Don Quijote är socialdemokrat

När den sinnesförvirrade adelsmannen Don Quijote ger sig ut i världen för att slåss mot ondskan, är det egentligen inte den egna vinningen han har för ögonen. Han ser det som sin plikt och kall att rädda ungmör från drakar, dräpa jättar och rensa upp i det påhittade träsket av ondskefulla fantasifoster. Att hans rustning är rostig, att hans springare är en utsliten jordbrukshäst och att hans väpnare närmast är pacifist stör honom inte det minsta – världen ska räddas, till varje pris. Att slåss mot “väderkvarnar” är något som vi än idag refererar till i det politiska språket när någon mot allt sunt förnuft går till angrepp mot inbillade fiender. Tage Lindbom återintroducerade uttrycket och gav det ny kraft i boken “Sancho Panzas väderkvarnar” som bland annat tar upp hur folkmassorna i all sin motsträviga skepsis accepterar socialismens högtravande mål om ett omöjligt samhälle. Den underdånigt fjäskande vapendragaren Sancho Panza förstår bättre än sin härskare, men tiger för att inte stöta sig med mannen med svärd.

Socialdemokratin är i sin nuvarande form verklighetsfrämmande. Kanske kommer det av Palmes uttryck “verkligheten är vår fiende”, kanske inte. Det som förr handlade om verklighetsnära ting som folkrörelser, löneavtal och arbetstider handlar nu om genusdagis, queerfeminism och allmänt förmynderi. De gråa byråkraterna har gett sig ut för att rädda Sverige från väderkvarnar. Med ruttnande ideologiska lansar och trubbiga sakpolitiska svärd vill dessa moderna låtsasriddare frälsa oss andra, vare sig vi vill eller inte. Don Quijote möter ofta motstånd och motvilja i sin iver att uppfylla sitt kall, men tolkar detta som att det är folket det är fel på och inte honom själv. Men medan Don Quijote de la Mancha strider mot väderkvarnar (och förlorar), så strider socialdemokraterna mot RUT-avdrag, vårdnadsbidrag och medborgarnas fria valmöjligheter i vården. På ett djupare plan går de till offensiv mot könsbegreppet, det privata ägandet, heteronormativiteten och den västerländska kristna historien. Det som vanligt folk finner harmlöst blir till renodlad ondska sett genom det socialistiska pappvisiret. Precis som Don Quijote verkar socialdemokraterna förlora sina meningslösa strider. Deras lansar är för svaga, deras rustning är rostig och bräcklig och de har gett sig ut i strid i en värld som varken vill ha deras hjälp eller förstår deras avsikter. De behåller dock sitt grepp om folket genom att, i Quijotsk anda, lova guld och rikedomar till folket.

Det intressanta med Sancho Panza är att han är Don Quijote trogen på ett så naivt sätt, trots att han utan tvivel inser att hans herre är galen. Han har inte läst historia. Han är inte bildad. Men han inser ändå att hans riddare är spritt språngande galen – rentav sjuk i huvudet. Trots detta är han sin bizarre herre trogen. Det svenska folket har på samma sätt varit socialismen och socialdemokratin trogen oändligt länge, trots att ledarna har lett oss fel och orsakat oss skada. De har gett oss rivit våra stadskärnor, byggt DDR-bunkrar och kallar dem palats. De har hittat oss vidriga kommunistledare i tredje världen, gett dem våra pengar och framställt dem som vackra och goda prinsessor. De har förstört vårt försvar, men med idiotisk övertygelse hävdat att de har byggt upp det.

Don Quijote är socialdemokrat. Han är en sinnesförvirrad och maktfullkomlig härskare med världsfrämmande ambitioner för en ovillig värld. Sancho Panza är något annat. Om han tror sig vara socialdemokrat så måste vi väcka honom ur den villfarelsen. Annars blir vi aldrig av med Don Quijote.

Andreas Braw