OFFENTLIGA LÖSNINGAR ELLER PRIVATA?
Ska man göra allting själv? Eller med gemensam finansiering skapa ett socialt skyddsnät (t.ex. vård, pensioner) och vissa inrättningar för ett bra liv (t.ex. tandläkare, skolor) som är lika för alla medborgare? Det är vad välfärdsfrågan i grunden handlar om. Ett stort problem i dagens svenska samhälle är, som vi ska se, att välfärdsstatens inrättningar visserligen finansieras av alla men av många inte används. Hur man från statligt håll förhåller sig till privata lösningar inom de aktuella områdena, är förstås en central fråga i sammanhanget.
En möjlighet som ofta påtalas från liberalt håll, är att ersätta välfärdsstaten med ett privat försäkringssystem. Det välfärdssystem vi har idag verkar ju ändå inte kunna leverera valuta för pengarna, argumenterar de. Detta är i och för sig sant, rent objektivt – vilket inte minst kommer till uttryck just i att svenskar förutom sin stora välfärdsapparat och jordens högsta skatter dessutom är beväpnade till tänderna med försäkringar. Låt mig därför först, nu, fästa uppmärksamheten vid detta.
Situationen i Sverige idag, ur den enskilde medborgarens synpunkt, ser ut som följer. Först skattar man bort mer än hälften av sin direkta inkomst. De två största levnadsomkostnaderna man har för sin beskattade lön, är den för bostad och den för bil. Den tredje största kostnaden är alla de privata försäkringar som man ”behöver”: bl.a. personförsäkringar, pensionsförsäkringar och hemförsäkringar. Visst ter det sig ganska absurt – kan det verkligen vara rätt och riktigt att vi både behöver betala för vår den grundläggande tryggheten i välfärdssamhället både genom skatt och för diverse försäkringar med våra beskattade pengar? Naturligtvis inte, det tror jag varken socialister, liberaler eller konservativa tycker är motiverat.
Som jag ser det är det på det hela taget försäkringssystemet som har det mindre existensberättigandet i ekvationen. Försäkringsbolagen spelar på vår rädsla för otrygghet, men smakar per definition mer än det kostar. Välfärdsstaten tycker jag däremot har ett egenvärde. Så jag ser hellre att medborgarna vänder sig till staten allena för allt som gäller DEN SOCIALA GRUNDTRYGGHETEN. Enda gången man ska behöva en särskild försäkring är när man ägnar sig åt någonting extraordinärt, som bergsklättring, fallskärmshoppande, kampsporter el. dyl.
Att staten och det offentliga har huvudansvaret för det sociala skyddsnätet, är i och för sig inte detsamma som att alla välfärdstjänster måste produceras uteslutande i offentlig regi. Privata alternativ inom de välfärdsområden som finns utöver den sociala grundtryggheten ska självfallet uppmuntras. Men det kan aldrig vara rättfärdigt, inte ens jämlikt, att någon ska behöva betala för välfärden två gånger. Något som i alltför stor utsträckning sker i Sverige – och den stora omfattningen försäkringar är bara ett av många exempel på detta.
Fram tills regeringen Bildt genomförde sin friskolereform var det t.ex. så att skolpengen stannade kvar hos den skola eleven bodde närmast, och ville man att ens barn skulle gå i någon annan skola fick man betala den kostnaden separat. D.v.s. man fick betala för denna del av den svenska välfärden två gånger. Skolan är en oerhört viktig välfärdsinrättning – men ingår trots allt inte i grundtryggheten. Det finns heller ingen anledning i sig att behålla hela skolväsendet i offentlig regi. Tvärtom bör det råda fri etableringsrätt för friskolor. Det offentligas uppgift ifråga om skolan som välfärdsinrättning, blir då att garantera en grundläggande kvalitet, i första hand genom att tillhandahålla skolor i områden där friskolor annars kanske inte etableras. I andra hand – och detta är viktigt – genom att ha en centralt organiserad betygssättning (t.ex. fler betygsgrundande nationella prov), så att alla elever oavsett vilken skola de går på bedöms enligt samma måttstock.
Ett offentligt skolmonopol – socialisternas utbildningspolitiska krav i klasskampens namn – innebär i princip att alla lär sig samma saker. Detta är inte självklart någonting positivt för samhällsutvecklingen. Betänk det gamla ordspråket att i en församling där alla tänker lika blir det inte mycket tänkt. Mångfald är bra – både för perspektiv och för konkurrens. Därför är det utmärkt också för ett lands faktiska välfärd att friskolor finns.
Men även kommunala skolor har förstås ett värde i välfärdssamhället, enligt mitt synsätt. Deras uppgift är rimligen att sätta en miniminivå – som ska vara bra – och att tillgodose de sämre rustade medborgarnas rätt till utbildning. Men, väl att märka, skolväsendets syfte kan inte vara att ge alla en miniminivå av kunskap. Istället borde det syfta till att maximera folkets kunskapsnivå. Lika viktigt som det är att svaga elever inte lämnas på efterkälken, är det för elever från familjer med kunskapskultur att få utmaningar som är personligt lämpade för dem att ta sig an. I det informationssamhälle som vi idag lever, där kunskap har blivit en nödvändighet för den personliga välfärden, borde det vara självklart att satsa på skolväsendet. En seriös sådan satsning kan i realiteten aldrig gå ihop med socialistisk utjämningspolitik. En begåvad individ kommer alltid att vara till nytta för fler än henne själv – både hon och hennes omgivning förtjänar därför att hennes begåvning uppmuntras.
Konkurrens behövs för att sortera ut det bästa, som därmed kan bli ett föredöme. Det är de som på ett POSITIVT sätt sticker ut ur mängden som ska uppmärksammas – särskilt viktigt är detta just ifråga om olika skolor, drivhusen för de plantor som så småningom ska utgöra den frodiga trädgård som det svenska välfärdssamhället under andra omständigheter än de socialistiska skulle kunna vara. De skolor som i ett konkurrensutsatt skolväsende lär upp DE MEST BILDADE, HEDERLIGA, ANSVARSTAGANDE och SJÄLVGÅENDE MEDBORGARNA borde vara de som sätter skolväsendets utbildningsmål – inte det verkställande utskottet i hjärtat av den socialistiska centralstyrningen.
Det fria tänkandet är en grundläggande rättighet och en direkt förutsättning för det demokratiska samhället. En grundläggande förutsättning för att denna rättighet ska ha något som helst värde, är att individen har fått en gedigen allmänbildning som hon kan använda till att dra sina egna slutsatser utifrån. Därför ska en miniminivå garanteras genom det offentliga skolsystemet, och därför behövs också friskolor som konkurrerar med staten ifråga om fritt tänkande.
I själva verket har inte bara friskolor ett givet existensberättigande, såväl i ett fritt civilsamhälle som i ett socialt ansvarstagande välfärdssamhälle. Det borde också återigen bli tillåtet med privatskolor, som får ta ut terminsavgifter. Lika viktigt som det är att uppmuntra begåvade elever, är det att uppmuntra bra lärare. I själva verket är detta en grundförutsättning i sammanhanget. Bra lärare ska givetvis ha bättre betalt, och lönebildningen befrämjas genom konkurrens liksom utbildningens kvalitet. För att vi ska kunna få bra lärare måste läraryrket återigen bli ett statusyrke, som begåvade personer väljer framför andra karriären – och ett viktigt led i det är att ha ett system för belöning av bättre lärare.
Vid sidan om skolan är tandvård och sjukvård viktiga och exemplifierande områden. När vi idag går till tandläkaren och läkaren, är besöket subventionerat och kostar väldigt lite. D.v.s. om vi går till en kommunal mottagning. Intressant nog får vi fortfarande betala för detta besök. Men om man går till en privat klinik får vi betala allt vad det kostar, d.v.s. man betalar då för vården två gånger – en gång genom skattesedeln för det offentliga alternativet som man inte använder, och en gång till (med redan beskattade pengar!) för det privata alternativet.
Vänsterns argumentationslinje idag i debatten om privat sjukvård är att de rika går före i långa vårdköer, och att detta är ojämlikt och ”feodalt”. Men faktum är ju att de som använder sig av privat läkevård betalar BÅDE för den offentliga sjukvården via skattsedeln och för den privata med sina egna, redan beskattade pengar! Genom att ta in på t.ex. S:t Görans sjukhus när man blir sjuk MINSKAS de långa vårdköerna för dem som vänder sig direkt till de offentliga sjukhusen. Dessutom betalar dessa ”rika personer som använder privat sjukvård” ÄNNU MER skatt till staten i samband med att läkarna på de privata sjukhusen får sin lön. Privata sjukhus vid sidan om offentliga sjukhus är med andra ord både en ekonomisk vinst för offentliga sektorn, och leder på samma gång till att DE MINDRE VÄLBESTÄLLDA FÅR VÅRD FORTARE.
Att vårdköerna kortas är sannerligen behövligt både utifrån det faktum att ett 70-tal personer avlider i vårdköerna varje år, och i ljuset av att Sverige vid en internationell jämförelse har exceptionellt långa vårdköer. Sanna välfärdsförespråkare, som inte bara använder välfärdsstaten som täckmantel för helt andra politiska ambitioner, uppmuntrar givetvis privata alternativ inom både sjukvård och tandvård.
Att ha bra tänder är självfallet en välfärdsfråga – men detta är inte heller en fråga om grundtrygghet. Den svenska tandvården är exemplarisk vid en internationell jämförelse, och det ska vi givetvis vara stolta över. Likväl har barns och ungdomars tänder försämrats avsevärt på senare år. Tidigare fick alla elever fluor i grundskolan, något som idag bara förekommer på vissa skolor. I detta fall kunde man faktiskt tycka att det är statens uppgift att tillhandahålla denna både enkla och billiga förebyggande tandvårdsåtgärd. Om en privat aktör erbjuder denna service istället, skulle det nämligen med största sannolikhet inte prioriteras av skolledningen – som ju har en budget att få ihop oavsett om det är en kommunal skola eller en friskola.
Inom sjukvården är en viktig fråga att läkarna måste få ha det fulla ansvaret att diagnostisera patienterna. På senare tid har detta ansvar begränsats ifråga om s.k. utmattningsdepression, även kallat utbrändhet. Nu har den tämligen absurda situationen uppstått att läkarna som träffar patienterna har befriats från detta ansvar. Istället har Försäkringskassan och dess tjänstemän – som varken har läkarutbildning eller en personlig relation med patienten – det överordnade ansvaret att bedöma huruvida en patient är sjuk nog att inte kunna arbeta. I detta fall sker alltså bedömningen i enlighet med Statens allmänna kollektivistiska riktlinjer, snarare än utifrån den enskildes behov. Detta är INTE välfärd, i alla fall inte ur min konservativa synvinkel.
På samma sätt som läkarna ska ha fullt ansvar att diagnostisera patienterna, är det viktigt att ge apotekarna möjlighet att bedöma vilken medicin som ska sättas in och hur stor dosen ska vara. Detta är möjligen på väg nu, i och med det statliga apoteksmonopolets avskaffande. Men idag är det fortfarande så att läkaren trots sin betydligt mindre kunskap om medicinering (på vissa läkarutbildningar läser man en termin farmakologi, på andra läser man inget) ensam avgör vilken medicin som ska ges till en viss patient efter att läkaren ställt diagnosen. Det rimligaste är givetvis att apotekaren, med 5 års omfattande djupstudier i farmakologi, utifrån läkarens diagnos skräddarsyr medicineringen för varje individuell patient. Detta är faktiskt en viktig välfärdsfråga, förekomsten av felaktig medicinering och utskrivande av läkemedel som motverkar varandra är mycket omfattande i Sverige idag.
Gå gärna med i Facebook-gruppen Borgerliga för ett bättre välfärdssamhälle, som jag under arbetet med denna artikelserie har startat tillsammans med Rolf K Nilsson. I skrivande stund är vi 97 medlemmar, vi måste ju ganska snart kunna spräcka i alla fall 100-strecket, eller hur? 
Tipsa även vänner och bekanta som kan vara intresserade!
Jakob E:son Söderbaum
REPORTAGE | Den gångna helgen ägde 
I tisdags inledde både oppositionsledaren Mona Sahlin (S) och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) sina respektive valturnéer i Göteborg. Sahlin på centralstationen och Reinfeldt på Volvo Personvagnars Torslandafabrik. I sitt 20 min långa tal beskrev Reinfeldt vad 
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Senaste kommentarer