Jag är inte ensam om att känna en tomhet och frustration inför valet av Birgitta Ohlsson som EU-minister(DN, DN2, SvD1, SvD2, Corren, GP, PB). Kvoteringsivraren, radikalfeministen, kulturradikalen, revolutionären, republikanen. Hon som för många konservativa representerar den absolut sämsta sidan hos svensk borgerlighet. Under den ”spionskandal” som skakade om folkpartiet under valrörelsen 2006 fanns det en insändare i Aftonbladet som såg ut ungefär såhär: ”Det är väl inte mer än rätt att borgerligheten får insyn i socialdemokratin. Vänstern har ju under många år haft en infiltratör inom svensk borgerlighet: Birgitta Ohlsson”. Och så är det nog många borgerliga själar som resonerat.
Men å andra sidan så kommer hon som statsråd med EU-ansvar tvingas tona ner sin radikalism, i vart fall i de frågor som inte direkt rör hennes ansvarsområde. En megafon för kvoterad föräldraförsäkring lär hon inte längre kunna vara. Hon kommer att behöva rätta in sig i ledet. Men EU-frågorna är viktiga, och det finns gott om områden hon kan spoliera. Exempelvis har hon mycket hårt drivit kravet på att fri abort ska ses som en mänsklig rättighet inom hela EU. Vilket nu alltså riskerar att bli den svenska regeringens linje i Europasammanhang, vilket naturligtvis skulle skada Sveriges anseende avsevärt. Hennes taktfullhet kan ju också ifrågasättas. Som riksdagsledamot har Birgitta Ohlsson bland annat vägrat att resa sig upp när Kungen inviger riksmötet. Vi får väl hoppas att hon har lite bättre fason när hon föredrar ärenden för utrikesnämnden, där Kungen som bekant är ordförande.
Om jag ska avsluta med något positivt så blir det väl att Ohlsson är en väldigt tydlig Israelvän. I kontrast till utrikesminister Carl Bildt, som Mona Sahlin nyligen berömde för sin linje i mellanösternfrågorna. Sen att regeringen begåvas med ytterligare en östgöte, tycker jag naturligtvis för egen del är roligt.
Dag Elfström
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Så olika man kan se det. För egen del har jag den största respekt för den nya ministern Birgitta Ohlsson. Hon har integritet, hon är intellektuellt skarp, republikan och feminist. Det är en spännande och lite främmande fågel i en annars tämligen ensad regering. Starka motståndare ska man respektera, jag gör det med Brigitta Ohlsson.
Nicke:
Och du är vänstersosse. I rest my case
Skillnaden är att du är motståndare mot regeringen i sin helhet. Jag stödjer regeringen, i huvudsak. Och även jag ser Ohlsson som en motståndare.
Att en kvotfeminist kommer undan med att kalla sig liberal är ett hån mot ordets etymologi, men detta är inte det värsta med Ohlson. Hon personifierar nämligen själva essensen av den moderna politikens totala meningslöshet och dumhet genom att konsekvent sätta uttalandet av de rätta pk-fraserna före all praktisk politik. Har Ohlsson åstakommit något, någonsin? (Frågan är inte retorisk!)
Många som delar mina kritiska åsikter i FRA-frågan hyllar Ohlsson för sina ställningstaganden då den debatten rasade. Men vad åstakom hon? Intet! Det var bara ett munväder som vanligt och när det blev skarpt läge i voteringsögonblicket så följde hon varken partilinje eller stod upp för det hon trodde på. Hon kunde varken vara god fotsoldat och lyda order eller bete sig som en potentiell framtida ledare och stå upp mot överheten. Istället fick vi se en protest i form av en tom pose. Så väntat. Så meningslöst.
Plakatpolitikens drottning blir sålunda minister. Hon kommer åstakomma inget av substans, men vara ännu en i raden av dessa unga (nåja)svenska politiker som reser ut i världen och talar om för andra hur de borde göra fast varken hon eller Sverige har med det att göra. Allt medan vi får stå för räkningen för hennes självförverkligande som liberal världsförbättrare.
Björklund vet dock vad han gör. Det heter ju ändå: ”Keep your friends close and your enemies even closer”. En mycket debattvillig i besvärlig röst inom FP kommer nu tystna. Måhända är det även bra för oss konservativa om en av de värsta tokfeminsterna dränks i arbetsuppgifter på ett department.
Fint så långt, men ”Om jag ska avsluta med något positivt så blir det väl att Ohlsson är en väldigt tydlig Israelvän. I kontrast till utrikesminister Carl Bildt, som Mona Sahlin nyligen berömde för sin linje i mellanösternfrågorna.”
Vad skulle vara en bättre linje för Bildt att hålla då?!
Mvh
Jonas:
Mindre kritisk mot Israel, givetvis.
Och varför menar du att Bildt borde vara mindre kritisk mot Israel, en skurkstat vars armé använder civila som mänskliga sköldar, systematiskt beskjuter ambulanspersonal och idkar prickskytte mot kvinnor och barn?
Olof. Släpp radikalvänsterns, Åsa Linderborgs m fl propaganda (det du säger anser inte ens Bildt) och ta reda på hur saker är.
Lögner verkar närmast hopplösa att få folk att inte tro på. Hatet mot Israel är ideologisk och religion.
Jag har aldrig förstått varför liberaler är så måna om Israel. Peter Wolodarski på DN ska tydligt ha pratat om hur viktigt det är att judarna får ha en etnostat – men ingen annan får ju ha det! Inte heller förstår jag varför konservativa ska vara i och kladda i den där konflikten.
Det värsta med Ohlsson är att hon är så fruktansvärt för ett stort och mäktigt EU som kan tvinga medlemsstater till allt möjligt. Det bästa är att hon inte kan uttrycka så mycket egna åsikter längre, när hon måste fokusera på EU:s jordbrukssubventioner och sånt.
Usch! Fy fan!
Undrar om hon är inseminerad också?
Vilken flod kommer hon från?
Bara en politisk krokodil av många.
Bara i Sverige skulle hon bli kallad ”höger”, ”borgare” osv (kanske inte, men det känns så). Vårt land är så absurt vänstervridet att man mest blir matt.
Förresten är det onödigt med en EU-minister, men det är klart, finns det en chans att göda en till pamp så lär ju den tas.
Just min åsikt!
@Andreas Braw
Det gläder mig att se att jag inte är ensam om denna Israel-åsikt. En obehaglig konsekvens på hemmaplan är att det fullständigt okritiska Israel-älskandet från liberalt håll öppnar för tämligen osunda spekulationer bland brunskjortorna genom våra liberala tidningars nära kopplingar till familjen Bonnier.
F.ö. är jag övertygad om att konflikten inte tar slut förrän det etableras en enstatslösning (d.v.s. judar och araber börjar leva sida vid sida i en gemensam sekulär stat), men frågan är om nån av oss fortfarande är i livet så långt in i framtiden.
Det finns många sidor att beakta i denna statsrådsutnämning. Birgitta Olsson representerar vänsterflanken i FP, medan Björklund & C:o utgör högersidan. I själva verket är väl Birgitta Olsson den som står längst till vänster av alla inom svensk borgerlighet. Samtidigt har hon rätt stort stöd i FP. Just därför kan detta vara ett sätt att bli av med henne ur rikspolitiken snarare än att det skulle handla om att befordra henne på ”goda meriter”. I realiteten är det ju åtminstone detta som blir konsekvensen, att hon försvinner från den rikspolitiska arenan. Samt att hon kommer att behöva dansa betydligt mer efter Björklunds pipa – if you can’t beat them join them! Och hennes republikanism blir också desarmerad, det låter sig förstås inte göras att en minister någonsin uttalar sig mot grundlagen (där det står att Sverige är en monarki). Men naturligtvis är det stötande ur konservativ synpunkt att den så fruktansvärt offensivt socialliberala Birgitta Olsson blir minister.
Som borgerlig är jag naturligtvis inte glad att få en feministisk republikan som minister.
Ändå kan jag inte låta bli att känna ett slags bisarrt släktskap med Ohlsson. Hon är trots allt en ganska främmande fågel i det svenska partilandskapet åsiktsmässigt.
Hennes radikala vänsterliberalism i många frågor sticker naturligtvis ut även i en allians som självt glidit ganska kraftigt åt vänster. Samtidigt går det inte helt enkelt att sortera in henne i det socialistiska facket.
Jag tror våra vänner i den rödgröna röran skulle ha åtskilligt att säga om hennes inställning i t.ex. utrikespolitiska frågor, där hon ju är utpräglat för USA, NATO och Israel, vilka ju är själva sinnebilden för ondskans krafter hos vänstern.
Birgitta Ohlsson säger vad hon tycker, även om det inte alltid är det mest populära, och tänker uppenbarligen själv istället för att ta den enkla vägen och köra partilinjen. För det kan jag respektera henne.
Jag är således böjd att hålla med Nicke Bremer i denna fråga. Starka motståndare är värda respekt. I detta ligger dock även konstaterandet att hon är en motståndare. På något annat sätt kan jag inte se det. Och det är väl inte så en borgerlig väljare skall behöva se på en alliansminister.
”Mindre kritisk mot Israel, givetvis”
Utan att låta uppstudsig:)så ja jag förstod det, men det hade varit intressant att mer utvecklat höra Elfströms åsikter i Israel frågan eftersom jag själv är lite dåligt insatt i just den frågan själv.
Mvh
Inget ont som inte har någonting gott med sig, kanske det går att säga om utnämningen av Birgitta Ohlsson till ny EU-minister.
Utnämningen lär ju medföra att Ohlsson tillbringar mycket tid i EU, med folk från EU, och då kanske inte enbart väldigt offensiva, utmanande, och smått ursinniga vänsterliberaler, utan även tid med sunda konservativa. Detta eftersom det väl finns just så många konservativa på höga positioner inom EU.
Att nya EU-ministern träffa många konservativa, kanske i sin tur kan förändra Birgitta Ohlsson. Förändra henne mot lite mer traditionella synsätt i många viktiga frågor.
Eller, är jag bara hopplöst naiv nu..?
Mvh,
En lite smånaiv Thomas