Det finns en avgörande skillnad mellan konservativa och anhängarna till de fullkomliga och utopiska ideologierna. Det är förhållandet till verkligheten. En konservativ utgår ifrån verklighetens förutsättningar och försöker anpassa sig på bästa sätt till världen. För de verklighetsfrånvända ideologerna gäller det motsatta: Att motverka naturen, att trotsa verkligheten – att bygga om världen från grunden. Olof Palme satte fingret på det när han sa att “verkligheten är vår fiende”. Detta är alltså en av de avgörande skiljelinjerna. Att anpassa människan till världen eller att anpassa världen till människan. Det gör stundtals överdrivet tydliga avtryck i den sakpolitiska debatten. Två exempel är de rödgröna partiernas gemensamma utrikespolitiska manifest “En rödgrön politik för Sveriges relation med andra länder” och säkerhetsmanifestet “En rättvis värld är möjlig“. Fastän de rödgröna måste förstå att deras ambitioner är omöjliga att uppnå, så fortsätter de att ställa krav, lova kraftfull handling och att förändra världen fullständigt. Genomgående tema är att de rödgröna tror sig ha möjlighet att förändra andra länders inrikespolitiska situation medelst samtal och uppmuntran. Att göra Ryssland mer demokratiskt, att få USA att stänga ner Guantanamo, och så vidare.
Det mest skrämmande med de rödgrönas manifest är att partierna verkar tro på innehållet. De tror verkligen att de ska kunna påverka Rysslands inrikespolitiska förhållanden, fastän all rimlig logik pekar på att Ryssland gör som dess regering vill, och inte som den svenska regeringen vill. De borgerliga, som antingen är försiktigt konservativa eller pragmatiskt liberala, förstår sin egen litenhet och tar sig inte vatten över huvudet. De vill helt enkelt inte göra lika mycket på samma gång som de röda kollegorna.
När jag i mitt arbete deltar i skoldebatter mot de röda så finns det några ord som de använder konstant. Ett sådant ord är “satsa”. Det ska satsas överallt samtidigt. Massiva mängder pengar ska skjutas till, samtidigt som det inte ska skäras någonstans (utom i försvaret). Det ska satsas 101 miljarder på järnvägarna får vi ofta höra. Det ska satsas på Komvux, på fler lärare överallt i skolan, på “gröna jobb” (oklart vad det är dock), på fler skolor, på höjda lärarlöner, på mer personal i vården som dessutom ska få höjda löner, på socialbidragen, på 200’000 nya heltidsjobb i offentlig sektor, på sommarjobbsgaranti till gymnasieungdomar, på fritidsgårdar, på kultur, på idrott, på grön energi (som hittills bara betyder vindkraft), på forskning, på flera universitetsplatser, på höjda studiebidrag, på nya hyresrätter, på att renovera 100’000 lägenheter i miljonprogram, på bistånd, på pensionärer… Ja, allt och alla ska få mer pengar. Vad pengarna ska komma ifrån är högst oklart, men å andra sidan så verkar det inte särskilt intressant för de unga rödgardisterna. Finns det vilja så finns det möjlighet, verkar inställningen vara. Det gör dem svåra att debattera med. Att debattera ekonomisk politik med någon som inte accepterar den ekonomiska logiken är ungefär som att diskutera mode med en nudist.
Det finns en stor skillnad mellan att vilja och att kunna. Den insikten verkar inte finns på de röda barrikaderna. Där tror man till exempel att företagare kommer att anställa fler unga med den röda politiken, när de gör det dyrare att anställa unga. Det är logiskt omöjligt, men om man vill tro det så kan man tro det. Och vill, det gör de röda. Allt ska bli bättre. På samma gång. Om man bara vill tillräckligt mycket. För det är ju så politiken funkar – eller hur?
Otto von Bismarck sade att politiken är det möjligas konst. En rödgrön politik påminner mer om den gamla frikyrkliga hymnen “Jag har hört om en stad ovan molnen”. En stad där det finns obegränsat med pengar, obegränsat med vilja och obegränsat med röd majoritet. Tråkigt nog för deras del, så finns inte någon sådan stad. Vi har fått en verklighet att leva i. Lev här.
Andreas Braw
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Jo just det; -”en stad ovan molnen”, men det tar en stund att komma ur en sekt, det känsloläget menar jag att man kan känna i svenska bruksorter, vad ska vi tro på nu??? Men många av de problem som man trodde sig kunna lösa med socialistisk revolution finns kvar, t ex det otroligt orättvisa ägandet av mark, det som oftast går under rubriken Baggböleri, att bli frånlurad mark, problemet finns, det är sällan rätt beskrivet. Men det består!
Och jag hoppas att miljöpartiet kommer loss ur beroendet av socialdemokraterna. Miljöfrågan är större än blockpolitik.
Många miljöaktiva har länge trott att miljön räddas med “samhällslösningar”, samarbetet med sossarna kan förstärka det misstaget, de största miljöbrotten i mänsklighetens histora har hellre just haft sitt ursprung i samhällslösningar. I Sovjet gjordes de värsta totala miljösammanbrotten, och samma sak gäller i Sverige, störst miljöskada har de stora statliga drakarna gjort. När man byggde Europas fulaste vattenkraftsanläggning i Stora Sjöfallet så gick man in i befintlig nationalpark!!!, fördärvade alltihop, om du bryter en kvist i samma nationalpark så riskerar du straff.
Skammen människor känner som arbetat åt sådana system brukar bryta igenom högt upp i åren, jag har träffat flera pensionärer som skäms över sina yrkesliv som gått ut på att försärva sin egen hembygd för en hyfsad månadslön.
Kul att veta är att privata kan bygga vattenkraft som INTE förstör, vattnet leds så att älvfåran är kvar, vattnet går till krafverket på veckorna, på helger och semestrar så är älven som förr, finns ute i Europa, men jag har aldrig själv sett hur det ser ut. Vattenfall brydde sig aldrig om hur mycket man förstörde, gör ännu inte, de orkar inte ens fixa laxtrappor. De planterar in odlad fisk istället, full med mask.
Genom att stödja de nyliberala allianspartierna går författaren såväl emot tidningens idéförklaring som den konservativa ideologins kärnfrågor. Det är verkligen beklagande att Braw så okritiskt låter Alliansen representera en konservativ väljargrupp när blocket gång på gång har svikit konservativa väljare.
“Fastän de rödgröna måste förstå att deras ambitioner är omöjliga att uppnå, så fortsätter de att ställa krav, lova kraftfull handling och att förändra världen fullständigt.”
”Fastän de rödgröna måste förstå att deras ambitioner är omöjliga att uppnå, så fortsätter de att ställa krav, lova kraftfull handling och att förändra världen fullständigt.”
När det gäller utrikespolitiken och den sanslösa programförklaring man presterat på detta område skall nog detta mest ses som ett socialdemokratiskt offer i kohandlen med kommunistpartiet. Ett område som utrikespolitiken, där en eventuell rödgrön regering, i dagens världspolitiska situation, ändå aldrig kommer att kunna spela någon som helst roll offras uppenbarligen gärna av taktiskt beräknande och makthungriga socialdemokrater. En judaspenning till den kommunistiske kamraten Ohly och han förväntas bli mera medgörlig i andra frågor.
Andreas Braw m fl;
“Att debattera ekonomisk politik med någon som inte accepterar den ekonomiska logiken är ungefär som att diskutera mode med en nudist…”
En petitessartad och humoristiskt präglad anmärkning, är ju att en person som gärna går naken ändock lär ha kläder på sig någon gång, och väl påklädd kan vederbörande visa sig besitta en god stil vad kläder beträffar… t o m vara rena modelejonet..
När det sedan handlar om din förmodade syftning på mentala blockeringar hos allsköns vänstermänniskor, torde dock din metafor såväl ha gått tydligt fram, som vara mycket legitim till sin karaktär…
Dylika, inte sällan förekommande, tankemässiga blockeringar, har lett till att jag nuförtiden inte ens försöker att debattera ekonomisk politik med vänstermänniskor. Jag gör heller inga ansatser att debattera samhälle eller politik i stort med allehanda vänsterliberaler, socialister, smygkommunister, miljöalarmister m fl, eftersom mycket få av dem tycks förstå vad en mer marknadsliberal ekonomi är, värdet av ett sådant samhällssystem, och att ett land som Sverige knappast har något alternativ till denna form av samhällsekonomi.
I stort verkar allehanda vänsterhjältar ha en konstant önskar att problematisera och klaga på snart sagt allt och alla, men inte nödvändigtvis vilja lära sig någonting djupare om viktiga samhällsförhållanden som t ex ekonomi. Det hela är smått märkligt, för att inte säga förbluffande.
Att närmare studera grunderna i samhällsekonomi framstår kanske inte som särskilt viktigt för vänsteragitatorerna, ty de verkar knappast tvekan ang underbalanserade offentliga budgetar. Det är ju genom dessa, tämligen omoraliska, underbalanseringar som vänstern trollar fram medel till diverse sociala ingenjörskonster, utan att för väljarna gå in på besvärligheter som att varje underbalansering normalt ökar de offentliga underskotten, och gör statsskulden än större.
Vänsterpolitiker tyck här anse att väljarna ej kan hantera sådana informationer.
Att sedan kommande generationer som en konsekvens av dåliga offentliga finanser under längre perioder lär få en (duktigt) sänkt livskvalitet, när de livet igenom avbetalar på lån tagna av tidigare generationer för de senares s k satsningar, känns knappast upplyftande. Speciellt inte då kommande generationer aldrig var med och njöt av frukterna av denna upplåning.
Dylika förhållanden, ses dock uppenbarligen som petitesser av dagens vänstermänniskor.
Det omoraliska i att skjuta offentliga skulder framför sig mot ännu inte födda medborgare kanske kan placeras in i vänsterns ovilja att skilja mellan viljeansats å ena sidan, jämfört med faktiskt förmåga å den andra. Här kanske verkar det som om idealismen alltid förväntas övertrumfa verkligheten.
Inom idrottens värld tycks kommentatorer, experter och atleter inom lagsporter inte sällan hävda att inställning (alltid) slår talang. Det vill säga, ett lag som jobbar hårt en hel match kan slå ett lag som i och för sig har mer talang, men som kämpar mindre. Detta kan nog stämma inom idrottens värld, men idrotten är knappast identisk med världen i stort. Det går ex inte att säga att idealism (alltid) övertrumfar realiteter, i meningen att väl vi jobbar hårt mot våra ideal, förändras automatiskt allsköns realiteter till något mycket bättre jmf med idag.
Skillnaden mellan det ideala kontra det reala märks ex inom affärsvärlden. Där får ju knappast världens alla företagare mindre vinstkrav på sig enbart för att socialister som ständigt försämrar företagsklimatet är människor med en härligt idealistisk natur.
Ett idealistiskt förhållningssätt medför heller inte, att mängden psykopater, sociopater etc i höga positioner som statschefer, diktatorer m m, minskar bara för att fredsivrande idealister önskar nedläggning av USAs internationella militärbaser, och enbart pga att fredliga västländer ensidigt skulle rusta ned sina vapenarsenaler.
Så enkelt är det inte.
Mvh