Svenska Dagbladet rapporterade igår om den dåliga kännedom stockholmarna har om sina representanter i stadshuset (länk). Vad ska man då göra för analys av det? Är det ett problem att medborgarna inte vet vilka som presenterar dem? Ja, det är klart det är. Och problemet finns på många olika plan. Politisk anonymitet är ett stort problem. Men inte framförallt utifrån den påverkansfaktor, som de flesta förståsigpåare vill göra gällande.
I en kolumn med den dramatiska rubriken ”Dolda makthavare hotar demokratin” ger Anna Gustafsson en analys av anonymiteten:
Trots att Stockholms kommunfullmäktige med sina 101 ledamöter är landets största, så är politikerna i förhållande till kommunens storlek ganska få. Med 1247 stockholmare på varje folkvald är det betydligt svårare för stockholmspolitikerna att få kontakt med många medborgare än för deras partibröder och systrar i en genomsnittlig svensk kommun – där går det 179 invånare på en politiker. Storstadens anonymitet drabbar även politiken.
(…)
Om besluten fattas av osynliga politiker, som styr staden i det tysta är det klart illavarslande.
Det är en vettlös analys. Oskyldigt förpackad som en objektiv inrikespolitisk kommentar om saker och tings tillstånd, ansluter sig Anna Gustafsson i praktiken till den socialdemokratiska synen på politisk representation. Ju fler politiker – desto bättre demokrati. Det stora problemet med resonemanget är naturligtvis att ju fler politiker vi skaffar oss, desto svårare är det att tillämpa någon form av ansvarsutkrävande. Och, ironiskt nog, desto anonymare blir den enskilda politikern. Ironiskt därför att artikelns budskap är faran av anonyma politiker. I praktiken devalveras demokratin genom fler politiker. Läs gärna min tidigare artikel i ämnet anonyma politiker: Den politiska klassens mur av anonymitet.
Det finns en anledning till att nästan alla vet vem Fredrik Reinfeldt är. Det finns nämligen bara en statsminister.
Dag Elfström
På djupet
Porträtt
Bokrecension
1. Det är nog viktigt att ta med valsystemet i analysen:
Hade Sverige tillämpat ett utpräglat personvalssystem, vilket inte behöver innebära att exakt proportionalitet och utjämningsmandat avskaffas, så hade väljare i större utsträckning brytt sig om enskilda fullmäktigeledamöter.
2. Det behöver inte vara en socialdemokratisk analys när man kommer fram till att ju större andel av medborgarna som är engagerade i den demokratiska och politiska processen, desto bättre chans har det demokratiska systemet att fungera. Kommunala heltidspolitiker däremot, eller överhuvudtaget politiker som har politiken som födkrok eller yrke, ökar distansen mellan väljarna och reella beslutsfattare.
Det borde inte vara kontroversiellt att konstatera att kommunsammanslagningarna 1952-71 bidrog till att fjärma de politiskt tillsatta från väljarna.
Johan Olofsson:
Min reflektion angående din punkt 2 är att antalet politiker sannolikt spelar mindre roll för demokratins legitimitet/funktion än hur dessa politiker är organiserade.
Stora politiska församlingar som styr över stora anonyma fögderier ökar sannolikt anonymiteten och avståndet mellan väljare och valda.
Om man istället har ganska små terrioriella enheter styrda av ett fåtal valda politiker, så är sannolikheten betydligt större att väljarna kommer att känna sin politiker. Det blir kanske inte färre politiker totalt, men för varje medborgare blir det färre politiker att hålla reda på, och för varje politiker blir det färre väljare att hålla kontakten med.
Med det perspektivet är problemet med kommunsammanslagningarna inte att de ledde till färre politiker (om de nu gjorde det), utan att de ledde till skapandet av allt för stora och anonyma kommuner.
Dag,
“Det är en vettlös analys. Oskyldigt förpackad som en objektiv inrikespolitisk kommentar om saker och tings tillstånd, ansluter sig Anna Gustafsson i praktiken till den socialdemokratiska synen på politisk representation. Ju fler politiker – desto bättre demokrati”
Att kalla det “vettlöst” tycker jag nog är överord. Pratar vi om riksplanet eller landstings-/regionnivån (…som jag egentligen tycker är onödig) går det aldrig att eftersträva någon “personlig/nära” relation mellan väljare – vald representant. Här skulle antalet valda representanter mycket väl kunna minskas betydligt. På den lokala nivån är inte frågan, enligt mitt förmenande, lika svartvitt. Visst, i våra storstäder är det givetvis svårt att etablera den nära relationen väljare – vald representant men i mindre kommuner är det inte en utopi på samma sätt.
Innan kommunreformerna i början av 70-talet fanns det ett stort antal landsbygdskommuner där relationen väljare – vald representant var mycket nära. I princip alla kände på något sätt i alla fall några av de valda representanterna. Här tror jag vi kan tala om verkligt lokalstyre även om inte heller denna värld var befriad från intriger och maktspel.
Intressant med de gamla landsbygdsskommunerna var att de kunde hålla administrationen, “byråkratin”, på en mycket rimlig nivå. Mycket av det administrativa gjordes av de som satt i de olika nämnderna. Där jag vuxit upp slogs 5 eller 6 landsbygskommuner ihop till en kommun. Jag kan inte de exakta siffrorna men jämfört med situationen före sammanslagningen och idag tror jag det är en fråga om åtminstone en femdubbling av antalet kommunala tjänstemän. Det intressanta är att antalet invånare idag i princip är det samma som det var vid tiden före sammanslagningen.
Nu vet jag att förhållandena idag och för nästan 40 år sedan inte är fullt jämförbara men jag tycker ändå att jämförelsen är tankeväckande.
Jag kan inte annat än hålla med Patrik Magnusson och Allianspartisten. Kommuner av Stockholms Stads storlek är ett hån mot tanken på lokal demokrati.