PARTIPOLITIK | Årets val blir ett underligt val. För första gången sedan den allmänna rösträttens införande står inte valet mellan socialdemokrati och borgerlighet. Socialdemokraterna behöver hjälp. De väljer att ta hjälp från ett extremt parti med fullständigt vidrig historia. En historia som medlemmarna fortfarande är stolta över, en orgie i demokratiförakt, förtryck och diktaturkramande. Sverigedemokraterna? Nej, Vänsterpartiet.
Vänsterpartiet har för tillfället övergett tanken på proletariatets diktatur i Sverige och det ska vi vara glada för. Men kommunismen är inte borta än. Fram till Berlinmurens fall var partiet hängivet Sovjettroget. Lars Ohly, som nu vill bli minister och pratar hängivet om frihet och rättvisa, grät av sorg när Berlinmuren föll. Vänsterpartiet blundade för förtryck, till och med för de egna medlemmarna som försvann till de sovjetiska koncentrationslägren i Sibirien. Men, som Lars Ohly sa:
- Vi har lärt oss att uppbygget av socialismen inte är någon tebjudning.
Lars Ohly kallar sig numera för demokrativän. Det är ungefär lika trovärdigt som att Demokratiska Folkrepubliken Korea eller Tyska Demokratiska Republiken (DDR) skulle vara demokratier. För när Ohly samtidigt säger att marxismen och kommunismen är demokratiska läror, inser de flesta att det inte står rätt till. Ohly stöder fortfarande helhjärtat den kommunistiska sovjetdiktaturen på Kuba. Och hans skäms inte för sitt tidigare vurmande för Sovjet, Nordkorea, DDR och världsrevolutionen. Nej, han skäms över att han var medlem i Folkpartiet i sin ungdom!
Är det verkligen relevant att dra upp Vänsterpartiets och Lars Ohlys historia år 2010. Ja, självklart. Att Socialdemokraterna vill sitta i regering med uttalade kommunister har aldrig hänt förr, inte ens under åren med samlingsregering – då föredrog Per-Albin Hansson att styra tillsammans med Högerpartiet. Men nu vill Socialdemokraterna alltså samarbeta med Lars Ohly. En man som kallar sig kommunist och leninist och påstår att han utgör ”mitten i partiet”. Det låter som ett parti att akta sig för.
Mijöpartiet ville inte sitta i regering tillsammans med kommunisterna, det höll de länge hårt på. Men nu har de gett efter. Betyder makten så mycket för Miljöpartiet och Socialdemokraterna att de är beredda att ge ministerposter till ett parti med klart demokratifientliga ideal? Peter Eriksson (MP) som nu är bästa kompis med Ohly, sa 2007: ”Jag blev uppriktigt chockad när jag fick höra att han grät när Berlinmuren föll. En sådan lyckodag för Europa. Då är det något som är lite konstigt”.
Att Vänsterpartiet kommer in i regeringen innebär inte att proletariatets diktatur införs och att vi får en sovjetstat. Men det innebär att vi accepterar Vänsterpartiets smutsiga förflutna och ger utrymme för demokratifientliga idéer. Att socialdemokrater ställer upp på sånt är förvånande. Hur ser de på Vänsterpartiets förflutna? Hur ser de på åren av slaveri i Sovjet, på enpartistaten i Östtyskland som återanvände nazisternas koncentrationsläger, och på att ledarna för Vänsterpartiet både lokalt och nationellt fortfarande kallar sig kommunister? Ställ frågan till din lokale sossepamp – gärna i lokaltidningen. Allmänheten har rätt att veta. Sossarna har en skyldighet att förklara sig.
Andreas Braw
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Kommunistpartiet (…som av taktiska skäl kallar sig Vänsterpartiet) är ett avskyvärt och vidrigt parti. Inget annat svesnkt parti har en vidrigare historia.
Gång på gång bekänner sig kommunistledaren Ohly till partiets historia genom att allt som oftast stolt framhålla att partiet bildades 1917. Under denna ”ärofyllda” historia har detta vidriga parti hunnit med följande:
- Blind lydnad och underordning till Moskva och historiens värste massmördare Stalin. När denne massmördare avlden uttalade sig C.H. Hermansson, sedermera partiledare, och fortfarande en aktad man i partiet:
”Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän” (9 mars 1953).
- Stöd till Sovjets pakt med Hitlertyskland. Denna pakt möjligjorde i princip Tysklands anfall på Polen och därmed andra världskrigets start.
- Stöd för Sovjets anfall på Finland 1917
- Intill murens fall skickades hyllningstelegram även till Östeuropas mest obskyra diktaturer i samband med partikongresser
och andra ”högtidligheter”.
Allt detta ser antidemokraten och kommunistledaren Ohly som en ”ärorik” historia, genom det ständiga hänvisandet till 1917, medan vi som är för en demokratisk ording ser kommunistpartiets historia som en enda lång rad av avskyvärda vidrigheter.
För mig har socialdemokrater och miljöpartister verkligen givit sig ut på en mycket tunn is när man nu har ett nära samarbete med ett uttalad antidemokratiskt parti. Varje sant demokratiskt parti måste avhålla sig från att ingå nära samarbeten med avgrundskrafter och i detta avseende har båpde socialdemokraterna och miljöpartiet begått ett oförlåtligt misstag.
Alla har vi nog saker som vi gjort, sagt eller tänkt, som vi idag har anledning att känna viss skam över. Utifrån det perspektivet kan det finnas en poäng i att inte för all framtid döma (v) för vad de gjort för ställningstaganden för tiotals år sedan.
Det finns dock tre faktorer som gör att vänsterpartisternas protester mot en sådan behandling ekar tomt.
För det första är det inga smärre missbedömningar man gjort sig skyldiga till. Det handlar om stöd till de mest vidriga förtryckarregimer och brutala folkmord historien skådat.
För det andra är det inte så att det enbart handlar om något som skedde för sådär 50-100 år sedan. Ända in till murens fall förblev man lojala med sina herrar i Moskva.
För det tredje, och i min ögon mest avgörande, så visar man inga tecken på ånger och omprövning. Den dag vänsterpartiet utan omsvep tar avstånd från allt de som kommunister världen över företagit sig och det egna partiets historia, gör avbön för sin tidigare hållning, och ber alla kommunismens offer om ursäkt, den dagen kan partiet göra anspråk på att ha påbörjat den långa vägen mot att bli ett rumsrent demokratiskt parti.
Inget av detta tycks dock vara i sikte under överskådlig tid, och således borde allt samarbete med (v) för alla som är rädda om sitt demokratiska anseende vara otänkbart.
En väsentlig och avslöjande faktor är Ohlys ständiga hänvisande till 1917, senast jag hörde det var i en radionintervju 1 maj. Detta visar att man inte gjort något allvarligt menat försök att fjärma sig från den vidriga historien.
Hade man menat allvar skulle man vid murens fall helt enkelt ha lagt ned partiet och istället startat ett vänsterparti på uttalat demokratisk grund. Detta var givetvis inte att tänka på eftersom det finns en fast kärna av kommunister, som om man tittar på valresultaten över tiden, består av 4 – 5 procent av väljarna.
Kommunistpartiet är och förblir ett vidrigt parti intill dess att man avsäger sig historien mellan 1917 och 1989/91. Enda sättet är då att lägga ned partiet.
… och om någon skulle tvivla på att det diskuterade partiet är ett kommunistiskt parti är det bara att läsa vad som står på sidan 27 i kommunistpartiets program:
”De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former”.
… detta är nutid och inte historia och för detta står kommunistledare Ohly upp och samtidigt som de tilltänkta koalitionspartnerna kamraten Sahlin samt kamraterna Eriksson och Wetterstrand inte, i sin makthunger, verkar ta märkbar notis om kommunistpartiets sanna natur.
Andreas Braw,
”Att Socialdemokraterna vill sitta i regering med uttalade kommunister har aldrig hänt förr…”
Du glömmer 1928. Jag hittade en valsedel från valet 1928 i en bok jag köpte på antikvariat för några år sedan. Valsedeln är för ”Arbetarepartiet”, den valallians som sossarna hade bildat med kommunisterna. Priset blev högt för denna allians som inte alls föll väljarna i smaken: inte fören valet 2006 gjorde sossarna ett sämre resultat (om jag minns rätt).
Högerns valaffischer var ju minnesvärda med sin skäggiga kosacker och texten: ”En röst på Arbetarepartiet är en röst på Moskva!” Synd att Alliansen inte har stake nog att återanvända dem!
”Priset blev högt för denna allians som inte alls föll väljarna i smaken: inte fören valet 2006 gjorde sossarna ett sämre resultat (om jag minns rätt).”
Förhoppningsvis får socialdemokraterna ett ännu sämre resultat i årets val. Om jag tolkar opinionsundersökningarna rätt ligger man faktiskt under 2006 år resultat, vilket är både anmärkningsvärt (…närmast totalfiasko för kamraten Sahlin) och ytterst glädjande. Det som räddar den rödgröna sörjans allians är miljöpartiet, förvisso också det ett vänsterorienterat parti, men vad gäller den ”klassiska” vänstern, socialdemokrater och kommunister, finns förutsättningarna att årets val blir det sämsta i ”mannaminne”.
Nu borde dock även miljöpartiet få betala priset för att de gått i allians med kommunister. Än finns det några månader kvar för väljarna att få insikt om detta och slår väl denna insikt igenom kan vi se valet an med stor tillförsikt.