GÄSTKRÖNIKA: Lars Anders Johansson

MÖJLIGHETERNAS DAG FÖLJS AV MISSUNNSAMHETENS

Idag tar tiotusentals studenter över hela riket på sig sina vita studentmössor och hälsar våren välkommen. Sedan 1800-talet har den Hedniska eldriten, sedermera sammanslagen med den Heliga Valborgs (död 779 kanoniserad 870) kult, blivit det akademiska årets största högtid då studerande fyllda av framtidshopp och tillförsikt firar ungdomen, kunskaperna och möjligheterna.

Att just en gammal vårrit skulle utvecklas till studenternas stora högtid är inte konstigt. Våren förebådar sommaren, liksom studieåren yrkeslivet. En stor skillnad mot 1800-talet är att då endast en liten privilegierad del av varje årskull hade möjlighet att komma i åtnjutande av högre utbildning. Idag kan alla som vill läsa vidare och förverkliga sina drömmar.

Tillgången till högre utbildning och den sociala rörlighet detta medför är en av de mest grundläggande aspekterna av den individuella frigörelse som vi sett under 1900-talet. Att alla har möjlighet att läsa på högskolor och universitet innebär givetvis inte att alla skall eller bör göra det, eller att den som väljer att utbilda sig vidare skulle vara bättre än den som väljer en annan väg i livet. Ett återupprättande av yrkesutbildningar och ett välfungerande lärlingssystem skulle också det vara viktiga frihetsreformer för ett utvidgande av individernas möjligheter. Socialdemokraternas målsättning att minst hälften av varje årskull skall läsa på högskola eller universitet är missriktad. Det viktiga är att alla har möjligheten och att de bästa förmågorna tillvaratas.

Den högskoleinflation vi sett under socialdemokraterna, då de arbetslösa skulle gömmas undan på högskolorna, har fått till konsekvens att nivån på utbildningarnas innehåll har sjunkit. Den nya högskolereformen tillsammans med regeringens satsning på yrkesutbildningar är ett led i en strävan att vända den skuta som alldeles för länge stävat åt fel håll. Låt oss hoppas på en fortsättning på den inslagna kursen och inte en återgång till den stävriktning som sänkt kunskapsnivåerna och urvattnat utbildningssystemet. Idag ska vi emellertid glädjas med alla de studenter som just nu skriver ett kapitel i sin levnads bok och strävar efter att förverkliga sina drömmar.

Imorgon, när de vårrusiga studenterna ligger och drar sig, eller hukar över borden på universitetsstädernas pizzerior, fylls gator och torg av ett annat slags manifestationer. Då samlas de som inte tror på individens möjligheter att forma sitt eget liv, och med gemensamma ansträngningar försöker man väcka till liv en ideologi som Karl Marx skildrade som ett spöke redan 1848. Under röda fanor tågar missunnsamhetens och jantelagens förkämpar som de gjort sedan den andra arbetarinternationalen i Paris 1889.

Men leden glesnar år för år och medelåldern i dem stiger märkbart. Kanske har allas möjligheter att forma sitt eget liv, välja utbildning och yrkesbana, gjort de yngre generationerna mer säkra på sig själva och mindre benägna att inordna sig i ett kollektiv.

Lars Anders Johansson är journalist och musiker. För närvarande jobbar han på Östgöta Corrspondenten som ledarskribent. Tidigare har han jobbat som nyhetsjournalist på bland annat TV4 Uppland. Han har en akademisk bakgrund från Uppsala Universitet, vilket bland annat resulterat i en Fil Mag i journalistisk. Läs mer om Johansson på hans egna hemsida.

(S)ynd-om-oss-retorik: Från Watergate till Kosackval

Socialdemokratin är helt uppenbart fly förbannad efter att Mats Odell i en kommentar till ett budgetförslag från vänsterexperimentet hade mage att referera till den sk. toblerone-affären i mitten av 90-talet (här, här, här, här, här, här). Begreppet ”Tobleronepolitik”, börjar nu sprida sig och kanske har kommit för att stanna?

Thomas Östros kommenterar Odells uttalande på följande vis: Det här är början på en smutskastningskampanj som vi inte sett maken till sedan Kosackvalet. Så brukar det låta när Socialdemokraterna – rätt eller fel – anser sig blivit oschyst behandlade av borgerligheten. Övertonerna är enorma. Under valrörelsen 2006 uppdagades att en ombudsman från KDU låtsades vara SSUare och ringt till sossarna och frågat när de ska börja affischera. Givetvis ett oschyst beteende. Men från socialdemokratiskt håll var det inte bara oschyst, det var enligt Marita Ulvskog att jämföra med Watergateskandalen (sic!). Och sådär fortsätter det. Det är därför inte så förvånande att socialdemokraterna blir ursinniga när en representant för den borgerliga regeringen anklagar dem för att bedriva toblerone-politik, men samtidigt tycker det är fullt i sin ordning när Sahlin kallar regeringens politik för satanisk (Sveriges Radio, 11/11 -08).

Men för att återgå till sakfrågan, varför använda sig av toblerone-affären som politiskt redskap? Mats Odell själv säger att han inte lägger Sahlin till last för vad som hände under toblerone-affären, utan endast använde sig av en pedagogisk poäng. Själv tycker jag absolut att toblerone-affären är av stor relevans även idag. Det rör sig trots allt om en statsministerkandidat. Och det rekordstora antalet förstagångsväljare har ingen aning om vad toblerone-affären egentligen handlade om – för det rörde sig om betydligt mer än ett chokladinköp. Det rörde sig om privat konsumtion för över 50 000 kr av skattebetalarnas pengar och ett massivt antal obetalade p-böter som hade gått till kronofogden. Ett fullständigt obegripligt beteende som väljarna definitivt ska tillåtas väga in i sin personliga bedömning om vem som är lämpligast som regeringschef.

• Läs mer om skandaldrottningen Mona Sahlin, Toblerone och annat här.

Dag Elfström

Intervju: Tidigare minister om Polen efter flygkraschen

Prof. Ryszard Legutko

INTERVJU | Efter flygkraschen i Polen (läs mer här), där en betydande del av landets ledarskikt omkom, är Polen ett land i sorg och kris. Tradition & Fason har intervjuat Ryszard Legutko, professor i filosofi vid Jagelloniska universitetet i Krakow och EU-parlamentariker i Bryssel för Lag och Rättvisa. Han har tidigare varit utbildningsminister, statssekreterare vid presidentkansliet och vice talman i den polska senaten.

T&F: Hur är den allmänna stämningen bland det polska folket idag?

- Under de första dagarna efter flygplanskraschen var Polen överväldigad av en veritabel och allmängiltig chock. Flera miljoner polacker deltog i de heliga mässorna som hölls för offrens skull. Folk lade blommor framför presidentpalatset, utanför parlamentsledamöters kontor och huvudbyggnaderna för de statliga institutionerna. Antalet medborgare som offentligt uttryckte sin sorg över den omkomne presidenten Lech Kaczýnski översteg vida det opinionsstöd som han hade haft före sin död. Denna skillnad i sympatiuttrycken var en följd av det faktum att två olika grupper slöt upp jämsides presidentens kärnväljare. Den ena inbegrep de människor som normalt håller sig utanför politiska meningsskiljaktigheter. Den andra var Kaczýnskis tidigare motståndare, vilka fått dåligt samvete för det faktum att de hade rönt politiska framgångar utifrån ytterst orättvisa och ytliga omdömen om presidenten som underblåsts av populära medier. Katastrofen i Smolensk fick dessa människor att inse att Lech Kaczyński – så förlöjligad innan tragedin – var en politiker som i uttryckets bästa bemärkelse försökte att förverkliga visionen om ett starkt och fritt Polen. Den allmänna förtvivlan upphörde när presidentens tilltänkta gravplats kungjordes. Begravningen på slottet Wawel, nekropolis för kungar och nationalhjältar – inledningsvis accepterat reservationslöst – tolkades uppenbarligen av partiet Medborgarplattformen som ett förebud om en permanent förändring i väljaropinionen. En kampanj mot att begrava Kaczyński på Wawels kyrkogård, inspirerad av Medborgarplattformen och Medborgarplattformen-vänliga medier, betraktades med rätta som begynnelsen på en hänsynslös presidentvalskampanj.

Den i flygkraschen tragiskt omkomne president Lech Kaczyński, och Ryszard Legutko

T&F: Förutom det akuta behovet av att välja ny president, vilka är de mest betydelsefulla konsekvenserna för Polen efter denna katastrof?

- Offren för kraschen var, vid sidan om presidenten och hans hustru, också överhuvudena för statliga institutioner utan koppling till Medborgarplattformen, liksom toppskiktet inom det största polska oppositionspartiet Lag och Rättvisa. Presidentmakten och ämbetsansvaret gavs till Bronisław Komorowski, det polska parlamentets förste vice talman, som samtidigt är Medborgarplattformens officiella presidentkandidat. Den givna politiska konsekvensen är att Medborgarplattformen nu får monopol på politisk makt. Detta är något som saknar motstycke i Polens historia: efter 1989 har den politiska makten varit ganska väl spridd. Hur medborgarna kommer att reagera på detta monopol är och förblir en öppen fråga. Svaret får vi i samband med parlamentsvalen nästa år. En annan konsekvens av den pågående politiska krisen i Polen, vilket förefaller ännu mer olycksbådande, är risken för en omsvängning bort från politiken i historiskt närminne, och i riktning mot att relationerna med Ryssland nu istället börjar mjukas upp.

T&F: Det finns två konservativa partier i Polens parlement – det liberalkonservativa nu regeringsbärande partiet Medborgarplattformen (Platforma Obywatelska) och den omkomne president Lech Kaczyńskis nationalkonservativa parti Lag och Rättvisa (Prawo i Sprawiedliwość). Vad betyder det för konservativ partipolitik i Polen, när många av de konservativa toppolitikerna har omkommit på detta förfärliga sätt?

- Till att börja med skulle jag inte kalla Medborgarplattformen för ett konservativt parti, eller för den delen ett parti med ett specifikt politiskt program. Medborgarplattformen har tillskansat sig sin politiska position genom en effektiv maktteknik och ett konstant skapande av en image som innehåller ganska lite sakpolitik. Förlusten av nyckelpersoner för Lag och Rättvisa innebär en stor utmaning för det partiets partiledarskap. De personer som dog i kraschen är svåra att ersätta. Den mänskliga faktorn lär dock inte försvaga partiets beslutsamhet att fortsätta driva sitt politiska program.

T&F: Hur tror du att konservatism och konservativa värderingar kommer att stå sig i den allmänna opinionen i Polen framöver?

- De flesta polacker är konservativa när det gäller moralfrågor. Ingen påtaglig förändring kommer att äga rum inom överskådlig framtid vad gäller den moraliska attityden hos majoriteten av befolkningen. Religionens ställning förefaller också ohotad. Polackerna har accepterat marknadsekonomin som en god form av ekonomisk organisation. Trots omfattande administrativa hinder så blomstrar småföretagandet. Den stora offentliga sektorn är ett problem, men ett ännu större problem är statens impotens, och staten har blivit gisslan för ekonomiska särintressen. Denna punkt i Lag och Rättvisas program är måhända den mest kontroversiella. Behovet av att stärka statens roll som en självstyrande institution är allmänt erkänt, även om många klagar på korruption och på regeringens hjälplöshet gentemot somliga intressegrupper. Den liberala ideologi som framhåller staten som frihetens fiende har också blivit ett slags allmänkunskap. Partiet Lag och Rättvisa vill alltså reformera staten genom att befria den från influenser från intressegrupper. Vad Polen behöver, skulle man kunna säga, är lite mer republikansk anda.

Redaktionen

SD och skolkampanjerna

En lokalavdelning för MUF delar ut flygblad för kampanjen 'Jag älskar Sverige'.

Eftersom man kan uppfattas som att man sympatiserar med Sverigedemokraterna om man från skolledningens sida låter dem komma och kampanja på ens skola, är det många skolor som inte vill släppa in Sverigedemokraterna under valår. Men eftersom vi har yttrandefrihet i Sverige – åtminstone inskrivet i grundlagen – så har Skolverket formulerat reglementet så att antingen släpper man in alla politiska ungdomsförbund eller inga. Med ”alla” kan skolorna själva välja om det bokstavligen innebär samtliga, eller enbart de partier som finns representerade i riksdag, kommuner och landsting. I båda fallen innebär det att många skolor skulle behöva släppa in Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Så många skolor har istället beslutat att inte släppa in något ungdomsförbund överhuvudtaget.

Detta har nu MUF och SSU ”gått samman” för att verka emot, läser jag i dagens GP [Del 2, "Utestängningen upprör", ännu inte på nätet]. De tänker överklaga alla beslut från skolor som inte släpper in dem till domstol, och alla lärare som tar kampanjmaterial kommer de att polisanmäla för stöld. Som MUF-ordföranden Niklas Wykman uttrycker saken ”jag tror att Jytte [Guteland, SSU-ordföranden] är bättre på att förklara vad SSU och Socialdemokraterna vill och tänker, än vad en lärare i samhällskunskap är”. Jag för min del är i och för sig övertygad om att Niklas Wykman är en ganska värdelös representant för både konservatism (som det alltjämt finns en betydande del anhängare av inom MUF), höger, antiradikalism (även kallat moderat politik) och borgerlighet överhuvudtaget med sin snällistiska vänsterliberalism – men det är en bisak i det här sammanhanget. I just detta har han faktiskt rätt.

Både Guteland och Wykman argumenterar i artikeln för skolkampanjernas stora värde under valår. Det har förstås ett enormt stort värde, inte bara för ungdomsförbunden och partierna utan självklart också för de uppväxande medborgarna varav många gymnasister redan i år ska rösta för första gången – och för demokratin. Ett påstående som det nu här följande skulle aldrig komma från representanter för SSU eller MUF, men en viktig grund för en fungerande demokrati är och förblir medborgarnas kunskap om både faktiska ståndpunkter och skillnader inom det politiska fältet. Det borde vara självklart och okontroversiellt, men ett sådant påstående leder genast till slutsatsen att det finns många medborgare som inte har tillräcklig information för att kunna rösta på det sätt som är bäst för dem själva. Medan förra sekelskiftets politiska rörelser tog sig an detta genom folkbildning, så håller vi istället nere både folkbildningen och yttrandefriheten genom s.k. politisk korrekthet. Men självklart borde vi ägna oss mer åt folkbildning nu i det informationssamhälle vi lever. Och folkbildning om olika politiska rörelser är något av det allra mest grundläggande för demokratin, det är ofrånkomligt.

Jytte Guteland säger i artikeln att ”den representativa demokratin bygger på att människor skall engageras”. Detta håller jag inte alls med om. För mig handlar demokrati om att människor engagerar sig, och den representativa demokratin ska därmed handla om att de som engagerar sig väljer politiker som ska representera vad de tycker och tänker på en högre nivå. Detta är någonting helt annat än att medborgarna engageras av politikerna, så som Jytte Guteland uttrycker saken.

Genast berör vi i detta också ämnet olika syn på demokratin som sådan. Att vara med och välja landets styre är i en demokrati den allra mest grundläggande rättigheten. Att bli engagerad av politikerna är i en rättsstat och ett fritt civilsamhälle – den samhällsordning som konservativa omhuldar – något man ska ha rätt att slippa. Och i det moderna informationssamhället borde det vara förbjudet att undanhålla medborgare information som är avgörande för att de ska kunna rösta för det de tycker är bäst.

De skolledningar som inte tycker att Sverigedemokraterna och deras ungdomsförbund har något att komma med borde onekligen lita på att representanter för andra politiska ungdomsförbund – som delar den uppfattningen – både har mer övertygande politiska budskap och kan visa på att Sverigedemokraterna har fel. Appropå detta med att hålla med om små men viktiga bitar medan man inte håller med om helheten, som plötsligt blev en röd tråd i detta inlägg, så vet läsarna här att jag inte har mycket till övers för USA. Men jag måste säga att är det något vi har att lära oss från det stora landet Over There, så är det att visa större respekt för vårt lands konstitution/grundlag.

Jakob E:son Söderbaum

Tydliga eller orealistiska krav?

- Även publicerad på Traditio et Renovatio.

Lars Anders Johansson skriver mycket bra på Correns ledarsida idag, under rubriken ”Normlösheten är boven”. Han inleder med beskrivningen: ”Svenska ungdomar mår allt sämre. Problem med oro och nedstämdhet bland unga har fördubblats de senaste decennierna och andelen som äter psykofarmaka ökar. Individuella programmet är gymnasieskolans största program. Självmorden ökar, störst är ökningen bland unga flickor.”

Detta är ett problem som ofta omtalas idag, men sällan med annat än plattityder som inte har mycket koppling till verkligheten. Precis som ledaren skriver så har inte kraven på unga ökat, utan snarast minskat, vad gäller krav från tidigare självklara källor. Skolan, föräldrar och omgivande samhälle ställer idag allt mindre krav på unga i vardagen. Istället har media tillåtits ta över rollen som normskapare, med orealistiska idealbilder om att vara bäst på alla områden som resultat.

Alla människor behöver ett ramverk av normer för att leda dem genom livet, och framförallt genom ungdomsåren. Om de naturliga instanserna för förmedlandet av dessa normer, genom att dessa ställer tydliga men realistiska krav, drar sig tillbaka, ja då finner människor nya vägar att få normerna och kraven. Idag handlar det ofta om den bild av människor som media förmedlar, men även för vissa grupper om en intern moral inom gäng och subkulturer. Auktoriteter är något nödvändigt och bra för människans mognad och utveckling, men av detta följer inte att alla auktoriteter är bra.

För min del kopplar jag gärna detta till frågan om betyg tidigare i skolan. Från motståndarhållet beskrivs detta gärna som att ställa allt för hårda krav på små barn. Intressant är dock att det är just svenska ungdomar, med exceptionellt sena betyg som känner sig mest stressade över dessa, medan barn och ungdomar i länder med mycket tidigare betyg känner en klart mindre press av dem.

Det handlar om att realistiska, men tydliga krav som faktiskt har relevans för den som de ställs på stärker människan, medan avsaknaden av sådana gör det lätt att anamma kravbilder från t.ex. media som varken är relevanta för den enskildes situation av idag (men kanske till viss del kommer vara det om många år) eller är nedbrytna på kortsiktiga mål. Att dessa krav anpassade efter barnets utvecklingsnivå har ersatts av allmänna mål som, om de alls kan uppnås, endast är uppnåbara oftast årtionden efter att barnen tar till sig dem är inte svårt att förstå ha utvecklats till en uppgivenhet och känsla av misslyckande.

Personligen tror jag att mer än bara den psykiska situationen hos unga kan, åtminstone till del, förklaras med just detta. T.ex. viljan hos allt yngre barn att se ”sexiga” ut och behovet hos vissa grupper att tillhöra gäng av olika slag. Tvärt emot vad vänstern kräver så är lösningen på ungdomars problem inte att minska kraven på dem, utan att ställa tydligare krav som är mer realistiska för dessa att kunna uppnå.

David Högberg

Politisk film

KULTUR | Det här inlägget är lite annorlunda än de vanliga, då jag inte för fram någon politisk ståndpunkt i det. Ett av mina nöjen är att se, samt till DVD-hyllan införskaffa, filmer om politik och politiker. Framförallt om amerikansk sådan, något som nog kan ha en del att göra med att urvalet av spännande filmer om svensk politik inte är sådär enormt samtidigt som amerikansk politik är klart mer spännande än vår svenska. Men kanske borde någon försöka filmatisera spelet kring FRA-lagen? Skulle nog kunna bli spännande om man satte en jänkare som producent. Ger nedan en kort presentation av några av de tillgängliga filmerna för den läsare som är intresserad men kan ha missat någon av dem, de flesta intressanta men några klart sämre. Avslutar med att skriva lite kort om några TV-serier med politiskt tema, varav en Svensk. Det mesta finns att köpa på DVD i Sverige.

Filmer

Recount (2008)

Filmen behandlar processen i Florida efter valet 2000, då valets utgång hängde på vem som fick de sista rösterna. Den tar tydligt ställning för Al Gore, och skildrar processen främst ur hans stabs ögon, objektiviteten blir tyvärr också stundvis lidande. Men den är dock mycket intressant och kan ses med behållning av alla intresserade av ämnet.

All the President’s Men (1976)

En mycket spännande återgivning av journalisterna Woodward & Bernsteins arbete i samband med Watergateskandalen. Den mest klassiska återgivningen av en informant, här den utsprungliga Deep Throat i skuggan inuti ett garage, återfinns i filmen. Är en riktig klassisker och bör ses, med nedanstående film som komplement.

Nixon (1995)

Oliver Stone verkar gilla att göra filmer om presidenter (och deras död). Det märks att han inte är något fan av Nixon, porträttet är av en rätt instabil maktpolitiker. Perspektivet väljs ständigt för att ge en negativ spinn på verkliga händelser, men även om det inte är rättvisande så är det en fängslande person som framträder.

Rudy: the Rudy Giuliani Story (2003)

En biografisk film över Rudy Giulianis karriär. Han är en intressant politiker, och det hade nog gått att göra en bra film om honom. Detta är dock inte den. Filmen ger ett mycket negativt porträtt av Giuliani och det känns tyvärr som att det är hela syftet med filmen. Något djupare intresse för handlingen lockar den aldrig till.

Primary Colors (1998)

Det sägs aldrig rakt ut, men detta är en fri tolkning av Bill Clintons presidentvalskampanj. Man vet inte riktigt om man ska tycka om hans motsvarighet eller irritera sig på honom, men ett livligt porträtt är det. Försöker inte följa verkligheten i detaljerna, men är väl värd att ses oavsett vad man tycker om den verklige Clinton.

The Day Reagan Was Shot (2001)

1981 blir Ronald Reagan skjuten efter ett tal. Filmskaparna ska ha baserat alla de otroliga saker som därefter händer på det verkliga händelseförloppet, dock hoppas man när man ser den att verkligheten inte var så illa. En av mina favoriter, men tyvärr en lite tråkig bild man kan få av Alexander Haig om detta är den första presentationen man får av honom.

Mr Smith Goes to Washington (1939)

En klassisk film av Frank Capra, som beskriver en helt okänd persons väg till maktens korridorer och vad som händer när han möter korruptionen och myglet som där pågår. Enligt senatens egen uppfattning vid den tiden så var filmen ett hån, men med ett lite mer cyniskt sinnelag så illustrerar den de mörkare sidorna av storpolitik.

Thirteen Days (2000)

Filmen skildrar JFK, RFK och Kenny O’Donnell när de försöker klara ut kubakrisen utan att starta tredje världskriget. Som vi alla vet så lyckades det i slutändan, men vägen dit är spännande. Skildringen av mötena mellan JFK och de höga militärerna är säkert tillrättalagd en hel del, men spännande är det. En bra film helt enkelt.

Thank you for Smoking (2005)

Handlar inte om politiker, utan om en lobbyist för tobaksindustrin. Men lobbyisterna är ju lika mycket en del av den politiska verkligheten som någonsin politikerna. Även om huvudpersonen är mer välsmord än många i verkligheten så är det en riktigt bra illustration av politisk påverkan. Och när såg man senast en tobakslobbyist som filmhjälte?

Wag the Dog (1997)

Propagandans makt är temat för denna film. För att dölja en pinsam sexskandal som involverar presidenten inför det kommande valet så bestämmer sig spinndoktorn Brean och filmproducenten Motss för att fejka ett krig, så att folkets ögon ska vara vända att ett annat håll. Mycket underhållande och sevärd film.

TV-Serier

The West Wing (1999-2006, 156 avsnitt)

Troligen den mest kända av alla politik-TV-serier, och berättigat så. Är en fängslande och intressant serie där man får följa den demokratiska presidenten Bartlet under större delen av hans mandatperiod. Håller hög standard och är ger enligt tidigare medarbetare i Vita Huset en tämligen rättvisande bild av hur livet är där.

Yes Minister (1980-1984, 22 avsnitt)

Brittisk serie om ministern på det påhittade Ministry of Administrative Affairs, full med den typiska brittiska humorn. Margaret Thatcher har sagt att det är hennes favorit-tvserie vilket får räknas som ett bra betyg. Seriens huvudkärna är att de som egentligen styr är tjänstemännen, medan politikerna endast är nickedockor att visa för folket.

Yes Prime Minister (1986-1988, 16 avsnitt)

I denna serie så har ministern från den tidigare serien blivit premiärminister, och frågorna som behandlas är följaktligen än större. Fortsätter i samma underbara anda som i den tidigare serien, men ministern har här blivit lite mer erfaren så han får ibland sin vilja igenom. På samma sätt som den tidigare serien så är denna ett måste.

Rosenbaddarna (1990, 8 avsnitt)

Ett försök från Sveriges Television att skapa en svensk variant på Yes Minister. Den är dock helt i avsaknad av såväl bra handling och skådespeleri som riktig humor. Egentligen endast värd att se för att sedan än mer kunna glädja sig över att det finns annat att titta på. Har aldrig släppts att köpa, och så vitt jag vet inte sänts i repris. Det är ingen förlust.

David Högberg

De rödgröna: En bräcklig pakt

Till hösten kommer två regeringsalternativ att kämpa om väljarnas gunst. På den ena sidan står alliansregeringen, vilken förvisso har sina fel och brister, men som på sitt pluskonto kan räkna en populär statsminister, det ansvarsfyllda och lyckosamma navigerandet av skutan Sverige genom lågkonjunkturens klippiga vatten, och en samspelt allians som gillar att arbeta ihop.

Fyra glada politiker - men klarar de att samarbeta?

På alla dessa tre punkter ligger utmanarna i lä. Frågan är om det inte är på den sista punkten som oppositionen har störst problem. Redan från första början var det med uppenbar motvilja som de tre partierna till vänster inledde sitt samarbete. Kamrat Ohly var ju till en början inte ens inbjuden, vilket ju ur demokratiska hygienskäl var förnuftigt, men ur krass maktpolitisk synvinkel inte realistiskt.

Nu tycks det som vi kommer att få uppleva en följetång av oenighet, oklarhet och undanflykter från de tres gäng. När man för en tid sedan slog på stora trumman och deklarerade att man var överens om säkerhetspolitiken hade man utelämnat den i svensk säkerhetspolitik idag så centrala Afghanistanfrågan.

Just nu sliter de rödgröna med sitt alternativa förslag till regeringens vårbudget. Det verkar gå tungt. Man tvingas lämna ifrån sig motioner där konkreta förslag saknas, och ställa in planerade pressträffar för att man inte lyckats enas i förhandlingarna. Där är man nu när det gäller infrastrukturen.

Inte heller när det gäller brottsbekämpning är man särskilt eniga. I stort sett står sossarna på en sida, och stödpartierna på den andra. Man är oense om buggning, livstidsstraff, terroristbekämpning, EU-samarbete, integritetsfrågor, och mycket mera.

Turerna kring trafiklösningar för den hårt trafikbelastade stockholmsregionen visar kanske hur de rödgröna har tänkt lösa sina problem att komma sams. Där har Socialdemokraterna förhandlat fram en lösning med allianspartierna, men Miljöpartiet och Vänstern säger nej. Detta löser sossarna genom att bryta sin överenskommelse och istället överlåta ansvaret direkt på väljarna genom en folkomröstning.

Det är knappast förtroendeingivande att man ber väljarna lösa ut sig från sin egen oförmåga att kompromissa och komma överens. Är det månne detta som skall bli en eventuell vänsterregerings standardlösning för att hantera sin fundamentala oenighet i en rad frågor? Vi folkomröstar!

Det sägs att valspurten blir allt viktigare. Detta känns faktiskt hoppingivande, för fortsätter de rödgröna att på detta vis demonstrera sin oförmåga att regera, så kan utgången av valet bara bli en. Då blir det trovärdigheten som fäller avgörandet till alliansens fördel.

Patrik Magnusson

På förekommen anledning: något om presstödet

ANALYS | Fredagens beslut om att ge den till Nationaldemokraterna knutna tidningen Nationell Idag presstöd om 2,3 miljoner årligen har väckt väldiga reaktioner(se här, här, här, här, här, här, här). Funderingar eller krav på regeländringar har kommit både från kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och Leif Pagrotsky.

Att känna en avsmak för att tidningar som denna får ta del av skattebetalarnas pengar är naturligt och sunt. Men jag har svårt att förstå de upprörda känslorna hos de som är förespråkare av den svenska presstödsmodellen. Hela idén med presstödet är att skapa mångfald – att även marginaliserade grupper kan få möjlighet att idka opinionsbildning och nyhetsbevakning. Att då protestera mot att en tidning som tycker ”fel” blir tilldelad presstöd blir väldigt märkligt. Presstödet skapades förvisso ursprungligen för att hjälpa den socialdemokratiska landsortspressen, men det var ett indirekt regelverk. Förslag om att tilldela presstöd utifrån vem som tycker rätt och fel känns lika märkligt som att dela ut partistöd utifrån en motsvarande princip. Det blir helt enkelt demokratiskt tvivelaktigt.

Nya Wermlands-Tidningen (konservativ) formulerar några sanningens ord om presstödet i lördagens ledare:

Men detta är det pris man får betala för att ha kvar det otidsenliga och snedvridande presstödet. Man kan inte agera smakdomare och alla måste i yttrandefrihetens namn behandlas lika. Och uppfyller då Nationell Idag villkoren om upplaga, räckvidd och eget material så måste de få sitt presstöd.

Det är förstås stötande och pekar på att presstödet snarast bör avskaffas. Istället lär det tyvärr bli så att man ändrar reglerna och krånglar till det genom att också börja bedöma sakinnehållet. Men kommer man då också att sluta ge presstöd åt diverse tidningar på den mer extrema vänsterkanten också?

Just det sista påpekandet i ledaren är synnerligen berättigad. Det finns ett otaligt antal vänsterextrema tidningar som sedan länge får presstöd. Stalinisterna i kommunistiska partiet, fd kpml(r), har exempelvis en tidning som heter Proletären som sedan flera decennier tilldelas presstöd. Men att vilja avskaffa ”den borgerliga demokratin” med väpnad revolution samtidigt som man hyllar Nordkorea och ser Stalin som en förebild är tydligen inte tillräckligt uppseendeväckande för att vår kulturminister ska höja på ögonbrynen. Det är först när främlingsfientliga krafter vill ha presstöd som det blir liv i luckan. Sverige är ett underligt land.

Nåväl, precis som NWT påpekar kan vi slippa hela den här debatten om rätt och fel åsikter genom att helt enkelt slopa presstödet. Det finns få institutioner som lika tydligt som presstödet är en relik från DDR-Sverige. Bättre sätt att spendera en halv miljard av skattebetalarnas pengar finns utan tvekan.

Dag Elfström

Moderat feminism får intern kritik

Det finns fortfarande moderater som förtjänar att kallas borgerliga, om än de är sorgligt marginaliserade. En av dessa är Maria Abrahamsson, som här sågar nya moderaternas jämställdhetspolitik. Moderaterna har bara tagit över vänsterns problembeskrivning och lösningar, menar hon. Abrahamsson efterlyser istället ett borgerligt alternativ till vänsterns kvoteringar och regleringar. Hon har givetvis alldeles rätt.

Patrik Magnusson

”Vi och dem”-tänkande är både naturligt och bra

Ofta får man höra att människor som går och tänker ”vi och dem” är onda, och att vi (eller de) måste bort från det sättet att tänka. Det låter bra i både socialistiska och kristna öron att inte göra skillnad på människor. Men likafullt gör såväl socialister som kristna skillnad på sig själva och andra som är av annorlunda åskådning.

Hur mycket de än talar om att alla är lika värda så är det väl ingen som tror att sossar tycker att ”borgarna” ska ha lika mycket att säga till om som de själva. Eller att protestanter tycker att katoliker har lika rätt som de har i sin tro. Att påstå sig vara emot ett ”vi och dem”-tänkande är bara kvalificerat politiskt struntprat.

Världen är full av gemenskaper, både naturliga och onaturliga. Vi ingår alla i flera av dem, och det gör att vi tycker och tänker på ett visst sätt men inte på ett annat. Mångfald är naturligtvis bra. I en församling där alla tänker lika blir det inte mycket tänkt, som ordspråket lyder.

Man måste också förstå att vi alla är ofullkomliga. Endast när man vet att alla människor har ett inskränkt omvärldsperspektiv, grundat på ens egna erfarenheter och den kultur man lever i, kan man uppbåda sann respekt för andra människor av annan bakgrund. Att ha en ”vi och dem”-uppfattning är i grunden både en överlevnadsstrategi och en förutsättning för att kunna behandla andra människor med respekt – d.v.s. att man inte utgår ifrån att alla tycker och tänker som en själv.

Det är således inget fel i sig med ett ”vi och dem”-tänkande. Det är både någonting mänskligt och bra. Att det skulle vara någonting extremt är helt enkelt verklighetsfrånvänt. Den avgörande frågan är vad man lägger i begreppet ”vi”, och vad man vill uppnå gentemot ”dem”.

Jakob E:son Söderbaum