Åsa Linderborg tar i så hon nästan spricker i Aftonbladet. Hennes kollega, Sveriges enda riktiga krigskorrespondent på många år, Johanne Hildebrandt, har kritiserat henne för att ha åsikter om ett krig som hon inte vet något om i ett land som hon aldrig har varit i. Åsa Linderborg menar att det inte spelar någon roll om hon har varit där, för hon har rätt ändå. Åsa Linderborg har tidigare skrivit att det inte är svenskars sak att moralisera över hur det irakiska “motståndet” tar sig uttryck, må det vara i form av självmordsbombningar, terrordåd eller kidnappning. Men det är inte det vidrigaste som Linderborg har skrivit.
En av de stora tragedierna i Afghanistan enligt Linderborg är att det är arbetarklassens ungar som lockas med för att dö för Sverige. Det här med att “dö för Sverige” ska kanske inte bagatelliseras, men faktum är att vi har förlorat sensationellt lite personal i Afghanistan, och de döda civila afghaner som Linderborg pratar om får inte beskjutas av svenskarna om de inte själva skjuter först. Rules of Engagement kallas det – men som det heter heter i jouranlistkretsar: “Kolla inte fakta, då spricker storyn”. Hursomhelst, arbetarklassens ungar dör alltså i Afghanistan. Dit har de “tvingats” påstår hon. Hon har tydligen missat att massor och åter massor av svenskar från olika samhällsskikt och bakgrund har sökt tjänst för ISAF. Helt frivilligt. Åsa Linderborg tycks inte alls förstå att de vill åka. De blir informerade om riskerna, om tristessen och om alla jobbets andra baksidor och söker det ändå. Och många som varit där vill dessutom dit igen!
Nu sätter Åsa Linderborg och hennes vänsterkollegor in det tunga ideologiska artilleriet. Hennes idémässiga Stalinorgel är dock inte särskilt träffsäker. Om svenska soldater av fri vilja väljer att delta i insatsen i Afghanistan så måste det vara deras fria vilja det är fel på, och då är de ömkansvärda. Jag har sällan träffat mindre ömkansvärda människor än svenska soldater, men Linderborg vidhåller att det är synd om dem, eftersom de inte alls verkar ha förstått hennes ideologiska argumentation för att släppa greppet om den utsträckta afghanska handen och åter låta landet falla ner i avgrunden. Varför förstår de svenska soldaterna inte? Svaret är att de har något som Åsa Linderborg inte har.
De svenska soldaterna har verklighetsförankring. De skiter således i Åsa Linderborg som de förmodligen anser vara en sur kulturkärring som inte skulle klara ett dygn ens i högvaktsflygeln på Stockholms slott. De är fullt kapabla att välja själva, och i själva verket väljer de betydligt friare än den ideologiskt kättrade Linderborg. Kanske borde hon följa med dem för att bevittna deras massakrer och härjningar? Det skulle vara ett fantastiskt bra initiativ. Men kolla inte fakta. Då spricker storyn, och ideologin också för den delen.
Andreas Braw
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Nu är det väl så att Åsa Linderborg hör till de extremaste av extrema. Hon kan tvivelsutan kategoriseras som kommunist och antidemokrat. I en jämförelse med hennes illröda artiklar på kultursidan framstår samma tidnings ledarsida nästan som ett högerorgan.
Det märkliga är att en extremist som kamraten Linderborg tillåts att husera i en tidning som Aftonbladet. Hennes åsikter hör mer hemma i organ som Flamman, Internationalen, Proletären eller vad nu avgrundens publikationer har för namn.
Att hon framför denna typ av avgrundsteorier är inte annat än vad man kan vänta. I inlägget ovan refereras det journalistiska talesättet ”Kolla inte fakta, då spricker storyn” som en förklaring till tokstolligheterna. Förmodligen har kamraten Linderborg också sin stora förebild, folkmördaren Lenin, framför sina ögon i sitt skriftställeri, denne sa “En lögn sagd tillräckligt ofta blir en sanning”.
Extra underligt blir det när hon säger att det är synd om de svenska soldaterna som tvingas bli “kanonmat”. Det är inte första världskriget längre. Alla är medvetna om riskerna och de flesta klarar sig finfint. De som inte klarar sig finfint vill hon däremot inte ta hand om, anar jag. Ett svenskt veterancentrum skulle vara bra, men det lär aldrig Åsa Linderborg skriva. Hennes plötsliga medlidande känns som krokodiltårar.
Känns kusligt likt en annan artikeln från aftonbladets kulturredaktion publicerade artikeln om organstölder av Israeliska soldater, inte där heller hade de gjort en enkel fakta koll och sett att artikeln var baserat på en gammal nyhet och en mängd antaganden utan bevisbörd. Aftonbladet journalisttradition vittrar sönder än mer.
För den sanne vänsterextremisten får verkligheten aldrig komma ivägen för den ideologiskt definierade sanningen. Linderborg torde vara ett skolexempel på detta.
Sedan upphör man aldrig att förvånas över dessa personers gränslösa hat till allt vad USA och västerländsk demokrati heter. Vad kan annars få personer som på hemmaplan är radikala feminister att ta parti för talibanerna? Men även här hjälper såklart bristande kontakt med verkligheten.