Socialdemokratin är helt uppenbart fly förbannad efter att Mats Odell i en kommentar till ett budgetförslag från vänsterexperimentet hade mage att referera till den sk. toblerone-affären i mitten av 90-talet (här, här, här, här, här, här). Begreppet ”Tobleronepolitik”, börjar nu sprida sig och kanske har kommit för att stanna?
Thomas Östros kommenterar Odells uttalande på följande vis: Det här är början på en smutskastningskampanj som vi inte sett maken till sedan Kosackvalet. Så brukar det låta när Socialdemokraterna – rätt eller fel – anser sig blivit oschyst behandlade av borgerligheten. Övertonerna är enorma. Under valrörelsen 2006 uppdagades att en ombudsman från KDU låtsades vara SSUare och ringt till sossarna och frågat när de ska börja affischera. Givetvis ett oschyst beteende. Men från socialdemokratiskt håll var det inte bara oschyst, det var enligt Marita Ulvskog att jämföra med Watergateskandalen (sic!). Och sådär fortsätter det. Det är därför inte så förvånande att socialdemokraterna blir ursinniga när en representant för den borgerliga regeringen anklagar dem för att bedriva toblerone-politik, men samtidigt tycker det är fullt i sin ordning när Sahlin kallar regeringens politik för satanisk (Sveriges Radio, 11/11 -08).
Men för att återgå till sakfrågan, varför använda sig av toblerone-affären som politiskt redskap? Mats Odell själv säger att han inte lägger Sahlin till last för vad som hände under toblerone-affären, utan endast använde sig av en pedagogisk poäng. Själv tycker jag absolut att toblerone-affären är av stor relevans även idag. Det rör sig trots allt om en statsministerkandidat. Och det rekordstora antalet förstagångsväljare har ingen aning om vad toblerone-affären egentligen handlade om – för det rörde sig om betydligt mer än ett chokladinköp. Det rörde sig om privat konsumtion för över 50 000 kr av skattebetalarnas pengar och ett massivt antal obetalade p-böter som hade gått till kronofogden. Ett fullständigt obegripligt beteende som väljarna definitivt ska tillåtas väga in i sin personliga bedömning om vem som är lämpligast som regeringschef.
- Läs mer om skandaldrottningen Mona Sahlin, Toblerone och annat här.
Dag Elfström
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Haha klockren bild
Vreden över ”toblerone-metaforen” är nog lite utöver de vanliga bannbullor som utfärdas av partisekreterare och andra politrucker som den lillgamle kamraten Östros.
”Toblerone-metforen” pekar på egenskaper som kamraten Sahlin bevisligen haft. Om hon har dem nu vet vi inte men den häftiga reaktionen säger mig att det här är frågan om tramp på väldigt ömma tår.
Att kamraten Sahlin var omlämplig som partiordförande och statsminister på den tiden det begav sig, det var en insikt långt in i de socialdemokratiska leden. Frågan är vad som säger att hon skulle vara lämpligare nu.
Man ska komma ihåg att det t.ex. varit legio att socialdemokratiska gräsrötter skrivit stora mängder anonyma insändare under valåren för att ge intryck av att ”vanligt folk” stöder deras politik. Bara ett av många exempel på hur sossarna mäter sitt eget och sina motståndares beteenden med olika måttstockar.
Jag tror att Toblerone-metaforen är här för att stanna!
Den är ju så fenomenalt pricksäker.
Den är ju egetligen en syftning på kamrat Monas beteende i dåtid även om användandet hos Odell nu syftar på den föreslagna politiken. Alltså inget direkt fult personangrepp.
Ska vi relativisera så är ju inte sossarna precis rena på det området..
”han har felprogrammerad hjärna” är inte så vackert och ytterligare exempel finns.
Det här med att lägga retoriken under valrörelsen på rätt nivå är inte helt enkelt. Det finns både etiska och taktiska hänsyn att beakta. Jag tycker att alliansens självklara strävan bör vara att föra en ren och konstruktiv valrörelse. Förvisso skulle man kunna driva en smutskastningskampanj med motiveringen att det är precis vad sossarna i alla år ägnat sig åt, men jag tycker att alliansen bör hålla sig med högre krav på gentlemannaskap än så.
Smutskastning riskerar också att slå tillbaka på den som står bakom den. Osakliga, nedsättande personkommentarer tenderar att ge sympati till offret och ilska mot förövaren. Nu tycker jag inte att Odells ”Tobleronepolitik” är att betrakta som smutskastning eller personangrepp. Det är en synnerligen träffsäker kommentar som sätter fingret både på bristerna i oppositionens politik, och högst relevanta brister hos dess ledare. Att man undviker personangrepp innebär inte att man måste avstå från att vara skarp i sin kritik, och fyndig i sina formuleringar. Av sossarnas reaktioner att döma träffade Odell också mitt i prick – rätt på sossarnas akilleshäl.
Metaforen är ett kraftfullt men egentligen ett alldeles för sällan utnyttjat uttrycksätt, som ofta ger vidare insikter. Mats Odell träffade här, som sägs ovan, mitt i prick.
Att nu vissa kamrater ser detta som ett personangrepp har främst att göra med träffsäkerheten. I brist på sakargument går man då till blint anfall och väljer vapnet ”beklaga-sig-för-att-motståndarna-är-så-elaka” vilket, när var och en tänker efter, faller ganska platt till marken.
Vi behöver ha mer metaforer i den politiska debatten varför vi får uppmana Mats Odell och hans vänner att komma med nya tänkvärdheter.
Den typen av överdrivna jämförelser som vi ständigt får höra från socialdemokraterna är ju inget annat än väntade från ett parti som anser det vara en statskupp när de borgerliga vinner val…
Här kan alla som vill läsa mer, om skandaldrottningen Mona Sahlin, Toblerone och annat.
Söderbaum,
För som föredrar filmediet är ju detta yuotubeklipp numera klassiskt: http://www.youtube.com/watch?v=YolWuQJX-rY
Bra musik också!