Förlåtelsen och den sociala balansen

>En kortare version har också publicerats i Världen Idag 31/3

Såhär inför Påsken kunde det vara på sin plats att säga några ord om det här med förlåtelse. Att förlåta är inte bara gudomligt, det är också någonting som har förmåga att höja såväl den förlåtande som den förlåtne som människor, och det får överhuvudtaget människor att fungera bättre tillsammans. Jag tänkte därför anlägga ett socialt snarare än ett religiöst perspektiv på saken.

Många människor har svårt både för att be om förlåt, och för att förlåta. Att inte kunna be om förlåt när man gjort fel – ofta någonting som fått negativa konsekvenser för någon annan – är att visa respektlöshet. Men det är också att för sig själv förringa behovet av att bättra sig. Det har någonting tydligt egoistiskt över sig.

Att inte kunna bli förlåten, i sin tur, gör att man förlorar hoppet. Och utan hopp är det väldigt svårt att bättra sig. Kan man inte få förlåtelse så blir det svårare att lämna det felaktiga och dåliga bakom sig, och det är ju ändå det som är så viktigt att man gör.

Detta hindrar förstås inte att det bland människor alltid kommer att finnas handlingar som aldrig kan förlåtas. Och handlingar som vi inte heller bör begära av de drabbade att de förlåter. Det finns många handlingar som är tillräckligt svåra att leva med för de drabbade bara att de har begåtts.

Så fastän förlåtelse är så viktigt, får det dock inte innebära att man utan vidare kan göra om samma misstag igen. Vi människor behöver både vägledning, förbud och bestraffningar och helst att detta också hänger logiskt samman på ett tydligt sätt för oss – för att vi ska kunna upprätthålla distinktionen mellan gott och ont. Det onda får aldrig jämställas med det goda. På samma sätt borde det vara självklart att om man straffats för det man gjort fel så ska det vara glömt och förlåtet, åtminstone till dess att man tydligt visat att man inte har bättrat sig.

Konservatismens lärofader Edmund Burke menade att dygderna (för honom kristna dygder) och humaniteten vårdas bäst genom att lämna mycket åt den fria viljan, även med risk att förlora en del av målet. Samtidigt påpekade han att moralen inte får göras avhängig den vilja och de passioner som det är dess uppgift att tygla. Människorna är ofullkomliga, och har lätt för att välja det som är fel.

Det räcker inte att Gud finns och att Bibeln teoretiskt kan läsas av alla människor. Ett samhälle behöver också en världslig makt som tar ansvar för att i samhället upprätthålla moral och normer baserade på generationernas erfarenhet. Detta är en konservativ politisk ståndpunkt i Edmund Burkes efterföljd.

Tro aldrig att konservatism är en variant av liberalism, eller är närliggande socialismen. Konservatismen är inte heller teokratisk. Däremot är det ett faktum att konservatismen omhuldar kristna värderingar, av flera goda skäl. Därför att de grundlagt vår civilisation, därför att de inrymmer sådan livserfarenhet som konservatismen alltid bejakar – och därför att kristendomens budskap, där förlåtelsen spelar en central roll, har den inneboende förmågan att få människor att leva ihop i harmoni, frihet och ömsesidig respekt och att stötta varandra på ett långsiktigt konstruktivt sätt.

Jakob E:son Söderbaum

Det heter ”folkvald”, inte ”partivald”

FRA-frågan ställde många saker på sin spets. En av dessa saker var frågan om partilojalitet. Vi var nog många som blev förbannade efter Agendas inslag som visade hur Fredrik Reinfeldt och tongivande personer i den moderata riksdagsgruppen utsatte en ung driftig riksdagsledamot för trakasserier och förnedring när han gått ut med att han tänkte rösta mot FRA. Tillslut kvittade han ut sig. Att det inte skapat större debatt förvånar mig faktiskt.

Efter att ett antal borgerliga riksdagsledamöter gick emot sin regering i frågan om huruvida riksdagen skulle erkänna folkmordet på armenier så har debatten om frimodiga riksdagsledamöter blossat upp igen. Den östgötska riksdagsledamoten Staffan Danielsson (c) går hårt ut mot ”frifräsarna” på debattsidan Newsmill. Danielsson har även mött Mathias Sundin (fp) i en radiodebatt i frågan om egensinniga riksdagsledamöter, lyssna på den här.

Danielssons driver linjen att alliansens riksdagsledamöter till varje pris ska försvara regeringens politik och förslag. Motsatsen försvagar regeringen, vilket knappast är något alliansriksdagsledamöternas väljare önskar, resonerar Danielsson. Jag tycker hans resonemang är rätt skrämmande och framförallt väldigt situationsanpassat. Man måste våga se längre än den nuvarande politiska maktbalansen. Det är ju faktiskt regeringen som svarar inför riksdagen, inte tvärt om. Och så måste det förbli. Annars sätts demokratin ur spel.

För att öka demokratins vitalisering måste vi skapa ett system där riksdagsledamöterna inte står till ansvar inför sitt parti, utan inför folket. Flera olika reformer är önskvärda för att detta ska komma tillstånd. Exempelvis:

• Avskaffa 8 % spärren för personvalen.

• Riksdagens politiska sekreterare bör givetvis vara anställda av ledamöterna – inte partiet.

• Omforma och minska på partistödet. Skapa förutsättningar för en fundraising-kultur.

• Halvera antalet riksdagsledamöter (minst).

• Avskaffa riksdagens kvittningssystemet, som bygger på en filosofi om att alla ledamöter tycker lika förutsatt att de tillhör samma ”block”.

Den svenska konservatismen har alltid motsatt sig partiväldet. Det är bara att slå upp närmaste bok i politisk historia. Det är den sunda inställningen. Som Allmänna Valmansförbundet när de förklarade sitt bildande som en temporär lösning innan partiväsendet hade avskaffats. Som Nils Wohlin när han lät sig bli vald som statsråd i en regering med ”fel” partifärg för att han ansåg det vara det riktiga att göra. Som Gösta Bagge när han kämpade mot partikorruptionen i Stockholms Stadshus. Som Leif Cassel när han i lotteririksdagen vägrade rösta på sig själv som talman för att han ansåg att det var demokratiskt oförsvarbart.

Men oavsett min principiella hållning i frågan så har Danielsson rätt i sak. Borgerliga ”frifräsare” försvagar alliansregeringen. Men det stärker demokratin långsiktigt. Och det är pris värt att betala.

Country before party!

Dag Elfström

Kungahusets varumärkesvärde och apanaget

Enligt en artikel i GP den 22/3 beräknade varumärkesföretaget Audumbla Pilots för några år sedan kungahusets varumärkesvärde till 5 miljarder. Detta kan jämföras med de ca 50 miljoner kr som kungen själv får disponera av det årliga s.k. apanaget.

Republikanerna har länge klagat på det kungliga apanaget, och menat att det är orimligt att kungafamiljen och hovet uppbär en summa om ca 100 miljoner kr/år. Av dessa går hälften till underhåll av de kungliga slotten, en kostnad som INTE hade uteblivit om vi istället haft republik. När denna fråga förs på tal brukar republikanerna aldrig nämna att presidentvalskampanjer även i små republiker kostar en hel del. I vårt grannland Finland, som är ungefär hälften så stort som Sverige, kostar presidentvalen vart 6:e år 350 miljoner kr (35,2 miljoner Euro i presidentvalet 2006). Den årliga kostnaden för Finlands PRESIDENTVAL är alltså på 58 miljoner kr, d.v.s. redan detta kostar de finska skattebetalarna mer än det svenska kungliga apanaget. Till detta kommer presidentens och presidentadministrationens löpande årliga utgifter, vilka uppgår till 120 miljoner kr/år (12 miljoner Euro under 2009). Kontentan är att medan monarkin kostar svenska skattebetalare 50 miljoner kr/år, så kostar republiken finska skattebetalare 178 miljoner kr/år.

En populär idé bland republikanerna är också att ”privatisera” kungahuset. Detta skulle i så fall innebära att Kungahuset AB själva finge njuta de ekonomiska frukterna av varumärkesvärdet – bara kreditvärdigheten blir ju då rätt enorm (låt vara att varumärkesvärdet för ett privat kungahus rimligen är lägre). Men bättre är förstås att kungahuset förblir en offentligrättslig institution, d.v.s. att vi behåller monarkin som statsskick. På det viset bistår ju kungahuset både samhällsekonomin och statsfinanserna med 4,95 miljarder kr årligen, vilket definitivt inte en president skulle göra. Detta framgår redan av det faktum att det är kungahuset som genom sin hävdvunna position byggt upp ett så starkt varumärke. Det är grundläggande fakta inom Varumärkeskunskapen att varumärken blir starkare just genom hävd. Det är med andra ord fullständigt naturligt att ett statsskick som institutionaliserar hävden – vilket monarkin gör till skillnad från republiken – har ett starkare varumärke.

Monarkin spelar uppenbarligen en klockren och tidsanpassad roll också i 2000-talet, där immateriella värden som varumärkesvärde spelar allt större ekonomisk roll både lokalt och globalt. Och det kungliga apanaget är bland mycket annat en mycket prisvärd investering i den svenska samhällsekonomin. Det är alltså bara att konstatera att de ekonomiska argumenten samtliga talar till monarkins fördel, och det är en rejäl vinst för skattebetalarna att vi har monarki och inte republik!

När det gäller apanaget ska man inte heller glömma att anledningen till att det överhuvudtaget utgår, är att när kung Carl XVI Gustafs anfader Karl XIV Johan valdes till kung av Sveriges riksdag år 1810 (han tillträdde sedan som kung 1818) så betalade han av Sveriges dåvarande i internationell jämförelse kolossala statsskuld ur egen ficka, mot att kommande monarker av hans kungahus framöver skulle uppbära ett visst apanage.

Läs även:

• Monarkin är helt överlägsen republiken

Jakob E:son Söderbaum

Ännu mer om den pågående konservatismdebatten

Det är en stor fröjd att konservatismdebatten fortfarande sprider sina vågor på vattnet i svenska medier. Så många debattinlägg har gjorts att det skulle fungera väldigt dåligt att lista samtliga i en postning här på T&F. Jag vill därför flagga för att jag tidigare har listat den första och andra tredjedelen för sig (de mer kvalificerade debattinläggen; men de tar ändå stor plats!) tillsammans med mina synpunkter, och här kommer nu den tredje.

Anders Billing i tidskriften Fokus skriver att debatten om behovet av att rycka upp högertänkandet i Sverige intresserade honom med anledning av att han vid det här laget tröttnat på kärleksförklaringar till ”den stolliga Ayn Rand”. Detta är verkligen pudelns kärna: Ayn Rand har inte en stavelse att tillföra den konservativa åskådningen eller idébildningen, och även jag har mången gång förbluffats över hur en så litterärt undermålig bok som ”Atlas Shrug” kunnat få så stort genomslag bland den unga svenska borgerligheten. Svaret är hårdlansering av Timbro, i kombination med att Moderata Ungdomsförbundet de senaste 10 åren ansträngt sig till det yttersta för att framstå som det ”mest” liberala politiska ungdomsförbundet av alla – vilket lett till hårda motsättningar mellan liberaler och mer konservativt sinnade inom förbundet, men det är bisak i just det här sammanhanget. Billing, som i huvudsak uttrycker sin besvikelse över bristen på konkretion i debatten, gör själv sina läsare besvikna genom att aldrig komma vare sig till egna idépolitiska kommentarer eller ens en ståndpunkt. Det var i början på 1990-talet, får vi veta, som han intresserade sig för politisk filosofi och då enbart i samband med sin utbildning. Allt intresse för politisk filosofi tycker jag naturligtvis bör uppmuntras, som ägnat en stor del av min fritid åt politisk filosofi nu i 10 år och fortfarande gör. Men vad syftar egentligen Billings rubrik ”Narkoleptisk högerdebatt” på? Är det att anarkokapitalisterna i Rands efterföljd i regel är för legalisering av narkotika, och att knarket i bildlig bemärkelse medfört ett mentalt haveri inom högern? Långsökt i så fall. Och inte heller speciellt ”höger” i klassisk bemärkelse om vi ska vara intellektuellt hederliga. Snarare är det väl så, om man bara försöker se skogen för alla trän, att proggvänstern och anarkokapitalisterna kunde röka en joint tillsammans, klaga på bekymret att staten och kapitalet sitter i samma båt och därefter dela flickvänner med varandra alltmedan de är helt överens om att konservativa är värsta sortens människor och att vare sig frihet eller tolerans gäller just för dem och deras åsikter. OK visst, jag medger att jag nu försöker spetsa till kommentaren till ett inlägg som saknar varje form av intressant udd, jag tycker faktiskt att man kunde vänta sig i alla fall LITE mer av ett seriöst samhällsmagasin som Fokus än en ideologisk trötthet som inte ens låter skribenten se att det han kritiserar står på samma sida som han själv i utgångspunkten om den fasansfulla knarkromantiken.

Socialdemokratiska Dagens Arenas ledarskribent Håkan A Bengtsson för sin del ger sig in i debatten (12/3) med snubbelfot. Rubriken, till att börja med, är ”Ny mörkblå intolerans”. Konservatismens politiska färg är faktiskt vitt… Bengtsson hävdar också att ”vi har flera decennier av radikal nyliberalism bakom oss”. Vad är det då som åsyftas? Tage Erlanders, Olof Palmes och Ingvar Karlssons socialdemokratiska betongväldespolitik? Inte för att jag försvarar nyliberalismen, men däremot den intellektuella hederligheten. En helt annan sak är att Timbro borde bredda sig till att inte enbart omfatta varianter av liberalism med någon enstaka konservativt inriktad bok vart 5:e år som alibi för ”borgerlig bredd”. Bengtsson skriver att ”Moderaterna omger sig visserligen numera med en modererande retorik, men har i regeringsställning genomdrivit samhällsförändringar med en intensitet och omfattning som saknar motstycke i modern svensk politisk historia”. Här kan man också undra vad som egentligen åsyftas – de borgerliga undantagsregeringarna under 70-, 90- och 2000-talet har ju framför allt visat sig vara bättre förvaltare av det socialdemokratiska samhällssystemet än de närmast föregående sosseregeringarna. Och på 70-talet genomdrev socialdemokraterna med extremt liten marginal lika många och breda som kolossalt genomgripande socialistiska reformer i det svenska samhället. Ingen borgerlig regering i hela Sveriges parlamentariska historia kommer ens i närheten av den typen av genomgripande samhällsförändringar, och när man talar om ”modern svensk politisk historia” är det väl knappast möjligt att bortse från det blodröda 70-talet? Avslutningsvis skriver Bengtsson ”Konservatismen är ett nödvändigt inslag i det politiska samtalet. Men den måste inrymma en helt annan tolerans och öppenhet än vi ser tendenser till i dag.” Det är ju alldeles utmärkt att han ser att konservatismen är nödvändig. På samma sätt vill jag säga att socialismens berättigande i debatten idag efter murens fall är starkt reducerad till värnandet av den välfärdsstat som en gång uppfanns av konservativa – men för att socialismen ska bli intellektuellt trovärdig måste den inrymma en helt annan tolerans och öppenhet än vi någonsin sett i det offentliga samtalet.

I en SvD-ledare 21/3 skriver PJ Anders Linder att han inspireras av en utbildningspolitisk debattör till att ”till att återvända till den senaste tidens diskussion om konservatismens idéer”. Om inte annat så visar ju detta återvändande flera gånger till en debatt som SvD avslutade den 8/3 med en slutreplik av hela debattens initiativtagare Erik Wallrup, på den stora aktualitet och sprängkraft som finns i konservatismens idéer och som dag för dag sedan några år tillbaka väcker allt större intresse i svenska medier. Linder skriver:

”God konservatism är att vägra skriva reseberättelsen innan resan har ägt rum. Det är konservativt och klokt att möta även det vällovliga med skepsis ifall det urartar i absolutism och halsstarriga politiska projekt. När ansvarsfull klimatpolitik blir till att ’Sverige måste alltid gå i bräschen’; när stöd för jämställdhet blir till krav på 50/50 i varje tänkbart sammanhang; när fler frivilliga i försvaret blir till beslut om att avskaffa värnplikten innan man vet hur den nya rekryteringen ska gå till, då tycker den konservativa att det har spårat ur. […] Högmod går före fall, sägs det. Tyvärr har de högmodiga en väldig benägenhet att dra med sig andra i fallet.”

Det är bara alltför härligt att läsa sådant på ledarplats i stora svenska dagstidningar! Vidare har jag observerat att den konservative Johan Tralau skrivit i DN (5/3) om förutsättningarna för ett uppfräschat, slagkraftigt politiskt samarbete mellan konservativa och liberaler. Eftersom artikeln inte ligger på nätet har den tyvärr undgått mig att kunna läsa. Men Tralaus poäng verkar av andra debattörers kommentarer att döma vara, att konservatismen borde få större inflytande över samarbetet än vad som blivit fallet under det flertal decennier som detta försökts (vilket i huvudsak skett inom ramen för Moderata samlingspartiet).

Det hade varit spännande om det i anslutning till detta kunde arrangeras en debatt om idéer mellan konservativa och liberaler av lite olika schatteringar. T.ex. socialkonservativa (för välfärdsstaten och skeptiska till en oreglerad kapitalism), liberalkonservativa (ekonomiskt liberala och USA-vänliga), socialliberaler (för en interventionistisk stat som motverkar allt som skapar ofrihet och olika villkor för människor) och nyliberaler (globaliseringsivrande statskritiska frihetsfundamentalister). Det skulle både kunna sporra idédebatten, intresset för högerns idéer och bidra till nya, starkare samarbeten på den politiska arenan.

Här på T&F har både Rolf K Nilsson och läsare i kommentarsfältet efterlyst en mera sakpolitiskt snarare än idépolitiskt orienterad konservatism, åtminstone så som jag förstår det. Nu är det ju i och för sig just idépolitik som debatten handlar om, alltihop började med att behovet av en mer utvecklad idéhöger efterfrågades följt av att ett antal mer eller mindre bra förslag gavs som input. Det råder ingen tvekan om att detta behov är stort i Sverige, och även om Nilsson har alldeles rätt i att behovet av konservativ sakpolitik är STÖRRE, så kommer man inte ifrån att sakpolitiken måste ha en konservativ idégrund för att vara just konservativ. Att då visa vart det konservativa skåpet ska stå och inte stå idémässigt är mycket grundläggande. För övrigt saknas inte heller detaljerade sakpolitiska riktlinjer, i synnerhet inte här på T&F. Som redaktör skulle jag göra bedömningen att 90% av allt vi skriver här på T&F är sakpolitiskt snarare än idépolitiskt/filosofiskt inriktat. Vi har också ett gediget arkiv, som både är lätt att söka i och med en genomtänkt kategoriindelning för den som vill se vad vi skrivit inom olika kategorier. Det är lätt att bilda sig en uppfattning om vad konservativ sakpolitik är genom att följa T&F, söka i vårt arkiv – och bästa av allt är att det är alldeles gratis. I nästa steg hoppas vi givetvis alla få se mer av liknande sakpolitiska ställningstaganden i såväl svenska medier som politiska församlingar!

Ett viktigt idépolitisk klargörande som jag märkt behövs väldigt väl i den här debatten, är detta att konservatismen INTE är skeptisk mot politiska reformer i sig. Det beror ju på hur samhället ifråga ser ut! I ett samhälle där konservativa värden och ideal är påtagligt förringade och kuvade vill naturligtvis konservativa genomföra omfattande reformer så fort som möjligt, om än absolut inte på ett revolutionärt sätt. Det är just detta som är så viktigt i debatten om vad konservatismen är och står för – att det finns en värdegrund och idé om det goda samhället ÄVEN om konservatismens kärna är både politisk försiktighet (starkt motstånd mot social ingenjörskonst), skepticism mot politiska utopier och en reflekterande och begrundande attityd. Vad som allra mest hämmat konservatismen som politisk kraft särskilt i 1900-talets Sverige, är att liberalismen och socialismen blivit det naturliga motsatsparet under Kalla kriget och att de båda har velat odla de nu välbekanta missförstånden om att konservatismen är både förlegad och politiskt mindre kapabel, för att kunna ägna sig uteslutande åt att ställa sina egna utopiska idébyggen mot varandra. Men nu efter murens fall och den senaste globala finanskrisen har både socialismen och liberalismen blottat stora ideologiska svagheter – och det är i ljuset av detta fullt naturligt att även Sverige får en mera framträdande konservativ sida av samhällsdebatten. Den fråga som många ställer sig idag är av dessa skäl välgrundad: vad ÄR konservatismen, och hur förhåller den sig till socialistiska och liberala idéer? Vare sig vi är idépolitiskt eller sakpolitiskt engagerade så har vi som idag känner samhörighet med konservatismen en väldigt viktig uppgift i dagens svenska samhällsdebatt – och det är att torgföra dessa idéer OCH FÖRKLARA HUR DE HÄNGER SAMMAN.

Avslutningsvis vill jag rikta en reprimand till DN, som publicerat ett flertal inlägg i debatten, men undvikit att lägga ut dem på nätet och följaktligen omöjliggjort för andra än DN:s reguljära läsare att ta del av dem. Mycket trist!

T&F om debatten:

• Rolf K Nilsson 22/3: Att tillföra ny visdom för kommande generationer

• Jakob E:son Söderbaum 9/3: Konservatismdebatten i media fortsätter

• Per Lagerqvist 5/3: Konservatismdebatten: Vad är det som efterfrågas?

• Jakob E:son Söderbaum 28/2: Stor debatt om idékonservatismens tillstånd i Sverige

Följande inlägg i debatten har jag hittat på nätet sedan sist (vissa förbisedda tidigare inlägg nu inkluderade):

Fokus 4/3: Narkoleptisk högerdebatt
Dick Erixon 6/3: Borgerlig idédebatt à la Hägglund
SvD 8/3: Risk för kortslutning hos högern
Dagens Arena 12/3: Ny mörkblå intolerans
SvD 13/3: Arena för skrymtare
SvD-bloggen 9/3: Mer om högern och idéerna
SvD-bloggen 9/3: Mer om högern och idéerna 2
SvD-bloggen 21/3: Den här gången var det eleverna som fick betala
Dick Erixon 21/3: Politikens högmod

Jakob E:son Söderbaum

Vem skyddar oss i snabbtågens värld?

Även publicerad i Världen Idag 22/3

Fort, snabbare än vi tror, är vi del av en verklighet som man på Bibelns tid aldrig kunnat drömma om. En verklighet där inte bara dadlar, kameler och vattenhämtning vid brunnen är passé, utan där normalindividen far som en osalig neutron kring ett snurrande atomklot. Den som tvivlar kan ta del av påtryckningsprojektet Europakorridorens plan att knyta vårt land in i en tekno-finansiell framtid där vi ska kunna nå kontinenten snabbare än det förr tog att fara från Växjö till Jönköping. Den uppryckta järnvägen utmålas som ett drömmål, samtidigt som människors oro för att mista sin förankring avfärdas med behandskade teknokrathänder.

Stödet för denna orgie i uppgraderingar sägs vara massivt. Svenskarna vill det verkligen, låter man förstå. Städerna, i gestalt av frustande kommunala chefer (ibland för att passa europeiska norm kallade ”borgmästare) står på tårna för att utforma kommunikativa knutpunkter, högtek-platser med ”tusentals” bostäder. I sin ”närhet” sägs exempelvis förtjusande municipalsamhällen som Mjölby ha en halv miljon människor, det nya konsumtionslivets kanonmat. Vem talar mer om susande skogar eller blanka sjöar? Har för övrigt det smålarviga projektet ”Twin Cities”(Norrköping i armkrok med Linköping) övergivits? Skulle då inte åtminstone landets kristna kommunalledare vara annorlunda? Käre läsare, det är inte givet. Ta bara del av vad Acko Ankarberg Johansson (veterligen ännu KD) vill göra med ”Smålands Jerusalem”: ”Fyrdubbla möjligheter för glödheta Jönköping – En miljon människor kommer att kunna nå hit inom en timme – Nu eller aldrig!” Och så vidare.

Att även Stockholm ska med på tåget märks nu i det så kallade Västra City-projektet som vidgar och förtätar stadens mittkvarter intill oigenkännlighet. Vad allt detta än ska kallas till bokstaven, så är andan kyligt teknokratisk. Gäller då förnuftiga överväganden alls mera? Eller har vi drabbats av en sådan svår framstegs- och planläggningsyrsel att våra ledare glatt avsvär sig allt var tidigare svenskar höll heligt och dyrt? Upphetsningen väljs som metod, kanske för att väcka de uttråkade respektive döva de ängsligas motstånd. Men projekt som är helt oemotståndliga gör oss snarast misstänksamma.

Den tyske tänkaren Willhelm Röpke beskrev lusten att slå ihop till allt större enheter och föra ihop besluten som en drift att nå ”termitstaten”. En lugn tillväxt i små samhällen med lokal puls var i stället hans recept. Skulle inte Sverige, vars stora tillgång är våra lokala miljöer med deras natur och historiska byggstil, kunna söka fördjupa och inte krossa det ”lilla samhället” respektive anpassa det mer varligt till omvärlden?

Mina läsare, tappa inte huvudet inför tekcentra och höghastighetståg. Och tar er i akt för upprymda kommunalpolitiker!

Carl Johan Ljungberg

Anpassa skolan till medborgarna – inte till utopin

Om det är något samhällsområde som mer än något annat kommit att bli föremål för progressiva politikers utopiska drömmar så är det skolan. Det är också ett av de samhällsområden där det svenska samhällets haveri framstår som allra tydligast.

Att det blev på det viset är givet den politiska vänsterns dominerande ställning i Sverige under efterkrigstiden ganska givet. Det fanns tidigt hos arbetarrörelsen en insikt om skolans centrala roll på det ideologiska slagfältet. Skolan skulle bli den spjutspets med vilken framtidens socialistiska människa skulle formas.

Grundskolan

Läroverket - Ofta en ståtlig byggad som signalerar vördnad för bildning

Den stora vattendelaren i svensk skolpolitik var beslutet 1962 om införande av den allmänna grundskolan. Tidigare hade det svenska skolsystemet haft två parallella skolor, folkskolan som tillhandahöll den grundläggande undervisningen, och läroverken som tillhandahöll teoretisk utbildning som förberedde eleverna för högre studier. Dessutom fanns yrkesskolor.

Så kunde man inte ha det resonerade arbetarepartiet. Skulle man någon gång komma till rätta med klassklyftorna måste man se till att alla fick samma utbildning. Alltså måste alla elever, oavsett förutsättningar och intressen fösas samman i ett enda gemensamt och likriktat skolsystem.

Så fick vi grundskolan. Den blev dock inte den framgång som de radikala politikerna hade hoppats. Det visade sig att verkligheten inte stämde överens med de ideologiska ritningarna. Eleverna visade sig ha mycket olika fallenhet för teoretiska studier. I ett försök att anpassa undervisningen till elevernas behov, eller om det var av allmänt reaktionär attityd, så kom skolorna att nivågrupper elever och erbjuda viss differentiering av inriktningen, särskilt i högre årskurser.

Även dess kryphål täpptes effektivt till i början på 90-talet. Nivågruppering förbjöds. De praktiska utbildningarna avskaffades i praktiken, i och med att de gjordes treåriga och yrkesinslagen urvattnades till förmån för teoretiska inslag syftande till högskolebehörighet. Samtidigt byggdes högskolan ut genom att yrkesutbildningar stöptes om till högskoleutbildningar, och genom att allt fler elever antogs till de befintliga utbildningarna.

Flumpedagogiken

I dagens skola härskar kaos

Från slutet av 60-talet kom en annan faktor att få avgörande betydelse för den svenska skolans utveckling (om man nu kan kalla förfall för utveckling). Det var radikala pedagoger vars idéer började få genomslag på lärarutbildningar och sedan i skolan. Det var ett helt 1968 i miniatyr som eleverna tvingades genomlida. Auktoritet var fult. Läraren skulle inte vara förebild, ledare och auktoritet, utan polare. Ordning och reda skulle ersättas med ifrågasättande och normkritik.

Gradvis började allt mer av den kunskapsmassa som elever traditionellt fått tillgodogöra sig att ifrågasättas. Istället för kunskaper skulle man nu fokusera på processen, på förmågan att tillgodogöra sig kunskap. Så småningom kom fokus att driva vidare mot vikten att ifrågasätta kunskap. Istället för att lära sig, eller ens lära sig att lära sig, så skulle man nu ifrågasätta. Löst tyckande, utan underbyggnad av några fakta, upphöjdes till högsta mål.

Nya arbetsformer mottogs också med entusiasm, främst av dessa grupparbetet, vilket kom att bli ovärderligt när det gäller att dölja skillnader i kunskapsnivåer, och att genom grupptryck slipa ned individuella avvikelser i motivation och värderingar. Hand i hand med detta gick strävan bort från allt vad bedömningar och kunskapskontroller heter. Man lyckades nästan helt avskaffa betygen, vilka faktiskt under en tid ersattes som urvalsinstrument till högre utbildning av den demokratiskt mer gångbara processen lottning. Studentexamen försvann helt.

Indoktrineringen

En självklar del i en skola som har ambitionen att forma en ny människa är indoktrinering. En betydande del av denna levereras ju indirekt genom skolans organisation och arbetsformer, men det har inte saknats mer explicita inslag. Till skolan har levererats läroböcker med kraftigt vinklat innehåll. En särställning intar de läromedel som används för att undervisa invandrare.

Medan lärare av den gamla stammen (och ofta med borgerliga sympatier) hållit hårt på sina traditioner av intellektuell hederlighet och opartiskhet, har en ny generation lärare, indoktrinerade på lärarhögskolan och ofta med egna brinnande socialistiska ideal, valt att verka på ett annat sätt. Mer eller mindre öppet har man gått in för att predika sin ideologi som sanning.

Från politiskt håll och från den politiserade myndighetens håll har man också i form av läroplaner kommit att gradvis snäva in de uppfattningar som accepteras inom skolan, och påbjudit en mera aktiv roll från lärarna i att främja sådan politiskt korrekta teman som antirasism och jämställdhet, med vilket man i praktiken avser förbehållslöst stöd till fri och kravlös invandring samt radikalfeminism.

Resultatet

Vad har då detta jättelika experiment i samhällsbyggande givit för resultat? Ja, sett ur dess skapares synvinkel har det varit fenomenalt. Om man betraktar skolans enda och viktigaste uppgift som att skapa den socialistiska människan får utfallet ses som mycket lyckat. Tittar man på de politiska sympatierna hos de ungdomar som nyligen lämnat skolan så avviker dessa från befolkningen i övrigt på ett sätt som knappast någon annan socioekonomisk variabel förmår. Ungdomarna är illröda.

Förvisso klingar effekten av med tiden och i takt med att ungdomarna kommer ut i samhället, får intryck från andra håll än skolan, och upplever vad det innebär att själv förtjäna sitt uppehälle, så blir man mera borgerligt lagda. Men dessa ”tappade själar” ersätts ju hela tiden av nya kullar rätt programmerade, tillräckligt för att i de flesta fall tippa över vågskålen till vänster när det drar ihop sig till val.

Sett ur andra perspektiv är resultatet mer tvivelaktigt. Likriktningen i grundskolan har gjort att utbildningen passar allt färre elever. De mest begåvade klarar sig i bästa fall själv utan stöd. I värsta fall tappar de sugen, eller riktar den energi de inte får utlopp för i studier, till att ställa till med sattyg. Den stora massan i mitten bromsas upp av att tempot i undervisningen anpassas till de svagaste, och att huvuddelen av resurserna inriktas på att hjälpa de svagaste. Därmed når inte heller denna grupp sin fulla potential.

Men, tänker läsaren kanske då, borde inte de svagaste i alla fall gynnas av denna ordning? Nej, absolut inte blir mitt svar. De är kanske de som far allra mest illa. Här handlar det om elever som inte alls vare sig vill eller kan tillgodogöra sig den rent teoretiska skolning de påtvingas. Många av dessa elever skulle bli alldeles utmärkta esteter, byggnadsarbetare, vårdbiträden eller lokförare. De kan ha sociala, praktiska eller andra begåvningar som de aldrig får chans att utveckla. Istället tvingas de spela på bortaplan och bli dåliga akademiker istället.

Ok, allt var inte bättre förr...bara nästan

Resultatet har inte låtit vänta på sig. De kategorier av elever som tidigare gick praktiska utbildningar för att sedan ofta komma direkt ut i arbetslivet, men som nu berövats den möjligheten, röstar med fötterna. Det är dessa vi ser i den enorma olovliga frånvaro skolan dras med idag. Dagens skola skapar ett utanförskap av aldrig skådat slag.

Inte blir det bättre av flumpedagogiken. Barn från välordnade hem med god akademisk tradition tenderar att klara skolgången även om undervisningen är dålig och kaos råder. De lär sig helt enkelt på fritiden. De har också bättre förutsättningar att dra nytta av den större frihet som dagens skola erbjuder.

Mindre lyckligt lottade barn får inte samma stöd hemifrån. De saknar ofta den självdisciplin och kreativitet som flumpedagogiken förutsätter. De hade istället behövt mer av ordning och reda, och mer av styrning i sin inlärning.

Allt detta innebär att kunskapsnationen Sverige sjunker som en sten i internationell jämförelse. Våra elever har allt sämre kunskaper när de lämnar gymnasieskolan, vilket i sin tur har inneburit att högskolan tvingas sänka sin nivå samtidigt som man har svårt att hitta kvalificerade studenter till många utbildningar, inte minst de för vår konkurrenskraft så viktiga tekniska utbildningarna.

En annan aspekt av verkligheten som hoppat upp och bitit oss är det faktum att makt inte kan utplånas, bara omfördelas. Att skolledare och lärare har berövats maktbefogenheter innebär inte att vi fått en mjukare och vänligare skola. Den innebär bara att makten övergått till de eleversom vill och kan erövra den. Det är bråkmakarna och mobbarna som är de nya herrarna i skolan. De som får betala priset: De skötsamma och de svaga eleverna. De som skolans personal borde haft auktoritet att skydda.

Sammantaget har vi alltså en skola som levererar social utslagning, otrygghet, dåliga kunskaper, och indoktrinerade ungdomar. Precis vad Socialdemokraterna ville alltså. Och så klagar vi på att politikerna inte levererar.

Vi skulle nu behöva politiker vid rodret som har andra prioriteringar, och som förmår driva genom dessa. Skolans uppdrag måste åter bli att förmedla bildning och att förbereda eleverna för yrkesliv och samhällsliv, på ett sätt som utgår från hur eleverna är skapta, inte hur våra politiker skulle vilja stöpa dem.

Ett viktigt steg skulle vara att frångå den likriktning som är förhärskande. Låt praktiska utbildningar vara just det. Låt eleverna tidigare än idag rikta in sig mot den typ av studier de är bäste lämpade för och mest intresserade av. Tillåt nivågruppering, och t.o.m. parallella skolsystem.

Därmed inte sagt att man skall återgå till det gamla systemet. Ett fel med detta system var att rekryteringen till olika skolformer baserades mer på familjebakgrund än individuell fallenhet. Det skall vi inte återskapa. Lämplighet bör vara enda urvalskriteriet, inte kön eller klassbakgrund.

Läs även vad SvD har att skriva om saken

Patrik Magnusson

Att tillföra ny visdom för kommande generationer

Som konservativa ser vi det inte bara som en naturlig nödvändighet att blicka bakåt i historien för att generationers erfarenhet, det oftast också förknippat med personlig nyfikenhet och intresse. Men vi glömmer ofta att vi som människor i den tid som nu är har en skyldighet att förädla, vidareutveckla och tillföra ny visdom till vad tidigare generationer samlat på sig för vår räkning.

Den senaste tidens debatt om konservatismen i press och på nätet har skett med såväl väldigt ytliga inlägg till dem som varit i det närmaste obegripliga i sin genialitet.Det finns dock en överhängande risk med de inlägg som till stor del upptar innehållet att debatten blir allt för sekteristisk och inåtvänd. Det blir viktigare att ”korrigera” och ta avstånd från andra konservativa än att rikta motståndet och kritiken dit det borde riktas. Mot socialism, kommunism, liberalism och de nazistiska och fascistiska krafter som kanske inte är många, men emellanåt påtagligt närvarande.

Det är inget fel i att bli teoretisk, filosofisk eller enbart resonerande. Men med över 300 000 besök på Tradition & Fason så har läsaren rätt att också få en bredare kunskap i hur man som konservativ förhåller sig till dagsaktuella och nutida politiska frågor och problem.

Många grenar på trädet

Det är mycket intressant att studera det konservativa trädets alla grenar och utväxter som kanske borde ha tuktas i ett tidigare skede. Det finns många grenar att syna, tycka om eller vika undan. Vi ha r socialkonservatism, liberalkonservatism, nykonservatism, neokonservatism, paleokonservatism, radikalkonservatism, värdekonservatism, kristen höger, lundakonservatism, nationalkonservatism  och det finns säkert några till.

Det finns ett givet akademiskt intresse av att ytterligare studera dessa olika konservatismer. Men samtidigt som vi gör det så avskärmar vi oss för allt större delar av den svenska befolkningen. Vi gör konservatismen en otjänst genom att göra den till stora delar obegriplig och för vissa säkert skrämmande.
Själv får jag rysningar då jag inte kan låta bli att dra paralleller med det tidiga 70-talets interna strider som utkämpades mellan den så kallade bokstavsvänsterns olika grupperingar.

Lyfta blicken från det förflutna

Även om det mesta som sagts i debatten om konservatismen är intressant så får frågorna ibland en så teoretisk vinkling att det inte är lätt att hänga med. Än mindre att applicera ställningstaganden och slutsatser på den verklighet vi idag lever detta nådens år 2010.

Vi är som konservativa bra på att lära oss av det förflutna. Diskuterar gärna skeenden och trender i historien som vi finner relevanta för sättet att välja livsvägar också idag. Men vi glömmer lätt bort att vi också ska ha något att tillföra, vi som lever här och just nu. Något som de som kommer efter oss kan ta till sig och gå vidare med.Därför ska vi inte vara rädda för att lyfta blicken från det förflutna, från filosofer, författare, statsmän och kulturer för att själva forma de tankar som vi åstadkommit byggda på egna erfarenheter och vad tidigare generationer lärt oss. Egna erfarenheter förvandlade till kunskap kombinerade med klokskap från tider som flytt är det vi en dag ska lämna efter oss.

Det är inte bara att ta in vad andra tänkt före oss, använda det och skicka vidare. Då har vi misshushållat med den tid vi är givna att vandra på detta klot. Att göra egna erfarenheter kan betyda att vissa gamla sanningar måste omvärderas, utvecklas eller i värsta fall förkastas. Var tid har sina omständigheter och sina villkor som vi måste förhålla oss till. Vissa blad på det konservativa trädet vissnat och ersätts av nya.

Egna erfarenheter

Mycket av det som var sanning för en konservativ i början på 1800-talet är lika sant och riktigt idag. Annat borde inte vara det. Den respekt vi har för det förflutna är viktig och riktig. Men den får inte styra oss så långt att vi inte vågar eller av andra skäl avhåller oss från att göra egna erfarenheter och dra egna slutsatser.

Styret av en modern värld med den utveckling vi haft kan till fullo inte bygga på det som var sant och rätt för hundra eller tvåhundra år sedan. Frågor om moral och moraliska principer har större livskraft och benägenhet att kännas fräscha även om de är gamla. Bibeln är en gammal publikation. Reglerna om hur vi ska förhålla oss till varandra som människor, till de tio Guds bud, är inte gamla eller förlegade. Däremot finns det en rad praktiska levnadsregler i förhållande till natur, och geografiska förhållanden till vad som var denna tids nutidssamhälle. Något som vi historiskt intresserade kan ta till oss och lära oss av, men som vi väldiga noga ska akta oss för att använda som levnadsregler eftersom preferenserna inte stämmer.

Konservatism i vardagen

Att skaffa nya erfarenheter, att ta lärdom av dem och sedan låta dessa bli ytterligare en byggsten i det arv vi fått från våra förfäder för att lämna vidare till kommande generationer är en konservativ plikt. En skyldighet som vi varken kan eller har rätt att dra oss undan. Med detta som bas kan vi ta itu med samtida frågor och politiska problem. Det är med den konservativa grund vi står på som vi ska förhålla oss till världen av idag, till Sverige idag, till våra hem och där politiken fattas ner på den lägsta nivån.

Hur intressant det än är, och emellanåt också nödvändigt, att penetrera konservatismen ner på minsta detalj måste vi för att fånga upp det intresse kring konservatismen som vi nu tror oss kunna se allt mer av, att förvandla detta till praktisk politik. Häri ligger utmaningen. Och då är det mycket mer än att stå upp för kungen, hedra familjen, önska ett starkare försvar och ställa sitt hopp till Gud.

Skall konservatismen bli en verklig politisk kraft att räkna med måste vi få in den i människors vardagsliv. Annars blir konservatismen aldrig något mer än hjärngymnastik för en begränsad grupp intresserade, där exaktheten i ett tidigt 1800-talscitat är viktigare än nuet. Nuet – det arv vi ska lämna efter oss för andra att dra nytta av.

Rolf K Nilsson

(S)varta hålet i svensk ekonomi börjar granskas

Att hålla koll på kassaflödet är någonting mycket grundläggande, ja livsviktigt, inom den privata sektorn. Inom den offentliga sektorn har i realiteten inte ens finansministern koll på alla pengar som kommer in, snurrar runt och går ut igen. Detta har länge betecknats som det socialdemokratiska stora ”svarta hålet” (ett par gånger ärvt av borgerliga regeringar), där så mycket av medborgarnas surt förvärvade skattepengar bara tycks försvinna i tomma intet utan att komma tillbaka som välfärd.

Den stora fördelen ur socialdemokratisk synpunkt med att inte ha någon som helst koll på vart skattepengarna tar vägen, är att brister i välfärden alltid inför medborgarna kan motiveras med behovet av höjda skatter. Och, icke att förglömma, en ”ansvarsfull” socialdemokratisk regering som vill ”satsa på” välfärden.

Därför är det oerhört glädjande att Timbro och Skattebetalarna nu har inrättat en privat Slöseriombudsman, SlösO. Även om man bara kan ta sig för pannan över att inte mer gjorts från offentligt håll tidigare i denna riktning. Personen ifråga som ska agera SlösO är i alla fall sedan tidigare rätt välbekant i bloggosfären under namnet Johan Ingerö. Bravo!

I takt med att intresset i samhällsdebatten för att få valuta för pengarna nu skruvas upp är, precis som SvD skriver, fältet öppet för den eller de politiker som vill göra frågan till sin. Frågan är om något parti i riksdagen kommer göra det – eller något som står utanför och vill in. Den som vill ha en ny politik för Sverige i 2000-talet begår i alla fall tjänstefel om vederbörande inte genast griper tag i denna fråga. På höger-vänsterskalan kan det betecknas som en klassisk högerfråga som även torde ligga i LO-kollektivets intresse, i egenskap av främsta användare av den välfärd som vi kunde haft så mycket mer av för exakt samma skattesats.

Vi minns alla Hallandsåsen, som bara kostade fler och fler miljarder och till slut inte kunde göras klart ändå. Nu har den nyinrättade SlösO rapporterat om skenande kostnader för en badanläggning i Lund, och statligt miljardstöd till ett bredbandsnät som sedan sålts för en krona. Stanna upp vid detta en kort stund och reflektera över det faktum att realkostnaden för ett läkarbesök i genomsnitt är ca 2000 kr. En miljard kronor innebär alltså 500,000 st läkarbesök! För att förtydliga perspektivet så dör uppemot 70 personer varje år för att de svenska vårdköerna är så långa.

Enligt Europeiska Centralbanken (ECB) har Sverige västvärldens dyraste och mest ineffektiva offentliga sektor. Det är VERKLIGEN dags att göra någonting åt saken!

Läs även:

• Sanera maktens hus
  
• Bygg om hela offentliga sektorn

Jakob E:son Söderbaum

Sagittarius om… Europa (II)

SAGITTARIUS | Gunnar Unger, således. Temat för veckans text är Europa. Ett ämne som den trogne läsaren känner igen från årets andra upplaga av Sagittarius, publicerad den 20 januari. Då Europafrågan låg Gunnar Unger varmt om hjärtat tyckte vi det var motiverat med ännu en text på ämnet.

Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång i början av 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).

—–

Något om Europa

- Och låt oss nu tala om Europa, sade onkel H.

- Europa, svarade jag tveksamt.

- Ja, just Europa, återtog onkel H. Låt oss vidga våra vyer, min gosse!

- Ämnet verkar en aning omfattande, sade jag. Men med kännedom om onkels bornerade betraktelsesätt misstänker jag att de vidgade vyerna i själva verket kommer att inskränka sig till frågan om vårt medlemskap i stormarknaden.

- Just det! Utropade onkel H. belåtet. Man måste koncentrera sig på den väsentligaste aspekten av ämnet. Ibland är du inte så dum som du ser ut.

- Denna viktiga fråga får inte politiseras, uttalade jag högtidligt.

- Och varför inte? gnisslade den gruvlige gamlingen. Ibland är du t.o.m. dummare än du ser ut. Ibland talare du så att man kunde tro att du vore medlem av regeringen, ledare för centerpartiet eller storbankschef.

- Tyst för tusen, onkel! Smäda gärna regeringen och Hedlund, men tänk på våra annonsörer!

- Tvärtom! Det är era annonsörer som ska tänka på oss, på läsekretsen, på Sveriges folk! Låt vara att de anser det oklokt att ta en ståndpunkt, som skulle kunna framställas som partipolitiskt motiverad – fast jag för min del betraktar detta som skuggrädsla – de kan väl åtminstone ha så mycket ruter i sig att de öppet och klart deklarerar sin rent ekonomiskt motiverade ståndpunkt! De behöver väl inte vara mera buskablyga än Mauritz Bonow i Vi? De kan väl, liksom han, offentligt fastslå vad alla vårt näringslivs främsta experter är ense om.

- Nämligen vadå?

- Jo, för det första: stannar vi utanför stormarknaden avstannar också vårt ekonomiska framåtskridande. För det andra: vi kan inte finna ersättning för den exportmarknad vi förlorar i Västeuropa genom att i stället exportera till utvecklingsländerna, bland annat därför att vi inte har möjlighet att ge dem de långfristiga krediter de behöver. Vad Geijer föreslår därvidlag, är ju ingenting annat än att vi ska förskottera vad de köper hos oss, alltså rena Ebberöds bank! För det tredje: vi kan inte heller lägga om hela vår utrikeshandel på östblocket, inte bara därför att det skulle vara ekonomiskt och kvalitetsmässigt ofördelaktigt utan också och framför allt därför att det skulle medföra ett ekonomiskt beroende, som i sin tur medför ett politiskt beroende. Vår neutralitet skulle därigenom utsättas för mycket större risker än genom samarbete med Västeuropas demokratier!

- Sch! Nu är ju onkel inne på den politiska aspekt, som skulle hållas utanför!

- Nåja, det säger ju i alla fall sig självt vad ett ekonomiskt beroende av östblocket skulle innebära. För det fjärde och sista: en associering av den typ regeringen och Hedlund tycks vurma för skulle av allt att döma betyda att vi fick acceptera samma inskränkningar i vår suveränitet som vid ett medlemskap, utan att i gengäld erhålla något medinflytande. Varför nöjer sig näringslivets spetsar med att framlägga dessa synpunkter och de utredningar som ligger till grund för dem inför regeringen? Varför inte lägga fram dem inför allt folket? Varför inte sätta i gång med en stor upplysningskampanj på bredaste tänkbara bas, och klart och koncist och sakligt tala om för varje samhällsgrupp, för varje grupp av näringsidkare de ekonomiska konsekvenserna av den politik regeringen förordar!

- Därför, sade jag statsmannamässigt, att som hr Erlander så vist uttalat en svartmålning och en splittring skulle försvaga vår förhandlingsposition!

- Det ska han säga! Rasade den oredlige åldringen. Åt fanders med Erlander! Efter att först i femton års tid ha nonchalerat och vanskött Europafrågan får han till sist en alldeles oförtjänt chans att uppträda som statsman och skapa nationell enighet om förhandlingarna i syfte att utröna villkoren för vår anslutning till Europamarknaden. Och vad gör han? Jo, han svartmålar läget genom att dekretera att vår neutralitet är oförenlig med Romavtalet. Och varför? Jo, därför att han fruktar att ”omvärlden” tycker det. Det är alltså ”omvärlden”, närmare bestämt Ryssland, som ska tillåtas avgöra vad som är förenligt med vår neutralitet eller inte!

- Onkel ska då också alltid överdriva så våldsamt.

- Jag överdriver inte ett dugg! Vem har bett Undén, Sträng och Erlander att hoppa upp och säga att vår neutralitet är oförenlig med Romavtalet? Det ges bara ett officiellt svar på den frågan. Man vill förekomma missförstånd i ”omvärlden”! Undra på att en sådan politik skapar splittring, när vi står inför ett av de viktigaste avgörandena i vår historia! Och så har hr excellenser mage att skylla på oppositionen och på ”prässen”! Det är regeringen, som har svartmålat läget, det är regeringen, som därigenom skapat splittring i landet och det är regeringen som på detta sätt inte bara försvagat utan direkt underminerat vår förhandlingsposition. Det är just ett snyggt sätt att öppna förhandlingar detta, att låsa sin position innan förhandlingarna ens börjat! Internationalisterna av igår har blivit isolationisterna av i dag!

- Det finns en värld utanför Västunionen, citerade jag.

- Du låter som en socialdemokratisk landsortstidning, väste den gamle ormen med skrämmande skarpsynthet. Men ska vi inte i första hand söka få ett samarbete till stånd med de folk som står oss närmast?

- Konservativa, katoliker och kapitalister! Citerade jag vidare. Jag förstår mycket väl att onkel båda i fråga om ålder och visdom anser sig stå närmast Adenauer och de Gaulle.

- Det skäms jag i så fall inte för! Med du har rätt i att det är där skon klämmer. Pratet om neutralitet är bara svepskäl. Det är sin egen maktställning herrarna är oroliga för!

- Onkel förvirrar sig!

- Och kan det förvåna dig, din sopprot, din sakramentskade sillmjölke? Det är för mig inte bara eller ens huvudsakligen en ekonomisk-politisk fråga, det är moralisk-emotionell fråga. Vi har inte råd men ännu mindre rätt att ställa oss utanför förverkligande av den europeiska gemenskap som är en förutsättning för den västerländska civilisationens bestånd.

- Den västerländske reaktionens bestånd, menar onkel, inföll jag försmädligt.

- Fårskalle! gormade geronten. Det är ju samma sak.

– Sagittarius

Redaktionen

http://traditionochfason.wordpress.com/2010/01/20/sagittarius-om%E2%80%A6-europa/

Hur tänkte du nu, Beatrice?

Beatrice Ask har kläckt ett förslag för att bekämpa sexköp. Hennes tanke är att det värsta straffet för en sexköpare är att dennes familj, och andra bekanta får veta vilka vanor personen ifråga har. Alltså tänker sig justitieministern att någon myndighet skall få i uppdrag att skicka ut information till anhöriga när en man misstänks för att köpa sex.

Beatrice Ask (m) - Justiteministern som drabbades av härdsmälta

Jag skall på en gång deklarera att det i min personliga uppsättning etiska normer inte är någon beundransvärd handling att vare sig sälja eller köpa sex, och att mitt medlidande med den torsk som bevisligen köpt dylika tjänster och som sedan få stå med skammen, är högst begränsad.

Det finns dock ett inslag i Asks förslag som får mig att rysa. Ställas vid skampålen skall nämligen inte bara den som i domstol fällts för att ha köpt sex, utan alla som enbart misstänks för detta. Här skall vi således frångå den annars i en rättsstat så hävdvunna principen att man är oskyldig till motsatsen bevisats.

Här skall alltså heder och ära tas av människor på blotta misstanken. Äktenskap förgiftas med misstankar som kanske visar sig vara felaktiga, om det nu ens kommer att visa sig om det fanns någon grund för misstankarna, karriärer slås i spillror. Rimligen torde ju de flesta ärenden avskrivas i brist på bevis innan de ens når en domstol. Var lämnar det den misstänkte? Kommer dennes familj och vänner att förutsätta att avsaknad av dom innebär att den misstänkte var oskyldig? Är det ens meningen?

Det här luktar allt för mycket av sovjetisk rättvisa för min smak. Bättre att tio oskyldiga offras än att en skyldig går fri. Sedan måste man ju fundera varför detta brott bland alla tänkbara skulle vara så mycket hemskare och brutalare att specialbehandling av förövarna är befogad. Mord, rån, narkotikahandel, spioneri, misshandel är ju exempel på brott som på goda grunder borde kunna betraktas som ännu värre.

Däremot kan det kanske vara värt att fundera över värdet i att hänga ut folk som döms för brott till allmänt beskådande. Det kanske kan finnas en poäng med detta i vissa fall, t.ex. när det handlar om grova brott och återfallsrisken bedöms som stor (i vilket fall brottslingen i och för sig inte borde släppas ut), t.ex. när det gäller dömda pedofiler. Men, återigen, nu handlar det om personer som är dömda, som faktiskt bevisats skyldiga till det som de anklagas för.

Gör om Beatrice Ask, gör rätt. Eller förresten, varför inte avgå på en gång? Om det är denna typ av upplägg för oppositionen att smasha på som Ask tänker leverera i valrörelsen vore det nog bäst om hon diskret försvann ut bakvägen innan det drar igång på allvar. Regeringens läge är svårt nog utan att företrädas av någon som uppenbart inte har alla indianer i kanoten.

Patrik Magnusson