Så blev det äntligen klart. Gordon Brown, som i ett desperat försök att säkra en koalition utlovat sin avgång som Labourledare har nu även varit till HM Drottningen för att lämna in sin avskedsansökan som premiärminister.
Drottning Elizabeth II gav Cameron uppdrag att bilda regering
Toryledaren David Cameron har istället fått Drottning Elizabeth II:s uppdrag att bilda regering. Detta kommer han att göra i samarbete med liberaldemokraterna som ju som väntat fick en vågmästarställning. Den nya regeringen kommer att möta stora svårigheter, för det är ett riktigt konkursbo som Labour efter 13 år vid makten lämnar efter sig. Om det kommer det säkert att finnas anledning att återkomma. Just nu är dock tid att glädjas åt att ännu ett europeiskt land får en högerregering, och att det mest traditionstyngda av alla världens konservativa partier är tillbaka där de hör hemma, på nr 10 Downing Street.
I förbifarten kan också med saknad notera att det är just den regerande monarken i Storbritannien som formellt ger Cameron uppdraget att styra landet, så som ordningen var även i vårt land innan olyckan i form av vår nuvarande Regeringsform kom över oss. Praktiskt har det kanhända inte så stor betydelse, för auktoriteten att bilda regering kommer av styrkan man har bakom sig i parlamentet, men symboliskt har det viss betydelse att uppdraget kommer från den opolitiska symbolen för nationen, inte en partigängare i Riksdagen försedd med en klubba.
Warmest congratulations to our conservative friends in the UK, and the best of luck!
Patrik Magnusson
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Även om Tory-segern blev något snopen är detta sannerligen en glädjedag för konservatismen och borgerligheten!
Vi får nu hoppas att den medkännande konservatismen à la Cameron även kommer att stärka borgerligheten i Sverige och visa vägen framåt. Det mest pockande behovet för Storbritannien och Sverige är ju knappast ett förhastandet slaktande av Big Government, vilket lika snabbt kan upphävas vid nästan val, utan det långsamma och enträgna återupprättandet av Big Society, det samhälle totalitärism och kollektivism aldrig kan rå på.
/As the loud blast that tears the skies,
Serves but to root thy native oak!
Jag säger som David Dimblebey på BBC: ”just look at the new tory cabinet outside 10 downing street, they could be the catering staff!” Nya tories, ingen vidare tradition i klädseln.
På sätt och vis för ju även koalitionspartnern Liberaldemokraterna ett konservativt arv genom att vara den organisationsmässiga arvtagaren till Whigpartiet då det ju var det parti som Edund Burke tillhörde. Nu återspeglas ju detta på intet sätt i dagens politik, men ändå.
Jag noterar föresten att Cameron och Clegg kommit överens om det enda rimliga och låtit Clegg bli vice premiärminsiter istället för fackminister. Synd att vår svenska Allians inte hade samma förstånd!
”I förbifarten kan också med saknad notera att det är just den regerande monarken i Storbritannien som formellt ger Cameron uppdraget att styra landet, så som ordningen var även i vårt land innan olyckan i form av vår nuvarande Regeringsform kom över oss. Praktiskt har det kanhända inte så stor betydelse, för auktoriteten att bilda regering kommer av styrkan man har bakom sig i parlamentet, men symboliskt har det viss betydelse att uppdraget kommer från den opolitiska symbolen för nationen, inte en partigängare i Riksdagen försedd med en klubba.”
Olyckan i fråga var Torekovkompromissen 1971. Detta hände sig i den rödaste av tidsåldrar då nog även många radikala socialdemokrater såg det som en tidsfråga innan socialismen skulle bli grunden i samhällsbygget. I detta samhällsbygge hade monarkin givevis ingen roll men trots allt insåg socialdemokraterna att det folkliga stödet för monarkin var för stort för att helt avskaffa den. Dock såg man nog det endast som en tidsfråga och i ett tal på en partikongress raljerade Palme om att vi endast var ett ”pennstreck” från att införa republik.
Regeringsformen är också förberedd för att kunna göra en övergång på ett ”smidigt sätt”. Tanken var att talmannen skulle bli statschef och genom regeringsformen överfördes regeringsbildningsansvaret till denne. Sedan skulle det i proncip bara vara att ändra 5:e paragrafen i regeringsformens första kapitel och byta ut konungen mot talmannen. Det hela var alltså ganska konspiratoriskt. Nu tog dock historien en annan gång och det tidiga 70-talets illröda ambitioner kom att blekna betydligt.
Sedan håller jag med Patrik om att kungen skulle ha den roll som talmannen idag har vid regringsbildning. Det är symboliskt viktigt att uppdraget att bilda regering kommer från den ”den opolitiska symbolen för nationen”. Nuvarande ordning är egentligen ganska absurd då den talman som hanterar uppdraget egentligen inte har den nyvalda riksdagens mandat utan endast den gamla ”avsuttnas”. Kungens mandat som statchef, i kraft av en demokratiskt beslutad regeringsform, är i detta läge starkare är en talman utan riksdagmandat.
Allianspartisten, Göran Hägg kallar i sin nyutkomna debattbok ”Utveckla monarkin” det man försökte införa genom gällande regeringsform för ”kommunalgrå talmansrepublik” utan egentlig statschef. Hägg menar att rödskäggen antagligen utgick från att ätten Bernadotte skulle utslockna med Carl XVI Gustav som ju inte gjort några ansatser till att stadga sig då Torekovkomperomissen. Hans analys av rådande situation är för övrigt superb, tyvärr spårar boken totalt ut i senare delar.
Populisten,
Intressant, det du säger förstärker bilden av hur konspiratoriska socialdemokraterna var vid utformningen av det nuvarande statsskicket.
Tilläggas kan att i TV4′s nu pågående serie om familjen Bernadotte, framhöll kungens farbror, Carl Johan Bernadotte, att hans far, Gustav VI Adolf, nog kunnat hålla emot en del vid förändringarna av regeringsformen men att han var ”gammal och trött”.
Konstitionellt sett blev kompromissen kring regeringsbildning riktigt dålig då en talman, som i fallet byte av regering nästan alltid är företrädare för den förlorande sidan, har att hantera regeringsbildningen. I oklara situationer vid regeringsbildning är en ”obunden” part värdefull och här borde vi definitivt utnyttja den obundenhet som de facto ligger i monarkin.
För det tidiga 70-talets självgoda, och socialistiskt övertygade, socialdemokrater var väl detta kanske mest ett rent teoretiskt problem då man inte kunde föreställa sig att det statsbärande partiet, som styrt landet sedan Per Albins dagar, någon gång skulle kunna förlora ett val. Början av 70-talet var verkligen, på många områden och så också demokratins område, en förfallets tid.
Allianspartisten, bara en liten korrektion. Formellt föreslås statsminister av den nyvalda talmannen. Den avgående håller iofs förberedande sonderingar så att processen ska kunna komma igång innan riksdagen samlats, men den nye talmannen diskuterar med partiledarna och är den som lägger förslaget inför kammaren. Vid oklara valutgångar är därför talmansvalet oerhört viktigt (vilket borgarna inte klarade av att inse på 70-talet då de inte kom överens om en kandidat och släpptre fram Ingemund Bengtsson)!
Populisten, visst det är jag medveten om men enligt riksdagsordningen samlas riksdagen först femton dagar efter valet. Vi har alltså en kritisk tvåveckorsperiod, som nog ändå är den avgörande perioden för regerinsgbildningen, då det finns en talman, utan egentligt mandat, som har att hantera processen. Detta är inte bra och särskilt inte i oklara lägen.