriksson att ”De intellektuella i borgerligheten borde också vara tydligare med att nyliberal ekonomism inte nödvändigtvis följer av ett konservativt värdesystem.” Helt apropå detta, så har en handfull av T&F:s skribenter nyligen fullbordat arbetet med en antologi om konservatismens förhållande till kapitalismen, där detta belyses och ges flera olika perspektiv på. Det är en debattbok som motsvarar de allra bästa artiklarna vi skriver här på T&F, men det är jättesvårt att hitta något förlag som vill ge ut den. Den som följer oss får dock se hur det blir med den saken till slut.

Axess-redaktören Johan Lundberg, som förefaller vara den som uppmärksamheten framför allt riktas mot i debatten, skriver på Axess-bloggen den 21/2 att: ”Frågan är kort sagt hur man ska hitta en framkomlig väg mellan högeridologiernas Skylla och Karybdis. Det är detta som debatten om en tänkande höger borde handla om – i stället för att argumentera mot mer eller mindre bisarra beläten som inte existerar i verkligheten.”

I begynnelsen var konservatismen högern. Efter Andra världskriget med det växande socialistiska hotet blev det allt viktigare för de konservativa att samarbeta med liberalerna, inte minst för det fria näringslivets skull. Sedan det samarbetet inleddes har liberalerna konstant huggit de konservativa i ryggen. Medan de konservativa har varit kompromissvilliga har liberalerna varit kompromisslösa. Det är detta som föranlett att konservatismen i Sverige blivit så svag och baktalad från det att Högerpartiet blev till Moderaterna för 40-talet år sedan. Det som nu pågår – och behövs – är konservativ renodling för att stärka konservatismen i Sverige. Av det skälet välkomnar jag varmt den pågående debatten om behovet av fler konservativa tänkare! En idémässig renodling och återaktualisering av konservatismen hindrar givetvis inte att politiker alltid har en tendens att kompromissa politiska idéer till ideologisk luddighet eller t.o.m. oigenkännlighet – men, och det ska understrykas, idépolitik och praktisk politik är två helt olika saker. Och det som behövs i dagens svenska samhällsdebatt är i allra högsta grad att visa var det konservativa skåpet ska stå i förhållande till liberalismen och socialismen.

Lennart Berntsson skriver i en SvD-artikel 23/2 att konservativa idéer idag återfinns inom vänstern. Och visst har han åtminstone delvis rätt. När konservatismen trängts undan från arenan trots sin effektiva kritik mot både socialismen och liberalismen, så hamnar inte helt onaturligt dess anti-liberala tänkande på den socialistiska sidan och dess anti-socialistiska tänkande på den liberala sidan. Den uppgift vi konservativa har idag, är att visa vad som faktiskt är konservativt tänkande – och inte liberalt eller socialistiskt. Det är också en viktig anledning till att undvika sammanblandning med liberalismen som visat sig vara en så svekfull samarbetspartner i många decennier.

Skeptiker i den pågående debatten har lyft fram tänkare som Oswald Spengler, Ernst Jünger och Martin Heidegger som representanter för en konservatism som de hellre ser än t.ex. Roger Scruton. Men medan Scruton verkligen är en konservativ filosof, är det tveksamt om Spengler var det även om hans tänkande kring civilisationer varit betydelsefull för konservativ idébildning. Jünger var anarkist med såvitt jag kan se absolut ingen konservativ idégrund. Och tillsammans med Heidegger och Carl Schmitt formar ju Jünger den tämligen obskyra tyska ”revolutionära konservatismen”. Många belästa konservativa håller nog med mig om att även om den idéinriktningen kan vara intressant att ta del av så har den inte så mycket att tillföra en seriös modern konservatism.

Jag skulle för min del hellre föreslå en närmare förkovran i Russell Kirk (läs detta porträtt), Wilhelm Röpke (läs detta porträtt) och Samuel P. Huntington bland de mer moderna konservativa tänkarna. Och visst är det så att ingen är riktigt konservativ om man inte utgår från Edmund Burkes idéarv (det finns en utmärkt relativt nyutkommen bok om Burke av T&F-medarbetaren Carl Johan Ljungberg, recenserad här). I Sverige bör faktiskt Fredrik Haage nämnas, författare till boken ”Nycklar till modern konservatism” (Timbro, 2000). Och ifråga om 2000-talets konservatism kan även rekommenderas antologin ”Och sedan?” (Hjalmarsson & Högberg, 2003) av Per Dahl m.fl. Framför allt borde vi i Sverige försöka bekanta oss närmare med Harald Hjärne (läs detta porträtt).

Här kliver Johan Lundberg in igen i debatten (23/2) och hävdar att upplysningsidealen nog är att betrakta som konservativt tankegods idag. Eftersom modernt konservativt tänkande är vad som framför allt efterlyses i debatten, nöjer jag mig här med att hänvisa till min egen artikel på det för all del i sammanhanget väldigt viktiga temat om konservatismens förhållande till upplysningens och den franska revolutionens idéer.

På Neobloggen 23/2 ger sig Mattias Svensson in i debatten med att han ibland känner sig näraliggande det konservativa tänkandet, och han skriver att konservativa partier ofta är de mest frihetliga. Med det sagt, konstaterar han att hans främsta reservation mot konservatismen är ”att konservativa kastar bort allt det som är skönt, roligt och nöjsamt som ytligt och fördummande”.

Nja. Vad det här handlar om är såklart vilka ideal man har, och hur man förhåller sig till dessa. Konservatismen eftersträvar alltid de högre och mer förfinade mänskliga idealen på kulturell grund, samtidigt som man betonar den enskilda människans ofullkomlighet. Medan liberalismen anser att den enskilda människan är perfekt som hon är, oavsett sammanhang, och eftersträvar individens totala självförverkligande. Detta betyder inte att konservativa önskar sig en värld av munkar och nunnor som lever i celibat, lika lite som liberaler önskar sig en värld av stenåldersmänniskor som tar vad de vill ha utan gränser eller hämningar. Även om det ur konservativ synvinkel ofta ser ut precis som att liberalerna strävar i den riktningen vad gäller mänsklig karaktär, tillsammans med miljövänstern som verkar föredra att vi bor i grottor och äter gräs och rå fisk. Civilisationsprocessen står alltid mot minsta motståndets lag och den omedelbara behovstillfredsställelsen. Konservatismen står alltid på civilisationsprocessens sida. Det innebär inte att vi förkastar ”det som är skönt, roligt och nöjsamt som ytligt och fördummande”, men väl att vi alltid vill framhålla det djupare och förfinade framför det ytliga och fördummande. Och till skillnad från liberalerna ser vi med klarare ögon på det faktum att människan inte enbart kan ägna sig åt det som är skönt, roligt och nöjsamt – om hon ska kunna ta ansvar i tillvaron, något som konservativa alltid betonar betydelsen av.

Svensson skriver vidare ”Att underskatta betydelsen av, och lockelsen i, enkla nöjen och att de kan användas för att ge oss djupa insikter likväl som för förströelse och lek är en lika bortskämt hemmablind företeelse som tillväxtkritiker i bekväma Södermalmslägenheter.” Häri tror jag ett grundläggande missförstånd ligger. Nöjen som de direkt kulturellt betingade, och att på alla vis se till att göra mesta möjliga av vad man har, är ju både enklare och mer konservativt än att bara jaga tillfredsställelse genom materiella och ytliga utsvävningar samt konsumism och självförhävelse.

I en replik ger också Axess Johan Lundberg 23/2 de relevanta argumenten ifråga om att populärkulturen trots sin lägre kvalitetshalt gentemot finkultur, likväl har ett existensberättigande.

Senaste inlägget i debatten står PJ Anders Linder för i söndagskrönikan i dagens SvD. Han sammanfattar debatten och ger en del intressanta förslag för inriktningen av en modern konservatism. När han i avrundningen vill lyfta fram en svensk förebild bland konservativa tänkare är ”den första han kommer att tänka på” Gösta Bohman. Och det är väl vackert så – men fler förslag hade väl ändå den gode PJ kunnat prestera, i synnerhet som Bohman var moderatledare och som sådan opinionsbildare snarare än idébildare.

Det är i vilket fall under alla omständigheter bra att fler och fler runtom i det svenska medialandskapet börjar intressera sig för den konservativa idébildningen i allmänhet och dess tillstånd i Sverige i synnerhet. Avslutningsvis vill jag varmt rekommendera informationsportalen Konservatism.se – för både lättbegriplig begreppsutredning, fördjupning och personporträtt på svenska.

Följande inlägg i debatten har jag hittills hittat på nätet (dess fortsättning kommenterad här):

SvD 8/2: Några förslag för en tänkande höger
Axess-bloggen 8/2: Intellektuell kortslutning?
SvD 13/2: Högeridéer missförstås avsiktligt
SvD-bloggen 17/2: Krokodiltårarna flödar på DN Kultur
Axess-bloggen 17/2: Lite väl grälsjukt gubbsur ton på DN?
SvD 18/2: Högern har fel filosofer
Axess-bloggen 21/2: Den tänkande högerns dilemman
Dick Erixon 21/2: Debatt om debatten: tänkande höger
Axess-bloggen 22/2: Konservatism, liberalism och upplysning
SvD 23/2: Höger i röd kostym
Axess-bloggen 23/2: Upplysningstiden som (konservativt) ideal?
Axess-bloggen 23/2: Liberaler och felande länkar
Axess-bloggen 23/2: Upplysningens och konservatismens dialektik
Neobloggen 23/2: Konservativa och den felande länken
Dick Erixon 23/2: Idédebatt på icke-socialistiska sidan
SvD 25/2: Filosofi har inte med saken att göra
Axess-bloggen 27/2: Konservatismen, liberalismen och framtiden
SvD 28/2: Den upplysta konservatismen

Jakob E:son Söderbaum

Är liberaler smartare än konservativa?

Det finns många olika sätt att framhålla och propagera för sin ideologi. Ett som nått viss popularitet bland vänsterkretsar i USA är att försöka bevisa att liberaler är mera intelligenta än konservativa. Det fortsatta resonemanget skulle då bli att liberalerna i kraft av sin högre intelligens skulle ha mera rätt, och därmed en slags moralisk grund för att kräva makten.

Undersökningen

En av dessa undersökningar kommer från det vänsteranstrukna universitetet LSE och publicerades i Social Psychology Quarterly, som är en tidskrift för sociologer. Den har kommenterats med gillande av ett par liberala bloggare i Sverige.

Studien postulerar att det finns vissa mänskliga preferenser som är av naturen givna och som gynnats av evolutionen, såsom religiositet, och prioritering av familj och vänner över andra. Det finns vidare andra värden som inte på samma sätt är naturliga utan konstruerade av människor i strid med traditionen och istället baserade på tänkande och resonemang. Att på detta sätt tänka nytt och att överge det naturliga för det abstrakta, konstruerade och teoretiska är enligt denna definition ett tecken på intelligens. Således är liberaler intelligentare än konservativa.

Detta antagande får stöd i undersökningar av intelligenskvot som visar att personer som identifierar sig som konservativa i snitt har lägre IQ än de som identifierar sig som liberala, och de som identifierar sig som religiösa har lägre IQ än ateisterna. De genomsnittliga värdena i undersökningen är för liberaler 106, ateister 103, religiösa 97 och konservativa 95.

Liberala reaktioner

Homo Sapiens Futurum? - Den intellektuella jätten Mona Sahlin (s)

Detta får den liberale bloggaren Niklas Dougherty att frusta av lycka. Inte nog med att han nu ser sig fått bevis för liberalernas intellektuella överlägsenhet, han går så långt som att utropa en ny mänsklig underart, Homo Sapiens Futurum, som nu skall härska över planeten. Konservativa bör ha vett att erkänna sin underlägsenhet och helt enkelt tiga i församlingen.

Lite mer eftertänksam är Caspian Rehbinder som menar att undersökningen förvisso visar att de konservativa kan avfärdas som lägre stående intelligenser, men han noterar att det med undersökningens utgångspunkt inte går göra åtskillnad mellan liberaler och socialister. De senare är ju om möjligt än mer ateistiska, abstrakta och teoretiska än liberalerna.

Jag skall i det följande försöka (om nu min intelligens, såsom varande konservativ och religiös, räcker för att klara av att hantera tangentbordet och stava några enklare ord) formulera en konservativ syn på denna och andra liknande undersökningar.

Ideologisk forskning som härskarteknik

Ett klassiskt skämt som hånar konservativas intelligens: ”I en förödande brand i president Reagans bibliotek förstördes båda böckerna. Det verkligt tragiska är att han bara hade hunnit färglägga den ena av dem.”

Det första man bör fundera över är huruvida denna typ av forskning överhuvudtaget har någon relevans för det politiska samtalet. Är det inte så att mobiliserandet av denna typ av ideologiskt grundade undersökningar endast är ett ganska patetiskt försök att tysta sina motståndare med personangrepp? Istället för att besvära sig att argumentera för sin sak och sina idéer så tar man motståndarens påstådda ointelligens som ursäkt för att ignorera dem, eller t.o.m. kräva deras tystnad. Det signalerar inte för mig särskilt stark tilltro till de egna argumenten, och inte heller särskilt helhjärtat uppslutning kring grundläggande demokratiska rättigheter, som yttrandefrihet.

Vi har tidigare sett andra liknande försök att tysta ideologiska avvikare genom att stämpla dem som ointelligenta, eller rent av sinnessjuka. I USA lär det vara ganska utbrett bland det liberala etablissemanget att lite föraktfullt se på konservatism och särskilt kristendom som en psykisk störning, och i det gamla Sovjetunionen var det ju populärt att spärra in de som uttryckte konservativa idéer (eller liberala för den delen) på sinnessjukhus.

Sammanfattningsvis är denna typ av studier knappast att betrakta som vetenskap, utan snarare som härskarteknik. I vart fall är det så den tenderar att användas av vänsterdebattörer.

Studiens resultat

Hur trovärdig och signifikant är då själva studien i sig? Vad gäller den teoretiska delen kan man säga att den egentligen ingenting säger. I undersökningen definieras liberala preferenser som synonyma med intelligens, och konservativa på motsvarande sätt som synonyma med bristande intelligens. Men att ha byggt in bevisen för sin tes i själva definitionen är ju inte direkt vetenskapligt övertygande.

Intressantare blir då undersökningen av IQ mellan grupper av människor med olika preferenser. Det finns som jag ser det ingen anledning att ifrågasätta det empiriska resultatet. Däremot kan man möjligen fundera över hur signifikant det är. Mellan ateister och religiösa skiljer i undersökningen 6 punkter på IQ-skalan, mellan liberaler och konservativa 11 punkter. Hur stor skillnad är egentligen detta? Hur exakta är metoderna för att mäta IQ?

Jämför man större studier utförda på samma population visar det sig att resultaten ofta skiljer sig med några punkter. En skillnad på 3-5 punkter är inte ovanligt. Upp till 10 förekommer. Det är således inte säkert hur stor skillnaden verkligen är. Den kan vara betydligt mindre, men såklart även större.

Även om siffrorna är helt korrekta är dock skillnaden ganska liten. Det är knappast så att vi har en grupp med högintelligenta liberaler, och en med stendumma konservativa, utan det handlar om två grupper som torde ha tämligen stor spridning internt och vars resultat går in i varandras men med viss förskjutning uppåt i skalan för liberaler och ateister. Man bör nog vara försiktig med att dra allt för stora växlar av detta.

Andra studier

Det finns andra mer eller mindre vetenskapliga studier som gjorts med liknande innehåll. Två svenska alster är den undersökning av svenska väljares begåvning som politikbloggen gjort, och en doktorsavhandling om dogmatism. I den förstnämnda jämfördes valresultatet i olika svenska kommuner med resultatet på mönstringen som ungdomar från motsvarande kommun fått. Det visade sig att det fanns en stark samvariation mellan höga resultat på försvarets intelligenstest och hög andel röstande på m och fp i kommunen. Mönstrande från kommuner med höga röstetal för s och v fick i snitt betydligt sämre resultat.

Denna undersökning skulle i så fall tyda på att borgerliga väljare (liberala och konservativa) är mer intelligenta än socialistiska. Nu skall nog denna undersökning tas med lika stor nypa salt som den tidigare nämnda, men den visar i alla fall att förhållandena inte är så entydiga.

Vänsteranhängarens ryggmärgsreaktion inför ideolgiskt besvärande information

En annan studie som jag bara hört om ryktesvägen och sedan förgäves letat efter är en svensk doktorsavhandling i psykologi (?), som studerat förmågan hos personer av olika ideologi att ta till sig information som strider mot de egna värderingarna, och på basis av dessa ändra uppfattning. Resultatet lär ha visat att personer med högersympatier var mera öppna för ny information, medan vänstersympatisörer höll fast vid sin uppfattning även när nya fakta talade för att den var felaktig.

Skulle någon läsare känna till studien får de gärna presentera en hänvisning till den för den vore intressant att studera närmare. Eftersom jag just nu saknar källa till detta kan jag knappast dra några säkra slutsatser av den undersökningen. Skulle det vara så att den stämmer så som jag fått den berättad kan man på basis av den ifrågasätta hur intelligent vänstersympatisörernas inställning är. Bör det verkligen vara så att om terrängen och kartan misstämmer så gäller kartan?

Det skulle inte förvåna mig om det vore så. Den radikale har sina abstrakta modeller att luta sig mot, ideologiska teorier som man köpt som ofelbara. Självklart avfärdar man då fakta som inte passar in i modellen. Den konservative däremot är ständigt medveten om sin egen ofullkomlighet. För den konservative faller inte domen över en idé på basis av dess ideologiska skönhet, utan på basis av historiens dom. Funkar det så är det bra, annars inte. Med en sådan inställning blir det livsviktigt att ständigt ta in och utvärdera ny information. För den radikale inskränker sig faktainhämtningen till att försöka vrida, bända eller förneka informationen för att passa ideologins modeller.

IQ och lämplighet att regera

Låt oss ändå anta att vi godtar antagandet att liberaler i snitt har något högre IQ än konservativa. Vad bör detta då få för konsekvenser för vår syn på respektive gruppers lämplighet att regera? Till att börja med kanske man bör uttrycka viss förvåning över att personer som påstår sig vara liberaler är så snara att resonera i termer av kollektiv. Om IQ är ett mått på en persons lämplighet att styra ett land, en kommun eller ett företag, så är det ju ganska ointressant hur intelligenta i snitt olika kollektiv denna person tillhör är. Det intressanta borde ju i så fall vara hur intelligent denne är som individ.

Men det kan nog finnas goda skäl att ifrågasätta det självklara i att IQ och lämplighet att inneha ett ämbete är samma sak. Det torde finnas en rad andra faktorer som är nog så viktiga. En sådan är empati – förmågan att sätta sig in i andra människors situation. Om det nu är så att gemene man är ganska konservativ, man värnar trygghet, familj och religion, men det finns en intellektuell elit av liberaler som konstruerat andra prioriteringar, vad är det som säger att denna elits sätt att organisera samhället är det bästa?

Kan det inte vara så att om den liberala eliten får styra efter sina värderingar så får vi ett samhälle som inte alls passar den stora allmänheten? Kanske får vi ett samhälle som i teorin är bra, men som i praktiken inte når sin fulla potential därför att man misslyckats i att sätta sig in i hur människor utanför den egna klicken av intelligenta liberaler tänker och fungerar, och därmed inte tar hänsyn till detta i sina kalkyler.

Hermann Göring med en IQ på 138. Lämplig ledare?

En annan faktor som borde väga tungt är den etiska. Om vi på fullt allvar menar att hög IQ enbart skulle vara tillräcklig grund för att förorda en person till ledande befattning så tvingas vi nog acceptera en del märkliga ledare. De åtalade nazistledarna i Nürnberg fick genomgå IQ-tester, och det visade sig att de genomgående hade ganska hög IQ. Den mint intelligente, råskinnet Julius Streicher, nådde ett resultat på 106, d.v.s. fullt i linje med den genomsnittlige liberalen eller ateisten. De flesta låg betydligt högre. Hermann Görings IQ låg på 138, ett högt resultat, som hade räckt till medlemskap i Mensa. Betyder detta att Göring skulle vara en lämplig politisk ledare? Miljontals mördade skulle nog invända.

Det finns andra intressanta skillnader i IQ mellan olika grupper. Köper vi att skillnaderna mellan liberaler och konservativa motiverar att de förra skall härska och de senare tiga och lyda (en uppfattning som rent ideologiskt borde ligga närmare nyss nämnde Göring än en liberal) tvingas vi således fundera över vad det innebär att män i snitt brukar ligga ungefär 5 punkter högre än kvinnor, att svarta amerikaner får stryk av vita amerikaner med omkring 17 punkter, och att européer i snitt ligger 20 punkter över människor från Nordafrika och 40 punkter över afrikaner söder om Sahara. Är det så att liberalismens nya väg är avskaffande av kvinnlig rösträtt, införande av apartheid och kolonialism?

Teori och praktik

Avslutningsvis skall jag kasta mig över köttbenet som Caspian Rehbinder serverade mig. Om det nu är så att ateism, förkastande av borgerlig moral, och tilltro till abstrakta teoretiska modeller är tecken på hög intelligens, vad är det då som säger att liberalerna, och inte socialisterna är de mest intelligenta? Alla dessa kännemärken passar ju nog så väl in på en socialist.

Sovjetunionen - Ett intelligent föredöme?

Faktum är att det samhälle som borde ha varit skapelsens krona är Sovjetunionen. Ingenstans i historien har radikal ateism och tilltro till abstrakt ideologi varit mer framträdande. Där om någonstans borde intelligentsian förmått bygga det perfekta samhället. Men så blev det inte. Mötet med verkligheten blev för svårt för kommunismen och systemet kollapsade, efter decennier av outsägligt lidande för befolkningen.

För en konservativ, vars tilltro till beprövad erfarenhet är större än till abstrakta modeller, kommer detta inte som en överraskning. För en konservativ spelar abstrakta teorier om hur olika ideologier påverkar människors intelligens och hur människors intelligens påverkar deras förmåga att skapa bra samhällen mindre roll än det faktiska resultatet, hur man lyckas i den verkliga världen.

Därför rycker vi på axlarna åt teorier som den i artikeln recenserade. De är skapade utifrån liberala premisser, från en övertro på det teoretiska och det abstrakta, de blir meningsfulla endast för den som från början delar denna övertro, och de är konstruerade så att de definitionsmässigt bekräftar denna egna övertro. Med verkligheten har de dock lite att skaffa. Så, kära liberaler, jag beklagar, det blir nog till att besvära sig med att även fortsättningsvis argumentera i sak, istället för att gömma sig bakom statistik och teorier, och avfärda motståndare som ointelligenta.

Den läsare som till äventyrs väntar på att jag skall avsluta med något slagkraftigt bevis på min egen höga intelligenskvot för att definitivt avliva det liberala argumentet blir dock besviken. Jag har faktiskt aldrig gjort något IQ-test, och även om så vore fallet, och jag mot förmodan hade lyckats bra, så vore det mig främmande att vara så vulgär som att framhålla detta. Jag säger som den eminente fysikern Stephen Hawking, som garanterat har högre IQ än såväl mig som herrar Rehbinder och Dougherty :

People who boast about their IQ are losers.

Patrik Magnusson

Vilka experter då?

KLIMAT | FN har nu insett att den internationella klimatpanalen IPCC har misskött sig(SvD, DN). Det är bra. Fusket verkar ha varit utbrett och bland annat har studentuppsatser sett som finfina källor till klimatalarmism. Nu ska oberoende experter granska IPCC, deras forskning och deras arbetssätt. Nu kommer den svåra delen – vilka oberoende experter ska detta vara? Enligt alarmisterna så är ju världens tusen ledande klimatforskare medarbetare i IPCC. Så antingen tänker FN låta några halvdåliga foskare utreda IPCC. Eller så får de krypa till korset och erkänna att det faktiskt funnits kritiska experter som överglänst många av de tusen IPCC-medarbetarna, men som hamnat i skymundan.

Nu finns det de som reflexmässigt måste försvara fuskarna i IPCC, och menar att all deras forskning inte är usel. Och så är det säkert, utan tvekan. Men att använda studentuppsatser, populärvetenskapliga artiklar och ungefärliga antaganden som grund för att hela regioner kommer att ödeläggas, det är inte misstag. Det är fusk.

Andreas Braw

De rödgröna – ett dödligt hot mot vår försvarsindustri

Med drygt ett halvår kvar till valet arbetar nu den rödgröna axeln på att tvätta bort stämpeln av att vara oense om det mesta och kort sagt regeringsodugliga. Utåt sett är man naturligtvis mycket nöjd med sin prestation, men i praktiken tycks det mer bli kosmetiska lösningar. Man kompromissar i vissa frågor, är allmänt luddiga i andra, och låtsas helt enkelt inte om de frågor där man är helt oense.

Ett område som man säger sig ha enats kring är säkerhetspolitiken. Förvisso duckar man en sådan detalj som Sveriges närvaro i Afghanistan eftersom man inte kan enas i denna fråga, men på andra områden ser man ändå viss enighet framskymta. Samtliga partier är överens om att man vill skära ytterligare i försvaret, att vi absolut inte skall bli medlemmar i NATO, och att det skall bli svårare för svenska företag att exportera krigsmateriel.

Jag tycker naturligtvis precis tvärtom i alla dessa frågor, men just nu tänkte jag nöja mig med att kommentera vapenexporten och den svenska försvarsindustrin. Under de senaste åren har ju Socialdemokraterna gjort stort nummer av att, till skillnad från alliansen, vilja värna svensk försvarsindustri. När nu de rödgrönas säkerhetspolitiska linje börjar ta form ser vi också en första skymt av vilken substans som ligger i detta prat.

Bofors luftvärnskanon - ett av de västallierades mest populära vapen under andra världskriget

Sverige har allt sedan andra världskriget haft en utomordentligt väl utvecklad försvarsindustri. Grunden till denna lades egentligen redan i slutet av 1800-talet, när Sverige på allvar industrialiserades, men det stora genombrottet kom i och med andra världskriget. Kriget satte effektivt stopp för möjligheterna att importera militär materiel. Alla som tillverkade sådan behövde den själv. Enda sättet för Sverige att rusta sig var att göra det själv.

Som tur var fanns redan ett embryo till sådan industri, oftast tillverkare av utländsk utrustning på licens men i vissa fall, såsom Bofors med dess berömda luftvärnskanon, utvecklade man eget. När det överhängande hotet mot rikets existens plötsligt gav militären närmast obegränsade resurser kunde denna försvarsindustri expandera och ersätta den bortfallna importen med egen produktion av utländska licensprodukter, svenska ”plagiat” av tidigare inköpt materiel, och så småningom allt mer av helt egna produkter.

Efter andra världskriget valde Sverige en alliansfri linje i den tvekamp mellan kommunism och demokrati som följde. Denna lösning krävde för sin trovärdighet att Sverige skulle fortsätta vara självförsörjande på krigsmateriel. Den svenska försvarsindustri som blommat ut under kriget fortsatte att utvecklas. Eftersom svenska ingenjörer gång efter annan visade sig ha stor fallenhet för att ta fram bra vapen till låg kostnad kom många av de svenska vapnen att bli stora exportframgångar.

Så länge som Sverige höll sig med ett starkt försvar var dock försvarsindustrins dominerande kund det svenska försvaret. Den materiel som togs fram skräddarsyddes för svenska behov. Passade den andra och gick exportera så var det bra, för längre serier gjorde att styckekostnaderna minskade, men det var inget krav.

I takt med att det svenska försvaret började urholkas på allvar från 60-talet kom exporten gradvis att få allt större betydelse. Idag är exportmarknaden betydligt viktigare för svensk försvarsindustri än hemmamarknaden. 2008 tillverkades i Sverige krigsmateriel för omkring 20 miljarder kronor. Av dessa exporterades omkring 13 miljarder, resten 7 miljarder köptes av försvaret. Idag handlar vapenexport inte längre om att få bra styckepriser, det handlar om att överhuvudtaget ha kvar en försvarsindustri.

Därför blir den rödgröna vapenexportpolitiken avgörande för försvarsindustrins framtid. Fullföljer man sin inriktning att försvåra svensk vapenexport kommer det att slå hårt mot svensk försvarsindustri. När man samtidigt avser minska det svenska försvarets anslag torde dess möjligheter att ersätta tappade exportorders att vara minimal. Man rycker helt enkelt undan mattan för denna bransch som fortfarande är livsviktig för vår förmåga att i framtiden återuppbygga ett försvar, och som idag sysselsätter 16 000 personer, många högt kvalificerade.

Stridsfordon 90 - svensk exportframgång?

En av de största producenterna och exportörerna av svensk krigsmateriel är stridsfordonstillverkaren Hägglunds i Örnsköldsvik. Där tillverkas stridsfordon 90 som både används av vårt eget försvar och av en rad andra läder. Nu har Hägglunds en stor chans att ta hem en jätteorder på detta stridsfordon från Storbritannien. Det handlar om uppemot 1300 fordon till ett värde av över 50 miljarder, varav Hägglunds del skulle kunna bli omkring 25 miljarder.

Blir ordern av skulle den rädda kvar omkring 1000 jobb på Hägglunds, och sannolikt skapa fler. Det är inte dåligt för en medelstor norrländsk stad med knackig arbetsmarknad. Frågan är vad som händer med denna order om de röda får chansen att ta över makten i riket. Förvisso tror jag inte att sossarna är så galna att de skulle strypa exporten till Storbritannien, men de har ju kamrat Ohly och kamrat Wetterstrand att ta hänsyn till, och de är nog inte lika positiva.

Miljöpartiet vill ju i princip helt avskaffa vapenexporten, och från Vänsterpartiet och sossarnas vänsterflank hörs protester att Sverige inte skall exportera till krigförande länder, som Storbritannien. Att den brittiska krigföringen består i att, tillsammans med bl.a. Sverige, försöka skapa fred i Afghanistan, är knappast ett argument som biter. Dessa diktaturens lakejer har ju ett närmast ofelbart facit av att stödja fel sida. När demokratierna i väst stod mot Sovjetkommunismen var man i bästa fall neutral, men oftast höll man på ryssen. Valet mellan vår allierade inom EU, demokratin Storbritannien och de islamistiska och antivästliga talibanerna, torde för dessa människor vara självklart. Naturligtvis håller man på talibanerna. Naturligtvis vill man inte att vi skall förse ”fienden” med krigsmateriel.

Jobben först - verkligen?

Även om Ohly & co sannolikt får ge sig på den punkten så kan blotta risken att en rödgrön regering ställer till med problem vara tillräckligt för att britterna hellre skall välja Hägglunds amerikanska konkurrent. Det handlar trots allt om leveranser som skall pågå under många år, och ett fortsatt beroende av reservdelar, ammunition, uppgraderingar o.s.v. under hela systemets livslängd, flera decennier.

Detta kan om inte annat vara något att fundera på för alla de tusen industriarbetare i Örnsköldsvik som arbetar på Hägglunds, och som säkert till stor del av hävd röstat rött, och för alla de tusentals inom olika serviceyrken, offentliga och privata, vars inkomst indirekt hänger på Hägglunds. Förra valet röstade 56% av kommuninnevånarna på de rödgröna i Örnsköldsvik.

För sin egen skull borde nog dessa ompröva sina politiska lojaliteter. Vill man verkligen stödja ett politiskt alternativ som hotar att slå undan fötterna på ortens största privata arbetsgivare, och skicka en stor del av sina väljare ut i arbetslöshet? Överhuvudtaget borde nog, vilket uppmärksammats här tidigare, arbetare av den gamla stammen fundera om dagens salongsradikala, värdenihilistiska socialdemokrati, i tät allians med stenåldersdyrkarna i miljöpartiet och Ohlys kommunister, verkligen längre är de främsta representanterna för deras värderingar, och deras intressen.

Patrik Magnusson

De politiska häxbålen

IDÉDEBATT | I kyrkan och de kristna samfunden har det alltid funnits en sista utväg när samförståndet nått vägs ände och diskussioner inte leder någon vart. Någon av parterna klassas som kättare. Om de teologiska tolkningarna leder helt avigt jämfört med tidigare och nutida respekterade teologer eller bryter mot kanoniserad teologi, är upphovsmannen en kättare, en förvillare. En falsk profet. Straffen för kätteri har fått eftervärlden att förfasas. Justitiemordet på Tempelherrarna, inkvisitionsdomarna, bålen där protestanter, udda vetenskapsmän och andra avvikare offrades ses som något bland det mest barbariska som europeer utsatt varandra för. Men fastän den katolska kyrkan har slutat att bränna meningsfiender på bål, så fortgår kättarjakten.

Den medeltida jakten på kättare är förståelig. Maktspel, som i fallet med Tempelherrarna, och religiösa konfrontationer som i fallet med Luthers efterföljare, slutade med döden. Döden var inte tabubelagd på samma sätt som nu, utan en ganska naturlig utväg för att förhindra att fel idéer spriddes. Det var ju, när allt kommer omkring, ganska viktigt att få rätt om vad Gud tycker i ett samhälle där människors hopp låg just hos denne Gud. Där finns det också en absolut sanning – antingen är det på ena sättet, eller på det andra sättet. Jorden kan inte vara rund och platt på samma gång. Men den moderna inkvisitionen kan inte luta sig mot vad Gud tycker. Den lutar sig mot en moraliskt fattig och ganska kortlivad tankevärld, men delar ändå ut kännbara straff av medeltida karaktär.

I klimatfrågan har det exempelvis länge talats om kättare och skeptiker som ”klimatbrottslingar” och de har jämförts med förintelseförnekare. De förläggs med yttrandeförbud. Skribenter som kritiserar modern konst hamnar vid skampålen och kallas ”nazister” tillsammans med invandringskritiker och politiker som råkar ha viss verklighetsförankring. Traditionellt kristna präster i Svenska Kyrkan som inte anpassat sig till de senaste decenniernas snabba omsvängning från kristet samfund till multireligiös livsåskådningsklubb kallas för ”kristna fanatiker” och hamnar i exil långt från händelsernas centrum eller beläggs med yrkesförbud. Det är en extremt intolerant åsiktsförföljelse som framförallt äger rum på ett socialt och medialt plan. Det hackas på grupper som råkar ha avvikande åsikter, men avvikarna själva får inte komma till tals. Det fötalas, ljugs och smutskastas på ett ovärdigt sätt.

Vi kan vara lyckliga som har en någorlunda hållbar konstitution som förhindrar de rent fysiska häxprocesserna, som annars tveklöst skulle äga rum. Det krävs nämligen inte särskilt mycket för att sätta massans känslor i gungning. Det intoleranta etablissemanget – Socialdemokratiska Arbetarepartiet med kringorganisationer, statsmedia samt privatägd politiskt korrekt media – har gång på gång lyckats jaga igång åsiktsdrev mot obekväma motståndare, med pastorn Åke Green som paradexempel. Åke Green höll en ganska smaklös predikan om homosexualitet, och trots att EU:s konstitution bestämt friade honom hördes högljudda krav på hårt straff för denne avvikare. Den svenska toleransen räckte inte ens till att låta en provinsiell pingstpastor hålla fria predikningar. Eller varför inte ta upp häxprocesserna mot de två läkare, som fick sina liv förstörda på grund av brott som de sannolikt inte begått. Folkraseriet är farligt, och används flitigt som politiskt vapen. Följderna blir fruktansvärda.

Tolerans är att acceptera det avvikande. Det är INTE, som många svenskar verkar tro, att gå i Pride-festivalen och tvinga förskolor att anställa fröknar med niqab. Man behöver inte omfamna det avvikande eller fjäska för det avvikande. Ett tolerant samhälle låter människor vara ifred. Det har såväl liberaler som socialister misslyckats med, eftersom deras mål är att få rätt. Och därmed så är de inne i kätteri-spiralen igen, med tystade motståndare, ändamål som helgar medlen och sociala och mediala drev mot avvikare. Den frihetligt konservativa ambitionen är inte att söka målet med mänskligheten, utan att uppnå ett samhälle präglat av mänsklig värdighet. Där människor får vara ifred.

Andreas Braw

Den skånska rasismen

Rasism och främlingsfientlighet är en sorglig vardag i vårt land. Över hela landet utsätts dagligen personer med ”fel” etnisk bakgrund eller ”fel” religion för nedsättande kommentarer, hot och våld. Detta är fullständigt oacceptabelt, och dessbättre råder stor enighet bland de allra flesta i vårt land om detta.

Undantaget tycks vara Skåne. Där verkar det finnas en helt annan acceptans för rasistiska strömningar. Till och med från ledande politiskt håll rycker man på axlarna åt problemet, eller t.o.m. underblåser det. Den läsare som är bevandrad i väljarstödets geografiska statistik, och sedan tidigare känner min skeptiska inställning till SD, som ju har exceptionellt starkt stöd i Skåne, kanske nu förväntar sig en bredsida mot Åkessons gossar.

Fel! Denna gång är det en annan måltavla som får smaka på de Magnussonska verbala karatesparkarna. Det jag vill ägna uppmärksamhet åt denna gång är något annan än Sverigedemokraternas förvisso ogenerösa hållning i invandringsfrågor. Den här gången handlar det om riktig rasism, om trakasserier och förföljelser av en religiös minoritet som börjar bli så allvarlig att dessa människor börjat fly Skåne och Sverige.

Berlin 1940, eller Malmö 2010?

Det handlar om den förföljelse av judar i Malmö som nu tagit sådana proportioner att de börjat uppmärksammas i internationell press, som gör att stadens judar tvingas leva i skräck och att dölja sin identitet, och som t.o.m. fått en del att emigrera, eller att överväga emigration. Till skillnad från annan rasistisk förföljelse vilken närmast universellt fördöms i samhället, så får denna grupp inget stöd från den socialdemokratiska ledningen i staden.

Kommunalrådet Ilmar Reepalu (s) har gång på gång förnekat att problemet finns, eller bagatelliserat det. Om det faktum att judarna ser sig tvingade att fly hans stad har han egentligen inget att säga. Han ser det inte som ett problem. Tvärtom verkar han tycka att judarna får skylla sig själva som tillhör samma etniska grupp som styr ett land i Mellanöstern vars politik han ogillar.

Faktum är att Reepalu och hans vänsterallians nog får anses medskyldig till att ha underblåst dessa antisemitiska utbrott i Malmö, genom sitt dåraktiga beslut att stoppa Israels DC-lag i tennis att spela inför publik där i somras, och sina tvivelaktiga uttalanden. Det är ingen tvekan att det funnits antijudiska stämningar i Malmö innan dess, men genom denna av vänsterpolitikerna beslutade bojkott, har antisemitismen fått ökade legitimitet. Det var efter detta som angreppen på judarna eskalerade.

Judeförföljelsen i Malmö är ett komplext fenomen, och sätter samtidigt ljuset på den inkonsekvens och det hyckleri som präglar den svenska vänsterns antirasism. Komplexiteten manifesteras huvudsakligen i förhållandet mellan å ena sidan staten Israel, och å andra sidan individer av judisk härkomst. Israel är en kontroversiell stat. Landet befinner sig sedan dess födelse för drygt 60 år sedan i ständig konflikt med en stor del av dess grannar.

Även om jag själv tillhör de som uttalat stödjer Israel, så inser jag att detta land lika lite som något annat är ofelbart, och att man måste få kritisera den politik staten Israel för, utan att för den skull stämplas som antisemit. Samtidigt tenderar Israels kritiker att glida över från kritik av staten Israels handlingar till generell kritik mot judarna, och bland den vänster som närmast universellt tagit ställning för extremistiska palestinska rörelser och mot Israel, finns väldigt liten erfarenhet att skilja på sak och person. Är man jude bär man på en kollektiv skuld för allt som Israel gör när de försvarar sig mot sina fiender, och därmed får man också tåla att bli hatad och förföljd, verkar resonemanget lite tillspetsat gå.

Det finns hos vänstern en utpräglad oförmåga att acceptera ”fair play”, regler som gäller lika för alla. Så länge vänstern har sympati för en grupp är det rasism om denna utsätts för obehagligheter. Om det däremot är en grupp som man inte känner lika varmt för, eller t.o.m. ogillar, som står i skottgluggen, då gäller andra regler. Då tystar man ner, bagatelliserar, eller försöker helt enkelt skifta skulden till offret. Judarna i Sverige är en sådan grupp. De har blivit syndabockar för den israeliska politik man ogillar. Samma sak gäller egentligen de vita i Zimbabwe, som förföljs brutalt av Mugabes vänsterregim. Hade rollerna varit omvända, och de svarta förtryckts av de vita på samma sätt hade den svenska vänstern vrålat i högan sky. Nu är det ganska tyst om saken.

Kaninen Assud som i palestinsk TV lär barnen hata judar, vilka han deklarerar att han skall döda och äta upp

Den mest minerade delen av denna fråga är att en stor del av de antijudiska stämningarna som plågar Malmö kommer från invandrade personer med rötter i Mellanöstern. Det handlar om människor som växt upp i länder där man från barnsben indoktrineras att hata judar i barnprogram och i skolan, en indoktrinering som fortsätter i vuxen ålder genom politiker och massmedia. Att dessa människor tar med sig sitt judehat när de kommer till Sverige är inte förvånande.

Detta stör självklart bilden av rasisten som en reslig, blond och blåögd svensk med hakkorsarmbindel, och offret som en liten svag stackare som invandrat från Afrika eller Mellanöstern. Här handlar det istället om offer som sannolikt bott i Sverige i generationer, och rasister som själva är nyligt invandrade. Det stör vår egentligen ganska rasistiska föreställning om rasism som något som förövas av vita mot alla andra, av judar mot araber, och av alla mot svarta, men inte tvärtom. Bakom dessa antagande framskymtar ett resonemang där vissa grupper antas vara rasmässigt överlägsna och andra lägre stående.

Fredrik Federley (c) har gått till hårt angrepp på Reepalu för dennes släpphänta inställning mot antisemitismen i Malmö, och t.o.m. krävt hans avgång. Detta kommer så klart inte att ske. Han har nog ganska starkt stöd i sitt parti. Vi får dock hoppas att Malmös väljare ser till att han tvingas avgå till hösten. Malmö skulle verkligen behöva ett nytt styre, som tar tag i detta problem och ser till att tvätta bort den fläck på stadens rykte som redan spridit sig långt utanför Sveriges gränser.

Patrik Magnusson

Imperialism, självständighet och den lilla människan

Det sovjetiska krigsmonumentet i Riga, Lettland. I alla f.d. sovjetiska lydstater har sådana här monument till åminnelse av Sovjetunionens 'befriande' av landet rests. Länderna själva betraktar det i regel som en större befrielse att Sovjetunionen föll.

När Lettland blev självständigt 1991 var ett av de första problemen den stora ryska minoriteten i landet. Det var en betydande grupp människor som utgjorde ca 35 % av hela befolkningen, varav huvudstaden Riga faktiskt hade en liten majoritet ryssar vid den här tiden. Det finns två typer av bosatta ryssar i Lettland, en mindre del bestående av alla dem vars familjer haft en lång anknytning till landet, man hade ju varit en del av det tsarryska imperiet under flera hundra år, och dessa erhöll sitt nya medborgarskap omedelbart. Sedan var det de flesta, de som hade kommit till Sovjetrepubliken Lettland efter andra världskriget, oftast i samband med de folkrättsvidriga nationaliseringsprojekt som Moskva instiftade under olika perioder. Eftersom Sovjetunionens ockupation erkänts av världen i sin helhet som det övergrepp det var, hade i princip Lettland rätt att avvisa dessa hundratusentals människor och skickat dem till en tillvaro de inte kände, i ett Ryssland som inte ville veta av dem. Det gjorde man nu inte, Lettland inrättade istället en helt unik företeelse ur civilrättsligt hänseende – ickemodborgarskapet.

Långt ifrån perfekt och försåtligt kritiserat av Ryssland, samt från vänsterhåll i Sverige, var detta ett mycket generöst erbjudande, eftersom alternativet de facto var fascism. För min egen del, i egenskap av främling i landet, var vägen lång innan jag insåg att reformen faktiskt innebar att man placerade den lilla människan i centrum, att man lät tiden och generationsväxlingarna utgöra rodret. På ytan såg det absurt ut, människor fick ett pass som talade om att de ”inte var medborgare i Lettland”, och det var verkligen mycket enkelt att avvisa det hela som ett övergrepp i sig. Och visst, det kändes obehagligt när tusentals ryssar fick lämna sina statliga tjänster, samtidigt som man insåg letternas skriande behov av att återerövra sitt land. Annars, precis som antagits, verkade processen mest på det personliga planet, där enskilda statsfunktionärer plågade köande ryssar i timmar vid immigrationskontoren, eller när lettiska unga män svor över att deras ryska polare slapp värnplikten, eller när de avskedade statsanställda blev rikare på att starta egna företag, eller när föräldrar klagade på den allt mer lettiska skolutbildningen för deras barn, eller att ryssarna hade bättre nativitet än letter, eller …

På krogen, eller vid köksbordet gick diskussionerna varma bland oss främlingar, som om det var vårt problem. Vad var detta, hur skulle man tolka det, var det rätt eller fel? Det utkristalliserade sig snart två huvudsakliga riktningar, den europeiska och den amerikanska. Lettland vid den här tiden, åren direkt efter frigörelsen, hade en överrepresentation av återvändande lett-amerikaner (även lett-kanadensare och lett-australier) i parlament och statsförvaltning. Inte alltid uppskattade av de inhemska letterna, ansågs de ofta som oförstående och arroganta, men jag kan ändå inte släppa tanken på att de hade en betydande inverkan över hur smidigt ändå Lettland hanterade detta delikata problem. En av de främsta representanterna för dessa ”angloamerikaner” är ju den förre presidenten och ständigt hyllade Vaira Vike-Freiberga, som tyvärr inte fick bli ”president” över EU nu senast. Runt bordet satt dessa amerikaner ofta med armarna i kors och skakade på sina huvuden, emedan vi européer tävlande om vem som kunde få fram flest lagar och regleringar för att stävja orättvisorna i systemet. Deras uppfattning var klar och den kom från hjärtat av deras egen tradition och erfarenhet, av att växa upp i ett samhälle där världen lever utanför din tröskel och att detta är ett problem som ingen, absolut ingen kan ducka för – eller som en vän, en f.d. polisman från Philadelphia, uttryckte det när debatten blev allt för hektisk: ”What do you want – you do know that people hate each other?”

Jag erkänner gärna att jag vid det laget inte var färdig i mina tankebanor, att jag fortfarande var genomsyrad av svensk solidaritetssörja, men också att det var här någonstans som jag insåg meningen med det lilla samhället. Jag konfronterade mig själv – vad annat kan en stat göra än att ge medborgarna sin frihet och uppmana dem att leva som anständiga människor? Såvida inte staten självt skall bli en del av problemet, och det, mina damer och herrar, det är väl knappast statens uppgift? I det lilla samhället utgör staten medborgarnas lilla chans till rättvisa, den är trafikpolisen och skiljedomaren, och den jobbar på de enskilda medborgarnas uppdrag, inte tvärt om. Precis som mina gamla amerikanska vänner i Riga antydde, Lettland av idag har en eller två generationer kvar innan de etniska problemen är lösta, det är nu en majoritet av sovjetgenerationens ryssar som är lettiska medborgare och det är något de gjort tillsammans, i nöd och lust, letterna och ryssarna.

Torbjörn Kvist

Fegt att utestänga ungdomsförbunden från skolorna

Efter ett Nationaldemokratiskt bokbord på Värmdö Gymnasium som urartade i handgemäng har återigen diskussionen om de politiska ungdomsförbundens vara eller inte vara på våra skolor tagit fart. Förutsättningen för diskussionen är de krav på opartiskhet som ställs på skolorna och som enligt JK innebär att man antingen måste tillåta alla ungdomsförbund som vill besöka skolorna att komma, eller så måste man stoppa alla. En rätt självklar utgångspunkt i en demokrati kan man tycka.

Bokbord från SDU - Hot mot demokratin?

Historiskt brukar detta inte ha varit ett problem. Riksdagspartiernas ungdomsförbund brukar med jämna mellanrum besöka gymnasieskolorna med sina bokbord. Visst brukar det ibland utbryta häftiga diskussioner mellan vissa elever och ungdomspolitiker, men att åsikter på detta sätts bryts är ju snarast ett sundhetstecken i en demokrati.

Det nya som tenderar att hända är att partier som tidigare inte deltagit i detta spel, och som av många uppfattas som extremistiska, nu också vill utnyttja möjligheten att möta sina unga väljare i skolorna. Det handlar om invandringskritiska partier som SD och ND, men också om en del partier på den yttersta vänsterkanten. Detta har gett många rektorer skrämselhicka, och en hel del lärare att gå i taket. Många skolor resonerar så att man hellre än att behöva ta emot dessa partier portar alla ungdomsförbund.

I princip är det två huvudargument som framförs av dem som vill stänga ute politikerna från skolan. Det ena är att partier som SD och ND står för så vedervärdiga idéer att de inte bör få framföras i skolan, att eleverna skall ”fredas” mot att utsättas för dessa idéer. Det andra är att det finns risk för bråk när vänsterextremister ger sig på dessa politiker och försöker hindra dem från att framföra sitt budskap. Där handlar det om säkerhet helt enkelt.

Dessa argument skulle jag vilja sammanfatta som i bästa fall trams, i värsta fall demokratisk härdsmälta. Är det verkligen upp till våra skolor att avgöra vilka politiska idéer som skall och inte skall få framföras? För mig låter det mycket märkligt, ur ett rent demokratiskt perspektiv. I så fall måste man ju fråga sig varför vänsterpartiet i alla år fått sprida sitt budskap på skolorna.

Det verkar också synnerligen oroande att rektorer och lärare har så liten tilltro till sina egna idéer och till övriga ungdomsförbunds förmåga att bemöta den argumentation som företrädare för extrema partier kommer med. Jag ser det närmast som en sport att käfta med ungdomspolitiker som kommer till min skola, och jag skonar ingen. Även företrädare för alliansens ungdomsförbund kan behöva lite kniviga frågor att brottas med. Jag skulle tycka det vore uppfriskande om SDU eller NDU kunde komma på besök och få sig en omgång (verbalt alltså).

Det andra argumentet är om möjligt ännu dummare. Om ligister pucklar på politiker som försöker framföra sitt budskap i syfte att tysta dem är detta inget mindre än ett angrepp på demokratin. Om vi stoppar de politiker som utsätts för dessa övergrepp från att föra fram sitt budskap så går vi ligisternas ärende. Då blir vi medbrottslingar i deras uppsåt att stoppa yttrandefriheten och demokratin.

Ismail Haniyeh (Hamas) - Tar nog inte illa upp av lite antisemitism

Därmed inte sagt att man skall godkänna och tolerera allting. Naturligtvis måste man kunna sätta ordningsregler kring hur ungdomsförbundens besök skall gå till, och rimligen bör det finnas någon slags kontroll över vad som sägs och görs. Ungdomspolitiker som gör sig skyldiga till brott som uppvigling, hets mot folkgrupp eller hot, skall naturligtvis stoppas, avvisas och åtalas. Men att stoppa dem för att man inte tycker om deras åsikter, eller för att de har motståndare som är beredda att ta till våld för att stoppa dem, det hör inte hemma i en demokrati.

Jag måste avslutningsvis få kommentera en del i den debattartikel en lärare skrivit i frågan. Hon tar upp sin skolas samarbete med palestinier från Västbanken som ett argument mot att tillåta ND att besöka skolan: ”Hur ska jag bemöta kollegerna från Västbanken nästa gång de kommer och dricker te i vårt lärarrum?” frågar hon sig.

Jag tror i och för sig inte att hon behöver oroa sig så mycket för detta. Jag har en känsla av att hennes palestinska vänner ganska snabbt skulle finna gemensam grund med hennes nationaldemokratiska ovänner. Säkert skulle de i timtal kunna sitta tillsammans över en kopp te och mysa över stormuftin av Jerusalems insatser under andra världskriget och förfasa sig över de sionistiska världskonspirationer som sägs plåga vår värld idag.

Patrik Magnusson

Sagittarius om… aktivism

SAGITTARIUS | Ojämn vecka – såldes Onkel Heliogabalus och Gunnar Unger. Denna gång är det Tyskland och de känsliga frågorna kring delar av den tyskinriktade sekelskifteskonservatismen som är ämnet för diskussion mellan Onkel H. och hans brorson.

Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång under det tidiga 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).

—–

Aktivism

- Har du läst Kihlbergs uppsats om ”Svensk Lösen”, frågade onkel H. med en egendomlig underton av illvillighet. Förbannat intressant.

- Uhu, sade jag avvaktande.

- Pigga pojkar, aktivisterna, återtog den gräslige geronten.

- Pigga på krig, menar onkel? inföll jag, så lömskt jag kunde.

- Krig? Hur så? Det oskuldsfulla tonfallet kunde inte ha varit falskare.

- Modig uppslutning på tysklands sida! Skrek jag. Försök inte komma ifrån det.

- Det beror alldeles på vad man menar med modig, svarade onkel H. och tände fegt en cigarr för att förskaffa sig betänketid. Om du frågat min gamle vän Otto Järte, som är en av dem, som med rätt eller orätt misstänkts för att ha formulerat den berömda – eller om du så vill beryktade – frasen så skulle han kanske ha sagt att den betydde ett kraftigt diplomatiskt stöd åt Tysklands ansträngningar att göra ett slut på kriget i väster för att med desto större framgång kunna fortsätta det i öster[syftar på första världskriget, reds. anm.].

- Undanflykter! Idel undanflykter! Vad Järte och hans kumpan Yngve Larsson och de andra önskade var inget annat än tyskeriets seger överhuvudtaget, närmare bestämt preusseriets seger.

- Yngve Larsson, ja där sa du någonting, yttrade onkel H. eftersinnande. Jag råkade verkligen lägga märke till att Stockholmstidningens recension av Kihlbergs skrift fick Larsson den fulla äran av att ha velat störta oss i kriget på Tysklands sida, men i Dagens Nyheters recension blev denna insats av någon anledning alldeles bortglömd. DN som brukar angripa Gustaf V för hans tyskvänlighet under första världskriget!

- Försök inte komma från ämnet, hojtade jag. Presseriets seger!

- Preusseriet? Vad menar du då med det?

- 1914 års idéer!

- Säga vad man vill om dem, de var väl i alla fall bättre än 1789 års?

- 1914 års idéer, som sedan blev 1933 års idéer, 1939 års idéer, nazismens idéer!

- Min käre gosse, jag skulle vilja säga till dig vad en oförglömlig framliden rector magnificus för Lunds universitet brukade säga till sin fyraåriga dotter: ”Var då inte så naiv!” Du vet inte vad du talar om.

- Hur så?

- En sak vet du i varje fall, att jag under bägge krigen var en oresonlig angloman! Men inte så oresonlig att jag hopplöst felbedömde det kejserliga Tyskland, som du gör. Jag råkade nämligen känna det utan och innan sedan mina studieår. Det förkättrade wilhelminska Tyskland var för det första en rättsstat, med en osedvanliga kompetent, effektiv och hederlig ämbetsmannakår, som gjorde sitt yttersta för att alla konstitutionella rättigheter – och skyldigheter – skrupulöst skulle iakttas. Det var för det andra en socialstat, ett välfärdssamhälle i detta ords goda bemärkelse, som tack vara den märkliga kombinationen av Bismarcks och Lassalles idéer inte bara var en expanderande industristat utan också en stat som i fråga om sin humana arbetarlagstiftning låg långt före alla andra europeiska stater. Det var slutligen – och det är det viktigaste för mig – en kulturstat, som både vad gällde rikedom och friheten i sitt kulturliv var enastående – ja, det tror jag att jag vågar stå för – enastående i min erfarenhet.

- Frihet, utbrast jag med ett som jag hoppades skärande hånskratt. Frihet! I kejsarvansinnets i den Eulenburgska kamarillans, i de ostelbiska junkrarnas, i Bertha v. Krupps samhälle!

- Ja, just där, sade onkel H. med oförmodat allvar. Har jag inte gett dig i present ett par årgångar av Simplicissimus från tiden före första världskriget? Var kan du finna en mer hänsynslös – och genial – karikatyr inte bara av Tysklands fiender utan framför allt av Tysklands självt! Av kejsarvansinnet, av den Eulenburksa kamarillan, av de ostelbiska junkrarna, av stålbaronerna i Ruhr? Det är ingen överdrift om jag säger att det var en guldålder för den fria tanken och det lekande skämtet i det wilhelminska Tyskland, som vi kanske inte får uppleva mer. Och det är därför som nazismens Tyskland inte var ens en karikatyr, en vrångbild av det wilhelmiska Tyskland, som man ibland försökt göra gällande, utan dess motsats, dess antites. I stället för ett aristokratiskt – också kulturaristokratiskt – samhälle, ett outsägligt pöbelvälde. Man utlovade övermänniskans epok och införde undermänniskans. Därav kan du förstå att de aktivister – t.ex. Otto Järte och Yngve Larsson – som för Europas skull år 1915 förordade modig uppslutning på Tysklands sida, under andra världskriget och redan dessförinnan uppträdde som förbittrade – inte antityskar, men antinazister. Det är fullt logiskt.

- För Europas skull, härmade jag.

- Naturligtvis, genmälde onkel H. Det var därför tyngdpunkter för aktivismens intresse mycket snabbt försköts från Tysklands till Finland. Finlands frigörelse, Finlands självständighet blev det stora målet. Som en av dina föregångar i det första Svenska Dagbladet, Oscar Norén, uttryckte saken: unionen med Norge var ett snedsprång i Sveriges historia, som naturligt vänder ansiktet mot öster. Tre decennier senare formulerade Nils Ahnlund samma tanke i den värdigare stil, som var honom naturlig, genom att tala om en ”pliktförväxling”. Alltnog: den tanke som bar upp aktivismen i alla dess olika yttringar var den västerländska civilisationens, den västerländska livsformens försvar mot faran i öster. Det var därför man önskade Finlands frigörelse, det var därför önskade inte Tysklands seger – men tysklands seger i öster!

- Efterrationalisering, mumlade jag.

- Det är naturligtvis tänkbart, utlät sig onkel H. Men i så fall en ovanligt förnuftig efterrationalisering. Jag skulle önska att vi hade några aktivister nu för tiden. Istället för er, eländiga sillmjölkar, miserabla sopprötter, som bara klagar över regeringens hänsynslöshet och oppositionens maktlöshet och inte kan sticka näsan över gärdsgården och de vad som händer i världen!

- Vill onkel ha modig uppslutning, gycklande jag. På vilken sida då om jag får fråga?

- Som Harald Hjärne skulle ha sagt: på Västerlandets, min gosse. På Europas. På det fria Europas.

- Men om vi ansluter oss till något slags europisk gemenskap är vi ju inte neutrala, sade jag djupt uppskakad.

- ”Jag vill vara neutral, säger Frida, jag vill vara neutral intill min död”, citerade den gruvliga gubben. Men skulle vi inte kunna uppskjuta vår död – den västerländska civilisationens död, genom att vara lite mindre neutrala?

– Sagittarius

Redaktionen

GÄSTKRÖNIKA: Jan Kallberg

DET ÄR DAGS ATT RIVA FOLKHEMMET

Det är egentligen inte fel på Sverige – det är svenskarna som är problemet. Det allmänna inställsamma beteendet mot stat och offentlig överhöghet som bara ger oss fragment av de liv vi skulle kunna ha om vi hade frihet, rätt till våra resurser och en sund konservativ samhällsordning med individen före staten.

Den egentliga frågan som ligger där i botten av grytan är för vem lever man – vilket kan verka främmande men om det finns en sammanslutning där ute som tar 55 % av din produktivitet bör du ställa dig den frågan. Om stat, kommun och landsting tar 55 % av din produktivitet – och eftersom du lever, äter och dricker som allt annat än en pensionär kan det vara högre – bör du fråga dig för vem du lever. Det kan vara traumatiskt att tänka att du arbetar och ligger i för offentlig sektor.

Rent generellt skulle det inte vara ett problem om vi hade flera liv och samtliga var eviga. Då kunde vi slösa bort hälften och mer därtill för andra att finansiera alla de konstigheter de tycker är viktiga – oavsett vad vi tycker. Verkligheten är att vi har ett liv och det är kort.

Det innebär att det är viktigare att beskatta dig för saker du aldrig skulle köpa eller tjänster som är dig fjärran, medan du inte kan ge din egen familj vad de behöver. Ert liv är sämre, hårdare och mera krävande därför att någon tar det mesta av de resurser ni får fram.

Då plötsligt kliver det in en ny figur på banan: verkligheten. Det är en figur som inte är så kul och ibland rätt jobbig. Men när vi väl står där med verkligheten inser vi att vi har ingenting att vinna på att understödja den gällande svenska samhällsordningen eftersom den utnyttjar oss som boskap för att mjölka ut vår produktivitet. Denna insikt kan nästan vara religiös men när den kommer är man höger och vaccinerad från Folkhemmets fiktiva verklighet.

Det kan kännas lite ensamt i början att ha den insikten. Men som varje mogen människa säger man ”whatever” och vandrar vidare. Efter ett tag inser man att andra borde förlösas från detta kollektivistiska ok och man börjar bli aktivist. I detta stillastående samhälle skulle man kanske säga rabulist, eftersom vi med kraft borde riva Folkhemmet med en inställning som har mer att lära av Maximilien de Robespierre än av Florence Nightingale.

Människor har en rätt till lagar som går att förutse, att slippa författningsfientlig politisk korrekthet, att få behålla en betryggande merpart av de resurser de lyckas skrapa ihop och att leva i ett samhälle som sätter individ och familj före stat och myndighet. Det är inte mycket man önskar mer än en generell dräglighet under de år vi bebor denna planet. Inte ens detta unnar Folkhemmet oss, utan vår lilla spröda tid här i mänskligheten skall konsumeras av partier, överhet och staten. Vore det inte rätt skönt att göra rent hus med det offentliga Sverige och återfå en statskalender på fyrtio sidor med tolv myndigheter? Behöver verkligen en stat som är befolkningsmässigt som en förort till Hong Kong över femhundra myndigheter och statliga organ?

Detta övermogna samhälle har slutat växa och inlett förruttnelsen. Vill du med din tid och resurser betala för att försöka fördröja detta eller vill du medverka till att detta uttjänta konstruerade klassamhälle, som är en rap ur industrialismens gap, ersätts med något livskraftigt, mänskligt och framåtblickande?

Ifrågasättandet börjar med dig, inte din granne. Du kan ifrågasätta den gällande ordningen. När du inte längre är slav för den offentliga sektorn är du fri. Ingen föddes in i den här världen som slav åt ett myndighetsmaskineri som gräver ut ditt innanmäte så att det bara blir ett hummerskal kvar.

Var och en formulerar sitt eget motstånd, men jag uppmanar dig att köpa hem en sexpack Ramlösa, eller alkoholalternativ, och ta dig en riktig funderare om du ställer upp på detta. Engelbrekt brände ner fogdeborgar. Det är en fin svensk tradition. Man behöver inte skämmas för att man helst ser länsstyrelsen som en förkolnad ruin. Om det låter extremt, så är det ändå mer extremt att tvinga människor att förspilla sitt liv åt att underkuvas, förtvina och tjäna en samhällspåbyggnad. Det är ett förakt för skapelsen, mänsklighetens unikhet, och det liv vi fått.

Höger har aldrig varit så modernt som nu, för aldrig har så många svenskar varit så trötta på så få. Den statliga hegemonin och dess utsugande elit har aldrig varit svagare i det intellektuella fängelse vi gemensamt tvingas kalla Folkhemmet. Nu är det valår. Ditt ställningstagande emot överheten och för frihet har möjlighet att påverka. Du kan driva politik. Nätet är vidöppet för dina idéer, prata politik i bastun och titta lätt mot de glödande stenarna om någon säger emot, säg emot när du har tillfälle och du kommer att ha framgång. Du blir förvånad hur många gånger du kommer att sparka in öppna dörrar.

Jan Kallberg är doktorand i Public Affairs vid University of Texas at Dallas samt M.A. Political Science vid University of Texas at Dallas, jur.kand./LL.M. från Stockholms Universitet och tidigare reservofficer. Han har gett ut tolv böcker samt bloggar på http://kallberg.blogs.com. Senaste boken handlar om den politiska effekten av offentlig sjukvård sett ur ett amerikanskt perspektiv: ”How Socialized Health Care Will Radically Change America”.