Konservative David Cameron och liberaldemokraten Nick Clegg vinkar tillsammans in den nya eran i brittisk politik.
Cameron kunde i detta läge välja att bilda en minoritetsregering, eller en koalitionsregering tillsammans med liberaldemokraterna. Han valde det senare, och kan därmed också bli en stark premiärminister – vilket gynnar honom i framtiden.
Kanske kunde man hoppas att Cameron ”gör en Reinfeldt” och tilldelar liberaldemokraterna proportionerligt antal ministerposter givet valresultatet, men att politiken ska bygga på majoritetsbeslut på ett sådant sätt att Camerons Nya Tories i praktiken kommer att bestämma allt utom små ytligheter. Men Cameron sade förvisso i sitt inledningstal som premiärminister att det ska bli en ”sann koalitionsregering”, och det står redan klart att liberaldemokraterna får fem ministerposter i den nya regeringen.
I ett avseende har Cameron i alla fall redan gjort som Reinfeldt, och utsett en tidigare Tory-ledare till utrikesminister: William Hague. Om svenske statsministern Fredrik Reinfeldt kunde göra ett och annat som David Cameron vore det förstås alldeles fantastiskt… Reinfeldt säger själv apropå Camerons tillträde som premiärminister: ”Vi har haft nära kontakt under åren och jag ser fram emot ett nära samarbete med honom”. Han menar givetvis i första hand på EU-nivå, men ju starkare kontakter mellan svensk och borgerlig politik i dagsläget desto bättre! Nya Tories är en oerhört intressant, nyskapande konservativ satsning som går mer mot det socialkonservativa (medan Thatcher var liberalkonservativ) och profilerar sig med att vilja stärka civilsamhället, förbättra förutsättningarna för småföretagandet och bli Europas mest familjevänliga land – och Cameron gör det dessutom med en verkligt nydanande retorik.
Ett Tory flankerat av liberaldemokraterna är måhända också ett fenomen som kunde tänkas influera Alliansen mer än en rent konservativ regering i Storbritannien. Sverige har sedan Thatchers dagar ett stort intresse för brittisk politik. Nu ligger vägen öppen för en konservativ spill-over-effekt till Sverige och den svenska valrörelsen. Precis som PJ Anders Linder skriver i SvD ligger det närmast till hands för Kristdemokraterna att plocka dessa saftiga frukter. Folkpartiet är i detta otvetydigt också den viktigaste parhästen, både för att vara ”liberaldemokratiska” i grunden och för att de – trots att hela partinamnet som bekant lyder ”Folkpartiet liberalerna” – nu under Jan Björklunds partiledarskap driver en i markant utsträckning konservativ politik. Om dessutom Reinfeldt tror på ett sakpolitiskt närmande – låt oss hoppas! – skulle det verkligen innebära en ny gryning för konservatismen i Sverige.
Att de konservativa vann valet i Storbritannien, bildar regering (med LibDem) och att den karismatiske David Cameron tillträder som premiärminister spelar i vilket fall roll också för den svenska samhällsdebatten. Så grattis David Cameron, Storbritannien och även den förstockade svenska samhällsdebatten! Att friska vindar blåser in från väst, vore verkligen allra bäst. För att parafrasera ett engelskspråkigt talesätt: Pain is temporary, Tory is forever. Hipp hipp!
Mer på T&F om det brittiska parlamentsvalet:
Jakob E:son Söderbaum
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Det mest intressanta som jag ser det är frågan om hur denna koalition kommer att påverka det brittiska tänket. Kommer konsensus att träda in på den brittiska arenan nu och kommer de att få ett proportionerligt valsystem inför nästa val?
Sen är det fantastiskt att Storbritannien åter får en borgerlig och konservativ politik som ska sätta landet på rätt kurs. Hipp hipp!
Storbrittannien får nu för första gången, i alla fall efter 1945, en regering som inte bara har majoritet i parlamentet utan som också faktikst har stöd av mer än halva befolkningen (58.1 procent). Detta ger ett verkligt mandat.
Glädjande är också att Labour faktiskt hamnar på en nivå under 30 procent vilket endast hänt enda gång efter 1945, nämligen 1983. Detta befäster en trend, som kan ses i hela Europa, där socialdemokratiska partier, vilka en gång betraktades som statsbärande, allt mer tappar mark. Sett över tiden är socialismen helt klart på tillbakagång.
Det är nog för mycket att hoppas att vårt svenska socialdemokratiska parti skall gå under 30 procent i höstens val. Hur som helst är jag övertygad om att även kamraten Sahlins parti såsmåningom kommer att passera denna gräns. Trenden bort från socialismen, en otidsenlig ideologi, är stark och kommer inte att kunna stoppas.
Storbrittaniens folk är att gratulera som nu får en regering där i alla fall den ena parten har mycket intressanta tankar om civilsamhället och dess betydelse. Detta inspirerar!
Allianspartisten: De svenska socialdemokraterna kommer också att krympa ihop rejält. Det är bara en fråga om att det finns politiska alternativ, och även hur många sådana det finns. Knappast någonting är ju kvar idag av den gamla ”riktiga” socialdemokratin som t.ex. Göran Greider står för.
Socialdemokraterna må krympa men kommer vänstern i sin helhet att göra det? I Sverige har vi det gröna vänsterpartiet som tyvärr har en del sympatisörer som inte inser det. Rent allmännt vill man ha alternativ förstås…
FredrikN:
Det är sant att vi har den gröna vänstern i form av miljöpartiet. Detta parti är dock fortfarande ganska ”brokigt”, ”flummigt” och vilar inte i alla delar på en rent socialistisk ideologi. Det finns ändå delar av miljöpartiet som hyser viss respekt för civilsamhället vilka dess rent socialistiska partners, socialdemokraterna och kommunistpartiet, inte gör.
Nu tror jag dock inte potentialen för en fortsatt ”högervridning” främst finns inom ”de gröna flummarnas parti” utan hos socialdemokrater, som av olika skäl, fortfarande röstar på sitt ”arbetarparti”, utan att egentligen dela dess värderingsgrund. Sanningen är att partiet, som från början var ett rent klassparti, genom samhällsutvecklingen och vägen in i det postindustriella samhället allt mer förlorat sin ”naturliga bas” och identitet.
Socialismen, som hur man än vrider och vänder på det, är den yttersta värderingsgrunden för socialdemokraterna, är en ideologi som grundar sig på en samhällsanalys, gjord utifrån förhållanden i mitten av 1800-talet, är inget att bygga framtiden på.