Gordon Brown (Lab) - Premiärminister
ANALYS| Om tre veckor är det dags för britterna att gå till val. Den hårt pressade premiärministern Gordon Brown har, tyngd av sin personliga impopularitet och en mördande lågkonjunktur, dragit ut så länge han kan med att utlysa val, men nu har tidsfristen löpt ut. Kanske kommer det att räcka till att åtminstone skapa ett oklart parlamentariskt läge.
Regeringspartiet Labours opinionssiffror har varit usla de senaste åren, och i lokalvalen för två år sedan led man ett svidande nederlag, och tappade t.ex. borgmästarposten i London. Det främsta oppositionspartiet, de konservativa, har däremot haft vind i seglen. Under ledning av den mycket populäre David Cameron har man spåtts en promenadseger.
Under våren har dock avståndet mellan de två stora partierna krympt. När valrörelsen går in på sin slutspurt är utgången inte längre lika självklar. Alla opinionsmätningar pekar visserligen fortfarande på att Tories kommer att få betydligt fler röster än Labour, men frågan är om det räcker för att nå majoritet i underhuset. Det finns ju även andra partier som, trots att valsystemet gynnar de två stora, kan sno åt sig en del platser.
Viktigast av dessa är Liberaldemokraterna, landets tredje största parti. De har under valrörelsen dykt upp som en joker i leken, och dess partiledare Nick Clegg anses ha gjort mycket bra ifrån sig i partiledardebatten i brittisk TV, så bra att hans parti nu spås göra ett kanonval. Även om det förmodligen inte räcker för att passera någon av de två stora, så kan det innebära att Liberaldemokraterna tar så pass många platser att inget parti får egen majoritet.
I valet 2005 vann Labour 35,3% (356), Tories 32,3% (198) och Liberal Democrats 22,1% (62). För egen majoritet krävs 324 platser, så Labour vann en ganska betryggande majoritet, trots att de tappade drygt 5%-enheter jämfört med förra valet. Valsystemet gör att det inte är alldeles enkelt att översätta röster i parlamentsplatser, men en uppskattning är att Tories skulle behöva öka sin röstandel med 7%-enheter för att vinna egen majoritet. Det skulle således motsvara ungefär 39%.
David Cameron (cons) - Oppositionsledare
I årets opinionsmätningar har de konservativa pendlat mellan 37% och 41%, medan Labour pendlat på ömse sidor om 30%-strecket, och Liberaldemokraterna runt 20%. De senaste veckorna har dock, som sagt, Liberalerna gjort en uppryckning. De senaste siffrorna spår omkring 33% för Tories, 28% vardera för Labour och Liberaldemokraterna. Står detta sig får ingen majoritet, och då är frågan vad som händer. Brittiska politiker är ju inte direkt vana att forma koalitionsregeringar.
Det finns heller inga självklara block så som i Sverige. Liberaldemokraterna är i många avseenden, särskilt i sociala frågor, att betrakta som det parti som ligger längst till vänster av de tre stora. Att den liberala opinionsraketen skulle kunna agera vågmästare är därför inte självklart. Dessutom har partiet avvisat tanken att gå i koalition om de inte får gehör för kravet på ett proportionellt valsystem, något varken Tories eller Labour torde önska sig.
Sedan är ju frågan hur lycklig vinnaren av årets val kommer att få anledning att känna sig. Storbritannien står efter 13 års Labourstyre inför svåra problem. Landet är ett av dem som drabbats hårdast av de senaste årens lågkonjunktur, och vem som än får flytta in på 10 Downing Street kommer troligen mycket snart att tvingas offra sina vallöften, och underkasta väljarna en kraftig svångrem. Inget bra utgångsläge för den som hoppas på återval framemot 2015 således.
Vad skiljer då de tre stora partierna? För en utomstående är det inte alldeles lätt att se. Partierna ligger ganska nära varandra i många frågor. Frågan är om ens liberaldemokraterna är tillräckligt vänsterliberala för att platsa i den svenska alliansregeringen. Att Labour och Tories ligger långt till höger om det svenska partiväsendet torde stå bortom allt tvivel.
De frågor som, vid sidan av den ekonomiska, tycks ligga högst på dagordningen är vård, skola och brottsbekämpning. Ekonomiskt finns spår av den gamla ideologiska klyftan mellan Tories och Labour, där de sistnämnda vill investera sig ur krisen, medan de förra vill spara. De ekonomiska realiteterna har dock inneburit att valet snarare handlar om att spara mer och tidigare som de konservativa vill, eller mindre och senare som regeringen vill. Liberaldemokraterna ligger här närmare Labours linje.
Den brittiska vården har byggts ut kraftigt de senaste åren, och har börjat reparera sitt skamfilade rykte. Partierna är eniga om att så långt möjligt rädda vården undan besparingarna. Den nyansskillnad man kan urskilja är att de konservativa tydligast slår vakt om vården, medan liberalerna är mest sparvilliga.
Nick Clegg (LibDem) - valets uppstickare
Skolan har länge varit ett sorgebarn i landet. Problemen liknar ganska mycket de svenska, dåliga resultat, skolk, och disciplinsvårigheter. Här är Labour och Tories överens om att man vill ha mer av friskolor, ungefär som i Sverige, medan liberalerna är mera ljumma. Annars kännetecknas Labours politik av stora satsningar på de svagaste eleverna, LibDem vill öka elevernas valfrihet i sina studier och minska politikernas inflytande i skolan. De konservativas viktigaste mål är att öka läraryrkets status, bl.a. genom att höja kraven på lärarna. Man talar här om att läraryrket skall klara ”Middagsbjudningstestet”, d.v.s. en lärare som på en sådan tillställning frågas om sitt yrke skall vara stolt över att säga – ”Jag är lärare”. Tories vill också få in fler f.d. militärer i yrket, och ge lärare ökade befogenheter för att hålla ordning i skolan.
Brottslighet är också ett prioriterat område i det hårt kriminellt belastade Storbritannien. Alla partier vill ta krafttag mot brottslingarna, och det finns inga större principiella motsättningar, utan det handlar mer om olika idéer för att sätta hårt mot hårt. Fler fängelseplatser, fler poliser, mindre byråkrati för polisen, tuffare krav på intagna brottslingar är typiska idéer.
Storbritanniens politiska geografi 2005
Andra frågor som tidigare varit framträdande har fått mindre utrymme, t.ex. immigration, miljö, och Afghanistan. När det gäller Immigration är partierna i stort eniga om att skärpa kraven för arbetskraftsinvandring, men med lite olika praktiska lösningar. Labour har infört ett poängsystem för de sökande likt det som Australien har. Tories vill ha sänkta kvoter, medan liberalerna prioriterar bättre gränsbevakning.
Labour och Tories vill båda satsa på att bygga ut kärnkraften. Det vill inte liberalerna, som dessutom vill minska och på sikt avskaffa Storbritanniens kärnvapenarsenal. Alla tre partierna är eniga om att stanna i Afghanistan varifrån bilden nu är att det går hyfsat. Det parti som först kommer att ändra sig och vilja dra ut trupperna om lyckan vänder är liberalerna.
Alla tre partierna är eniga om att Storbritannien skall vara med i EU, men det skiljer ganska mycket i synen på hur djupt samarbetet skall vara. Labour är entusiastiska européer, medan de konservativa vill se mera makt flytta tillbaka till London. Liberalerna intar här en mellanposition.
Som alltid nuförtiden när det drar ihop sig till val finns det ett antal tester man kan göra på webben för att se var ens sympatier ligger. Här är ett par tips för den intresserade:
Föga förvånande visar alla dessa på att det bästa partiet för mig är konservativa partiet. Tänk om det var lika lätt att hitta ett bra parti i Sverige….
De båda andra stora partierna kommer långt efter, och av de båda tycks jag ligga något närmare Labour är Liberal Democrats. Inte heller de mindre partierna som UK Independence Party, British National Party eller Green Party får några högre poäng hos mig. Allra sämst passar jag ihop med Green Party.
Go, Conservatives!
Patrik Magnusson, konservativ anglofil
På djupet
Porträtt
Bokrecension
”I valet 2005 vann Labour 35,3% (356), Tories 32,3% (198) och Liberal Democrats 22,1% (62). För egen majoritet krävs 324 platser, så Labour vann en ganska betryggande majoritet, trots att de tappade drygt 5%-enheter jämfört med förra valet. ”
Det brittiska majoritetsvalsystemet leder till en del absurda konsekvenser. Även om den svenska politiska skalan och den brittiska inte direkt kan översättas så ser jag ändå liberaldemokraterna som ett borgerligt parti medan labour, trots en stor omsvängning under Blair, ändå i grunden är ett parti som bekänner sig till socialismen (…och nog är Brown mer vänster än Blair).
Ser vi på valresulaten efter 1945 finner vi att labour aldrig varit större än tories och liberalerna (från 1988 liberaldemokraterna) tillsammans. Ändå har britterna under nämnda period ”fått dras med” en regering som bekänner sig till socialismen under 30 år.
Ser vi på de val som labour ”vunnit” är förhållandet följande:
1945: -1.0%
1950: -6.3%
1964: -10.4%
1966: -2.5%
1974: -14.7%
1997: -4.3%
2001: -9.3%
2005: -19.1%
Även om jag väl också själv är att betrakta som anglofil har jag väldigt svårt för det brittiska valsystemet.
Vore inte dumt med ett konservativt alternativ även i det svenska valet! Det är dags att ett konservativt parti skapas.
Allianspartisten:
När det gäller valsystem är vi inte helt överens. Jag håller med om att det brittiska systemet kan få märkliga konsekvenser, men det har också sina fördelar.
Det jag tilltalas av i det brittiska systemet är det personliga mandatet från valkretsen ledamöten får, och att man minskar risken att småpartier får allt för starkt inflytande genom att agera vågmästare. Med ett brittiskt valsystem i Sverige skulle t.ex. kamrat Ohly vara evigt dömd till noll inflytande.
Inte heller när det gäller de brittiska partiernas positionering ser vi det på samma sätt. Fram till för 20 år sedan var nog den bild du tecknar i huvudsak korrekt. Labour var tvättäkta socialister, och Liberalerna var – liberaler. I och med Blair och New Labour förändrades detta. Labour har tagit ett jättekliv åt höger och låg under Blair t.ex. långt höger om ”gamla moderaterna”, i stort sett på samma plats som Tories. Samtidigt började liberalerna en lite mer försynt vandring vänsterut, med resultat att de blev brittisk politiks egentliga vänsteralternativ.
De senaste åren har en viss återgång skett. Brown har fört Labour något vänsterut igen, medan Clegg har fört liberalerna något högerut. Idag skulle jag säga att dessa båda partier i ekonomiska frågor ligger ungefär på samma position. I sociala frågor är dock utan tvekan Labour de konservativa, medan liberalerna är de liberala.
Ur det perspektivet skulle ett samarbete Labour-LibDem verka rimligt ur ekonomisk synvinkel, medan Tory-Labour förefaller en mera logisk kombination i frågor som rör brottslighet, säkerhetspolitik och konstitutionella frågor. Ett samarbete Tory-LibDem verkar just nu det minst realistiska.
Men blir nu valet så jämnt som det spås lär vi få se vad som skulle hända med ett proportionellt valsystem. Då får nämligen ingen majoritet, utan de tre stora tvingas hitta vägar att bilda koalition. Mitt tips är att det då blir de konservativa som står utan stol när musiken slutar.
UK Independence Party förtjänar alla röster som de kan få, nu när Tories snattar röster från Labour. UKIP är de enda som utgör en egentligt avvikande opposition, medan Tories går till var på att vara mer kompetenta att styra landet än Gordon Browns b-lag. All heder åt tories, men de har vikit ner sig mycket på senaste tiden.
Andreas Braw:
Jo, jag har förstått att UKIP lever på att fånga upp den missnöjda högerfalangen från de konservativa. Men jag inte riktigt fått grepp om hur de skiljer sig politiskt, förutom att UKIP är mera euroskeptiskt.
Det skall tilläggas att de olika testerna tycks vara väldigt oeniga om just UKIP. Det jag publicerade ovan pekar ut partiet som mitt näst sämsta. Det andra där de finns med blev de mitt näst bästa parti. Beror kanske lite på vilka frågor som ställs.
För min del känns dock Tories som det klart bästa alternativet, kanske för att jag, åtminstone med brittiska mått, är av det mera måttfullt konservativa slaget.
Att rösta på Tories är ungefär som att rösta på Moderaterna. Man röstar på småreformer och regeringsduglighet. Vilket väl i och för sig inte är så tokigt. Däremot borde UKIP kunna stödja en konservativ regering vad jag förstår, även om Nigel Farage med flera är avhoppade thatcherister. Dessutom är Nigel Farage fruktansvärt rolig!
”Det jag tilltalas av i det brittiska systemet är det personliga mandatet från valkretsen ledamöten får, och att man minskar risken att småpartier får allt för starkt inflytande genom att agera vågmästare. Med ett brittiskt valsystem i Sverige skulle t.ex. kamrat Ohly vara evigt dömd till noll inflytande.”
Även om jag är varm anhängare av ökade möjligheter till personval, inom ramen för partiväsendet, är ändå min slutsats är att systemet får absurda konsekvenser. Det som ytterst avgör är den geografiska valkretsindelningen vilket, hur man än ”vänder och vrider på det”, alltid kommer att leda till orättvisor.
Visst vore det fantastiskt om fanatiska extremister som den kommunistiske kamraten Ohly, som nu sätter sig i position för utpressning av den högre skolan om den stora olyckan skulle vara framme i höst, på detta sätt kunde dömas till ett inflytande innebärane ”noll och intet”. Dock, det vore en katastrof om en geografisk valkretsfördelning skulle få till följd att kamraten Sahlin skulle sättas på statsministerposten även om hon inte representerar en majoritet av folket.
Det må vara att dagens labour är relativt harmlösa ur ett socialistiskt perspektiv men historiskt har våra brittiska vänner fått lida mycket av labourregeringar som bedrivet en mycket mer socialistisk politik (…med förstatliganden, förlamande socialistiska facföreningar och annat) utan att dessa socialistregeringar haft en majoritet av folket bakom sig.
Jag kan inte se att det är tekniskt möjligt att skapa ett rättvist majoritetvalsystem. Själv skänker jag därför en tacksamhetens tanke till den gamle högermannen Arvid Lindman, som trots socialdemokraters och liberalers motstånd, drev igenom ett proportionellt valsystem i vårt land.
Mycket intressant bild på ”den politiska geografin”.
Jag var inte alls införstådd med att det var i Storbritannien som det är i Sverige – ju längre norr ut du kommer ju rödare blir det.
Dag: precis som i Sverige så blir England mindre rikt ju längre norr man kommer, och därmed mindre blått. I Skottland är Tories nästan helt irrelevanta.
Efter Nick Cleggs framgång i debatten visade till och med en opinionsundersökning (BPIX) att LibDems leder med 32% mot 31% för Tories och 28% för Labour. I det brittiska valsystemet innebär det att Labour blir störst med 273 mandat, Tories får 224 och LibDems 122 (beräknat med http://www.ukpollingreport.co.uk – rekommenderas!). Jag stödjer det brittiska szstemet, men det måste finjusteras ytterligare (det har blivit bättre det senaste valet).
Säga vad man vill om Tories, men LibDems står för ett antal skrämmande, extremistiska förslag som riskerar Londons status som Europas finanscentrum. Labour kan inte vinna, och blir det ett ”hung parliament” så kommer LibDems nog att stöjda maktgalne Brown som kan tänka sig att kompromissa med att allt för maktens skull. Så, Braw, en röst på UKIP för att markera mot Tories vänstersväng hjälper bara Labour och LibDems.
Jag har alltid varit lite svag för LibDem, inte för att jag är liberal utan för att det alltid är trivsamt att hålla på den som är outsider och underdog. Särskilt för oss som är oförmögna att någonsin identifiera oss med etablissemanget.
Deras arv är dock mer vänster än vad man kan tro av bara namnet. Partiet är ju inte en rent liberal skapelse utan en allians mellan det gamla liberala partiet (som fann sig blivit 100% irrelevant) och högersossar som skrämts ut ur Labour (som gick långt till vänster) och bildat Social Democratic Party. Vi är alltså bara 20 år från ett parti som officiellt kallar sig socialdemokratiskt, och det är inte borgerlighet för mig. Det gamla liberala partiet har dock mina sympatier. Det går ju tillbaka till Tories gamla motståndare Whigs och fast det är svårt att ha en riktig känsla för historisk politik så misstänker jag starkt att jag varit Whig om jag levt i England fr 200 år sedan.
Verkar som att Nick Clegg har gått om:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6973797.ab
”Efter Nick Cleggs framgång i debatten visade till och med en opinionsundersökning (BPIX) att LibDems leder med 32% mot 31% för Tories och 28% för Labour. I det brittiska valsystemet innebär det att Labour blir störst med 273 mandat, Tories får 224 och LibDems 122 (beräknat med http://www.ukpollingreport.co.uk – rekommenderas!). Jag stödjer det brittiska szstemet, men det måste finjusteras ytterligare (det har blivit bättre det senaste valet).”
Här tycker jag ändå att det brittiska valsystemets absurditet framstår med all tydlig önskvärdhet. Största partiet får minst mandat och minsta partiet får flest mandat. Minst sagt ”upp-och-ner-vända-världen”. Med den nu uppkomna situationen med, som det verkar tre i pricip jämnstora partier, kan min slutsats inte bli någon annan än att detta valsystem överlevt sig själv.
Allianspartisten,
Ditt resonemang är endast giltigt utifrån premissen att det brittiska valsystemet är ett partival ändå på något hemligt sätt. Det är det inte utan ett rent personval. Felet är att denna typ av opinionsundersökningar alls görs, då man inte alls väljer parti är det egentligen ointressant med procentfördelning.
Anledningen att det blir som det blir är väl f.ö. att LibDem och Tories är starka i samma valkretsar.
Du skrev ovan att det funnits borgerlig majoritet oftast då Labour regerat och anklagar valsystemet för det. Men Liberalerna och Tories då? Är det inte deras ansvar också att se till att inte ha varsin kandidat i jämna valkretsar?
Ser hur som helst ut att bli spännande!
Populisten,
Min bild av det politiska livet i Storbrittanien är trots allt att det handlar väldigt mycket om partier. De gånger jag är i London, och det finns möjlighet, tillbringar jag gärna en stund på underhusets åhörarläktare. Partinslaget här är betydligt större än i vår egen riksdag. I underhuset sitter regeringsanhängare (=regeringspartiet) och opposition mitt emot varandra. Vid anförandena hörs ofta ljudliga kommentarer från vardera sidan. Man ”hejar på” sina partikamrater och ”buar” på ledamöterna från det andra partiet.
Den bild jag får är inte personvalda ledamöter som endast har en mycket svag koppling till sitt parti. Jag kan inte få det till något annat än att det är ett partisystem jag betraktar från åhörarläktaren.
Jag fortsätter därför att hävda att parlamentssammansättningen i Storbrittannien inte speglar folkviljan och att det under efterkrigstiden är labour som vunnit på detta.
Allianspartisten,
Bra tips för att fördriva tiden i London! Jag som bara brukar flanera runt…
De partier du ser i underhuset är dock inte de partier som man kan vara medlem i utan rena ”underhuspartier”. Dessa är faktiskt helt egna juridiska personer till vilka MPs ansluter sig. Naturligtvis finns en uppenbar, informell, koppling till de ”vanliga” partierna, men jag tycker ändå att denna principiella åtskillnad har stor betydelse. Rent praktiskt har valsystemet säkerligen betydelse också. Tror du att den MP som ville att skattebetalarna skulle betala ett nytt hus åt ankorna behöver bemöda sig om att ställa upp i sin valkrets?
Det förutsätts ju att ett ändrat valsystem måste betyda proportionella val, men låt mig föreslå något annat som åtminstone löser det ”problem” som du pekar på. Istället för att tilldela mandatet till den kandidat som får flest röster i en valkrets kunde man kräva 50% av de avlagda rösterna. Om ingen kandidat når detta så har man en andra valomgång i valkretsen mellan de två kandidater som fick flest röster. Precis som presidentval fungerar i väldigt många länder alltså. Personligen skulle jag se det som en förbättring av valsystemet.
Jag fortsätter att hävda att man lika gärna kan anklaga liberaler och konservativa för att inte samarbetat på ett sätt som kunnat hindra Labour. Är inte detta ett praktexempel på partigängeriets negativa konsekvenser? Man har satt partiet framför landet!
Populisten,
Om man skulle ha ett system där 50% av rösterna krävs och om inte, en ny valomgång, är definitivt ett alternativ till ett system där 1/3 blir representerade medan 2/3 förblir orepresenterade.
Vidare:
”Jag fortsätter att hävda att man lika gärna kan anklaga liberaler och konservativa för att inte samarbetat på ett sätt som kunnat hindra Labour. ”
Visst kan du se det så och det är egentligen samma grundorsak utifrån vilken jag hävdar att det i Sverige skulle räcka med ett borgerligt parti, Allianspartiet, för att undvika risken att något parti hamnar på fel sida om 4 procentsspärren och därigenom bereder vägen för en socialistisk regering.
”Det jag tilltalas av i det brittiska systemet är det personliga mandatet från valkretsen ledamöten får, och att man minskar risken att småpartier får allt för starkt inflytande genom att agera vågmästare. Med ett brittiskt valsystem i Sverige skulle t.ex. kamrat Ohly vara evigt dömd till noll inflytande.”
Jag är ingen kompis till Ohly, men jag ogiallar ändå ett system som utformas för att missgynna visst parti.
Vad gäller valsystem så skulle jag annars föredra något som liknade det irländska preferensvalsystemet – proportionella personval där väljarna rangordnar kandidaterna oberoende av parti. Det ger också ett personligt mandat utan att missgynna någon.
Gillar Boris Johnson uttalande i The Telegraph:
Joakim Larsson:
”Jag är ingen kompis till Ohly, men jag ogiallar ändå ett system som utformas för att missgynna visst parti.”
Jo, där håller jag faktiskt med dig. Däremot tycker jag att det kan vara befogat att fundera kring hur valsystemet påverkar partisammansättningen i stort, d.v.s. hur många och stora partier tenderar att bli, och vilken typ av inflytande ett litet parti i kraft av vågmästare kan få. Detta påverkar bl.a. möjligheten att få stabila och handlingskraftiga regeringar.
Det finns enligt min mening inget perfekt system. Alla har sina för- och nackdelar. Alla tenderar att gynna vissa och missgynna alla. Jag säger inte att det brittiska skulle vara bättre än vårt nuvarande, endast att även det har fördelar, och att det inte finns någon automatik i att ett strikt proportionellt system skulle vara mest rättvist.
För att ta ett svenskt exempel så har vi idag Miljöpartiet i en situation där de vid vissa ganska sannolika resultat skulle kunna få ett inflytande som vida överstiger deras valresultat. De gynnas således av valsystemet.