Svenska samhällsekonomin i kritiskt läge

EKONOMI | Imorgon torsdag väntas Riksbanken höja den viktiga reporäntan. Fler höjningar förväntas också vara i antågande nu under hösten. Det innebär att framöver kommer bankerna å ena sidan att tjäna mer på sin utlåning, å andra sidan blir det dyrare att låna pengar. Bostadsägare med rörliga räntor blir nu genast försiktigare med sina inköp, mer ekonomiintresserade och kan få lite problem med nattsömnen.

Om räntan nu höjs är det i och för sig ett sundhetstecken. Det tyder på att samhällsekonomin gått in i en starkare fas där stimulansen inte behöver vara maximal. Istället behövs vissa åtstramningar. Konjunkturinstitutets månadsbarometer visar också att juni är den starkaste månaden sedan 2007. Den svenska ekonomin har klarat sig bättre än de flesta genom finanskrisen. Enligt EU-kommissionens månatliga konfidensindikator står Sverige nu överlägset starkast i hela Europa.

Det viktiga EU-perspektivet

Detta har vi finansminister Anders Borg (M) att tacka för. Med en socialdemokratisk regering hade det ekonomiska läget i Sverige sannolikt varit sämre än genomsnittet i EU. Eller i värsta fall så illa som i det socialdemokratiskt styrda Grekland, vars ekonomi totalkollapsat, varvid landet nu fått låna över en miljon miljoner kronor (!) av EU för att ha en chans att återhämta sig.

För Greklands del är EU-medlemskapet alltså minst sagt en välsignelse. Andra länder lär rynka på näsan länge och väl åt detta.

En stor fördel med att vi är med i EU är faktiskt att vanligt folk nu inser att den svenska ekonomin i stor utsträckning påverkas både av vår omvärld och av hur tidigare regeringar har hanterat sin finanspolitik. Detta till skillnad från 90-talet, då den borgerliga regeringen under Carl Bildt (M) tog över en sönderkörd ekonomi. Den gången drabbades landet av en finanskris, som i och för sig också obönhörligen hade drabbat socialdemokraterna om de suttit kvar vid makten. Men det blev under de då rådande förhållandena lätt att skylla finanskrisen på ”borgarnas oansvariga politik” med skattesänkningar och andra hemskheter. ”Vänsterpopulism” kan man alldeles ogenerat kalla den typen av opinionsbildning.

Nu i våra dagar har även vanligt folk ett vidare perspektiv, och försök från vänsterhåll att skylla de bekymmer som trots allt ändå finns på en oansvarig borgerlig politik skulle sannolikt bara sänka oppositionens politiska trovärdighet. Många förstår också hur betydelsefull Anders Borgs politik har varit, just i ljuset av att Sverige går så bra jämfört med andra EU-länder.

Bolånen ett orosmoln

Allt är dock inte frid och fröjd i och med detta. För att återgå till våra bostadsägare har de som sagt anledning att sova oroligt – och med dem faktiskt alla andra också. Ett stort orosmoln i sammanhanget är nämligen just hushållens rekordhöga bolån. Riksbankschefen Stefan Ingves har redan varnat för en bolånebubbla. Svenska folket har i flera år ägnat sig åt en för samhällsekonomin osund fastighetsspekulation. Man tar stora banklån för att köpa ny bostad, betalar liten insats, och lever på marginalerna för att man utgår ifrån att man ska gå med god vinst. Bostadspriserna skjuter i höjden, och investeringar i fastigheter har de senaste åren visat sig ge klart högre avkastning än aktier.

Problemet är när räntan, som idag ligger på rekordlåga 0,25%, börjar gå upp igen. Risken är att många då får högre månadskostnader på bostaden än vad de har lön och besparingar att täcka upp med – och att de då tvingas sälja sin dyra bostad. Ju fler som säljer sin bostad, desto lägre sjunker marknadspriserna. Därmed kommer många inte bara att behöva sälja sin bostad – utan även sälja den med förlust. Då blir många rätt fort fattiga.

Förutom den tragik detta innebär för enskilda och familjer, leder det också till att dessa personer konsumerar mindre. Lägre konsumtion leder till att fler företag går i konkurs. Då blir de som jobbade där arbetslösa, och när de inte kan dra in tillräckligt med pengar till hushållet måste de kanske till slut sälja sin bostad för att flytta till någonting billigare. Och så är den onda spiralen i full gång.

Hur ser det ut idag?

En höjning av räntan till två procent väntas redan under det kommande året. I dagsläget visar också SBAB:s mäklarbarometer att bostadspriserna runtom i landet håller på att dämpas eller ligger stilla. Anledningen är just ett större utbud av bostäder på marknaden.

För samhällsekonomins återhämtning efter finanskrisen är det viktigt att räntan höjs. Samtidigt finns som sagt stora risker med detta för samhällsekonomin. Men räntan kan inte förbli på noll för evigt. Det leder bara till att hushållens bolån ökar mer och mer…

Alliansen vill givetvis inte få denna heta potatis i knäet innan valet. Frågan är om det kommer innebära att de i likhet med den tidigare S-regeringen under Göran Persson lägger sig i Riksbankens kommande räntebeslut, och att räntan därmed inte höjs mer innan valet. Sannolikt lägger sig den i grunden nyliberale Borg inte i Riksbankens angelägenheter. Då får han inrikta sig på att bekämpa de okända förskräckligheter som när som helst kan komma ur Pandoras ask. Men alternativet är att det jättemonster som de skenande bolånen innebär istället växer sig så stort att inga svärd till slut biter.

Imorgon är under alla omständigheter en viktig – och spännande – dag!

Läs också mina tidigare artiklar:
• Finanskrisen & de stora lufthålen i ekonomin (I)
• Finanskrisen & de stora lufthålen i ekonomin (II)
  

Jakob E:son Söderbaum

REDAKTIONENS MÅNADSBREV – juni 2010

Dag Elfström och Jakob E:son Söderbaum

REDAKTIONELLT | Högsommaren har anlänt. Detta märks ganska tydligt i Bloggsverige, där många sidor tar sommarledigt eller går på sparlåga. Förvisso har även T&F haft en lägre uppdateringsfrekvens den gångna månaden än vi brukar ha, men det är ändå vår ambition att hålla pulsen uppe hela sommaren.

Den gångna månaden har lyckats uppvisa ovanligt stor ämnesbredd. Den inrikespolitiska debatten har förstås tagit ett ansenligt utrymme (här, här, här, här, här, här, här, här). En lagom dos av utrikesbetraktelser har läsaren också bjudits på (här, här, här). Bland övriga artiklar från den gångna månaden som särskilt tål att uppmärksammas finns Dag Elfströms recension av MarieLouise Samuelssons Ernst Trygger-biografi och Jakob E:son Söderbaums fjärde artikel i den tidigare påbörjade artikelserien om välfärdssamhället. Vi har även tagit ett tårdrypande avsked av vår från alla håll uppskattade Sagittarius-sektion, efter projektets fullbordan.

I samband med prinsessbröllopet har T&F fått viss extern uppmärksamhet. Detta dels bestående av Dag Elfströms Newsmill-artikel, vilken ger perspektiv på debatten om huruvida det är lämpligt eller ej att Kronprinsessan så som det ursprungligen var tänkt skulle ledas av sin far längs altargången. En mera allmänt hållen artikel om monarkins överlägsenhet i förhållande till republiken av Jakob E:son Söderbaums driftiga penna har också publicerats på  SVT Debatts hemsida.

Jakob E:son Söderbaum har under månaden tillträtt först som veckokrönikör och sedan som sommarvikarierande politisk redaktör på Kalmartidningen Barometern. Liksom föregående år, då han var på Nya Wermlands-Tidningen, kommer Söderbaum göra periodvisa sammanställningar på T&F av sina krönikor och ledare. I samband med detta har också hans medverkan på T&F uppmärksammats i tidningen (1/6).

Som alltid är vi tacksamma för månadens inkommande blogglänkar: Stefan Lundkvist, Börjesson 1, Börjesson 2, Fri Bonde, Nemokrati

Eder önskas nu en riktigt glad sommar TILLSAMMANS med T&F!

Redaktionen

Kolla inte fakta, då spricker storyn

Åsa Linderborg tar i så hon nästan spricker i Aftonbladet. Hennes kollega, Sveriges enda riktiga krigskorrespondent på många år, Johanne Hildebrandt, har kritiserat henne för att ha åsikter om ett krig som hon inte vet något om i ett land som hon aldrig har varit i. Åsa Linderborg menar att det inte spelar någon roll om hon har varit där, för hon har rätt ändå. Åsa Linderborg har tidigare skrivit att det inte är svenskars sak att moralisera över hur det irakiska ”motståndet” tar sig uttryck, må det vara i form av självmordsbombningar, terrordåd eller kidnappning. Men det är inte det vidrigaste som Linderborg har skrivit.

En av de stora tragedierna i Afghanistan enligt Linderborg är att det är arbetarklassens ungar som lockas med för att dö för Sverige. Det här med att ”dö för Sverige” ska kanske inte bagatelliseras, men faktum är att vi har förlorat sensationellt lite personal i Afghanistan, och de döda civila afghaner som Linderborg pratar om får inte beskjutas av svenskarna om de inte själva skjuter först. Rules of Engagement kallas det – men som det heter heter i jouranlistkretsar: ”Kolla inte fakta, då spricker storyn”. Hursomhelst, arbetarklassens ungar dör alltså i Afghanistan. Dit har de ”tvingats” påstår hon. Hon har tydligen missat att massor och åter massor av svenskar från olika samhällsskikt och bakgrund har sökt tjänst för ISAF. Helt frivilligt. Åsa Linderborg tycks inte alls förstå att de vill åka. De blir informerade om riskerna, om tristessen och om alla jobbets andra baksidor och söker det ändå. Och många som varit där vill dessutom dit igen!

Nu sätter Åsa Linderborg och hennes vänsterkollegor in det tunga ideologiska artilleriet. Hennes idémässiga Stalinorgel är dock inte särskilt träffsäker. Om svenska soldater av fri vilja väljer att delta i insatsen i Afghanistan så måste det vara deras fria vilja det är fel på, och då är de ömkansvärda. Jag har sällan träffat mindre ömkansvärda människor än svenska soldater, men Linderborg vidhåller att det är synd om dem, eftersom de inte alls verkar ha förstått hennes ideologiska argumentation för att släppa greppet om den utsträckta afghanska handen och åter låta landet falla ner i avgrunden. Varför förstår de svenska soldaterna inte? Svaret är att de har något som Åsa Linderborg inte har.

De svenska soldaterna har verklighetsförankring. De skiter således i Åsa Linderborg som de förmodligen anser vara en sur kulturkärring som inte skulle klara ett dygn ens i högvaktsflygeln på Stockholms slott. De är fullt kapabla att välja själva, och i själva verket väljer de betydligt friare än den ideologiskt kättrade Linderborg. Kanske borde hon följa med dem för att bevittna deras massakrer och härjningar? Det skulle vara ett fantastiskt bra initiativ. Men kolla inte fakta. Då spricker storyn, och ideologin också för den delen.

Andreas Braw

Rekommendation inför hösten: Stödrösta

Valet närmar sig obönhörligt, och opinionsmätningarna kommer nu i svärmar som vore de norrländska myggflottiljer. Än leder kaosets rödgröna riddare, än alliansen. Än står Sverigedemokraterna och knackar på porten till Riksdagen, än är de som bortblåsta i opinionen. Vad man kan konstatera i all denna osäkerhet är dock att läget ser betydligt ljusare ut än vad det gjort under snart sagt hela den gångna mandatperioden. Alliansen ser faktiskt ut att ha en hyfsad chans att vinna valet.

Jag vågar nästan utlova att de fyra allianspartierna kommer att få fler röster än de tre rödgröna. När det kommer till kritan tror jag många av de traditionella sosseväljarna värjer sig inför tanken såväl på Sahlin som statsminister, som en koalition där Lars Ohlys kommunister och stenålderskramarna i miljöpartiet får ett avgörande inflytande. Vissa torde ta det numera inte särskilt stora steget över till det nya arbetarepartiet, andra parkerar på soffan.

Åkesson(SD) hoppas bli tuvan som stjälper det borgerliga lasset

Ja, men då är ju allt klappat och klart. Eller? Nja, det finns dessvärre ett par hinder på vägen. Det första hindret består av årets stora utmanare, Sverigedemokraterna. Om de kommer in i Riksdagen är det ytterst osannolikt att något av de två stora blocken får egen majoritet. Så pass jämnt är ändå läget.

Skulle detta ske får vi ett ytterst osäkert parlamentariskt läge. Teoretiskt skulle alliansen kunna ge sig till att försöka regera vidare i minoritet, utifrån den kyliga beräkningen att de rödgröna ändå inte är beredda att samarbeta med parian SD. Jag tror det vore lite väl optimistiskt. Både när det gäller utrikespolitik och ekonomisk politik ligger SD betydligt närmare de rödgröna än alliansen. Upplagt för en rad nederlag i Riksdagen för en alliansregering i minoritet således, och i förlängningen nyval.

Andra tänkbara lösningar i detta läge vore någon form av blocköverskridande regering, eller ett rödgrönt försök att regera i minoritet. Sammantaget kan man säga att en röst på SD i praktiken kommer att bli en röst för en mindre stabil och handlingskraftig regering, och/eller för ett ökat rödgrönt inflytande över det politiska livet. Rekommendation ett för att en alliansseger verkligen skall slå genom är helt enkelt – inga röster på SD.

Maud Olofsson (c) erbjuder det mest marknadsvänliga alternativet

Nästa hinder består av Riksdagsspärren. När nu allianspartierna med dårens envishet väljer att gå till val som fyra enskilda partier har vi således den uppenbara risken att något av de fyra partierna inte klarar att kvala in till Riksdagen. Två partier, C och KD, ligger sedan länge mycket farligt nära den gränsen. Skulle ett av dessa falla genom är det adjöss och Good Bye för alliansregeringen, oavsett om de flår flest röster eller inte. Återigen – så jämnt är läget att en sådan genomklappning ofelbart avgör valet.

Rekommendation två för en alliansseger är således – stödröstning. När inte politikerna klarar av att agera för att undanröja detta potentiella hinder för en alliansseger får vi väljare kliva in och ta ansvaret och se till att inte detta val blir en moderat pyrrhusseger. Moderata sympatisörer gör klokt i att överväga om de inte istället skulle kunna lägga sin röst på Maud Olofsson eller Göran Hägglund. Folkpartiet står nog på egna ben, men har knappast råd att avvara särskilt många stödröster.

Kanske är det till och med så att när man som moderat börjar granska alternativen så framstår inte längre moderaterna som det självklara valet. Tiden då moderaterna var det tydliga högeralternativet i svensk politik är borta. För de som främst värnar om en tydlig marknadsekonomisk profil torde idag Centern vara ett bättre alternativ än Moderaterna. Där finner vi de politiker som tydligast står upp för ett avskaffande av värnskatten, rätten för företag att driva sjukhus, lättnader i arbetsrätten, och som motsätter sig höjda tak i arbetslöshetsförsäkringen.

Centern kan också vara ett alternativ för den borgerligt lagde som har en mer skeptisk läggning till internationellt samarbete, t.ex. i form av EU och NATO, där ju centern har en mer ljummen inställning än övriga allianspartier. Centern skiljer också ut sig genom sin mera tillåtande inställning till spridning av upphovsrättsskyddat material, så för den som annars hade tänkt kasta bort sin röst på Piratpartiet torde Centern kunna vara ett rimligt alternativ.

Göran Hägglund (Kd) står för det mest familjevänliga alternativet

Kristdemokraterna kan istället vara ett alternativ för den borgerlige med mera socialt konservativa åsikter. För den som sätter särskilt värde på den traditionella kärnfamiljen, föräldrars möjligheter att själva bestämma hur deras barn skall tas om hand och annat som rör den egna livssituationen är Kristdemokraterna det självklara valet.

Även de borgerliga väljare som är mera restriktiva i sin syn på värdet av en fri marknad när det handlar om varor och tjänster, t.ex. alkohol och spel, som för vissa brukare övergår i ett destruktivt missbruk, har i KD ett alternativ. I övrigt sticker Kd numera egentligen ut i väldigt få frågor, så för den allmänborgerligt lagde torde Hägglund vara ett lika gott val som t.ex. Reinfeldt.

Vart och ett av allianspartierna och dess företrädare har naturligtvis egoistiska skäl att önska sig en maximering av sitt stöd. Därför inser jag att denna min uppmaning till stödröstning knappast torde välkomnas av moderaterna, som ju är det parti vars väljare jag ber rösta annorlunda. Samtidigt hoppas jag att moderaterna inser att inte ens ett valresultat i nivå med deras allra bästa opinionssiffror idag är värt någonting om ett av dess allierade partier snubblar på mållinjen och får mindre än 4%.

Måtte denna rysare vi har framför oss, hur den nu än utfaller, bli en väckarklocka för allianspartierna. Måtte detta vara sista gången vi går till val som fyra partier. Tiden har kommit att ta nästa steg i samarbetet. Nu är det dags att bilda Allianspartiet, och låta de fyra nuvarande allianspartierna gå i graven.

Patrik Magnusson

Med verkligheten som fiende

Det finns en avgörande skillnad mellan konservativa och anhängarna till de fullkomliga och utopiska ideologierna. Det är förhållandet till verkligheten. En konservativ utgår ifrån verklighetens förutsättningar och försöker anpassa sig på bästa sätt till världen. För de verklighetsfrånvända ideologerna gäller det motsatta: Att motverka naturen, att trotsa verkligheten – att bygga om världen från grunden. Olof Palme satte fingret på det när han sa att ”verkligheten är vår fiende”. Detta är alltså en av de avgörande skiljelinjerna. Att anpassa människan till världen eller att anpassa världen till människan. Det gör stundtals överdrivet tydliga avtryck i den sakpolitiska debatten. Två exempel är de rödgröna partiernas gemensamma utrikespolitiska manifest ”En rödgrön politik för Sveriges relation med andra länder” och säkerhetsmanifestet ”En rättvis värld är möjlig”. Fastän de rödgröna måste förstå att deras ambitioner är omöjliga att uppnå, så fortsätter de att ställa krav, lova kraftfull handling och att förändra världen fullständigt. Genomgående tema är att de rödgröna tror sig ha möjlighet att förändra andra länders inrikespolitiska situation medelst samtal och uppmuntran. Att göra Ryssland mer demokratiskt, att få USA att stänga ner Guantanamo, och så vidare.

Det mest skrämmande med de rödgrönas manifest är att partierna verkar tro på innehållet. De tror verkligen att de ska kunna påverka Rysslands inrikespolitiska förhållanden, fastän all rimlig logik pekar på att Ryssland gör som dess regering vill, och inte som den svenska regeringen vill. De borgerliga, som antingen är försiktigt konservativa eller pragmatiskt liberala, förstår sin egen litenhet och tar sig inte vatten över huvudet. De vill helt enkelt inte göra lika mycket på samma gång som de röda kollegorna.

När jag i mitt arbete deltar i skoldebatter mot de röda så finns det några ord som de använder konstant. Ett sådant ord är ”satsa”. Det ska satsas överallt samtidigt. Massiva mängder pengar ska skjutas till, samtidigt som det inte ska skäras någonstans (utom i försvaret). Det ska satsas 101 miljarder på järnvägarna får vi ofta höra. Det ska satsas på Komvux, på fler lärare överallt i skolan, på ”gröna jobb” (oklart vad det är dock), på fler skolor, på höjda lärarlöner, på mer personal i vården som dessutom ska få höjda löner, på socialbidragen, på 200’000 nya heltidsjobb i offentlig sektor, på sommarjobbsgaranti till gymnasieungdomar, på fritidsgårdar, på kultur, på idrott, på grön energi (som hittills bara betyder vindkraft), på forskning, på flera universitetsplatser, på höjda studiebidrag, på nya hyresrätter, på att renovera 100’000 lägenheter i miljonprogram, på bistånd, på pensionärer… Ja, allt och alla ska få mer pengar. Vad pengarna ska komma ifrån är högst oklart, men å andra sidan så verkar det inte särskilt intressant för de unga rödgardisterna. Finns det vilja så finns det möjlighet, verkar inställningen vara. Det gör dem svåra att debattera med. Att debattera ekonomisk politik med någon som inte accepterar den ekonomiska logiken är ungefär som att diskutera mode med en nudist.

Det finns en stor skillnad mellan att vilja och att kunna. Den insikten verkar inte finns på de röda barrikaderna. Där tror man till exempel att företagare kommer att anställa fler unga med den röda politiken, när de gör det dyrare att anställa unga. Det är logiskt omöjligt, men om man vill tro det så kan man tro det. Och vill, det gör de röda. Allt ska bli bättre. På samma gång. Om man bara vill tillräckligt mycket. För det är ju så politiken funkar – eller hur?

Otto von Bismarck sade att politiken är det möjligas konst. En rödgrön politik påminner mer om den gamla frikyrkliga hymnen ”Jag har hört om en stad ovan molnen”. En stad där det finns obegränsat med pengar, obegränsat med vilja och obegränsat med röd majoritet. Tråkigt nog för deras del, så finns inte någon sådan stad. Vi har fått en verklighet att leva i. Lev här.

Andreas Braw

Den politiska klassens mur av anonymitet

I USA är det nästan ett måste med en lång akademisk eller militär karriär om du ska bli senator. För att inte tala om vad som krävs av en presidentkandidat. De enskilda kandidaterna måste visa att de har tillräckligt stor livserfarenhet för att göra anspråk på att förvalta de gemensamma resurserna och stifta lagar å det amerikanska folkets vägnar. I Sverige är det annorlunda. Mona Sahlin har ingen titel angiven på riksdagens hemsida. Hon är politiker. Thats it. Hon kombinerar dessutom detta med en politik späckad av förslag som förskjuter den enskildes handlingsfrihet till förmån för politiska regleringar. Hon har dedikerat ett helt liv åt att fatta beslut å vanliga människors vägnar. Utan att ens ha en civil karriär i bagaget. Det är på något sätt så arrogant det går att bli.

För Socialdemokraternas del är detta en stolt partitradition. Kompetens, arbetslivserfarenhet och utbildning värderas lägre en den solida partibakgrunden. Det är därför du i regel hittar väldigt få kopplingar mellan de socialdemokratiska riksdagsledamöterna och deras utskottsplatser i riksdagen. Samma mönster återfinns i de socialdemokratiska regeringsbildningarna. Det är därför Bosse Ringholm kunde bli finansminister. Han har varit förbundsordförande för SSU och som sådan en aktiv kämpe för att Sverige skulle bli bästis med den nordvietnamesiska kommunistdiktatorn Ho Chi Minh. Det är i den socialdemokratiska sinnesvärlden tillräckligt meriterande. Att nämnde Ringholms högsta uppnådda utbildningsnivå är grundskolan, där han för övrigt fick underkänt i matematik, ansågs vara av mindre betydelse. För att vara rättvis finns det även motsvarigheter inom svensk borgerlighet, om än inte lika flagranta. Beatrice Ask är inte jurist. Och Sten Tolgfors är vapenvägrare.

Det kan hända att det ibland är rätt och riktigt med en viss person som kandidat till en viss post, utan att personen i fråga för den sakens skull har spetskompetens inom området. Men då ska den saken kunna motiveras. De enskilda politikernas kompetens, färdighet, erfarenhet och syndaregister är inte ointressant. Det är inte irrelevant att Mona Sahlin är en outbildad tant som privatshoppade för skattebetalarnas pengar på det glada 90-talet. Det är inte irrelevant att Maria Wetterstrand varit heltidspolitiker sedan hon var 23 år.

Vi måste skapa en mer individcentrerad politisk debatt. Muren av byråkratisk anonymitet den politiska klassen gömmer sig bakom måste rivas. Det första steget i rätt riktning är att minska antalet politiker och öka inslagen av personval. Riksdagsledamöterna är i dagsläget så många att jag tvivlar på att ens talmannen kan räkna upp hälften av dem. Det personliga ansvaret är en grunddogm inom all borgerlig idébildning. Den måste rimligen praktiseras även när det gäller den politiska styrningen.

Det handlar inte om person utan om politik, skulle man ju kunna hävda. Och visst stämmer det till viss del. Men alla regeringar tvingas fatta beslut som inte täcks av de valmanifest de gick till val på. Karaktärerna av personerna bakom valmanifesten är således relevant. I synnerhet när valmanifesten gör anspråk på att ersätta den enskildes beslutanderätt.

Dag Elfström

Kampen om kunskapen: socialdemokratin och friskolorna

Genom sitt bland demokratiska stater världsrekordlånga regeringsinnehav – 65 av 89 år sedan den allmänna rösträtten infördes – har socialdemokratin och dess idéer kommit att bli något av en statsreligion i den i övrigt alltmera sekulariserade svenska offentligheten. I regeringsställning framhåller socialdemokraterna som bekant också både sin allsmäktighet och sin ofelbarhet. De tycks t.o.m. ha adopterat det kristna budordet ”du skall inga andra gudar hava jämte mig” – i betydelsen att ingenting ska få vara bättre än (s)taten.

Frågan om decentraliserad grundskole- och gymnasieutbildning är bara ett av många exempel på detta. Sedan 1970-talet har socialdemokratin nitiskt motarbetat de olika försök som gjorts från borgerligt håll till att bryta centralstyrningen av skolan. Först de borgerligas strävan att decentralisera besluten om skolan till kommunal nivå, därefter regeringen Bildts friskolereform, och idag kritiserar socialdemokratin högljutt det faktum att det överhuvudtaget existerar friskolor. Det huvudargument som framförs är att alla ska ha lika rätt till en bra skola. På frågan hur friskolor som företeelse egentligen förhindrar denna rätt, vilken man för all del borde försvara i ett välfärdssamhälle värt namnet, är svaret allt som oftast att friskolor är sämre än kommunala skolor. Men det är inte sant.

Dåliga skolor finns överallt

De bästa grundskolorna och gymnasieskolorna är inte kommunala skolor utan friskolor. Problemet är att även de sämsta skolorna är friskolor, och dessa sticker därmed ut ur mängden på ett negativt sätt och får klä skott för alla friskolor. Men självfallet är det inte ett argument mot friskolor som fenomen att somliga av dem är riktiga bottennapp som rent ut sagt snuvar sina elever på den utbildning som Skollagen tillskriver dem som medborgerlig rättighet.

Ett annat stort bekymmer är betygsinflationen – det är tydligen 20 ggr (!) lättare idag att få MVG i alla ämnen än det var när jag tog studenten 1998 vid ett av Sveriges tre bästa gymnasier: friskolan Sigrid Rudebecks i Göteborg. I och med detta blir det ju väldigt svårt att avgöra både vilka skolor och vilka elever som är de bästa. Men betygsinflationen är inte friskolornas fel, även kommunala skolor vill förstås hävda sig genom att utexaminera många med högsta betyg. Här är det enda område där jag finner centralstyrning inom skolväsendet önskvärt: man borde ha fler betygsgrundande nationella prov (eller rentutav återinföra den gamla hederliga studentexamen).

Fritt tänkande hotar makten

Vänsterblockets veritabla hat mot friskolor handlar snarare om det fria tänkandet som hot, än om vaktslåendet av bästa tänkbara utbildning för alla. I grunden finns ett prestationsfientligt jämlikhetsivrande och förstås ”Jantelagen” – ingen ska ha bättre förutsättningar än någon annan.

Det bakomliggande syftet med att socialdemokratin och vänstern slåss med näbbar och klor mot allt vad decentralisering av skolväsendet heter, är förstås att socialdemokratin länge hade monopol på medborgaruppfostran och mycket väl förstår hur betydelsefullt det var för att kunna stöpa alla elever i samma socialistiska form och konditionera dem att bli goda, tillräckligt lydiga medborgare i det socialdemokratiska samhället.

Allt som kan ge perspektiv på detta är naturligtvis ett mycket stort hot mot den socialdemokratiska ”statsreligionen”. För att inte tala om hur hela det socialdemokratiska samhällsbygget (se gärna min bok Betongväldet, Empron 2007) riskerar att krackelera av intellektuellt och attitydmässigt ifrågasättande från olika växande grupperingar med andra åskådningar än de som (s)taten godkänt.

Det sociala ansvaret

Alternativet med ett offentligt skolmonopol – socialisternas utbildningspolitiska krav i klasskampens namn – skulle vara att alla lär sig samma saker. Detta är inte självklart någonting positivt för samhällsutvecklingen. Betänk det gamla ordspråket att i en församling där alla tänker lika blir det inte mycket tänkt. Mångfald är bra – både för perspektiv och för konkurrens. Därför är det utmärkt också för ett lands faktiska välfärd att friskolor finns.

Vad fyller då kommunala skolor för uppgift? Jo, rimligen att sätta en miniminivå – som ska vara bra – och att tillgodose de sämre rustade medborgarnas rätt till utbildning. Men, och detta är viktigt, skolväsendets syfte kan inte vara att ge alla en miniminivå av kunskap. Istället borde det syfta till att maximera folkets kunskapsnivå. Lika viktigt som det är att svaga elever inte lämnas på efterkälken, är det för elever från familjer med kunskapskultur att få utmaningar som är personligt lämpade för dem att ta sig an. I det informationssamhälle som vi idag lever, där kunskap har blivit en nödvändighet för den personliga välfärden, borde det vara självklart att satsa på skolväsendet. En seriös sådan satsning kan i realiteten aldrig gå ihop med socialistisk utjämningspolitik.

Släpp konkurrensen fri

Konkurrens behövs för att sortera ut det bästa, som därmed kan bli ett föredöme. Det är de som på ett POSITIVT sätt sticker ut ur mängden som ska uppmärksammas – särskilt viktigt är detta just ifråga om olika skolor, drivhusen för de plantor som så småningom ska utgöra den frodiga trädgård som det svenska välfärdssamhället under andra omständigheter än de socialistiska skulle kunna vara. De skolor som i ett konkurrensutsatt skolväsende lär upp de mest bildade, hederliga, ansvarstagande och självgående medborgarna borde vara de som sätter skolväsendets utbildningsmål – inte det verkställande utskottet i hjärtat av den socialistiska centralstyrningen.

Det fria tänkandet är en grundläggande rättighet och en direkt förutsättning för det demokratiska samhället. En grundläggande förutsättning för att denna rättighet ska ha något som helst värde är att individen har fått en gedigen allmänbildning som han/hon kan använda till att dra sina egna slutsatser utifrån. Därför ska en miniminivå garanteras genom det offentliga skolsystemet, och därför behövs också friskolor som konkurrerar med staten ifråga om fritt tänkande.

Jakob E:son Söderbaum

JA till ny svensk kärnkraft

Med endast två rösters övervikt – 174 mot 172 – fattades igår det historiska beslutet att man får bygga nya kärnkraftverk i Sverige. Beslutet innebär att antalet reaktorer inte får överstiga dagens 10, d.v.s. nya kärnkraftverk får byggas endast i syfte att ersätta gamla. För 30 år sedan beslutade riksdagen att all svensk kärnkraft ska vara avvecklad till 2010. Till slut hann uppenbarligen verkligheten ifatt den utopiska politiken, som fick rullas tillbaka. En gammal nött slogan som blir dubbelt humoristisk i det här sammanhanget är förstås: Länge leve reaktionen!

Beslutet är i allra högsta grad värt att applåderas. En stabil tillgång på elektricitet är en absolut nödvändighet i ett modernt, utvecklat samhälle. Elförbrukning medför i och för sig viss belastning på miljön. För den långsiktiga välgången såväl för samhället, människosläktet och naturen, är det således fundamentalt med en så MILJÖVÄNLIG ELFÖRSÖRJNING som möjligt. I utvärderingen av hur detta ska planeras och systematiseras är det en viktig faktor att nyttjande av bästa tekniken otvivelaktigt ger de bästa förutsättningarna för framtagande av ny, bättre och ännu mera lämplig teknik. Ett utnyttjande av annan teknik än den senaste leder ofrånkomligen till en långsammare teknikutvecklingsprocess och till större risk för ineffektivitet, eller kanske rentav miljöförstöring. Jag anser i och för sig inte att utnyttjande av senaste tekniken alltid är eftersträvansvärt, men i detta sammanhang hedrar man därigenom förstås också de välbekanta konservativa värdena HÅLLBARHET och FÖRVALTARSKAP.

I dagsläget finns det ingen elutvinningsteknik som är bättre än kärnkraften. Sverige har världens bästa kärnkraftsverksteknik, och risken för ett kärnkraftverkshaveri i Sverige av typ Harrisburg eller Tjernobyl är mindre än risken för ett krigsutbrott. Sverige har inte heller samma förutsättningar som t.ex. Danmark när det gäller utbyggnaden av vindkraftverk för att matcha kärnkraftverken, vilket beror på vårt lands geografiska förutsättningar. Det är också geografiska förutsättningar – att vi ligger i norra Nordeuropa – som är huvudanledningen till att Sverige är extra beroende av en hållbar lösning i energiförsörjningsfrågan. Helt enkelt därför att det är kallare här än i större delen av Europa.

Efter nedläggningen av reaktorerna i Barsebäck har Sverige köpt motsvarande kvot elektricitet huvudsakligen från danska kolkraftverk och polska kol- och kärnkraftverk. Kraftverken i Polen är slitna och föråldrade i många avseenden, och belastningen på dem ökar med Sverige som ny kund. Den viktigaste konsekvensen av nedstängningarna i Barsebäck är alltså att Sverige ingalunda reducerat risken för att vi och östersjöområdet drabbas av en ny kärnkraftolycka – utan vi har tvärtom ÖKAT den. Den direkta miljöförstöringen i vårt eget geografiska närområde har också ökat markant genom de förhöjda koloxidutsläppen från Danmark och Polen som vi aktivt bidrar till. Sammanlagt har alltså den socialdemokratiska nedstängningspolitiken ifråga om svensk kärnkraft, vilken skett i miljövänlighetens namn, tvärtom BIDRAGIT AKTIVT till miljöförstöringen i vår region på både kort och lång sikt. Denna oansvariga hantering av en så fullständigt avgörande fråga för svensk industri förtjänar socialdemokraterna all kritik för.

Därför är det strålande (om uttrycket tillåts!) att beslutet om förnyad svensk kärnkraft nu har röstats igenom. Den i huvudsak rödgröna sida av riksdagen som var emot detta illustrerar också tydligt hur en verklighetsfrånvänd skrivbordsidealism kan ställa till med stora besvär, inte bara för det svenska samhället – utan faktiskt för den mycket viktiga samhällsdebatten kring långsiktigt hållbara lösningar, där givetvis miljöfrågorna är värda stor uppmärksamhet. Fundera på detta. Är det så att de 172 riksdagsledamöter som nu röstade emot i själva verket vill att vi ska fortsätta på en väg som bevisligen är värre för miljön i realiteten? Eller är det så att de inte ens vill att vi ska kunna använda så mycket el som svensk industri och medborgare idag är beroende av? Eller är de emot det svenska självförsörjandet och oberoendet ifråga om livsviktiga delar får landets försörjning? I motståndarlägret må många olika anledningar och argument finnas, men kom ihåg att det ALLTID ÄR DET FAKTISKA RESULTATET SOM ÄR DET VIKTIGASTE.

I själva verket borde vi BYGGA UT svensk kärnkraft. Om Sverige menar allvar med att gå i bräschen som världens miljövänligaste land borde vi verkligen dra nytta av vår teknik på området, och utnyttja de uppenbara möjligheter som finns att tjäna pengar på att göra hela Östersjöområdet mera miljövänligt – genom att exportera ren svensk kärnkraft istället för att importera smutsig el som vi idag gör.

Slutligen vill jag ge en stor eloge till Kristdemokraterna, som var det parti som öppnade för att Sverige bör göra nya satsningar på kärnkraften, och därmed banade väg för att Alliansen till slut kunde enas om energipolitiken och därmed inledde vägen mot detta nya, utmärkta riksdagsbeslut.

Jakob E:son Söderbaum

T&F-redaktör på Newsmill

Dag Elfström skriver en resonerade artikel på Newsmill om diskussionen kring huruvida Kungen ska överlämna Kronprinsessan till Daniel Westling vid bröllopet på lördag.

Elfström skriver:

I Sverige är det tradition att bruden och brudgummen går gemensamt till altaret. Tillsammans med misstankar om att det egentligen var amerikansk populärkultur som inspirerade till önskemålet gjorde min initiala motvilja mot upplägget stark.

Men efter att ha läst på och funderat är jag beredd att ändra uppfattning. Det finns en kunglig dimension som gör avvägandet svårare. Daniel Westling är, i brist på bättre ordval, en undersåte. Han bör således inte gå jämsides med Kronprinsessan. Det är därför Prins Henrik alltid går ett steg bakom Drottning Margrethe av Danmark och Prins Philip alltid går minst ett steg bakom Drottning Elizabeth av Storbritannien. Män kan nämligen, enligt hävd, aldrig gifta sig upp i en hierarkisk ordning – i kontrast till en kvinna (jmf. Drottning Silvia).

Läs hela artikeln här.

Redaktionen

Gunnar Unger-gästspel till vägs ände

Det har nu gått ett år sedan vi lanserade Gunnar Unger som postum gästskribent här på T&F. Under ett års tid har vi varannan vecka, undantagslöst, publicerat artiklar med denne stora publicist som upphovsman. Som de flesta goda ting har även detta ett slut. Ett slut som vi nu, dessvärre, har nått fram till.

Vi har fått stor feedback för detta vårt projekt. Inte så mycket i efterkommentarer till artiklarna kanske i jämförelse med uppskattande mail och samtal. Inte minst bland den äldre generationen högerdebattörer som själva var med när det begav sig har visat sin stora uppskattning över att vi uppmärksammat Gunnar Unger. Detta glädjer oss självfallet extra mycket, eftersom det var en av de viktigaste baktankarna när vi planlade vår Sagittarius-sektion under försommaren 2009. På detta vis ville vi slå ett särskilt slag för sammanbindandet av de olika generationers konservativa opinionsbildare och debattörer som finns runtom i Sverige.

Vi vill också rikta ett speciellt tack till Gunnar Ungers efterlevande som gett oss upphovsrättsliga tillstånd att förverkliga allt detta!

Dessutom vill vi uppmärksamma T&F-skribenten Carl Johan Ljungbergs vid årsskiftet utkomna Gunnar Unger-biografi (Klubb Brunkeberg 2009). Ljungberg har själv skrivit om denna här.

Avslutningsvis vill vi passa på att rikta en stark uppmaning till Svenska Dagbladet: När den mångårige SvD-medarbetaren Gunnar Unger avled 1976 instiftade tidningen ett Gunnar Unger-stipendium. Detta försvann tyvärr i glömska ganska snart. Det vore en god gärning att återuppliva det!

Redaktionen