Don Quijote är socialdemokrat

När den sinnesförvirrade adelsmannen Don Quijote ger sig ut i världen för att slåss mot ondskan, är det egentligen inte den egna vinningen han har för ögonen. Han ser det som sin plikt och kall att rädda ungmör från drakar, dräpa jättar och rensa upp i det påhittade träsket av ondskefulla fantasifoster. Att hans rustning är rostig, att hans springare är en utsliten jordbrukshäst och att hans väpnare närmast är pacifist stör honom inte det minsta – världen ska räddas, till varje pris. Att slåss mot ”väderkvarnar” är något som vi än idag refererar till i det politiska språket när någon mot allt sunt förnuft går till angrepp mot inbillade fiender. Tage Lindbom återintroducerade uttrycket och gav det ny kraft i boken ”Sancho Panzas väderkvarnar” som bland annat tar upp hur folkmassorna i all sin motsträviga skepsis accepterar socialismens högtravande mål om ett omöjligt samhälle. Den underdånigt fjäskande vapendragaren Sancho Panza förstår bättre än sin härskare, men tiger för att inte stöta sig med mannen med svärd.

Socialdemokratin är i sin nuvarande form verklighetsfrämmande. Kanske kommer det av Palmes uttryck ”verkligheten är vår fiende”, kanske inte. Det som förr handlade om verklighetsnära ting som folkrörelser, löneavtal och arbetstider handlar nu om genusdagis, queerfeminism och allmänt förmynderi. De gråa byråkraterna har gett sig ut för att rädda Sverige från väderkvarnar. Med ruttnande ideologiska lansar och trubbiga sakpolitiska svärd vill dessa moderna låtsasriddare frälsa oss andra, vare sig vi vill eller inte. Don Quijote möter ofta motstånd och motvilja i sin iver att uppfylla sitt kall, men tolkar detta som att det är folket det är fel på och inte honom själv. Men medan Don Quijote de la Mancha strider mot väderkvarnar (och förlorar), så strider socialdemokraterna mot RUT-avdrag, vårdnadsbidrag och medborgarnas fria valmöjligheter i vården. På ett djupare plan går de till offensiv mot könsbegreppet, det privata ägandet, heteronormativiteten och den västerländska kristna historien. Det som vanligt folk finner harmlöst blir till renodlad ondska sett genom det socialistiska pappvisiret. Precis som Don Quijote verkar socialdemokraterna förlora sina meningslösa strider. Deras lansar är för svaga, deras rustning är rostig och bräcklig och de har gett sig ut i strid i en värld som varken vill ha deras hjälp eller förstår deras avsikter. De behåller dock sitt grepp om folket genom att, i Quijotsk anda, lova guld och rikedomar till folket.

Det intressanta med Sancho Panza är att han är Don Quijote trogen på ett så naivt sätt, trots att han utan tvivel inser att hans herre är galen. Han har inte läst historia. Han är inte bildad. Men han inser ändå att hans riddare är spritt språngande galen – rentav sjuk i huvudet. Trots detta är han sin bizarre herre trogen. Det svenska folket har på samma sätt varit socialismen och socialdemokratin trogen oändligt länge, trots att ledarna har lett oss fel och orsakat oss skada. De har gett oss rivit våra stadskärnor, byggt DDR-bunkrar och kallar dem palats. De har hittat oss vidriga kommunistledare i tredje världen, gett dem våra pengar och framställt dem som vackra och goda prinsessor. De har förstört vårt försvar, men med idiotisk övertygelse hävdat att de har byggt upp det.

Don Quijote är socialdemokrat. Han är en sinnesförvirrad och maktfullkomlig härskare med världsfrämmande ambitioner för en ovillig värld. Sancho Panza är något annat. Om han tror sig vara socialdemokrat så måste vi väcka honom ur den villfarelsen. Annars blir vi aldrig av med Don Quijote.

Andreas Braw

Ersätt biståndspolitiken med ny typ av u-landshjälp!

Föda eller föröda? Två gevärskulor till automatvapen är värda tre svenska skolluncher. En granatkastargranat är värd 24,000 skolluncher. Tänk dig en kulsprutesalva i Etiopien, vad den gör för fattigdomen och för förtrycket av folket. Dit går våra biståndspengar, inte till mat och förnödenheter menar artikelförfattaren.

Viss uppmärksamhet har på sistone riktats åt det faktum att biståndsminister Gunilla Carlsson (M) har sparkat Sidas generaldirektör Anders Nordström. I gårdagens SvD publicerades också en debattartikel av Jens Andersson om behovet av att ändra inriktning på biståndet med anledning av den nya globaliserade världens förutsättningar. Jag vill för min del allra mest peka på behovet av att genomföra en totalförändring av den svenska u-landshjälpen, givet hur denna idag är konstruerad.

Det svenska biståndet uppgick år 2006 till 28 miljarder kr, en ökning med 4,3 miljarder sedan föregående år. Procentuellt sett rör det sig om en 18%-ökning, medan som jämförelse pensionärerna fick en ökning på 0,75% samma år. Det är inte lätt att med någonting annat än socialistiska argument och socialistiskt tänkande motivera varför Sverige såsom Nordens fattigaste land ska vara världsbäst på att ge bistånd. Att överhuvudtaget skänka så mycket pengar som vi gör när vi har en så kolossal statsskuld och när välfärdssamhället går så dåligt, är direkt stötande. Att visa solidaritet med världens fattiga är i och för sig inget fel, men så som den svenska biståndspolitiken är uppbyggd handlar den dels om att stilla vårt eget samvete, dels om att stödja världssocialismen – snarare än att verkligen hjälpa de nödlidande ur sin svåra livssituation.

Biståndet är världssocialismens ”cash cow”

Afrika är den världsdel som mottar störst andel bistånd från västvärlden, och den fullkomligt kryllar av beväpnade milisgrupper. Sverige ger t.ex. bistånd till Angola, Burkina Faso, Burundi, Elfenbenskusten, Etiopien, Kenya, Sierra Leone och Sudan. Har Du någon gång funderat närmare på varifrån alla vapen i dessa krigshärjade diktaturer som vi ger bistånd till kommer ifrån? Och vad används vapnen och ammunitionen till – fred och ett starkt civilsamhälle? Eller går i praktiken alla biståndspengar till att förtrycka civilbefolkningen med vapenmakt, krig och mord på såväl politiska motståndare som etniska minoritetsfolk? Så ser i alla fall realsituationen ut i dessa länder.

Hur kan diktatorerna leva i sådan lyx och överflöd medan ländernas barn svälter ihjäl? Flera afrikanska expresidenter har anklagats för tillgrepp ur statskassorna och några har redan dömts till långa fängelsestraff. Deras länder har fått hundratals miljoner i årligt svenskt bistånd, varav betydande delar som rent budgetstöd. Kan det finnas en koppling till att landet är fattigt och miljarder strömmar in i biståndspengar? Kan det vara så att diktatorerna i själva verket ser biståndet som en säker inkomstkälla från väst så länge som deras folk lever utblottat och dör?

Den framstående afrikanska författarinnan Dambisa Moyo berättar i African Business om sin bok Dead Aid (2009): “As well as spawning corruption and conflict, I identify how this Aid stifles the entrepreneurial spirit and encourages a bloated bureaucracy that chokes off the very business development that is crucial for Africa’s economies.” År 2006 påtalade också Nigerias president att korruptionen kostar Afrikas stater ofantliga 148 miljarder dollar per år. Även den brittiska miljö- och människorättsorganisationen Global Witness har på senare år klargjort hur biståndspengarna från väst i själva verket bara ökar korruptionen och de sociala problemen i u-länderna. Och enligt en svensk rapport av Staffan Ivarsson och Stefan Fölster som kom i mars 2009 var det inte ett enda av 108 granskade svenska biståndsprojekt som i efterhand kunde utvärderas ifråga om resultat. I de allra flesta fall medger inte den politiska situationen i landet att biståndsgivare följer upp vart pengarna tar vägen. Så enkelt är det, och det vet ju även diktatorerna – som givetvis inser att de bäst behåller sin makt och får en stadig inkomstgaranti från väst om de fortsätter att hålla sitt folk i fattigdom. Ja, det är ofattbart – men det är såhär verkligheten ser ut ifråga om biståndspolitiken!

Andra länder som Sverige skänker biståndspengar till är Azerbajdzjan, Kambodja, Kina, Pakistan och Vietnamn. De har det gemensamt med de tidigare nämnda afrikanska länderna att de är hårda socialistdiktaturer som begår övergrepp både mot sin egen befolkning och mot grannfolk. Är det med andra ord så att västvärlden med sina biståndspengar göder en humanitär katastrofsituation över stora delar av världen? Och för den delen att det demokratiska väst i själva verket ekonomiskt stöttar världens största hot mot demokrati? Svaret lutar definitivt åt Ja!

Biståndet är en helig ko i svensk politik som inte bara är politiskt inkorrekt att ifrågasätta – för att använda samma slags metafor är den i själva verket också världssocialismens cash-cow. Den ekonomiskt integrerade socialistiska rörelsen världen över skulle stå oerhört mycket svagare om det inte vore för alla biståndspengar från västvärlden. Men att skänka pengar till diktaturer är verkligen bokstavligen att kasta pärlor för svinen. Att tanken är god räknas faktiskt inte utanför marxismens teorivärld. I verkligheten, som befolkas av människor som tvärtemot marxismens utgångspunkter är mycket olika varandra, är det bara resultatet som räknas. Därför bör det svenska biståndet i dess nuvarande form inte bara reformeras, som biståndsminister Gunilla Carlsson (M) i och för sig gör ett bra jobb med – biståndspolitiken bör skrotas. I dess ställe bör vi bygga upp en helt ny form av statlig u-landshjälp.

Hur bör vi istället hjälpa tredje världen?

Jordens högsta skatter till trots har Sverige inte råd att ta hand om alla som far illa i världen. Och vi måste i allra första hand ta hand om våra egna, om dem som betalar dessa skatter! Det är inte rimligt att vi ska ta pengarna från våra gamla, sjuka och barn, och ge till människor som aldrig har betalat skatt i Sverige. Förutom att vård, skola och omsorg är i kris så lider även polis, rättsväsende och kriminalvård av resursbrist. Detta är inte bara ohållbart, det är direkt huvudlöst – och biståndspolitikens vackra retorik om ”solidaritet” ekar onekligen väldigt ihåligt i den karga verklighetens ljus.

Om man ska vara realistisk så kommer den växande andelen understödstagare (se min artikel om detta) inom 10 år från nu antingen leda till att den svenska statsskulden ökar från redan gigantiska nivåer, eller att skatterna höjs ytterligare och ytterligare till dess att vi gjort oss själva till slavar för hela världen. Slavar som inte gör någonting annat än jobba för att andra ska kunna leva på vår bekostnad, medan våra egna barn, gamla och sjuka fortsätter att fara illa – det är fullkomligt hutlöst!

Ska vi då inte hjälpa tredje världen? Jovisst! Om det är någonting vi ska skänka till tredje världen så är det: know-how. Visst handlar det om pengar, men det handlar betydligt mer konkret om personresurser – d.v.s. om syftet är att vi ska komma till rätta med PROBLEMEN i tredje världen. Vidare bör västvärlden avskaffa subventionerna till sitt jordbruk, vilket idag leder till att världsmarknadspriset på jorbruksvaror hålls nere. Detta medför att tredje världens konkurrenskraft hämmas enormt, och att dessa länder hålls fast i ett ekonomiskt underutvecklat läge. Sådana åtgärder är både mera verksamma än att skänka pengar till tredje världen, de kan inte försvinna i korrupta politikers djupa fickor, och de leder definitivt inte till att man varje år stöttar världssocialismen med tiotals miljarder kr från svenska skattebetalare.

Läs även:
• Sida – ännu en obstruerande myndighet – Patrik Magnusson
  
• När Sverige hjälpte en mördare till makten – Andreas Braw
  
• Ta ert bistånd och stick! – Patrik Magnusson
  
• Rätt tänkt om biståndet (M)! – Patrik Magnusson

Jakob E:son Söderbaum

REDAKTIONENS MÅNADSBREV – maj 2010

Dag Elfström och Jakob E:son Söderbaum

REDAKTIONELLT | Sommaren står för dörren och ljuset verkar skina även över Tradition & Fason. Vårt kära månadsbrev passerar ”tonåren”, och här kommer nu ett moget 20:e månadsbrev i ordningen.

Att valrörelsen börjar komma igång på allvar har märkts under den gångna månaden. Partipolitiken i allmänhet och inrikespolitik i synnerhet har varit helt dominerande på T&F (här, här, här, här, här, här, här, här). Även den brittiska inrikespolitiken och Storbritanniens spännande parlamentsval har tagit upp en del utrymme (här, här, här, här). I övrigt kan Jakob E:son Söderbaum artikelserie om en konservativ syn på välfärdsstaten lyftas fram som ett intressant debattbidrag under månaden: Del 1, Del 2, Del 3. Intervjun med Anders Edwardsson, om hans nya bok om Arvid Lindman, är vi också belåtna med (här). Som vanligt har två artiklar till vår Sagittarius-sektion publicerats (här, här).

Den norska konservativa tidsskriften Minerva har översatt och publicerat riksdagsledamoten och T&F-skribenten Rolf K Nilssons artikel från vår antologi Konservatism & Kapitalism. De tipsar både om T&F och sagda antologi. Det kan även noteras att Dag Elfström, i egenskap av T&F-redaktör, föreläst om konservatism för gymnasister i Eskilstuna.

Som alltid är vi också tacksamma för den gångna månadens inkommande blogglänkar: Mats Reimbertsson, Magnus Orerar, Michaël Lehman, Thomas Ardenfors, Stefan Lundkvist, Hanif Bali, Essbeck, Basses Hörna 1, Basses Hörna 2.

Vi vill i sedvanlig ordning också passa på att påminna om vår Facebook-grupp, gå gärna med i den om Du inte redan gjort det.

Nu ser vi alla fram emot en trevlig sommar, som förutom allt annat härligt som sol och bad också utlovar en ovanligt intressant valrörelse!

Redaktionen

Sagittarius om… Joakim Garpe och Stockholms skönhet

SAGITTARIUS | Åter tid för Gunnar Unger och Onkel H. Denna gång bjuder redaktionen på en av våra favorittexter som fullständigt dryper av avsky för den kulturradikala rivningshets som präglade Sverige under 60- och 70-talen. Mycket nöje!

Texten är först publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964). Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).
—–
Ner med Garparna!

Joakim Garpe (1905-1992), på många sätt personifieringen av den rivningsvåg som sköljde över Stockholm under 60- och 70-talen.

- Jag har läst och begrundat, sade onkel H. Med ett olycksbådande tonfall.

- Vadå? frågade jag förstrött.

- Jo, just precis det som din ärade tidning bett mig läsa och begrunda, gnisslade den gruvlige gubben. Nämligen följande programförklaring av Stockholms stads byggnadsborgarråd, socialdemokraten hr Joakim Garpe:
”Man kan inte bygga om hela stadsdelar och lämna stadsbilden intakt. Den kommer på många håll att byta karaktär så som kvarteren söder om Konserthuset nu håller på att förvandlas. Betyder det ett hot mot Stockholms skönhet? Det menar många och jag hör redan vreda röster från den behjärtade skara av pensionerade museiintendenter och ännu inte pensionerade entusiaster, som brinner av iver att rädda de sista resterna av Stockholms gamla skönhet, Gamla stan, gamla Klara, gamla söder, gamla äckliga Strandvägen”.

- Än sen, sade jag med väl spelad nonchalans.

- Än sen! skrek onkel H. Sedan han lyckats få mål i mun, alltmedan alpglöden spred sig över hans silvriga hjässa. Än sen! Och det uttalar Garpe efter att ha hällt ut sig om ”det inre sambandet mellan privatkapitalismens grundläggarperiod och smakförskämningen” och påstått att nog ”borde det i huvudstadens stadsbild räcka med avsevärt begränsat utrymme för dessa estetiskt och socialt lika vidriga årtionden”.

- Ja, men det låter sig ju säjas, anmärkte jag.

- Verkligen? I mitt tycke låter det sig inte ens tänkas. Men under alla förhållanden ska jag be att inte i egenskap av pensionerad museiintendent – vad är det för fel på dem förresten? – men i egenskap av icke pensionerad entusiast, som brinner av iver att rädda de sista resterna av Stockholms gamla skönhet, inlägga en behjärtad protest.

- Vassego, sade jag, men det tjänar ingenting till. Här rivs för att få luft och ljus, är inte det tillräckligt?

- I helsefyr rivs det för att få luft och ljus, utbrast onkel H. Det rivs för att bygga höghus! För min del har jag ingenting emot höghus, där de hör hemma, låt oss säga på Manhattan eller i nya syntetiska städer som Brasilia eller möjligen i en förstad som Farsta som ligger i en gammal kulturstads periferi. Men höghusbebyggelsen i City tycker jag är lika vedervärdig som oursäktlig. Ofta, nej oftast, har man en känsla av att de byggherrar som smäller upp dessa arkitektoniska atrociteter är fullständigt okänsliga för eller ointresserade av vilken effekt de får på stadsmiljön i övrigt. Jag har aldrig tyckt att Stockholms Konserthus hör till stadens vackraste byggnader vare sig in eller utvändigt, men nu, mot bakgrund av höghusen i City ter det sig rent löjligt. Tycker du att glaskolossen på Vasagatan smälter in i miljön? Eller Anglaishuset vid Stureplan! Kan då inte en arkitekt se att de fullständigt faller ur ramen för omgivningen? Är det ingen som reagerar inför det helgerån som begåtts genom att S:ta Katarinas profil, en av de vackraste kyrkosilhuetterna i Stockholm, där den svävar över Södra bergen, slås ihjäl av Barskrapan? För att inte tala om de groteska höghuskonstruktioner, som utan varje hemortsrätt skjuter upp ur den uppländska slättens enbevuxna backar och förjagar varje andeväsen från Amorinas lunder!

Jag begagnade tillfället medan den förfärlige åldringen kippade efter andan.
- Varför hetsar onkel upp sig? Tänk på anginan!

- Jag ger så många som flyger och far i anginan. Ge mig en ren whisky, pojkvask, så ska jag smörja kransartärerna. Varför jag hetsar upp mig? Jo, helt enkelt därför att jag tillhör de förmodligen inte alltför talrika stockholmare, som är födda i Stockholm och jag råkar älska min stad, hur löjligt det än kan låta, när man ser den, som den är. Jag älskar Stockholm som det varit – och som det skulle kunna vara. Och jag regerar lidelsefullt mot den besinningslösa vandaliseringen som nu och sedan länge övergår denna stad.

- Såja, såja, sade jag lugnande. Inga besinningslösa överdrifter.

- Det började redan när jag var ung, återtog onkel H. Utan att fästa minsta avseende vid mitt inpass. I strid mot Gustaf III:s snillrika plan för det centrala Stockholms förskönande pluggade man till Gustaf Adolfstorg så att den chaussé som skulle leda från Slottet till Haga aldrig kunde bli verklighet. Så rev man med berått mod Adelcrantz operahus, detta smycke i Stockholms arkitektur och ersatte det med Anderbergs cigarrlådor, vilket får sägas vara inbegreppet av en antiklimax. Slutligen, för att fullborda förstörelseverket, uppförde man på Helgeandholmen det nya riksdagshuset, en blasfemi, som kom t.o.m den gamle oscarianen i Oscar II att rysa, om man får tro hans egna memoarer.

- Begär onkel kanske att man ska riva operahuset, när man just på dess ombyggnad lagt ner 25 miljoner av vilka åtminstone några kommit själva operan till godo?

- Nej, det vore mycket begärt. Men nu när Skandinavbanken ska flytta från Gustaf Adolfstorg kan man väl riva ner dess gamla lokaler och förverkliga Gustaf III:s tanke? Ett minimikrav är i varje fall att riksdagshuset, denna monstruositet i sten, jämnas med jorden för att lämna plats åt en grönskande park. Förlägg riksdagen till nån av stadens utkanter, förslagsvis det anrika Konradbergsområdet , så att du som ska flytta till Marieberg inte behöver springa benen av dig i ivern att hinna upp på pressläktaren i tid!

- Men nu är ju onkel inne på precis samma linje Garpe, nämligen att riva ner stan!

Den gamles ögon hotade att tränga ut ur sina hålor.
- Bara den värdelösa bebyggelsen din unge lymmel! Inte den kulturhistoriskt värdefulla!

- Ska det vara Östermalm, det, va? Gamla äckliga Strandvägen? Onkel menar väl inte att onkel tycker Strandvägen är vacker?

- Strandvägen är i sin helhet ett omistligt monument över en särpräglad kulturhistorisk epok, ett monument stört endast av den nybyggnad, som tillkommit i hörnet av Styrmansgatan. Dessutom är Strandvägen Stockholms vackraste gata. Gå den en vårnatt, när fasaderna med sina torn och tinnar förvandlas till bläcksvarta silhuetter mot en grönblå himmel och du tror dig drömma.

- En mardröm, ja! Östermalm är till stor del förslummat.

- Låt mig då får bo i slummen!

- Helvetet ligger på Östermalm, om man får tro den titel en ung begåvad författarinna häromåret gav sin debutroman.

- I så fall säger jag – mutatis mutandis – som den amerikanska generalen en gång sa om Texas och helvetet: ge mig höghusen och Östermalm så hyr jag ut höghusen och bor på Östermalm! Om Östermalm är helvetet bör det bli naturskyddat. Må helvetet bli ett kulturreservat. Jag kräver att helvetet förvandlas till svensk nationalpark!

- Jag tror inte onkel får med sig Garpe på det, sade jag försmädligt.

- Nu är vi tillbaka vid utgångspunkten, Garpes programförklaring. Är den inte typisk för det parvenytänkande, den socialistiska avundsjuka och skadeglädje, som odlas av utbölingar, som kommit sig upp. Hr Garpe från Bergslagen! Det hörs på namnet att han är avkomling till de tyska fogdarna som på sin tid förtryckte vårt folk. När garparna satt på bergens toppar! Ska vi stockholmare inte ha nåt att säga till om när det gäller Stockholm? Här ställs vi gång på gång inför fasansfulla fullbordade fakta av allsköns femtekolonnare, som konspirerar i sina generalplanenämnder. Det måste bli ett slut på detta! Jag har sagt det förut och jag upprepar det: Föreningen Stockholms fasta försvar mot yttre fiender räcker inte till. Vi måste skydda oss också mot fienden i vår mitt. Vi måste bilda Föreningen Stockholms rörliga försvar mot fantasilösa, traditionslösa, pietetslösa arkitekter, stadsplanerare och kommunalmän. Bort med tassarna! Ner med Garparna!

- Sagittarius

Redaktionen

Vad är ett liv värt?

Våldsbrott borde straffas hårt

Dom har avkunnats i det uppmärksammade fallet där ett parkeringsbråk i Landskrona ledde till att en ung ligist dödade en gammal kvinna. Fängelse i 1 år och 10 månader (med sedvanlig förtidsfrigivning således lite drygt ett år) samt ett skadestånd på drygt 60 000 kronor blev påföljden, som försvaret avser överklaga. Att ta ett liv är sannerligen inget man i Sverige ser särskilt allvarligt på. Domen är ett hån mot de anhöriga till offret, och ett hot mot alla hederliga människor som vill kunna vistas ute i samhället utan att utsättas för våld.

Att gärningsmannen lider av psykiska problem ansågs som en förmildrande omständighet. För mig indikerar det snarare att det är en labil person som inte borde få vistas ute bland folk överhuvudtaget. Just våldsbrott, som ju är de mest avskyvärda av alla brott, har ett oerhört lågt straffvärde i Sverige. Jag vill inte förringa ekonomiska brott, men nog känns det snett att personer som fifflat och undanhållit ett par miljoner i skatt straffas hårdare än den som har ihjäl en annan människa.

Straffskalan i sig är väldigt lågt satt. Till detta kommer att gärningar som borde rubriceras som mord tenderar att bli dråp, medan dråp tenderar att bli den mildare kombinationen av misshandel och vållande till annans död. Pucklar man på en gammal tant så att hon avlider handlar det inte om en olyckshändelse, utan en medveten handling där gärningsmannen rimligen borde ha kunnat räkna ut att det kunde gå så illa, men helt enkelt struntade i det. Som grädde på moset lägger sig domstolarna dessutom regelmässigt i den allra lägsta delen i den ganska vida straffskalan när de avkunnar sin dom.

När det gäller våldsbrott skulle vi behöva en rejäl uppjustering av straffskalan, och naturligtvis fler poliser på gator och torg så att sannolikheten att åka dit om man ger sig på en medmänniska blir tillräckligt hög för att avskräcka de som saknar de etiska spärrar som borde förhindra sådant beteende. Vidare skulle vi behöva ta ett steg tillbaka mot sluten tvångsvård när det gäller vissa former av psykisk störning.

Patrik Magnusson

En konservativ syn på välfärdssamhället (III)

STÄRKA FAMILJERNA VIKTIGT FÖR VÄLFÄRDEN

Här följer del tre i min nya artikelserie om en utvecklad konservativ syn på välfärdssamhälle och välfärdspolitik. I denna artikelserie försöker jag nu få med så många tankar som möjligt på detta alltför sällan behandlade tema. Jag välkomnar hjärtligt läsarnas bidrag till detta synsätt, i den mån ni har perspektiv som ni blir inspirerade att dela med er av i T&F:s kommentarsfält!

Arbetarrörelsens främsta uttalade mål historiskt har varit att bygga ut välfärden och att hålla nere arbetslösheten. Sett som politisk målsättning kan man som konservativ ställa sig positiv till detta – under förutsättningen att det i grunden handlar om att stärka civilsamhället. Sedan Karl Marx dagar har dock krossandet av familjen varit centralt i all socialistisk politik, och i Sverige har familjerna kommit att få den sämsta ställningen i hela EU. När arbetarrörelsen nu till slut börjar tyna bort, efter sitt misslyckade välfärdsstatsbygge, är det väl ändå dags att återupprätta den verkliga välfärden: livet i den egna familjegemenskapen! Familjen är den viktigaste gemenskapen av alla, och den trygghet som ordnade familjeförhållanden skänker alla dess medlemmar – i synnerhet barnen! – är oersättlig. Ändå betraktas det idag som någonting ”fult” att ta hand om sin egen familj, och möjligheten till hemarbete och hushållsnära tjänster betraktas av vänstern som ett direkt hot mot deras samhällsvision. Så har också socialdemokraterna i svenska regeringar ända sedan 1920-talet på alla upptänkliga sätt motarbetat familjen och dess möjligheter att stå självständig i förhållande till staten.

En del i detta har varit att i jämlikhetens namn genom olika politiska påtryckningsmedel tvinga bägge föräldrarna att yrkesarbeta heltid. Inte minst att de höga skatterna omöjliggör för en familj att försörja sig på en lön, något som väl faktiskt är den allra största välfärdsgaranten att man KAN göra om man måste! Men nej, i socialdemokraternas välfärdsbygge ska allt gott komma från Staten. Vilket har lett till en ”välfärdssituation” där det för många familjer inte räcker att bägge föräldrarna yrkesarbetar heltid, utan de måste likväl få bidrag. Problemet är att samtidigt som tempot i arbetslivet har skruvats upp har både kvinnor och män med familj särskilt de senaste tio åren ökat sin arbetsbörda i hemmet, och lägger nu 41,3 timmar respektive 31,2 timmar i veckan på detta. Den föga välfärdsmässiga följden härav blir att nästan all vaken tid för föräldrar med hemmaboende barn går åt till arbetsuppgifter i hemmet. Det är knappast förundrande att svenskarna är EU:s mest sjukskrivna folk! Viktigt i sammanhanget är att det också är ett demokratiskt problem att alltför få har möjlighet att engagera sig i politiken, och att särskilt föräldrar med hemmaboende barn – som är samhällets hjältar och garanterar hela dess fortbestånd – knappast har möjlighet att aktivera sig för ett bättre samhälle ur deras egen synpunkt. Så fungerar, i ett mycket betydelsefullt avseende, de svenska socialdemokraternas familjefientliga politik.

Så hur motiveras egentligen att hemarbete inte tillerkänns något värde i socialdemokratins politiska kalkyler? För självklart innebär hemarbete ett betydande förädlingsarbete av det vi producerar utanför hemmet och som mäts i BNP. Faktum är att det är precis detta som är själva problemet – hemarbete är mycket svårt att värdera i BNP-termer. Svårigheten att uppskatta värdet av oavlönat hemarbete i ekonomiska termer har gjort det lätt att ifrågasätta både ur statens nationalekonomiska perspektiv och ur marknadens företagsekonomiska perspektiv. Värdet av yrkesarbete, däremot, handlar uteslutande om pengar och mätbara värden: skattepengar, lön, ekonomisk tillväxt och bokföring. Den politiska strävan under de senaste decennierna – i vilket socialister och liberaler har gått hand i hand – har därför varit att i så stor utsträckning som möjligt ersätta det oavlönade arbetet med avlönat arbete. Det påstådda syftet har varit dels att ”befria kvinnorna från oavlönat arbete”, dels att öka BNP. Det har dock på goda grunder ifrågasatts i vilken utsträckning detta verkligen har lett till en reell ökning av BNP. Exempelvis lagades maten mer i familjen tidigare (vilket innebar att vi fick i oss näringsrikare och nyttigare mat, något som borde betraktas som viktigt ur välfärdssynpunkt). Nu har en betydande del av detta oavlönade arbete övergått till att bli avlönat, i och med att bägge föräldrarna äter lunch på jobbet och barnen äter lunch och mellanmål på dagis och i skolan. Konsekvensen är att nettokostnaden blir högre för familjen (att betala för lagad mat är mycket dyrare än att köpa råvaror och laga maten själv, och lunchtid är inte ens betald arbetstid!), samtidigt som familjelivet minskar. Det är bara att konstatera att BNP trots allt inte är något komplett mått på välstånd i ett land, utan på ekonomisk produktion i ett kortsiktigt perspektiv.

Den socialistiska idé som genomsyrar synen på både hushållsnära tjänster – och som tidigare påpekats även företagande – är att ingen ska jobba åt dig. Förekomsten av arbetsgivaravgifter gör det dyrt både för arbetsgivare och särskilt för privatpersoner att anställa folk att jobba åt en. Paradoxalt nog får denna politik till direkt konsekvens att kvinnor i barnafödande ålder löper mycket stor risk att diskrimineras på arbetsmarknaden, eftersom de av naturliga skäl tenderar att ta barnledigt och därmed inte levererar det extra resultat som är själva anledningen till att arbetsgivaren vill nyanställa. Och så blir följden att man måste reglera tillvaron ännu mer för både fysiska och juridiska personer på bekostnad av ett sunt och fritt civilsamhälle. En reglering som inte minst medför att vi förstör våra egna familjer inifrån, och så får socialisterna vatten på sin kvarn att familjen som företeelse inte alls är så bra som högern påstår. Detta för att många i sin familj upplever en så stor frustration när vi kommer hem från jobbet, att barnens lek och makens rutinbeteende blir alltför påfrestande. Visserligen helt i onödan, eftersom det emotionella trycket ju i grunden inte har med familjerelationerna att göra. Men det är likväl inte ovanligt att detta tryck kan bli så stort att vi skiljer oss – och förstör det som annars skapar den naturliga tryggheten i människans liv.

Eftersom familjen är det som har störst potential att ge oss alla reell vardagsvälfärd, och eftersom arbete utanför hemmet t.ex. i form av hushållsnära tjänster (d.v.s. arbete i någon annans hem) faktiskt är mätbart i BNP-termer, borde det vara fullständigt självklart att utöka möjligheterna till avdrag för hushållsnära tjänster. Och i förlängningen av detta borde det också vara fullt möjligt att motivera införandet av möjligheten till avdrag för arbete i det egna hemmet! Att på detta vis underlätta för Sveriges familjer borde i allra högsta grad betraktas som en välfärdspolitisk målsättning. För det första därför att det har ett välfärdspolitiskt egenvärde att underlätta för familjerna med tanke på att det är där som uppfödandet av morgondagens – förhoppningsvis relativt självständiga – medborgare tar plats. För det andra därför att fler arbetstillfällen därmed skulle uppkomma i samhället – dels för att efterfrågan på arbetskraft ökar när inte alla föräldrar måste arbeta 100% utanför hemmet, dels är efterfrågan på hushållsnära tjänster skyhög, dels är det ett okvalificerat arbete som därmed gör det oändligt mycket enklare för långtidsarbetslösa att ta sig in på arbetsmarknaden och kunna börja försörja sig själva. Väl att märka skulle reformer i sådan riktning dessutom minska svartjobben i samhället, vilket i sig måste vara både en välfärdspolitisk och en rättspolitisk angelägenhet. Att svartjobben minskar leder i sig till att fler betalar skatt, vilket ger mer pengar till välfärd.

Låga skatter betyder också mycket för den personliga välfärden, och ju fler som delar på den gemensamma skattekakan i samhället desto större utrymme finns det för större allmänt välstånd. Låga skatter ökar hushållens köpkraft, vilket i sin tur medför ökad konsumtion och mer pengar i omlopp, som för sin del har en stimulerande inverkan på ekonomin. Ekonomin i landet kan på detta vis med andra ord stärkas utan att folk i allt större utsträckning jobbar sig till utbrändhet, vilket i sig har betydande implikationer för ett samhälles reella välfärd.

Tidigare delar i denna artikelserie:
• En konservativ syn på välfärdssamhället (II)
• En konservativ syn på välfärdssamhället (I)

Jakob E:son Söderbaum

Regeringen går till val med urstark ekonomi i ryggen

De rödgrönas plan för Sveriges ekonomi

När väljarna om ca 4 månader skall utse en ny regering ställs de inför två huvudalternativ. Den sittande regeringen har visserligen haft det tungt med opinionen, men nu tycks åter läget vara oerhört jämnt. Samtidigt redovisas nu siffror som visar på att Sveriges ekonomi är den kanske starkaste i hela västvärlden.

När länder i södra Europa vacklar under sin skuldbörda och tvingas slita i nödbromsen, så har Sverige ett allt större budgetöverskott och den högsta tillväxttakten i Europa. På allt fler områden framhålls Sverige internationellt som ett föredöme. Att ha sunda statsfinanser och att skickligt kunna hantera internationella oroligheter i ekonomin har kommit att bli alliansregeringens adelsmärke. Här har man faktiskt imponerat.

Denna stabila ekonomi, som alliansens sunda ekonomiska politik bäddat för, kan komma att bli avgörande i valet. På andra sidan står nämligen ett splittrat gäng slösare som inte inger förtroende. Med Sahlin, Ohly och språkrören vid rodret är risken överhängande att vi snart gör Grekland, Spanien och Portugal sällskap som Europas sjuke man.

Även bland de rödgröna sympatisörerna är det många som tror mer på alliansen än den egna sidan när de gäller förmågan att sköta ekonomin. Lägg därtill det extremt låga förtroendet hos snart sagt alla väljargrupper för Sahlins förmåga att leda landet och de rödgrönas senaste antiamerikanska villovägar på det utrikespolitiska området, och det ser riktigt hoppfullt ut.

Patrik Magnusson

Att inse sin egen litenhet

Ett rödgrönt försvar

VÄRLDEN | Urban Ahlin, socialdemokraternas säkerhetspolitiske talesman, har stora tankar om sig själv och Sverige. Han kräver att USA avvecklar sina kärnvapen och stänger ner sina baser runt om i hela världen. Förutom att förslaget i sig vore katastrofalt för den militära stabiliteten runt om i världen, så visar det lite på hur höga tankar sossarna har om sig själva. De tänker ”kräva” att USA rustar ner. Skriva ett brev och framföra sina krav och sen hålla tummarna.

Intressant till exempel är att baserna i Afghanistan ska avvecklas, vilket skulle lämna våra 500 tappra svenska soldater i en spännande situation, där de skulle slåss i underläge efter att vår största allierade dragit hem sina styrkor. Den rödgröna synen på svensk militär är nämligen att ”det inte är så noga”. Osökt kommer jag att tänka på dikten ”The Charge of the light brigade” av Alfred Lord Tennyson.

‘Forward, the Light Brigade!
Charge for the guns!’ he said:
Into the valley of Death
Rode the six hundred’

Sverige behöver USA, särskilt efter de regeringen Perssons försvarsslakt. Detta är dock främmande för de rödgröna, som istället vill bita den hand som beskyddar oss. Turligt nog bryr sig inte amerikanerna det minsta om vad en tjurig socialistregering i Sverige anser om deras baser. Sossarna behöver inse sin egen litenhet, få perspektiv på världen och sluta drömma sig tillbaka till -68 när realismen låg på sophögen.

Nu försöker Urban Ahlin, aspirerande försvarsminister, att tona ner de rödgrönas idiotiska skrivelser. Men det blir föga trovärdigt. ”Alla baser” betyder även baserna i Afghanistan, Korea, Tyskland och så vidare. Att sossarna och deras anhang har en så skev bild av säkerhetspolitiken är oerhört pinsamt. Urban Ahlin är aspirerande försvarsminister och har varit med och skrivit den där dyngan.

För övrigt är det intressant att det enda som de rödgröna vill se en satsning på i försvaret är jämställdhetsarbete. När våra vapen och fordon blir för gamla, när våra soldater blir för otränade och när deras säkerhet riskeras på grund av de rödgrönas nedskärning på ytterligare två plus två miljarder, då ska soldaterna kunna trösta sig med att de iallafall är mer jämställda än sina fiender.

Den kvardröjande känslan efter att ha läst de rödgrönas säkerhetspolitiska manifest påminner om gamle pudelrockaren Wolfgang Petrys kanske största hit: ”Das ist Wahnsinn”.

Andreas Braw

KD-krisen och Göteborgs-Postens blinda ögon

Göran Hägglund (KD) så som jag och många med mig skulle vilja se honom både oftare, tydligare och i större utsträckning.

På ett helt uppslag i dagens (24/5) Göteborgs-Posten rapporteras om krisen i Kristdemokraterna, d.v.s. partiets oförmåga att hålla sig över den livsavgörande 4%-spärren i de allra flesta opinionsundersökningar sedan förra valet. På ena sidan (ej på nätet) får vi läsa om Göran Hägglunds tro att det går att vända vinden, och på den andra om att motvind för konservativa värderingar i samhället är en av de främsta anledningarna till det sviktande väljarförtroendet. När jag läser den senare artikeln inser jag att detta inte är någonting som egentligen framgår av de intervjuade statsvetarnas kommentarer – som handlar om moralkonservatism, som bara är en mycket begränsad del av den politiska konservatismen.

Suck! Det är alltså GP som hävdar att det råder motvind för konservativa värderingar i Sverige idag. Förutom den intellektuella ohederligheten i att ha en sådan rubriksättning med utgångspunkt i ett expertuttalande om någonting annat så är det ett påstående som är alltför verklighetsfrånvänt för att egentligen kunna klara sig igenom en redaktionell granskning på en av landets största dagstidningar. Såsom en av de stora tidningsdrakarna har GP alldeles tveklöst nog med resurser för att kunna följa med sin samtid. Så vad är det som saknas, när de DESSUTOM skriver fel på FYRA av de fem intervjuade kristdemokraterna, om vad dessa har för position i partiet??? De kallar Annelie Enochson för ”kommunalråd i Göteborg” (hon är riksdagsledamot), Carina Liljesand för ”riksdagsledamot från Göteborg” (hon är kommunalråd), David Lega för ”partisekreterare” (han är etta på KD:s riksdagslista i Göteborg) och Lennart Sjögren för ”första namn på KD:s riksdagslista i Göteborg” (han är partisekreterare). Den ende de fått rätt på är Charlie Weimers, som är ”ordförande i KD:s ungdomsförbund” (som heter Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, men det är kanske lite väl avancerat för att skriva ut?).

Konservatismen tydligt på väg framåt

Sanningen är att konservatismen är stadigt på väg framåt i Sverige. Sedan 1970-talet har dess position i samhällsdebatten varit noll – fram tills nu. Och även om den ännu inte i paritet med socialismens eller liberalismens ställning i samhällsdebatten så har konservatismen dock rönt allt större erkännande både av media och särskilt bland unga väljare. Detta renderar alldeles ofrånkomligen konservatismen idag en position åtminstone några poäng över noll. Väl att märka har efter åratal av ensidighet ÄNTLIGEN en konservativ placerats jämte socialisten (nuförtiden Nisha Besara) och liberalen (nuförtiden Peter Wolodarski) i nyhetspanelen i SVT:s Gomorron Sverige – nämligen Anders Björck. Det är stort, det har betydelsefulla implikationer på samhällsdebatten, och detta är bara ett exempel på konservatismens stegvisa framgång i Sverige på 2000-talet.

Denna de politiska vindarnas vändande i konservativ riktning har också för all del ägt rum mitt framför ögonen på GP:s reportrar. Familjen Magnussons (regionrådet Johnny, hans hustru riksdagsledamoten Cecilia och Johnnys son MUF-Göteborgs ordförande Hampus) politiska framgångar inom Moderaterna utgör alla genuina framsteg för konservatismen. Samma sak med den enda personkryssade kristdemokraten från Göteborg Annelie Enochson, som har ett tydligt konservativt patos. Den liberalkonservativa nättidskriften Captus Tidning var onekligen något av ett Göteborgs-projekt, och en av Tradition & Fasons grundare (undertecknad) är göteborgare. Det är nästan så att man skulle kunna tala om ”Göteborgshögern” som ett nytt politiskt fenomen. Men GP är ju traditionellt folkpartistisk, och eftersom Folkpartiet under Jan Björklund idag, medvetet eller omedvetet, är en stark drivkraft för konservativt tankegods i svensk inrikespolitik så är väl GP alldeles ”hemmablinda”… Eller… det är förstås inte alls vad det handlar om.

KD-krisens verkliga orsaker

Vad gäller ämnet för sagda uppslag i GP – krisen inom KD – så beror den i verkligheten också på helt andra saker än de yttre faktorer som GP gör gällande. KD är framför allt i kris därför att partiledaren jämte vissa interna aktörer (t.ex. nätverket FFFF och ungdomsförbundet KDU) strävar i värdekonservativ och kulturkonservativ riktning, medan stora delar av den hårda kärnan av toppolitiker och tjänstemän (särskilt inom partikansli och riksdagskansli) driver i riktning mot att omdana KD till ett socialt ansvarstagande miljöparti. När KD:s partiledare och två vice partiledare tilldelats ministerroller och därmed inte kunna leda partiet i samma utsträckning som tidigare, har dessa element fått desto större makt inom partiet. Eller i vart fall fått större utrymme att sätta bilden av partiet utåt. Låt oss vara raka: ett sådant parti förtjänar sotdöden. Vem som helst kan se att det inte finns utrymme för ännu ett parti av det slaget i den svenska politikens mittfåra. Viktigt är också att helt släppa idén om att kunna locka över kristna väljare från vänsterblocket, en vision som fortfarande präglar kristdemokraterns engagemang. Att försöka vara ett parti för kristna är inte bara dömt att misslyckas utifrån det faktum att Sverige är så pass sekulariserat – historien visar också rätt entydigt att kristna inte heller kan komma överens om politik, utan att politik är en annan dimension än den moraliska som religion handlar om. Det hindrar absolut inte att ett ”kristdemokratiskt” parti verkligen kan göra skillnad i svensk politik.

Hägglund inte bara gör rätt i att tro att det går att vända vinden – han har också rätt i sak. Även om det ser mörkt ut för KD så är det framför allt inom själva partiadministrationen och den gamla skolans gräsrötter som det största mörkret finns. Förändringar där är betydligt mera angeläget än att förändra partiets principprogram, som står för en välformulerad (kulturkonservativ) politik som skulle te sig väldigt mycket mera attraktivt i allmänhetens ögon än de fördomar man har om KD och som håller de allra flesta väljare på betydligt mer än en armlängds avstånd från principprogrammet.

Behöver imponera i Almedalen

Utöver detta behöver KD också alldeles tveklöst komma loss som en drivande politisk kraft i det offentliga samtalet. Än så länge finns utrymme för ett betydande utspel i Almedalen, som handlar om att etablera de ”Nya Kristdemokraterna” som koncept – i en ganska annorlunda bemärkelse än vad det interna kvinnoförbundets ordförande menar med detta. I Storbritannien har David Cameron och hans Nya Tories nyligen vunnit valet på en politik som går ut på att stärka civilsamhället, förbättra förutsättningarna för småföretagandet och att Storbritannien ska bli Europas mest familjevänliga land. Faktum är att denna politik redan finns i de svenska kristdemokraternas principprogram!

Fortsätter Göran Hägglund driva vidare den linje han slog in på förra året i sina tal vid partiets riksting och i Almedalen, så kommer KD inte bara att framträda som närliggande de framgångsrika Nya Tories, och själva vara nära nya framgångar – det har potential att slå hål på de fördomar som finns om KD och väcka ett brett intresse för vad partiet VILL vid sidan om vad (man i allmänhet tror att) det ÄR. Hägglund kritiserade då vänsterns totala dominans i samhällslivet, samtidigt som han lovsjöng familjelivet och civilsamhället, och betonade att etik och moral är viktigt för samhällsordningen. Imponerar KD i Almedalen 2010 så kommer de att säkra sitt riksdagsmandat. Men om deras politiska linje inför valet istället mottas med en gäspning så är det fara värt att väljarna överger dem. KD har balanserat på 4%-spärren alldeles för länge vid det här laget, och väldigt många torde vid det här laget vara medvetna om att ett valresultat för KD på 3,9% är en betydligt större förlust än att KD åker ur riksdagen, i och med att det omöjliggör varje chans för Alliansen att fortsätta regera. Och åker KD ut ur riksdagen kommer de knappast tillbaka igen. Sverige är idag alltför sekulariserat och kristendomsfientligt för att ett parti med sådant namn ska kunna ta sig in i riksdagen utifrån. Ifråga om yttre faktorer som påverkar partiet är det inte minst där som skon klämmer.

KD är onekligen ett parti i djup kris som väldigt länge nu kippat efter andan, även om man nu till synes har slagit in på rätt väg. Man måste bygga vidare på de förutsättningar som man faktiskt har just precis nu. Och de är många – ett internnätverk som FFFF bidrar med förnyad debatt och ett fräscht välavvägt tankegods med konservativ touch, KDU är ett väsentligen mera konservativt ungdomsförbund än MUF har varit på mycket länge, och så finns en välkomnande attityd i media (utöver just GP, kan konstateras) för en utveckling av KD i sagda riktning. Allt är upplagt för ”de Nya Kristdemokraterna” att göra entré i svensk politik. Frågan är om ledarskapet räcker till.

Jakob E:son Söderbaum (som fick KD som mest närliggande parti i både SvD:s och Piratpartiets tester)

Intervju: Edwardsson om nya Arvid Lindman-boken

INTERVJU | Den 12:e maj släppte Bonnier sin samling om 22 stycken statsministerbiografier. Bland dem finns en Lindmanbiografi författad av statsvetarprofessorn Leif Lewin. Det är första gången på 54 år en biografi om Arvid Lindman (1862-1936) publiceras. Men bonnier är uppenbarligen inte ensamma om att se behovet av en ny Lindman-biografi. Som ett ödets ironi släpps det ytterligare en bok om Arvid Lindman om bara några få dagar. Författaren är den för Tradition & Fasons läsare inte helt obekante historikern och journalisten Anders Edwardsson. Boken, Arvid Lindman. En statsminister och hans tid, är resultatet av ett samarbete mellan Timbro och Arvid Lindmans Sextioårsfond.

Tradition & Fason har intervjuat Edwardsson för att ställa några frågor om detta nya alster.

T&F: Kan Du kort sammanfatta varför Du tycker Arvid Lindman är av så pass stor betydelse att han ska föräras med en biografi såhär 75 år efter sin död?

- Den konservative Arvid Lindman var en av 1900-talets i särklass viktigaste svenska politiker och en av det moderna Sveriges skapare. Han är minst lika viktig – och på flera sätt viktigare – än sina samtida politiska medspelare liberalen Karl Staaff och socialdemokraten Hjalmar Branting, om vilka det skrivits enormt mycket. Lindman är därför väl värd en bok som lyfter fram honom både som människa och politiker.

T&F: Berätta lite om boken, vilka källor har Du använt, och hur ser dispositionen ut?

- Min bok är en kort, populärvetenskaplig introduktion på runt 100 sidor som bygger på etablerade historiska och statsvetenskapliga forskningsresultat. Den avslöjar egentligen ingenting nytt, men placerar Lindman i sin kontext och belyser hans stora roll i tidens politiska spel.

T&F: Ivar Andersson kom 1956 ut med boken ”Arvid Lindman och hans tid”, på vilket sätt skiljer sig Din biografi från Anderssons?

- Ivar Anderssons bok är och kommer att förbli standardverket om Arvid Lindman! Den är superb, håller än idag, och min bok innehåller i princip en sammanfattning av hans verk plus vissa kompletteringar. Bland annat så förutsätter Anderssons Lindman-biografi att läsaren känner till hur den personliga kungamakten fungerade en bra bit in på 1900-talet, vilket få gör idag. Det har efter Ivar Anderssons verk kom ut också publicerats ett antal källor och analyser som han inte hade tillgång till, vilka jag försökt väva in i min berättelse. Anderssons bok börjar också såhär drygt 50 år efteråt bli både dyr och svår att få tag på, därför behövs en ny.

T&F: Så din bok vänder sig snarare till ”den stora massan”, än till redan frälsta högernostalgiker?

- Både och! Målet för min del har dock varit att göra Lindman mer känd inte minst bland dagens unga, för vilka han bara är ett namn och knappt det. Socialistiska och liberala historieskrivare har sedan hans död varit duktiga på att tysta ner och förvränga information om Lindmans stora betydelse i modernare svensk historia. Förhoppningsvis kommer därför min bok att skingra åtminstone en del av de vanligaste missuppfattningarna om honom.

T&F: Tack för din tid, och lycka till med lanseringen av boken!

- Tack så mycket.

Boken är ännu inte släppt, men de som vill beställa ett exemplar kan maila författaren direkt på anders.edwardsson@gmail.com. Priset kommer vara ca 100 kr.

Redaktionen